Senaste kommentarerna i forumet

Har passerat 40 och sett hur bekanta på senare år flutit iväg till Familjen AB - kvar finns jag som aldrig blev vald eller var en i gänget. Är väl egentligen inget större fel på mig, men ensam är jag likväl. Levererar på jobbet, tränar, läser böcker och är aktiv i bostadsrättsföreningens styrelse. Har dessutom ett klart riskbeteende gällande alkohol...

Dricker en flaska vin 3-4 gånger per vecka, kvalitetsvin kopplat till mat, men vad spelar det för roll? Dessutom några utspridda öl. Inga problem med ångest, dålig sömn eller (sällsynt) andra dumheter. Likväl får alkoholen mig att slappna av och glömma ensamheten. På senare år även under semesterresor.

Ser ingen egentlig anledning att låta bli alkoholen, röd varningsflagg på den! Likväl låter jag det rulla på, kanske för att det inte finns någon motivation att låta bli?

Stay safe!

Jag drack i tre dagar och fick ett pethvärde på 08,,,läkaren envisandes med att jag hade druckit minst i tre veckor och det hade jag inte.
Jag drack 4 st 70cl 40% vodka på tre dagar, men läkaren menar att det blir inga sådana värde av det, men det blev det och jag har ingen anledning att ljuga,,,så det här pethprovet visar inte rätt, för jag drack bara 3 dagar,,,jag har sajt att jag kan göra det under kontrollerad former, för att visa att det inte visar hur länge eller hur många dagar man druckit ,det bir utslaget på tre veckor och så kommer ett världe på det, trots att jag bara drack 3 dagar, så peth är långt ifrån en 100% markör, visar inte hur ofta man dricker utan bara hur mycket man drack vid ett vist tillfälle,

Välkommen här kan du läsa hur andra gjort och tankar och råd. Klanka inte ned på dig själv, det hjälper sällan.

Jag hade träffat en ny man å blivit kär, vi har sett i 2 månader å jag har sett att han dricker öl och jag har berättat att jag var haft ett problem. Efter min skillsmässa började jag dricka och det var mängder å mina barn fick ta hand om mig. Men jag kunde sluta men kände när kan jag ta ett glas igen. Men göra en historia kort, jag har inte druckit nu på ca 1 år och det har gått bra men så träffade jag denna man och i lördags kunde jag inte säga nej till en öl som blev 3 st å sen gick vi ut på krogen. Där jag tog en grogg som blev 3 st, min kille lämnade mig ensam. Jag var jätte full så jag fick hjälp av snälla människor å ro gå taxi så jag kunde ta mig hem, men min 16 år son fick hjälpa mig in och sen igår blev det utskällning från mina 4 barn som har tagit avstånd nu. Vet ej hur jag ska få dom tillbaka men jag har tagit hjälp nu så jag inte ska dricka mer så jag kan få mina barn tillbaka.
Å killen jag var kär i har jag dumpat. Nu förblir jag singel å ska bli bra.
Tack för mig

Hej du
Jag känner igen mig i dig. Jag har inte druckit på lite mer än ett år å så träffade jag en man å han bjöd på öl och jag kunde inte tacka nej. Vi tror att vi ska klara det men det gör vi inte, det är alkohlismen som gör detta.
Vi måste vara starka å stå emot ?

Har man inte ångest innan man läser den här tråden så får man garanterat det på vägen. Jag skulle själv bara döva känslorna på valborg. Nu inne på femte dagen och jag undrar, va fan hände. Sen är man ju rädd för att sluta också :( Men jag har vunnit många kamper innan så ska nog kunna segra en till! Ta hand om er alla där ute i världen!

Sluta i tid! Tre liter på nio dagar är ingenting för de som super "på riktigt". Ge dig inte in i de nivåerna. Det är inte värt det, jag garanterar. Jag ligger på knappt en liter om dagen när jag väl dricker. Har tagit så många jävla återfall i vår så jag undrar vad som är fel i huvudet på mig. Ta hand om dig!

Tag bort mitt konto

Idag insåg jag att det var långt gånget..Frugan har sagt till mig par ggr då jag hamnat i slagsmål o dylikt att jag bör dra ner..
Idag insåg jag att jag ensam druckit 3 liter vodka på 9 dagar.. Och jag kan säga så, sitter här "nykter" och mår skit!
Denna jävla skiten biter tydligen inte mer på mig.. Jo för att få sämre förhållande till andra.. Men att svepa 3 l på 9 dagar har jag aldrig kunnat förut..

Jag förstår precis vad du menar.. Jag har också försökt otaliga gånger att dricka måttligt, ibland går det men oftast slutar det som för dig - alldeles för mycket, somnar och vaknar med minnesluckor.. Det är hemskt! Just nu är jag inne i ett väldigt dålig period, med både en påsk- och valborgshelg med alldeles för mycket alkohol! Fy, va dåligt jag mår.. :(

...den som allierar sig med beroendehjärnan.
Strongt att vara nykter så länge som du var, nu vet du att du inte ska utmana dig själv igen.

Jag är på Dag 6 nu, men har nu bestämt, efter några turer liknande dina, att jag ska leva resten av mitt liv helt alkoholfritt.

Hur tänker du själv nu?

Jag tror jag ser att du startat en likadan tråd och skrivit mer, jag läser den istället om du inte vill skriva här :)

Välkommen hit!
Ett bra första steg mot en mindre suddig vardag!

Har du lust att delge oss lite mer så vi kan bolla tankarna ihop?

/Dee

...hur ser du dig själv i förhållande till alkholen nu? Vilka förändringar vill du göra?

Jag drack också var och varannan dag (njae...mer varje än varannan). Jag drack inte som tonåring, var till och med nykterist. (Ouuppps....livet är fyllt av besynnerliga vägar). För min del innebär Valborg heller inga direkta utmaningar (utöver det vanliga strävsamma beroendet).

Ja, arbetsplatsen är inte trygg, men jag hoppas och vill tro att det ska bli bättre. Efter en del turer under det senaste året söker jag nu nya tjänster och ska träffa läkare på måndag. Det måste bli bra. Tack för din omtanke.

Åhhh...."Han såg mig när han drack". Så kände jag mig också när jag drack ibland. Att jag faktiskt VAR mer närvarande...inte i "måsten" eller i "att-göra-listor". Skrev något om det här i gruppen och någon skrev, klokt, att den där närvaron nog främst låg hos mig, hur upplevde mina barn det egentligen? Var de verkligen lika tillfreds? Jag förstod vad de menade och tänkte att de nog hade rätt. Du lyfter ändå lite i detta som jag kände, att närvaron de facto KAN kännas på riktigt, för båda parter. Måste verkligen fundera på hur jag ska kunna vara närvarande utan att ha tummat fast själen i kroppen med ett glas vin innan.

Mina fyller snart 15 och 16 år.

Är det suget som är störst? Eller triggas du av situationer eller positiva/negativa känslor?
(Vet att det är en klurig fråga, men programmet här inne fick mig att få klarhet i vad som faktiskt var sannast för mig och vad som i och med det innebär mina största utmaningar).

- -?

En gång beroende, alltid beroende. Alkohol är det näst mest beroendeframkallande efter heroin. Man kan aldrig ta första glaset - det väcker direkt mersug.

Det är en sorg att tvingas inse det, men också en lättnad.

Välkommen hit, här förstår vi det mesta i alkoholens värld. Är inte riktigt i skick att ge råd, då jag för jag vet inte vilken gång i ordningen trott att jag klarar att dricka alkohol och att mina problem kanske inte är så stora....så ja jag utgår från att alkoholdjävulens vägar lurar oss. Gång på gång på gång. Men härinne finns samlad klokhet som kan hjälpa oss ur de värsta villfarelserna, om man vill. Kram jullan

Du har hamnat helt rätt! Här hänger bästa gänget, som stöttar varandra i alla sinnesstämningar.

Jag har haft mer ångest och depressioner än jag orkar tänka på. Nu har jag förstått fullt ut att alkoholen har skapat ångesten genom att fucka upp hormonerna serotonin och dopamin i hjärnan. Bästa motivationen för att vara nykter, men det tar lite tid innan hjärnan läker.

Sök på alkohol och hjärnan på Yotube så får du lära dig mer. Kunskap är makt!

Dag 80 som nykter för mig igår, tjoho! Ett av de bästa besluten jag har tagit i mitt liv.

Jag och många fler har våra trådar inne på ”Förändra sitt drickande”. Där är mest aktivitet.

Kram ?

Jag börjar med att svara på dina frågor.
Det är tufft såklart. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken dag det är. Jag har ett konstant sug när jag vaknar på morgonen. Jag dricker som sagt var och varannan dag. Jag tog min första fylla när jag var 15 år på Valborg. Det är en dag som många yngre förknippar med alkohol. Hur känner du för den dagen?

Jag blir ledsen i hjärtat när jag hör att du utsetts för kränkningar på jobbet. Det är en plats som man ska känna sig trygg på. Jag blir naturligtvis nyfiken på vad som sker, men jag vill inte skifta fokus. Det är privat.

Jag skrev lite kort här ovanför som du kan läsa. Jag är glad att du fick en insikt av det jag skrev. Det var verkligen så. Det kan som sagt vara på ont och gott. Jag blev faktiskt lite besviken på att min far kom ut som nykteralkolist när jag var 13-14 år. Jag och pappa hade en bättre relation när han drack. Han jobbade alltid och på helgerna så var han hemma. Han såg mig när han drack.

Hur gamla är dina barn idag?
Tack du med som skriver och delar med dig.

Med dig att jag tror det är viktigt att träffa likasinnade. Där man kan skriva vad som helst utan att skämmas. Vad skönt att du ändå inte blir så påverkad av panikattacker. Jag är där du var just nu. Klarar inte att åka o handla. Bara att gå ut med hunden ibland är tufft men mitt jobb fungerar superbra där det är massor med folk...så det är alltid ngt. Nog mer rädd vad andra ska tycka och tänka om det skulle komma. Hur går det för dig idag? Hur mår du??

Tack för att du skriver och tack för att du välkomnar mig hit. Det kan faktiskt vara skönt att veta att man inte är ensam om det här beetendet i sin föräldrarroll. Det är en skam som jag känner. Jag tror det är viktigt att tala om det. Man behöver nödvändigtvis inte sitta med en främmande människa som får betalt för att lyssna. Jag tror på att skriva på sådana här plattformar. Jag tror på insikter och att dela erfarenheter med likasinnade. Man kan vara anonym. Jag kommer kunna få ur mig allt och dom som vill lyssna, får lyssna. Den som vill stötta, får stötta. Det är också framförallt människor i liknande situation som också har det tufft. Ni kan relatera.

Jag vill inte klanka ner på kbt och samtalsterapi på något sätt. Om det fungerar för människor, så är det toppen och något som man ska ta vara på. Det kan vara en väg ut.

Skammen jag känner lägger nog hela grunden till mitt psykiska mående. Jag känner att jag aldrig räcker till. Att jag inte är en bra pappa. Att jag alltid sätter mitt psykiska mående före allting annat. Det känns egoistiskt.

Attackerna kommer mer sällan nu och det blir inte en så stor grej. Jag är medveten om att jag inte kommer att dö. Jag kan sitta helt lungt och lida ut det hela i tysthet. När jag var 23 år så sprang jag runt som en galning och kollade mig i spegeln och var helt övertygad om att jag skulle falla ihop. Att allting skulle bli svart. Jag var livrädd för att tappa kontrollen.

Varför jag är rädd för att ta medicin?
De enkla svaret är för att jag vill vara mig själv. Jag har stor respekt för bieffekter och annat i tabletterna.

Kram!

Asså . När jag skriver ner detta känns det solklart. Jag är sjuk o min hjärna lurar mig.
Men .. Jag skulle ha ett experiment för mig själv. Ensam hemma o tänkte att idag ska jag prova att dricka för att se vad som var så speciellt m det ( har varit nykter sedan december) jag sa till mig själv att jag ska prova dricka lite , inte så fort och ska absolut inte bli jättefull. Jag trodde på mig själv till 100% . Slutade m att jag drack nästan 2 flaskor vitt vin o fick minneslucka o somna.
Ändå kan jag tänka att nästa gång jag provar kommer det gå bättre !! Är detta alkohlismen som gör detta ? Förlåt att jag frågar så dumt men jag tror jag behöver höra det .
Är det ngn som förstår mig o vad jag menar ? ?

Har du någon vårdkontakt idag? Är den rätt för dig? Kan du gå privat?
(T.ex. att använda dig av remisshjälpen.se för att bli remitterad. Att kunna gå och stå är ju rätt fundamentalt för måendet minst sagt.)
Håller med "ostrukturerad" här om att du måste gå vidare med att söka stöd för att åtgärda det som orsakar smärtan.
Kram

Har läst hela tråden...snacka om årslånga cliffhangers! ;-)
Jag har väl i grund och botten samma fråga som du, vad "gör" man istället, men läser många klokheter i din tråd, bland annat din egen reflektion om att drickandet skulle kunna ses som tidsfördriv och beroendet att man inte VILL göra annat - att det är själva beroendet. Att träning och bio är vardagsthrills som också kan ge ett antal lustpromille vardera i en rastlös kropp.

Kanske blir det inte så att alkoholberoendet byts ut mot fiske och tyllgardiner, utan att bygga drakar av Postnordskartonger eller samla på buteljer från Andra världskriget. Kanske att barfotaspringa, trimma vattenpudlar eller hoppa fallskärmar från olika höjder? Men vad vet man om det - så länge hjärna och kropp uppehåller sig i kassan till Systembolaget?

Fortsätt gärna att skriva här.
Jag är både läs- och skrivsugen och skulle tycka det var ökentorrt med tystnad på forumet.
:-)

Har läst igenom hela din tråd och elva veckor är fantastiskt bra gjort av dig. Det är lite också som att det är två personer som skriver. I början var du nästan som person som var lite uppgiven och i sig själv i de första inläggen och svaren och nu de senaste lite mer öppen mot andra och snällare mot dig själv. Du verkar mycket mer positiv. Så mycket starkare, mer närvarande.
Jag inspireras av den resa du gjort redan här och hoppas att du kan hålla i detta nu. Jag är själv på dag tre och är lite mer oklar ännu i vart och hur denna resa ska ta mig, så tack för att jag fick ta del av ditt inlägg.

...välkommen hit. Jag är på samma plats som du, tvåbarnsmamma med alkoholen först som medicin, sedan som trigger. Jag har också varit mobbad som barn och har en situation just nu av kränkningar på arbesplatsen vilket gör det lite extra motigt att kunna stå emot behovet av alkohol. Mina föräldrar drack däremot ingenting alls. Jag har stort behov av kontroll på olika sätt, men fick verkligen en insikt i att jag faktiskt använder alkoholen på samma sätt som dina föräldrar, att jag släpper mer på "strukturen" på helgerna, precis som dina föräldrar. Det är alltså det som jag ger mina barn just nu och det har jag inte sett tidigare, så tack för den insikten.

Mitt alkoholberoende tog en ny nivå i söndags och det skrämde själen ur mig, så nu har jag i alla fall hållit mig nykter sedan dess. Det här är, och ska förbli, min tredje dag nykter.

Slutligen vill jag skriva att jag tycker att du redan verkar ha kommit långt i dina tankar kring varifrån du kommer och var du befinner dig i förhållande till alkoholen. Den "sköna" stämningen som barn, som medicin mot måendet, att det övergått till ett beroende. Du antar även dina barns perspektiv, hur de kan tänkas se på dig själv (kanske kan det bli din största vapendragare i kampen....att verkligen försöka sätta dig in i hur dina barn ser dig nu. "Om han/hon skulle komma in och se mig nu, vad skulle han/hon tänka/känna?" "Hur påverkar detta jag gör nu, det mina barn kan tänkas göra mot sig själva och de omkring sig i framtiden?"

Jag såg helt plötsligt mig själv hur mina barns ögon i måndags morse, när jag vaknade upp från den hemska söndagen och det ska jag försöka använda i mina tuffaste stunder, för när självföraktet sätter in och jag känner att jag inte är VÄRD något bättre, så kan jag använda mig av att MINA BARN är värda något bättre.

Hur känner du inför Valborg, röd dag på Första Maj (samtidigt fredag)? KÄnner du att det utgör någon utmaning för dig?

Kram