Senaste kommentarerna i forumet

Jo det är iaf största anledningen till att hon vill lämna mig. Sen vet jag inte om det redan är för sent (hon kommer flytta men frågan är om hon tänkt komma tillbaka). Osäkerheten gör det ännu svårare att sluta dricka..
När hon väl flyttat så blir det ju olidligt att försöka hålla igen.
Hade hon sagt att hon kunde tänka sig komma tillbaka om jag slutade, då hade det varit mer motiverat såklart.

Hoppas att aptiten återkommer - tycker att 3 veckor låter som lång tid. Funderat på att kontakta vården - kanske något annat som ligger bakom. Depression/nedstämdhet kan ju också göra att man tappar aptiten - och faktiskt kan få kräkkänslor. Något jag har märkt när jag haft mina dryckesperioder, är att jag har svårt att borsta tänderna längst bak i munnen - kräkreflexen går igång direkt - brukar sitta i ungefär en vecka....nåväl. Hoppas verkligen att det vänder snart för dig. Jag håller på dig - och Grattis till 3 veckor utan alkohol. DET är en bedrift.

Sedan jag slutade alkohol men nu har jag ingen lust för att äta mat bara kräkningar. Nu är det tre veckor.

Jag håller helt med Carl73 att Antabus kan vara ett väldigt bra hjälpmedel. Inte heller jag har fått några biverkningar. Från början var jag dock extremt skeptiskt till Antabus, men då var jag inte färdig med mitt supande. Vill man inte så går det inte, oavsett vad det rör sig om. Det har nu hjälpt mig att hålla mig på banan sen i juli förra året. Fungerar nästan som en "avknapp" på mig. Har tidigare provat både Campral och Naltrexon i kombination, men det funkade inte på mig. Ha en fortsatt bra (om än kylig) påskhelg!

Tack för snälla kommentarer. Det viktiga är dock att vi som lyckats hålla ut några månader kan visa för dom som precis börjat att det går. Världen går inte under och hur jävligt det än må vara idag finns en ljusning. Jag trodde inte det men läste många av trådarna här på forumet de första veckorna. Från helt nattsvart blev det ljusare och ljusare för varje vecka.

Santorini. Tack för ditt inspel. Du har ju så rätt. Är den vägen jag skall gå. Skall bara sudda bort den sista romantiska bilden av ett glas rött.

Glömde skriva två ovärdeliga saker till nykterhet:
- Detta forum var en avgörande del för mig. När man sitter och tänker och funderar kan det kännas sjukt ensamt. Här finns så otroligt många bra människor och så enormt mycket erfarenheter av olika slag.

- Antabus. Hade inte gått utan. Personligen hade jag 0 biverkningar. Mao bara positivt att säga om detta hjälpmedel.

Nu skall jag försöka komma hit ibland och pusha er alla som precis tagit steget. Kör hårt.

Vilket bra jobb du gjort! Jag blev så intresserad att jag läste hela din tråd och kommentarer. Imponerande!

Det jag vill råda dej till är att du också läser din egen tråd från början igen. OM du skulle få för dej att det går att börja dricka kontrollerat då ett år gått. Det gör inte det för såna som oss. Vi som finns på den här sidan är inte såna som plötsligt kan ta ett glas eller två och vara nöjda med det. Vi har passerat det stadiet. Vi har verkligen kämpat för att nå friheten bortom beroendet. Det är inte värt att chansa och förstöra det. Så fort går det att falla tillbaka. Jag har försökt ett par gånger. Nu nykter i snart fem år ger jag inte upp det jag uppnått. Det tror jag att du kommer till också. Jag blir bara så rädd när jag ser att nån överväger den tanken. Det är nog ytterst få som klarar att börja dricka igen och varför inbilla sej att man skulle höra till den lilla klicken? Det går så bra utan. Det går bättre och bättre kan jag lova.
Underbart jobbat av dej!

Både att du snart varit nykter ett år, och dina tips! Grattis!

Såå himla bra gjort av dig. 1 år. Låter helt underbart. Fortsätt på den vägen. Jag skall tänka på dig när jag nu sätter nya mål för min nykterhet. Grattis!!

Dagen närmar sig med stormsteg. 2 maj 2016 glömmer jag inte i första taget. Det var dags för avgiftning och denna gång skulle det bara gå.
Nu så här ett år efter har jag svårt att minnas hur risigt det var. Jag vet dock att hade jag inte tagit steget hade livet sett helt annat ut idag. Jag var verkligen på väg utför och det i en väldig fart.

Mår nästan lite dåligt när jag läser mina egna inlägg. Känner att trots att jag nu mår prima har jag det i mig. Jag skulle kunna hamna där igen. Jag tänker väldigt mycket på hur jag skall förhålla mig till alkohol och om jag vågar göra några förändringar. Jag har nu varit helt vit i snart 365 dagar och det var exakt vad som behövdes. Aldrig något snack om att bara ta ett glas. Aldrig tveka om man skulle låta bilen stå bara ikväll. Det har helt enkelt inte funnits några valmöjligheter i huvudet. 365 dagar skulle vara helt vita och då blev det helt plötsligt lätt. Dom flesta runt omkring mig vet att jag bestämt mig för ett nyktert år så nu gäller det att börja förbereda sig. Inte halka dit igen. Som tankarna går just nu kommer jag fortsätta att vara vit. Jag tror helt enkelt inte jag är en person som kommer kunna dricka lagom igen.

När jag är frisk är det inga större problem. Då kan jag träna på och kroppen och huvudet är då med mig hela tiden. Har tyvärr varit småkrasslig i flera månader och inte kunnat ta ut mig. Det har gjort att det kliar i benen och ett sug av att "komma till ro" gör sig påmint. Här hade varit katastrof om jag tagit ett glas. Det kan jag utan att prova känna.

När jag nu skall planera nästa år gick jag igenom med mig själv vad det var som gjorde att jag lyckats så här långt. Lite punkter kommer här för er som vill prova:

1. Är det riktigt risigt prova en avgiftning. Jag hade inte kommit ur utan dessa dagar. Låg 3 dygn på Capio på söder. Gjorde underverk på flera plan. Dels gjorde medicinen sitt. Inga abstinens att brottas med. Dels gör hela stället att man börjar tänka. Är många som lider enormt om som förlorat mer än önskvärt.

2. Berätta för dom runt omkring. Var inga roliga samtal men jag tog alla på en gång. Familj, vänner osv. Valde de 20 närmaste. Jag kanske hade tur men jag fick ett enormt stöd. Inte tvärtom som jag hade trott. Detta gör att dom som bryr sig faktiskt har lite koll. Merparten visste ju inget innan.

3. Hitta substitut. Citronvatten, ginger beer och alkoholfri öl blev mina. Är man van att gå och smådricka så hjälper det. 90% av tiden är det citronvatten som gäller. Har blivit helt fast i det.

4. Träna, träna och träna. Spelar ingen roll hur men håll igång kroppen. I början gick jag bara med hunden hela tiden. Funkar hur bra som helst. Sen blev det mer riktigt träning och den kick och det lugn jag fick där tog bort merparten av de sug som fanns kvar. Att man ser lite piggare ut och även kan köpa lite nya snygga kläder gör också underverk.

5. Passade på att ändra kost. Tog bort mycket av de saker som jag åt tidigare tillsammans med alkohol. Chips, pizza etc som alltid var till vin byttes mot nyttigare saker. Skaldjur i mängder fast med citronvatten blev en annan hit. Just rätter som var starkt förknippade med alkohol tränade jag in mig på. T ex tog jag alltid två ostron för att pressa mig själv då det svåra var att hoppa över ett glas skumpa.

6. Sätt upp tydliga mål. Jag har haft 1 mån, 3 mån, 6 mån och 1 år. Fokus har hela tiden varit på delmålet.

7. Belöna dig själv som tusan. Går att göra med lite vad som helst. Prylar, kläder, resor eller något annat som gör dig glad i livet så länge det inte är alkohol.

8. Tvinga dig själv, när du känner dig lite säkrare, och gå på massa fester etc. Jag har varit med på extremt många tillställningar och det enda som händer är att jag skäms över hur vissa av mina kompisar beter sig framåt småtimmarna. Man blir lätt skrämt när man ser vad alkoholen gör.

Nu skall jag ta de sista dagarna till att fundera på vad som skall hända efter den 3 maj. Jag tror jag kommer vara vit men har inte 100 bestämt mig.

Ömskar er alla en glad och nykter påsk

Hur kommer det sig att du är inne på den här sidan? Det kanske inte bara är din sambo som tycker att du dricker för mycket? Kanske även du har en tanke om din konsumtion? Låt det inte ta lika lång tid för dig som för mig att erkänna att jag är alkoholist. Det är en förutsättning att erkänna sin sjukdom, innan man kan behandla den. Jag säger inte att du måste gå på ett AA- möte men det kan va en möjlighet. Ring AAs telefonjour. Det finns öppna möten som man kan besöka där man inte behöver vara alkoholist för att deltaga, du kan även ta med din sambo som stöd på dessa möten. Gå in på AAs hemsida så hittar du numret till jouren eller till möten i närheten av dig. Önskar dig ett lycka till och välkommen om du väljer att söka dig till AAs gemenskap.

Hur har det sett ut tidigare? Skriv gärna mer här

Hej
Du befinner dig förmodligen i en riskzon eftersom du skriver här. Är alkoholen den enda orsaken till att din fru vill lämna dig? Om detr är så är det viktigt att du klarar av att vara nykter. Ta hjälp här och gå gärna på något AA-.öte.
vänligen
IKaros

Och ja, när jag dricker så är det på det sättet. Fort, i smyg, rent, för det mesta rätt ur flaskan. Dricker jag i en sådan period tillsammans med någon har jag sprit vid sidan om (eller i fickan, necessären mm) det som bjuds, eftersom de där enstaka socialt accepterade glasen inte räcker. Jag dricker aldrig för smaken eller för sällskaps skull utan enbart för att bli påverkad.
Har heller inga problem med att vara nykter. Är helnykterist - eller om man ska kalla det nykter alkoholist som tar ordentliga suparperioder när allt känns hopplöst.
Jag har aldrig druckit normalt. Redan som tonåring alltid fullast och drack även då ensam eller när det inte var någon annan som drack i sällskapet. Vid sjutton var jag alkoholist. Hade ett gravt missbruk mellan 17-27. Dille, alkoholpsykos, ep-anfall, blackouts, rattfyllor, skador, vandalisering (kunde bli väldigt aggressiv på fyllan), drack i skolan, på jobbet, drack vid ett tillfälle hårspray. Var på behandlingshem innan jag fyllt tjugofem, hälften så gammal som "gubbarna" där.
Jag tog mig ur skiten när jag var 28 och ersatte det med träning. Drack inte så ofta sedan, men aldrig mindre än till berusning heller.
Fann mig plötsligt vara trött på alkohol och det gick heller inte ihop med mina tränings och tävlingsambitioner, så under flera år drack jag nästan aldrig och inte heller mer än några glas vin.
Nu sedan två år tillbaka har alkoholistbeteendet vaknat (tror det var genom att jag smakade på starksprit igen, något jag undvikit alla år efter missbruket) och eskalerat till suparperioder på flera veckor. I början av perioden är toleransen inte så hög, men det räcker med någon veckas drickande varje dag för att komma upp i samma mängd som för tjugofem år sedan. Före senaste perioden för 2 1/2 månader sedan var jag nykter i ett helt år.
Jag tror att detta kommer att eskalera ännu mer. Om jag tar ett återfall igen kanske jag inte kan sluta, alternativt råkar ut för en olycka, får hjärtinfarkt, eller åker fast för rattfylla. Så jag kan inte dricka en droppe. Vill inte och behöver inte.
Livet är helt ok utan alkohol

Hej alkodhyperD
Tack för inlägget. Ja jag har skit hög tolerans vilket suger, för det är inte okej att dricka fyra glas vin ute bland folk, men det är då jag börjar känna nått i lillfingret haha. Skämtåtsido, känner mig knappt bakis idag, vilket är ovanligt för jag blir väldigt lätt bakis. Jag har inga problem att avstå från alkohol i flera månader eller veckor, men kan dricka så här nån gang. Just nu ser det ut så men ett år tillbaka såg det inte ut så, då spårade jag ur med alkoholen och skämde ut mig rejällt på krogen minst en gång i veckan och nu dricker jag sällan men dricker på detta alkoliserade sättet. Har du druckit på detta sätt? Ja hur kommer det sig att alkoholen slutar ge en lyckokänslor? Får knappt det längre. Ha det fint.
Kram

Du har bestämt bestämt så.

Alkoholen bestämmer över mig liksom...svårt att förklara.
Kan bara inte motstå :-(

för en alkoholist.
Att du ens kunde stå upp efter dessa enorma mängder visar på väldigt hög tolerans - vilket är ett tydligt tecken på beroende.
Dricka vid "fel" tillfälle, dricka även om de andra inte gör det, dricka extra i smyg och kamouflera med ett officiellt glas, dricka trots att det inte ger någon positiv känsla, göra sådant som egentligen går emot ens grundläggande värderingar (missa överenskomna tider, be om och ta alkohol av andra mm) Det är inte du själv utan beroendet som styr och skammen kommer som ett brev på posten.
Varför du blivit på det här sättet är ju inte så lätt att svara på, men man kan dricka sig till ett beroende oavsett hur grundförutsättningarna varit från början.
Visst kan du bli "normal" igen, dvs normal i meningen leva ett liv i nykterhet. Däremot har jag svårt att tro att du kommer att kunna dricka "normalt".
Du ör trött på detta. Låter som en stark motivation att börja en förändring. Vill du börja nu? Att avstå alkohol en dag i taget?
Jag tycker du ska ge dig själv en ärlig chans. Skriv här och börja idag!
Kram

Jag vill vara ärlig, ärlig om mitt drickande gentemot andra men framförallt mig själv. Men jag är inte det. Jag har ingen aning om hur djupt alkoliserad jag är eller om jag ens är en alkis. Hur jävla snett är det? Men ska nu förklara vad som hände idag, punkt för punkt, (bara händelse loppet) så ärligt jag kan, dock har jag druckit lite (ärlig). Så..jag skulle träffa min syster, , shoppa lite, äta lite och sen träffa hennes pojkvän. Jag tar flera shots innan, dricker en fjärdedel av en absolut vodka, märker sen på bussen att jag inte är tillräckligt påverkad, bestämmer mig för att stanna på en krog och sveper ett glas. Min syster märker att jag blir tjugo min sen. Jag går på toa och sköljer med munskölj ( så att man inte avslöjer sig själv), sen under hela shopping turen är jag smått nervig och gör mitt yttersta för att verka som en normal och skön människa. Kommer sen hem till henne och hennes pojkvän och frågar om alkohol. Dem bjuder men dricker inte själva. Jag häller upp till mig själv och under hela kvällen gör jag det på detta sätt - Jag frågar om ett glas vin, de säger ja och jag går ifrån dem och häller upp ett glas och sveper fort som fan och sen häller upp ett till och går till dem i tron att dem inte skulle märka. Gör detta tre gånger. Sista gången jag frågar om påfyllning så frågar dom skämtsamt - Hahaha ska du bli packad? Jag blir smått förvånad och försöker försvara mig - haha men nej detta är bara tredje glaset. Dem säger typ något som: haha vindunken måste vara slut snart..Får lite panik men hindrar inte mig från min påfyllning. Unde hela kvällen känner jag mig som en idiot. Känner mig inte glad eller nått, bara efterbliven. Går därifrån sen, hem till mig, ganska packad. När jag kommer hem så går jag en långpromenad och bölar sönder. Är jag en alkis? Isånnafall varför? Varför kan jag inte hänga ens med min syster?! Vad är detta för beteende? Är så trött. Så jävla äckligt trött på detta liv. Vill bara vara normal

Tror det är så jag funkar också. Komma undan i vardagen med att vara påverkad utan att någon märker det. Nästan lika mycket kick i det som ruset i sig. Var så jag började i yngre tonåren också, och inte som många andra som börjar tillsammans med kompisar

En känd reaktion kan just vara detta att få göra något "förbjudet", som att dricka i smyg. Läge att fundera över ett annat sätt att kanalisera det spänningssökandet?

Din sambo har reagerat på ditt drickande. Var ärlig mot dig själv, vad tror du hon reagerar för?
Smygandet kanske beror på att du innerst inne ser att hon har rätt och att bli konfronterad skulle tvinga dig antingen sluta/dricka mindre eller motivera ditt val.
Kan du motivera ditt val för dig själv när du väljer att dricka? Eller är du orolig för att det är alkoholen som bestämmer?
Är din fråga här om detta är en varningssignal, isåfall är svaret Ja.
Berätta gärna mer

Hej från mig också! Hur har du det?

Jag har ofta varit med om att jag möter en person som tycker att den "känner mig". Jag blir ju ofta extremt översocial och håller låda men minns ingenting. Det har gjort mig väldigt obekväm och de personerna undviker jag gärna sen. Om det är någon jag vet att jag gjort bort mig framför så undviker jag den personen så länge jag behöver för att min ångest ska försvinna. Och det spelar nästan ingen roll hur nära jag står den personen.

Men det är så skönt att det är över nu! Jag är fylld med en känsla av befrielse. Att vara nykter har varit det bästa beslutet i mitt liv! Äntligen har jag fattat! Det tog mig ett par månader av nykterhet så började jag känna att jag vågar möta och bemöta allt det dumma jag gjort. För jag har erkänt för mig själv och min omgivning att jag har ett problem. Min största rädsla var ju att jag inte hade någon som helst kontroll över vem som kan ha sett mig i mina värsta stunder eftersom jag aldrig minns något. Det blev tydligt när jag började undervisa och fick en sån brutal ångest efter en helg när jag skulle upp i klassrummet.... "Tänk om någon av mina studenter såg mig i helgen" . Nu är jag befriad från detta. Om någon skulle komma upp till mig idag så har jag ett vapen. "Jag är nykter alkoholist!" Just nu känns det som att det försvarar allt jag någonsin gjort.

Lycka till i din kamp! Det finns ett ljus på andra sidan. Och det ljuset är helt underbart :)

Stort steg! Jag förstår verkligen skammen, och rädslan att tänka "aldrig mer". Jag har givit mig själv ett löfte att jag ska få köpa en riktigt dyr champagne och fira den dagen jag fyller 100 år. Haha, då behöver jag inte säga aldrig och riksen att jag trillar dit då om jag klarat 71 år... ja jag vet inte. det är nog inte hela världen ;)

Något som har förvånat mig är hur man riktigt ser hur det vrider sig inombords på folk när jag erkänner mig som alkoholist. "Nej... men det är du ju ändå inte, du har väl inte såna problem" Till och med de som sett mina värsta strapatser. Det känns ibland som att det skrämmer dem mer än mig.

Lycka till!! Du klarar det här!

Hej Oscar!