Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Jag tror absolut att du har en chans att ändra på detta. Jag personligen fick efter flera misslyckade försök inse att jag behövde bryta med alkoholen helt. Och det var så skönt att få slippa att hela tiden tänka på alkohol på middagar osv. Men som du säger så behöver du nog ta itu med ångesten och hitta andra strategier för att hantera den, oavsett. Jag tänkte skriva mer men hinner tyvärr inte nu! God jul! :)

Om du hade haft ett barn istället för två hade jag trott att du var min man! Så slående likt hans/vår situation så det är skrämmande!

Det är intressant att få läsa ur ditt perspektiv och jag kan inte låta bli att undra om min man känner likadant som du.

Jag hoppas innerligt att du finner en lösning! Lycka till!
I vårt fall börjar jag undra om inte den alkoholfria vägen är den enda vägen...

Tack väldigt klokt och sannt svar ❤

Man kan få sinnesro utan alkohol. Det är dessutom en förutsättning!
Det tar ett tag innan den kemiska balansen återställs, kanske gör den aldrig det. Då är det verkligheten vi behöver leva i.
Sinnesro betyder dock inte avsaknad av obehag. Tvärtom är det först när vi kan acceptera oss precis som vi är, oavsett känsloläge, och se oss själva med varma och kärleksfulla ögon när vi mår dåligt, har ångest, är ledsna, skamsna, arga...det är då vi kan vila i oss själva.
Många har aldrig upplevt känslan av trygghet och att vara värdefull i sig själv. Då är det svårt att ens veta hur det känns. Vi speglas i andras ögon redan från start. Är speglingen kall eller skev byggs det in en djup skam. Rädsla och tvivel inför sina känslor.
Det är lättare att ändra den föreställningen om det finns kärlek i nära relationer, men det går att ge det till sig själv också.
Samtalshjälp med inriktning på känslor och acceptans tänker jag är bästa sättet om man behöver söka proffessionell hjälp.
Kram

Låter som en god plan för jul ☺?. Jag ska också ta det så lugnt jag kan ☺. Jag har gått i omgångar hos psykologer. Det kommer ju nya saker och nya frågetecken. Just nu går jag inte hos någon men jag äter antideprisiva medicin. Den trubbar av av hjärnan lite så man tänker anningens lugnare. Tack ? det har varit tufft med lite bakslag och så. Men de är på rätt väg. Ha en fin dag

Så ledsamt och jobbigt för dig.
Svårt att säga vad du kan göra. Det viktigaste är att hitta någon i din närhet som du kan få stöd av.
Hur gammal är du? Hur ser familjesituationen ut?
Det är aldrig lätt att vara närstående till någon som blir besatt av alkoholbegär.
Man kan uppleva det som att man plötsligt inte är viktig, att en förälder kan prioritera alkoholen.
Jag som är mamma och själv har druckit i perioder kan för egen del säga att barnens reaktioner varit en stark motivation att bli nykter. Men även om vilja, skuldkänslor och medvetenhet funnits har det inte alltid räckt mot tvånget att dricka.
Om du orkar, kan och har en bra relation till din pappa när han är nykter kan du ju tala om för honom hur det känns för dig.
Kom ihåg att det aldrig är barnens ansvar att ta hand om sina föräldrar (vet inte om du är ett barn, eller vuxen, men den rollfördelningen gäller oavsett ålder).
Skriv och berätta mer om du vill, kanske i en egen tråd i anhörigforumet, där finns massor av erfarenheter från andra i liknande situationer,
Kram

Hej, Min pappa har varit nykter i ungefär 6-7 månader nu men under veckan har han börjat dricka igen. Vilket gör mig extremt orolig kan knappt prata med honom. Skulle vara bra om jag fick lite tips om vad jag kan göra

Tack för ditt svar.
Ska börja med en helt vit jul nu och bara försöka ta det lugnt, läsa och gå promenader. Tänker att det kan vara en bra start i att försöka finna lite sinnesfrid!

Grymt jobbat med 7 månader!
Går du hos psykolog eller något liknande för stöd?

Jag känner igen mig mycket från när jag var yngre. Och jag tänkte i dom banorna du gör. Jag ignorerade allt jag mådde dåligt och dämpade min ångest med alkohol. Och jag mådde bara ännu sämre. Och blev kraftigt deprimerad till slut. Jag drack till slut bara av den anledningen att jag mådde dåligt. Och mår man dåligt så förstärks bara känslorna. Man faller djupare och djupare. Jag slogs och satt hos polisen oftare och oftare. Jag tog varje chans för att kunna dricka. Nu har jag vart nykter totalt 7 månader under 2017. Ångesten är djupt rotad så jag har det inte så lätt. Men jag drar inte på mig mer bekymmer pga alkoholen längre. Så mitt tips drick inte när du mår dåligt. Eller bäst av allt låt bli helt. ?

Hej oklar tänkte just skriva den frågan själv ?. Kan man bli lugn utan och känna glädje utan alkohol. Jag har varit nykter sen i augusti pga sjukdom. Jag går dagligen och tänker är livet slut? Ska jag känna mig utanför? I sociala sammanhang där det dricks alkohol. Kan jag lära mig känna glädje utan. Kan jag finna själslig ro?. Jag har alltid druckit för jag har haft mycket oro. Stress. Ångest. Sorg. Ilska. Svårt att vara social utan alkohol. Jag äter antideprisiva för en tidigare deprision utan dom fungerar jag inte. Jag hoppas att lugnet kan komma till mig med tiden. Jag får inte dricka mer i mitt liv. Och det är svårare att få ultimatum än att göra det av egen fri vilja. De man inte får tänker i alla fall jag på hela tiden. Hoppas du får bra svar☺ så tjuvkikar jag också på dom. Va stark de måste jag.

Är helt i din situation.
Har ADHA och lätt aspberger, dricker för att klara av sociala sammanhang, för att kunna slappna av och för att inte övertänka.
Din överanalys av hur dina alkohomproblem egentligen är var väldigt talande. Har jag ens ett problem?
Tog åt mig mycket av dessa.

Och tack Ikaros.

Hoppas verkligen att allt har gått fantastiskt för dig!

Hej,
Har kört vin på kvällarna i flera år men nu varit nykter i 9 kvällar men så föll jag för frestelsen idag och drog i mig en flaska rött, inte smart. Hade rejäl abstinens andra och tredje nyktra dagen men sen lugnade det sig för att sakta byggas upp igen tills ikväll då det tog överhanden. Går hos terapeut en gång i veckan och det funkar skit bra men skulle egentligen vilja gå varje dag för att må riktigt bra.

Lycka till och hoppas du får ordning på A.

Du jobbar med att hjälpa människor och du gör det även i ditt privatliv. Nu har du blivit medveten om att du behöver hjälpa dig själv. Alkoholen har kommit in på ett sätt i ditt liv som du inte trivs med alls. Tidigare har du testat antabus och då var du nykter under en längre period. Wow det är inte lätt att klara det hur som helst, läs runt här på forumet om du inte redan gjort det så kan du se att det är en bedrift att vara stolt över.

Det märks också att du är insiktsfull och reflekterat en hel del över hur det ser ut med alkoholen, när det är som svårast och på vilket sätt du dricker där alkoholen tar mer än vad den ger. Det är när du är ensam hemma och inte har något att sysselsätta dig med. När du var yngre drack du för att du mådde dåligt, hur är det med det nu? Hur mår du och vad ger du dig själv för att ta hand om dig?

Gällande din fråga "när räknas man som beroende" är det svårt att säga, det är på ett kontinuum och om det ska vara en diagnos är det flera tester man fyller i. Men det går att testa sig själv på nätet för att se om det indikerar att det finns risk för beroende eller ej. Oavsett om du skulle vara det eller inte så låter det som att du inte vill dricka på det sätt du gör nu och vill ha en förändring.

Här är ett självtest om du skulle vilja: https://www.1177.se/Stockholm/Tema/Halsa/Halsotester/Alkoholtest---om-d…

Fint att du skriver här och berättar och fortsätt gärna skriva! Ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger. Du har tagit ett stort och viktigt steg nu i din förändring.

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen

Då när orka kostar mer än det smakar.
Då är det dax att sluta.... orka.
Simpelt men livsviktigt ?

Nej, livet är inte tänkt att vara en prövning i hur mycket vi klara att stå ut med. Sätt ner foten, berätta öppet hur du lider av detta. Om du nu inte redan gjort det. Beslut att bryta upp är svåra men ibland nödvändiga. Om han är alkoholist eller inte spelar ingen direkt roll. Men helt klart är det alkoholen och hans sätt att vara i samband med den som får dig att fara illa.
Lycka till
//PP

Vi lever ett bra liv på ytan. Bra jobb och inkomst båda två. Det som förstör är min mans relation till alkohol. Han dricker endast när vi är lediga, men det är allt eller inget. Kan inte sluta dricka förrän han är packad och tillsammans med andra finns det ingen botten. När vi umgås med andra kretsar hela umgänget kring alkohol. Jag skäms. Ofta slutar det med att han spyr sovandes i sängen... Går på toa på fel ställe, ligger och kladdar på mig hela natten. När jag försöker hantera det är jag sur, taskig och tråkig. Vårt barn tycker också det är jobbigt med sin pappas drickande och har bett honom att inte dricka. Mycket har hänt genom åren vad gäller skador i samband med alkohol. Jag har ställt ultimatum emellanåt och då har slutat att dricka i perioder trillar sedan dit igen. Vet inte om jag orkar mer?

Minns dig från din början, till ditt beslut och att du genomförde. Det gick så bra!
Bra att du skriver nu. Vi är så många som har gjort precis som du... börjat smått och sen har börjat om. Det går att stoppa. Och du, det där med återställare på morgonen. Det är inte säkert att du behöver en i morgon... du kanske inte har riktigt det beroendet ännu. Du har gjort det här förr och gjort det bra. Tror du får ordning på det snabbt igen,

I längden tror jag inte att det håller om man slutar dricka för någon annans skull. Dock vet jag av egen erfarenhet att det går att börja där och sedan hittar man styrkan/motivationen/viljan att faktiskt sluta för sin EGEN skull när skallen klarnat efter en tids nykterhet.

En person som slutar för någon annan kommer nog inte jobba lika hårt för att faktiskt hitta tillbaka till sig själv - tror inte en person som går på vita knogar/avstår pga nåt/nån annan kommer kunna känna sig helt tillfreds med sig själv och med livet. Vanligt med bitterhet/känner sig påtvingad eftersom man kanske inte tycker man har så stort problem som andra upplever det och också mycket större återfallsrisk än om man faktiskt gör det för sig själv tror jag.

Jag känner igen mig i att jag också har lätt social fobi, är introvert och högkänslig. Även just nu i en lätt/medelsvår depression. Har tyvärr börjat dricka igen senaste veckorna. Men har bestämt mig för att försöka sluta nu från och med idag. Ångesten det ger och abstinensen är inte att leka med. Och kommer ju aldrig få ordning på min ångest/stress/depression som jag har även utan alkohol med den!

Ångesten kommer att lätta även fast det inte känns så nu. Sedan kan den oxå vara en drivkraft framåt. Jag tänker tillbaka ibland och ångesten jag kände och det motiverar mig framåt i tillfrisknandet.
Det är inte enkelt men fullt möjligt och så grymt fantastiskt att hitta sitt friska jag i allt mörker. Ta en dag i taget alt en timme i taget så fixar du detta.
Stor kram!❤️

Jag måste också sluta! Så trött på skiten. Ändå kan jag inte låta bli. Lyckades vara nykter i 14 månader men tog sen ett återfall i våras. Fick snabb hjälp och var nykter några månader till efter det. Men nu har jag sedan några veckor tillbaka börjat igen. Fan alltså! De 14 månaderna jag hade nykter var fan de bästa i mitt liv. Jävligt i början men med tiden så blev det en sån frihetskänsla att inte vara slav under djävulens dryck. Hade inget sug, ingen önskan, var bara jävligt tacksam att jag slapp det - efter mkt arbete med mig själv dock. Och ja, man sörjer i början att man inte kan dricka "som folk" (fast jag tycker knappt "folk" kan dricka heller eg haha). Det är som någon sa som att man förlorar en vän.

Nu igår spårade det verkligen ur, som det gjorde typ varje dag på den tiden jag drack som värst. Kommer knappt ihåg hur jag kom hem, vaknade fortfarande packad imorse/förmiddags, har fått svårt att sova igen pga drickandet, brutal ångest/abstinens.

Ska försöka verkligen att inte dricka nåt mer nu. Blir så sur på mig själv. Ska ta blodprov för alkoholvärdena om en månad igen och måste klara det för att få tillbaka mitt körkort. Så försöker ha det som motivation då det är mitt näst sista. Så himla surt om alla prover och dyra pengar som det kostar bara ska förkastas pga min oförmåga att avstå. Då är det ett års till prover plus another 12 000 kr som ska betalas innan jag får kortet. Suck.

Ångestnivån är jävligt hög men nu ska jag fixa detta!!!!!

Hej Ellan.
Tack så mycket för stöttande och värmande ord. Det hjälper mycket att vara här inne och läsa och veta att man inte är ensam om att vara så här. Kram❤️

Hej och välkommen hit.
Jag vill börja med och skriva att du är inte ensam. Samma sak har hänt mig. Och precis som du skriver var allt ordnat utåt sett med jobb, man och barn.
Så varför fortsätter vi att dricka och varför sörjer vi vår drog? Det är ju just det som är det sjuka i det hela. Ingen logisk förklaring hjälper oss att förstå. Vi är sjuka helt enkelt och genom att acceptera det så kan resan börja. Att sörja förlusten av alkoholen är inte konstigt då det varit en stadig vän och följeslagare för många av oss.
Men du lever och du skriver här. Det är ett stort steg. Fortsätt skriv här och ta all hjälp du erbjuds. Ensam är inte stark i detta och vi är många här med liknande erfarenheter som kan stötta.
Ta hand om dig!❤️
Kram
Ellan

Nybörjare på forumet, men hoppas både kunna ge pepp och få.