Senaste kommentarerna i forumet

Hej Bigmama!

Den mindre magsäcken är en del i det hela men inte allt.
Vi gbp-oppade kör med raka rör kan man säga, och då går A ut i blodet fortare och upp till ”fettklumpen”(hjärnan) snabbare.

Vi får en kick helt enkelt på ett sätt som kan vara svårt att hantera, kontrollera.

Någon här ovan beskrev det på ett bra sätt.

Igår läste jag en artikel om Varför?
Har den sidan nersparkat på min hemdator men skall se om jag får fatt i den via mobilen sedan.

Hur som helst sp beskrev den att efter en GBP så blir ”beköningssystemet” i bår hjärna mer påverkat än innan op.
Det var set där med kicken igen antagligen.

När det kickats tillräckligt många gånger så är är vi farligt nära ett beroende.
Vi balanserar på en väldigt slak lina så det och kommer bli allt svårare att hålla sig kvar på den ju fler kickar vi ger oss.

Till slut så måste vi inse att vi har trillat dit och kan börja presentera oss som alkoholister.
Det är tyvärr den dystra sanningen.

Men det glädjande är för oss som insett det i tid, innan det har gått för långt.
Är att vi också har stora möjligheter att ta oss därifrån om vi själva verkligen vill och gör allt vi lan för att göra så.
För mig har det än så länge gått förvånansvärt bra när väl konsekvenserna av mitt drickande tvingade mig att beröm, ta emot hjälpen som erbjöds mig.

Har varit nykter nu i över 6 månader, men från den 20/12-17 och tills dags datum så har det funnits massor av tillfällena verkligen hade kunnat supa skallen av mig pga de där ”stora svårigheterna i livet”.
Den 22/12-17 hade jag en halv flaska Bacardi i vänsternäven, men som tur var hade jag min mobil i höger näven och pratade med mln storasyster.

Had jag haft högerhanden fri så hade den nog skruvat av kapsylen på flaskan och jag hade druckit upp innehållet fast ön jag egentligen inte hade något sug alls just då, men jag var så ledsen och bedrövad så det behövdes inget sug för att supa skallen av sig den gången.

Men så blev det inte då, och jag är fortfarande nykter för idag.
Mitt mål för denna dag är att gå och lägga sig nykter så vaknar jag förhoppningsvis nykter i morgon.
Sedan får jag sätta upp ett nytt mål i morgon. ?

Vad glad att jag blev när jag hittade hit!
Förstår inte varför jag inte hottat hit tidigare?

Jag läser lch jag känner igen mig i det mesta av de inlägg som jag gått igenom här.

Är GBP-oppad 12-3-2015
Har mått bra från dag1 efter op.
jag har njutit av livets goda i både mat ovh dryck sedan op i lagom mängder givetvis.
Nyfiken som man var efter op om saker smakade som förr.
Det gjorde det allt, Ja i alla fall det medta.

Söm finsmakare av rökig whiskey så blev jag glad att det smakade gott även efter op.
Vin smakade utmärkt, rött som vitt.
Finkörning från små ansenliga mickrobrygferier likaså. Enda ölen jag drack efter op.

Men så en dag någon gång på min resa så blev det där enda glaset vin jag tänkte ta på kvällen 3,4,5 eller ibland 6 om glaset inte var för stort.
Den goda 6:an whisky som jag skulle smutta på blev antingen flera av den sorten eller så blev det näst intill ett fullt whiskyglas jag hällde upp.

Fanns i princip ingen botten i mig utan det slutade oftast att drickat tog slut, speciellt vinboxen.

Var aldrig ute på lokal utan jag satt hemma i soffan, eller när jag var och hälsade på hos min fjärrbo.
Dit jag nu är på väg till.

Hon sa ofta att ””Skall du dricka nu igen, Skall du verkligen ta mer?, Jag vill inte gå ut med dig för det syns du är full!, Har du druckit nu igen? ””
Jag svarade: Ja en wirre får det bli. Det är ingen fara. Det syns inte på mig! Jo, jag har tagit ett glas vin. (i skälva verket var det snart dags att hälla upp det fjärde glaset)

Förnekelse, lögner och självbedrägeri!
Hon jade ju rätt hela tiden!
Men det ville jag inte, kunde inte erkänna då. ?

Skuld, skam och ångest har jag sällan haft när jag drack.
Jo, lite skamsen var jag allt mär jag insåg att jag på lördag insåg att jag inte kom ijågnvsd jag sagt i telefonen på fredagen och varför jag la på luren.

Skam och ångesten kom först som ett hammarslag när jag hade börjat ta tag i problemet med alkoholen innan Påsk 2017.
Fick återfall innan semestern och strax efter semestern.

Är nu mer en nykter tillfrisknandet 99% alkoholist sedan den 29/8-2017.
Och skall göra allt i mon makt för att vara så framöver också.
Men jag ger inga löften i sig.
Jag tar en dag i taget, och eftersom tiden går fort nu mer när man är 57 bast så räknar man in dagarna till veckor osv.?

Har lärt mig att ta hand om livets små svårigheter på ett skapligt sätt.
Har även varit tvingad att ta hand om livets stora svårigheter.
Det senare med hjälp av ett gott kontaktnät i form av självhjälpsgrupper, Mona nära och kära samt min favorit terapeut på det behandlingshem jag vistades vid i 28 dagar höstas 2017.

Det var en beskrivning av min kortvariga ”dryvkeskarriär” från en ”normaldrickande svensk” till en 99% alkoholist.

Mvh
//Xoog

Jag kramar dig i tanken. ❤❤❤
Var snäll mot dig själv och sök hjälp på avgiftningen.

Vad är det för levertest? Har du gjort eller ska du göra? Blodprov? Ultraljud? Ta det lugnt bara <3

Här inne finns bara en sak.. VÄRME... här får man vara vem sjutton man vill.. och framför allt prata helt fritt om relationen till Alkohol... du ÄR inte ensam... <3 noterade att du skrev att du hade en läshjärna innan men att den känns försvunnen ( på ett ungefär :))... tro mig.. den finns där.. men den e sövd av ditt A intag... när du slutar dricka.. för det kommer du att göra.. kommer din hjärna börja återhämta sig och du kommer se saker i ett nytt ljus... jag vet bara av egen erfarenhet hur min egen hjärna känns efter bara några dygn utan A.... som om ett lock lyfts bort.. jag jagar den känslan.. jag önskar så att du ska börja jaga den också... ska vi jaga tillsammans? :) ... Fundera så håller vi kontakten här :)... Det GÅR att ta sig ur.. du KOMMER kunna det! Jag tror på dig! Kram

Tusen tack! Detta behövdes <3

Ändrade tillbaka detta inlägg nu så om jag inte fått nån kommentar på det andra inlägget får du gärna ta bort det inlägget istället :) tack.

jag gissar att du ändrade innehållet till detta? du har nu fått ett fint svar här ser jag så jag låter denna tråd vara kvar, om du inte vill att jag tar bort den ändå?

Rosette
Alkoholhjälpen

Jag känner din ångest ända hit bort.... snälla du ge inte upp... du har hittat HIT!!!!! SÅ STARKT att våga skriva här... att våga säga som det ÄR!
Ja vännen... ring vården och säg som det är... att du måste få hjälp... du kommer få det... det FINNS EN VÄG UR DETTA... Du har tagit första steget.. jag sänder dig all styrka kraft värme och omtanke.. det är INTE FÖR SENT!!!!! fortsätt skriv här... och hämta en kanna ISKALLT vatten... bälga i dig vatten... låter kanske fånigt men jag tycker det hjälper ibland.. kramar till dig.. vi finns här..

Jag tar bort det åt dig. Fint att du är här och skriver. Det ger oss chansen att ge dig stöd.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Självklart!

Det finns mycket hjälp att få därute, det gäller bara att vara stark och våga inse sina problem.

Svar nej! Så ska det inte gå till i alla fall.

Du har tagit ett stort steg bara genom att höra av dig hit. Själv har jag haft väldig nytta av skriva här och få kloka råd! Du ansvarar för ditt liv och din man för sitt! Önskar dig lycka till Tombor

Känner igen mig själv i det du skriver. Mitt missbruk blir dock svårare och och svårare trots alla mina försök med egen vilja och med medicin. Jag är förtvivlad och rädd. Gick med i detta forum i höstas men har inte varit inne så många gånger. I morse tog jag antabus (på en fredag?). Offentligt förnekar jag fortfarande bestämt att jag missbrukar men min man vet ju och släkten vet säkert också. Det vore trevligt att träffa andra, "som förstår" Mariana

Jag är helt ny här, snubblade över detta forum i går när jag satt och funderade över huruvida jag har problem med alkohol eller inte. Det är så intressant att läsa vad du skriver, om den där känslan. Jag "spårar" aldrig ur, jag håller drickandet nere, men jag tror att jagandet av den där känslan är livsfarlig. Att vilja tillbaka dit to all costs.( Till vad, kanske man ska försöka förstå. )Att känna att ifall jag erkänner en problematik i mitt drickande får jag aldrig hamna där igen. Tänker på allt jag kommer att missa.

Jag är nog inte redo att träffa folk och prata om detta än, men jag följer gärna din "kamp" här, uppdatera, berätta hur det går! Kämpa på, berätta hur du mår. //Emma

Börjar sakta komma till insikt med många saker. Jag skall inte sticka under stol med att Antabuskurerna fungerar bra för mig men ändå.
Jag vet nu att jag kan hålla mig nykter. Ibland med hjälp av medicin och ibland utan. När jag nu gått på antabus ett tag har jag listat ner alla de fällor och frestelser som gör att jag åter vill ta ett glas. Ni vet exakt vilka dom är men att ha dom i punktform är inte dumt.

Jag vet också att när jag avslutar kuren kommer jag i en situation där jag efter en tid vill prova, och tror jag kommer fixa ett glas här och där men alla erfarenheter talar emot. Denna insikt börjar nu bli kristallklar och om jag då ändå provar måste skyddsvapnen finnas till hands.

När jag denna gång föll "lite" tillbaka var jag klok nog att efter ett par veckor åter backa bandet och ta medicin. Jag vet att det låter idiotiskt men om den insikten finns kanske det är något positivt. Jag går inte ner mig helt utan kommer bara i en kort svacka.

Målet är så klart att bli helt ren men ju mer man lär sig om alkoholism desto mer inser man att det inte är så enkelt.

Kan det vara så att man lär sig lite mer av sina misstag varje gång för att till slut hitta ett stadium där man inte begår misstagen?

Jag skall även erkänna att jag de sista gångerna haft extrem hjälp av en kompis som är läkare och jobbar med alkoholmissbruk för ungdomar. Vi har bestämt att varje gång jag känner mig det minsta på glid ringer jag honom. Aldrig komma ner i någon stor svacka!

Med de nya erfarenheterna som egentligen är små misslyckanden börjar jag faktiskt känna lite hopp. Man ska inte behöva bli så illa att man behöver åka in till St Göran eller liknande. Det måste finnas enklare val längst vägen.

Jag funderar på om vi som skriver på denna sida inte ibland skulle kunna träffas i en miljö som inte är så dramatisk som många av beroendecentrumen är.

Då jag personligen driver en rad konferensanläggningar i Stockholmstrakten kanske vi skulle kunna träffas över en lunch på en helg och bara utbyta lite erfarenheter? Vi är alla där på samma premisser och i miljöer där "vanligt folk" äter brunch. Kan det vara en idé?

Jag kan även få med mig min kompis från Maria Ungdom som skulle kunna ge sin syn på hur vi alla skall kämpa vidare med våra utmaningar.

Är jag ute och cyklar så skrik till. Tycker ni det låter som en bra sak så skrik till så ordnar jag allt.

//Carl på väg ur sitt första riktiga återfall.

Hade aldrig problem med A före operation mitt liv min personlighet ändrade otrolig mycket. Jag är rädd för alkohol, jag är rädd att inte kan slut, jag är ensam ingen som vet om hur jag mår. Dricker ca 2-3 flaskor i veckan

Hej Petrahelenaa, hur har det gått för dig sen du kontaktade behandlingscenter?
Jag är i väldigt lik situation som dig, kvinna på 34 år med två barn, 7 och 4 år.. Dricker alldeles för mycket och har gjort länge. Orkar inte mer nu, har utvecklat depression pga detta och känner ett enormt självhat! Vågar dock inte söka hjälp pga rädsla för soc m.m...
Skriv gärna och berätta hur det gått om du vill och orkar! Kram

När du skrev här hade du varit alkoholfri tre dagar, det är länge med tanke på det du beskriver. Att du druckit varje dag i ett par år. Bra jobbat! Fint att du berättar här på forumet att du tagit dessa steg. Fortsätt gärna skriv och läs här. Ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Lycka till och igen, välkommen!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen

Är lättare sagt än gjort att bara bestämma sig. Trots att man vet precis går det inte.
Nu gjorde jag slag i sak och kör på med antabus ett tag. Då går det i alla fall inte att lura sig själv.
Lätt besviken att det inte gick av egen kraft men men. Bättre att mota Olle i grind innan det rinner iväg fullständigt.
Nu är det bara några veckor som skall rensas ur kroppen.

Jag har samma erfarenhet som ni andra. Dricker varje kväll efter jobbet själv. Somnar i soffan. Tar mig bakis till jobbet och hoppas inget märks. Tänker jag köper en BIB så jag bara kan ta ETT glas, men minns inte hur många jag dricker. Skäms för att systemetanställda känner igen mig. Köper dyrt vin och tror det gör mig bättre. Helt annat förhållande till alkohol efter min op. Förr drack jag bara socialt.

Oftast är det ju inget farligt även om vi är oroliga för det. Men bättre kolla upp saker än inte. Nu har det ju gått en vecka och antagligen har smärtan lagt sig gissar jag på...

Det går över och minskar med tiden men det är tufft, jag vet. Acceptera att suget finns där men låt din hjärna arbeta och kämpa emot, jag försökte varje gång när suget kom att tänka: "det är bara en kemisk reaktion, inte ett verkligt behov" Det hjälpte faktiskt och annat som kan hjälpa är att läsa här, dricka alkoholfritt, ta en timme i taget... Det är helt enkelt bara tid du behöver, tid utan alkohol som underhåller suget. Fortsätt slåss.

Viljan finns men suget är värst.....

Jag och min man har också druckit mängder tillsammans i ganska många år. Nu är jag nykter men inte han. Vi älskar verkligen varandra och har ett fantastiskt äktenskap när han inte har druckit för mycket... Hans problem är det inte upp till mig att lösa men jag vet hur omöjligt det kan verka att sluta då man har en partner som dricker lika mycket och gärna som man själv.
Men omöjligt är det inte. För jag har gjort det. Jävligt svårt men inte omöjligt.
Om du vill kan du se om du kan hitta min tråd här, den heter ”Allt dåligt i mitt liv är direkt kopplat till alkohol”. Kanske kan den hjälpa dig kanske inte men du ska veta att du inte är ensam! Bara den vetskapen hjälper en hel del.?❤️
Amanda