Senaste kommentarerna i forumet

:)

Ska söka avlastning för att åka bort ngr dagar

Du behöver avlastning och det nu! Annars är det nog som du beskriver, långsamt utplånande av dig själv.
Anhörigcentralen knaske kan lotsa dig till rätt hjälp. Man ska ju kunna få avlastning i form av korttidsboende, eller om kommunen har annat att erbjuda. Du har ett eget liv också, oavsett hur länge ni varit gifta. Tror säkert din make vill att du ska leva själv också❤

Är det jag håller på med? Klarar inte mer än drygt en vecka utan A. Vet att jag har dåliga värden, skiter i det. Vill jag bara smita från min handikappade stroke drabbade man? Trött på att vara den som ska sköta allt, mat, bil, ekonomi, kontaker med makens arbetsterapeut, logoped, sjukgymnast, bistånds-handläggaren, läkare, färdtjänst. Bara så jävla trött.

Hej
Jag har en underbar tjej som jag varit tillsammans med i strax över ett år nu (hoppas på hela livet) problemet är just alkohol jag har indraget körkort lämnar prover 1g/månaden och vi har druckit tsm några gånger och jag blir alltför oftast för full och med det otrevlig och får ofta minnesluckor.
Men idag 1april (inget skämt) ska vara och förbli den första nyktra dagen för resten av mitt liv.

Tja! Fint att det är så många som har svarat och har läst varenda än. Tänkte bara uppdatera lite men har inte hänt något egentligen. Ju mer tiden går så märker man verkligen hur alkholen har fuckat upp sitt liv. Man får distans och man får tid att analysera skiten vilket man inte får om man dricker hela tiden. Det är sällan faktiskt som jag mår riktigt dåligt över vad jag har gjort på fyllan nu för tiden utan kan tycka mer att det är synd. Så synd och onödigt hur allt har blivit. Dock kan man få en kraftig "Vad faaaan! Hur kunde jag göra det på fyllan??" När man tänker på nått man gjort och bara vilja byta land. Speciellt nått som man gjort mot någon man känner. De sakerna försvinner aldrig tydligen. Just nu dricker jag väldigt sällan och om jag gör det dricker jag väldigt lite. Märker vid andra eller tredje glaset att jag ofta känner "fan whatever jag kan ta ett till" men då slutar jag? Jag tror att jag verkligen har fattat hur sorgligt mitt liv har blivit pågrund av min brist på kontroll av alkohol och när jag dricker så försvinner inte den uppfattningen. Tror dock att den skulle försvinna efter sex glas och därför måste jag väl stoppa innan om jag ska dricka. Just nu har jag dock ingen vidare lust att dricka längre. Som sagt så har jag ett as deppigt liv och om jag vill ändra på det så är alkoholen inte lösningen. Vi får se hur det går! Ska käka nu haha. Skriv gärna! Spelar ingen roll om vad. Ha det fint.

..

upp den.

Hej
Mitt minne börjar svikta men andemeningen satt ju kvar. Men jag hade en aning om att där skulle vara något mer dock inte så fullständigt som du anger.
vänligen
Ikaros

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Imponerad över din visdom, du beskriver/ sätter ord på vad många här inne på forumet känner igen sig i. Varför man gör dåliga val och sökandet på bekräftelse, återuppbyggandet...
Tack

Jag har själv som socialsekreterare med inriktning mot missbruk. Jag klarar dock inte alltid leva efter alla visdomsord jag sagt till klienter. Jag har alltid tänkt att man kan ha allt men finns det ett tomrum inom en så hjälper inte alla pengar i världen. Tror man måste lära känna sig själv så bra att man vet vilka behov man behöver få tillgodosedda för att känna en inte frid. Du har ju kommit en bra bit på väg! Du har uppenbarligen resurser! Skuld och skam kan stjälpa vem som helst! Ingen vinst utan bara en kostnad! Tror att du har resurser nog för att klara ett nyktert eller nyktrare liv!!

Tack A-D_H-D
Det du skrev fick mig verkligen att tänka.
För det första är det sant att vi skyr likgiltigheten. Jag tror att det var Hjalmar Söderberg som skrev: "Kan vi inte bli älskade kan vi åtminstone bli fruktade."
Jag har lagt citatet på minnet men inte kopplat det till mig själv. Men ett faktum är att jag i ungdomen trivdes med att andra var rädda för min fysiska styrka. Senare under mitt yrkesverksamma liv tog jag gärna åt mig uppdrag som var konfliktfyllda. Här använde jag inte fysiken utan istället min hjärna som ofta träffsäkert hittar andras svaga punkter. Ingen trevlig bild du leder in mig på men nog tyvärr sann.

Beundran för prestationer har jag alltid sökt. Jag bygger och presterar (har byggt tre hus, renoverat fem lägenheter), jag har studerat och presterar(har 15 terminers universitetsstudier bakom mig) , jag tränar och presterar. Sedan super jag till och och blir ett vrak. Det är inte utan att du leder in mig på lite självförståelse. TACK för det!
Något jag inte vågat göra för att jag varit rädd för att inte prestera tillräckligt bra är att skriva. Detta eftersom skrivandet är viktigt för mig och jag vågar helt enkelt inte. Jag har manus nästan klara för ett par böcker och då är ett tjugotal noveller oräknade.

Min trygga plats har jag svårt att hitta. Minns dock en dag före jul för mer än 45 år sedan då jag låg och vilade hemma på sängen och kände lugn. Tyvärr gjorde jag det därför att jag hade ett gallon (engelskt) whisky under sängen som väntade på mig.
Men du har fått mig att söka efter min trygga zon och jag återkommer till detta om jag finner något. Kanske när jag skriver men då tycker jag att jag borde göra något annat.Något mer produktivt.

Grundkänslorna kommer jag att söka efter. Har även förstått detta när det gäller andra men inte applicerat det på mig själv. Kanske är jag rädd för vad jag kan hitta.

Ja, detta var vad som dök upp min hjärna.

Ikaros

Mellan den ifrågasättande inre rösten och den du har med barnen. Du är nämligen p-r-e-c-i-s lika mycket människa värd samma ton och behandling!
Det du beskriver om dig själv som barn känner jag igen på pricken!
Och i brist på kärlek för sin egen skull söker barnet bekräftelse. Beundran för prestationer och uppmärksamhet genom revolt. Jag syns, jag gör, därför finns jag.
Vi fruktar alla likgiltigheten. Vi har alla behov av att bli sedda och förstådda. Alla har behov av kärlek för sin egen skull. I brist på kärlek söker vi bekräftelse och beundran för prestationer, i brist på beundran söker vi synas på andra sätt, t ex genom att väcka avsky eller fruktan.
Precis som jag tycks ditt känslosystem för trygghet ha fått väldigt lite näring och utforskandesystemet har tagit dess plats. Utforskandesystemet behöver vi ursprungligen för att motivera oss till jakt på föda, sökande efter partner, utveckling, lärande, upplevelser. För att öka motiveringen utsöndras dopamin när vi gör dessa saker. Det är behagligt och lustfyllt men sliter på kropp och psyke. Det är i trygghetszonen vi vilar och återhämtar oss. Man kan träna upp och utöka sin egen tillgång till trygghetssystemet även om det är svårare om det inte funnits från början.
Var har du din trygga plats, Ikaros? Kan du blunda och leta i dina minnen. Finns det någon person eller någon plats där du upplevt vila och känt trygghet. Kan du måla upp hela bilden för ditt inre. Beskriv den för dig själv. Sitt så en stund och bara observera, andas, känn hur det könns i kroppen.
Nör jag gjorde detta första gången för mig själv upplevde jag bara obehag. Kunde inte tänka. Upptäckte att det inte fanns någon sådan plats någonstans.
Senare gjorde jag övningen tillsammans med min terapeut. Hon guidade mig eftersom hjärnan var helt tom - min trygghetszon upplevdes som hotfull! - och jag kan förstå det. Med en oförutsägbar mamma som kunde vända vilken situation som helst till någonting hotfullt och obegripligt hade känslosystemet lärt sig att aldrig slappna av och att allt som kan upplevas som tryggt kan vända till något hotfullt på en millisekund.
Jag hittade till slut något som kunde likna en känsla av trygghet. Jag själv, helt ensam, ute i naturen, springandes eller simmandes i en sjö.
Efter något år till i terapi gjorde vi om övningen. Jag såg mig fortfarande helt ensam - i brist på minnen av trygghet tillsammans med andra - men nu liggandes på en gräsplätt i ett skogsbryn.
Terapeuten visade mig skillnaden. Jag behöver inte längre rörelse för att få tillgång till inre lugn. Kan vila i mig själv.
Som barn behöver tryggheten komma från omsorgspersonerna. Har man haft turen att få detta införlivas det i en själv. Om inte får man ofta svårt att uttrycka och få sina behov av tröst och trygghet från andra mäniskor, men man kan träna upp förmågan att ge det till sig själv. Självmedkänsla, omsorg om det lilla barnet inuti som inte fick det den behövde, förståelse till de känslor omsorgsbristen och bristen på känslomässig spelgling gav upphov till. Behoven finns kvar även om de begravts långt inne och kan komma i uttryck på andra sätt. Börja med att utforska dina grundkänsor i olika situationer. Det kan vara en annan känsla som manifesterar sig, leta under den.
Se dem som mänsliga, förståeliga, giltiga. Att ge sig själv validering i känslor och upplevelser är en väg in i den trygga zonen. Jag ser mig. Jag förstår mig.
Kram

Precis så fungerar beroendet. En del av hjärnan har vant sig vi att få alkoholen för att kunna må bra. Förnuftet säger att det inte känns bra i längden. Det enda som hjälper är att dra ned på drickandet så att allt normaliseras och begäret lägger sig. Man får då chans att må bra på riktigt!

Jag är så trött på mitt drickande men jag kan inte ändra samtidigt vill jag och inte

Hej A-D-H-D
Intressant det du skriver särskilt "detta om den inre rösten". Om jag har någon är den snarast ifrågasättande. Jag kommenterar aldrig mina älskade barnbarn på det sättet. Medvetet lyssnar jag på dem och samtalar. Jag tycker också att de har mycket att säga. jag lär mig av dem.

När det gäller mina föräldrar insåg jag tidigt att de var stolta över att jag hade lätt för att lära mig och att jag var mycket duktig i skolan. Men jag var samtidigt oppositionell och låg bakom de flesta busstrecken, Känd över hela byn för detta. Hederlighet var dock något som avkrävdes liksom att vara flitig något som jag inte opponerade mot.

Livsregler som styr mina tankar och handlingar är jag osäker på. Hederligheten har jag, liksom kravet på ärlighet. Arbeta och göra rätt för sig likaså och att inte låta mig skrämmas till tystnad. Att vara självständig är nog det allra viktigaste när jag tänker efter. Inte vika ner sig i onödan.

Ja, du fick mig att tänka efter rejält. Tack för det.

vänligen
Ikaros

Hej! Jag är i samma ålder som du och jag har samma problem, när jag börjat dricka kan jag inte sluta. Förr ett par år sedan så drack jag ungefär likadant som du. Jag drack varje dag ibland, kunde bli en hel vecka i sträck. Jag trillade alltid dit igen efter 2-3 dagar som nykter. Idag har jag inte det problemet att jag dricker så ofta, nu händer det oftare att det går 2-3 veckor mellan tillfällena. Ibland har jag klarat betydligt längre men majoriteten av gångerna jag blir berusad så spårar det ur, jag kan helt enkelt inte sluta. Jag varken äter eller sover under dessa perioder, har drabbats av hallucinationer och har både kräkts och kissat blod. Har skakat så mycket att jag inte kunnat hålla i telefonen ens.
För mig har forumet hjälpt otroligt mycket, men ångesten jag får efter att ha druckit nu känns värre än den gjorde tidigare. Jag antar att det beror på att man lovat sig själv att inte dricka. Jag tror på att det måste få ta sin tid, och om man har ångest eller liknande så är det betydligt bättre att ta tag i de problemen istället för att dricka alkohol, det gör bara allting ännu värre. Kom ihåg att det är mänskligt att göra fel och att det är en svår kamp, men det finns hopp! När man väl tagit sig ut ur skiten så blir livet så himla mycket bättre. Ta en dag i taget. Du kan om du vill.

Om du genom att reflektera inåt får en förståelse för dina beteenden vlir det lättare att se på dig själv med värme och medkänsla.
Och, ja, du är inne på ett spår när du beskriver dina tidigaste relationer. Känslomässig försummelse (den kyla du beskriver) ger ett barn upplevelsen av att inte vara älskad och värdefull i sig själv. Många med en sådan uppväxt beskriver en upplevelse av tomhet.
Om man som barn inte speglats känslomässigt, genom att kanske bli tillrättavisad, avvisad eller hånad istället för tillåtelse till alla känslor genom att mötas av tröst, värme och förståelse när man är ledsen, rädd eller arg, slutar barnet uttrycka de känslorna. Det kan till och med vara så att känslorna "stängs av". Känslor är budbärare av behov. Om budbäraren alltid blir ignorerad eller straffad slutar den komma med bud helt enkelt. Kvar blir tomhet. Eller en annan känsla som maskerar grundkänslan. Eller jagande efter bekräftelse. I prestationerna och upplevelserna, eller under berusning, fylls tomheten.
Jag tror vi är ganska lika du och jag, Ikaros, iallafall när det gäller beteenden och kanske svårigheten att vila i förnöjsamhet med sig själv.
Kyla mötte jag inte som barn, men väl övergivenhet, förvrängningar av mina känslor och en mamma som visade mycket rädsla och gav mig en roll som "svart får", vilket skapade djupgående föreställningar om att det jag kände var påhittat och att mina tankar bara var "konstiga idéer". Den gemensamma nämnaren är tillåtelse att känna det man känner och uppleva det man upplever. Validering.
Fundera lite på hur din inre röst låter, den som kommenterar dig inifrån. Är den dömande, drivande, kritiserande eller föraktfull?
Skulle du kommenterat någon du tycker mycket om (dina barn) på det sättet?
Kan det du säger till dig själv göras begripligt utifrån tidiga erfarenheter? Hur var du tvungen att bete dig som barn för att accepteras och bli sedd av dina föräldrar?
Vad har du för livsregler idag som styr dina tankar och handlingar?

Jag har många gånger under mitt liv ägnat mig åt att riva ned och att göra uppror. Kanske jag inte kan ”skylla” allt på spriten. Där finns något annat också som går djupare än så. Ett självförakt? Är det måhända självförnedring jag eftersträvar. Jag skriver, är, eftersom detta problem är lika levande i dag som tidigare.

Självförnedring

Om det är självförnedring jag önskar lyckas jag inte sällan utomordentligt väl.
Minst åtta gånger gånger har jag på grund av alkoholen hamnat på sjukhus och där blivit betraktad som en mänsklig spillra. Jag har legat medvetslös av sprit på trottoarer och blivit omhändertagen. Jag har blivit tagen för fylleri. Jag har kört bil onykter. Jag har varit otrogen och upplevt den beska smak som detta för med sig. Jag har svikit mina barn. När jag fortfarande orkade var jag inte sällan inblandad i fylleslagsmål. Jag har flugit mellan Lima i Peru till Paris utan att minnas något av resan. Listan kan göras längre.

När jag kvicknar till ur alkoholen med de förnedrande känslor som följer av de händelser som jag beskrivit, då kämpar jag för att återta min roll. Jag arbetar mig återigen in i en socialt accepterad roll och får till och med erkännanden för vad jag gör.
I denna kamp för social och mänsklig upprättelse arbetar jag hårt. Så hårt att trötthet och stress följer. Stressen är mycket farlig. Den nöter ned min motståndskraft och mitt självförakt konserveras. Detta självförakt som är en grundförutsättning för viljan till självförnedring.

Motsatsen till självförnedring är självrespekt som i vardagligt tal kan betecknas som aktning eller vördnad för sig själv och den egna personen. Konkret innebär det att man värdesätter sina personliga egenskaper. Och här brister jag även utan de ovan beskrivna händelserna. Jag ser snarare ned på mig själv. Eftersom jag inte kan känna denna aktning, men märker att andra gör det, uppstår kanske ett inre behov av att visa vem jag verkligen är. Och då gör jag det genom att förnedra mig.
Det blir en paradföreställning av den egna ömkligheten samtidigt som det blir ett test på ifall omgivningen tycker om mig även när fasaden rämnar och demonerna tränger fram.

Vad betyder självförnedring? Om jag förstår det hela rätt innebär det att aktivt och på frivillig väg söka skammen. Det är detta jag gör när jag dricker. Särskilt när jag väljer att ta till den kemiska spriten. Går detta att förstå i mitt fall?

Jag är och har alltid varit ekonomiskt oberoende. Mina relationer med kvinnor har på det hela taget varit och är bra Jag har bra relationer eller åtminstone hyfsade sådana till mina barn. Ensam några längre tider har jag inte behövt vara. Jag är kunnig och erkänt duktig på vad jag gör. Egentligen har jag alla grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett lyckligt liv.

Och sedan detta behov av att visa att jag inte är värd detta. Var kommer det ifrån? Jag lever inget dubbelliv utan jag försöker vara så ärlig som möjligt gentemot mig själv, mina närmaste och även mot andra människor.

Spriten själv, kan det vara den? Till viss del tror jag det, men den förklaringen räcker inte. Något i uppväxten är ett annat alternativ. Ja, kanske. Min mor var ganska kylig, hade svårt att visa känslor. Jag kan inte påminna mig att min mor omfamnade mig spontant. Inte heller såg jag att min pappa och mamma kramades. Det förekom inte. Men vid ett tillfälle när jag var ute på gården och skottade snö, jag kan väl ha varit 8-9 år, såg jag genom fönstret att pappa höll mamma om axlarna. Det fyllde mig med värme och bilden blev kvar hos mig. Men i övrigt var det inte kärlek och gemenskap utan praktiska ting som var huvudsak i hemmet.

Här kan det finnas något att gå vidare med. Men till vilken nytta, kan man undra. På vilket sätt är jag hjälpt om jag kommer underfund med orsakerna till varför jag ser ner på mig själv?

Ikaros

Hej och välkommen hit!
Klokt att du reflekterar redan nu. Jag är som sagt äldre men det som är så givande i denna problematik är att inför beroendet är vi alla lika. Igenkänning finns ofta där även fast vi på utsidan kan verka olika. Jag har snart varit nykter i ett helt år. Det har varit en livsresa som jag hade önskat att jag gjort tidigare. Men jag har accepterat läget och jobbar med mig själv. Bla så går jag på AA-möten och jag är inte alls religös. Där känner jag snarare gemenskap, en känsla av att inte vara så jäkla annorlunda. För mig är det en paus från livet att gå dit och jag känner hopp. Lite gratis samtalsterapi som endast kostar tid och närvaro. Finns det möten för YPAA (unga i AA) i din stad så prova, annars gå på ett vanligt möte. Att skriva på forumet hjälper oxå väldigt många. Har du någon i din närhet du kan prata med?
Stor kram!❤

Tror du missförstod det där med vill och måste. Det kan tillämpas på egna handlingar och beteenden, inte som ett uttryck för en önskan om att bli något eller någon. Å andra sidan ökar nog inte chansen att bli rik för att du söger att du måste bli det istället för vill, eller hur. Och när det gäller OS-medalj är det faktiskt bättre att uttrycka en vilja att vinna än ett krav (måste).
Anledningen till att byta ut måste mot vill är att man då kan fortsätta med frågan varför vill jag? Alltså en möjlighet till reflektion över sina olika handlingar.
Medaljkrav förresten. För ett par år sedan hade jag flyt med mina tävlingar och ribban höjdes därefter. Känslan efter första SM-guldet var obeskrivlig, nästa guld - jaha... och därefter valde jag att spontananmäla mig till en SM-tävling till för att jag ville ha guld på alla distanser. Och där blev det faktiskt ett måste. Jag sa till maken under bilresan dit att jag måste ta guld annars har jag åkt dit i onödan. Pressen vid start var hemsk. Och jag hann inte riktigt njuta under själva tävlingen (som jag tidigare gjort). Jag vann. Men det var precis som när drogen inte längre ger något utan man tar den för att lindra obehag och abstinens. Medaljen gav inte så mycket glädje, utan undanröjde mest rädslan för besvikelsen om jag inte hade tagit den....

Hej GA
Jag är också övertygad om att vanan och det s.k. undermedvetna styr oss människor i hög grad. Inte minst gäller det oss alkoholister. En tanke, en känsla, en impuls kan få oss att börja dricka med ibland ödesdigra konsekvenser. Ofta handlar det om att vi tillåtit oss sjäva att hamna i ett spår som vi inte klarar att bryta. Detta utan att den intellektuella delen av hjärnan inte klarat av eller insett vart vi varit på väg. Och när vi börjat dricka är vi chanslösa.

Du har vad jag förstår inte samma problem. Du kanske börjar dricka av samma skäl som jag men du kan sluta om du vill. Det kan inte jag efter att ha börjat. Då är jag chanslös. Det är nog det som skiljer oss åt.

Däremot anser jag att du bör se upp. Det är fullt möjligt att dricka sig till ett läge där drogen tar över. Men med din positiva inställning och inre bearbetning kanske du inte hinner dit under din livstid. Och det är här jag är betänksam eftersom de inre organen inte kan påverkas av mentala ansträngningar i lika stor utsträckning som hjärnan. Rökning och alkohol höjer definitivt risken för en alltför tidig död. Det är den risk man utsätter sig för som är central.
Ditt exempel med SYO-konsulenten är bra. Hon uttryckte sig slarvigt. Förmodligen menade hon att sannolikheten att få ett arbete ökar med bättre utbildning. Så är det, men det säger inget om enskilda fall.
Motsvarande resonemang kan man föra om alkoholism. En viss del utvecklar sjukdomen medan andra inte gör det och där finns alltid variationer och individuella undantag. Du kan vara ett extremfall som kan hantera hög alkoholkonsumtion. Kanske även din lever, dina njurar, din strupe, din mage osv. också är extremt tåliga. Liksom lungorna (rökningen) och hjärtat (övervikten).
Men faktum kvarstår. Du utsätter dig med din livsstil för en förhöjd risk.

Avslutningsvis vill jag säga att att AA , som jag har erfarenhet ifrån, har nog en liknande påverkan på det undermedvetna som du avser.

Hoppas att du inte uppfattar mitt inlägg som en moralkaka för det är det inte. Jag tycker människor själva skall få välja hur man vill leva.

vänligen
Ikaros

hej Li-Lo men jag mår så dålig och jag har lått mig att be om ursäkt om allt. ja jag är mycket besviken med vården ja du det går dåligt med spriten och jag tog några öl i dag och då kom en granne upp och fråga om jag vill följa med när han ska sälja sin bil och då håller han sambo snacka skit om am att man är alkis och håller på med knark och det har jag aldrig gjort och det gjorde ont i en här ställer man upp för dom och dom kalla mig för knark jag har sån jävla panik ångest så jag vet inte vad jag ska ta vägen jag har tre saker att man kan göra för jag mår så jävla dålig här ställer man upp för folk och sen kan dom snacka skit nä jag klara inte av det här längre förlåt förlåt

Jag tror du är på rätt spår.
"Jag måste fortfarande jobba med tankarna för jag har en del av mig som VILL dricka." Det är precis det som det undermedvetna lobbar för, och det fina är att det går att ändra på. Jag är helt övertygad om det. Det finns ett uttryck -Det blir som du tänker.
Tänker du att det är omöjligt, svårt och frustrerande, så blir det just så. Då har du medvetet skickat signaler till hjärnan att -så är det. Det undermedvetna tar det som ett faktum (eftersom det inte kan analysera eller ifrågasätta, utan bara lyda order) och din kropp måste lyda på dess signaler.

Du har lite kunskap i ämnet, prova det med spegeln och analysera dina reaktioner. Nu känner vi inte varandra och du kanske är och tycker redan att du är en 10 poängare;). Då blir det inte så många negativa reaktioner, men då får du prova ngt annat:)
Tanken är att prova och utvärdera på andra områden för att sedan implementera det till alkoholen. Tror helt seriöst att du fixar det, att bli av med ångest och allt det där.

Ska vi ta ett race ihop (försöker trigga din tävlingsinstinkt)? Att du till hösten känner dig gladare och mer positiv och jag vit?
Nu har jag kanske blandat ihop var du står nu med alla andra inlägg jag läst här. Det som berörde mig ar ditt första inlägg.

En sak till jag ville kommentera är "Alla måsten kan bytas ut mot ordet vill."
Personligen tror inte jag det räcker. -Jag vill bli rik. Det räcker inte på långa vägar, det vill alla. Målmedvetna handlingar men också visualisering när jag nått målet är otroligt viktigt. Finns ingen elitidrottare som tagit OS guld genom att säga att -Jag vill ta OS guld.
Snarare ha en inre bild om när man står överst på prispallen. Varje gång man blundar så ser man bilden och har känslan när man tar emot medaljen. Jag kan, jag ska, jag är värd det. Psyket triggar kroppen att prestera mer. Fråga vilken elittränare som helst.
Och det vore märkligt om inte detta skulle översättas till alkoholvanor.