Senaste kommentarerna i forumet

Hej, ny här. Jag dricker för mycket. Det har hänt ganska många gånger att jag sjukskrivit mig från jobbet dagen efter om jag dricker en vardag. Många gånger jobbar jag tokbakis och gör givetvis ingen nytta alls. Jag dricker på vardagar hemma, ensam ibland. Jag dricker mycket på helgerna, har ofta minnesluckor. MEN mitt problem just nu är att jag inte vill sluta dricka. Jag längtar hem nu då det är onsdag och jag har gett mig själv tillåtelse att dricka vin på onsdagar (ofta fuskar jag och det kan bli nåt glas då och då andra vardagar också). Hur får jag viljan att vilja dämpa mitt drickande?För sluta helt vill jag ju inte, även om jag innerst inne kanske förstår att det är den enda lösningen. Eller?

Är stolt att jag klarat så länge. Väldigt svårt har är/var det. Jobbigast är när man vet att man kommer vara själv hemma, klara av att ej gå till bolaget. Gått bra änsålänge. Lever på mkt bubbelvatten. Jobbigt på helgerna om man är hos bekanta att säga nej men det har jag klarat;) Är så djävla stolt över mig men känner också att det är många fighter kvar, Tänker på alkohol i princip dagligen.

Det låter som om du egentligen redan vet att du har problem med alkoholen. Du vill heller inte att dina barn som få samma uppväxt som du fick! Fundera på vad det är du söker och som du uppenbarligen får genom alkoholen. Mitt råd är att gå och prata med någon ex kurator. Gör det för att hitta andra sätt att uppnå samma effekt som du gör när du dricker vin. Det klarar du! Lycka till!

Det låter som om du har gott om resurser. Du har en gång brutit med alkoholen och kan göra det igen! Döm dig inte själv utan konstatera att det inte var det klokaste valet att dricka igen. Det är ingen katastrof! Ta den hjälp som finns. Du fixar det!!

Det var en väldigt fin målande bild du ritar upp. Jag tror att det ser väldigt olika ut för var och en av oss! Du låter som en klok klok tjej som har bra koll på dig själv. Själv har jag druckit för att jag precis som du får en bättre självbild och känner mig delvis som en annan människa. Jag har valt att gå och prata med kurator som är väldigt duktig. Desamma skulle kunna vara något för dig? Du är ung och har så mycket bra framför dig. Någonting gör att din självbild är så dålig och mycket av hur du mår bottnar i det tror jag. Börja med att kontakta vården! Önskar dig lycka till!

Bra skrivet och tänkt. Man gör det jobbigare för sig själv att gå o tänka på att man aldrig mer ska dricka osv.. Som du skriver. Man får ta de när väl suget kommer istället.

1-2 ggr i månaden. Och du behöver idag inte välja för flera månader i taget. Insikten om att det inte funkar att dricka för dig är bra att ha i bakhuvudet inför varje gång du ställs inför valet, men om vardagarna inte är eller var något problem finns det ju ingen anledning att låta tanken på evig nykterhet invadera dig.
Jag tänker så här. Eftersom jag riskerar social katastrof eller döden om jag tar ett återfall liknande det senaste vill jag ha så lång tid som möjligt tills det händer igen. Kan dock aldrig säga till mig själv eller andra att det aldrig kommer att hända. Är nykterist till livsstilen så vardagen när den löper på är ingen kamp, den bara är. När jag får impuls till att dricka vet jag inte, och det är först då, tänker jag, som jag behöver kämpa och använda alla medel för att stå emot.

Sant, man får ta en helg i taget, som sagt så dricker jag inte eller har sug att dricka varje dag utan ca 1-2gånger i månaden.vardagarna är fullspäckade med jobb, familj träning osv så de är vissa helger suget kommer. Ska försöka tänka på att va nykter när det suget väl kommer.ändå känns tankarna jobbiga på att va helt nykter, om det behöver bli så? Ja innerst inne måste jag nog fejsa att det måste bli så eftersom jag så långt jag kan minnas sagt och försökt dricka måttligt men det brukar ej gå. Så känns som ett vägskäl, antingen fortsätta att dricka nån gång ibland och veta att det förr eller senare kommer orsaka problem För mig, eller ge fan i det och må bättre o slippa problem. Borde va ett lätt val eller hur? :) men det är de ju tyvärr inte

..när den inre bilden målas upp. Fast behöver det bli så? Hur vet du det?
Det enda du har att referera till är känslan och upplevelsen du har idag. Hur suget känns idag och hur svårt du upplever att det är idag. Och så appliceras dagens upplevelse på alla dagar framåt i en oändlighet. Vem skulle inte få ångest av det...
Det räcker att du avstår alkohol idag. Kan du tåla känslan av förlust bara för en enda dag? Imorgon vet du inte hur du kommer att känna, men sannolikheten för att ångesten blir så stor att du vill döva den ökar om du inte bara känner dagens ångest utan även hela din framtida. Kan du ha en timmes sug? En dag? En timme ångest?

Ni har helt rätt, och jag inser det. Vi är allergiska mot alkohol. Och som sagt här ovan så glömmer o förtränger vi det negativa. Så sa dom när jag pratade med alkohollinjen med, när jag frågade varför man blir sugen igen när man vet hur de blir och hur man mår efter en fylla. Dom sa det att människan är skapt så att vi vill gärna förtränga det negativa för att överleva helt enkelt, så man glömmer allt dåligt och blir sugen på dricka igen men de är väl bara att hålla ut och försöka hitta på nått så man kommer på andra tankar! Som ni skriver så upplever jag förtvivlan, sorg, ångest osv när jag tänker Tanken att bli nykterist och aldrig mer dricka... Kämpar på har vart helt lungt i helgen iaf utan en droppe. De har gått bra hittat på massa kul med familjen istället! Tänkte på de imorse när jag vakna, fan va skönt att vakna en lördagsmorgon utan ångest och bara ta en stor kopp kaffe o en god frukost. Kändes grymt. Men lika snabbt kommer ju tyvärr ångesten, sorgen o allt med tankarna på nykterhet... Aja vi kämpar vidare o håller oss vita nästa helg med! Tack för alla svar och stöd! Känns jättebra att kunna skriva och bolla lite här! Natti Natti så vaknar vi pigga imorgon.

Den här liknelsen att man som alkoholist är allergisk mot alkohol har hjälpt mig massor!

Typ som att en nötallergiker inte kan äta ngt med nötter i för då kan de dö, likaså jag om jag dricker alkohol..bara det att det blir en rätt utdragen plågsam död som förstör mitt liv under tiden.

Eller mjölkallergiker, glutenintolerant som måste avstå från en massa goda saker. Men det är liksom bara så och de anpassar mig. Jag är intolerant mot alkohol så nu får jag anpassa mig. :)

Sjukdomen är inte logisk! När jag väl accepterade det så trillade poletten ned. Varför bli sugen igen efter en dyngfylla? Varför dricka på antsbus när det är livsfarligt? Varför köra rattonykter när jag normalt inte ens kör för fort? Varför dricka igen när jag egentligen vet hur det slutar? Finns inget logiskt i detta. Vi glömmer, förtränger och gör allt för att sjukdomen ska få sitt, dvs mer av vår drog. Den första tiden är tuff och det kan vara bra att prata och/eller träffa andra i samma sits. En dag i taget är för många en timme i taget, tom 5 min i taget. Ångest, rädslor, aldrig mer-tankar, sorg, ja det mest dyker upp. Tiden är din bästa vän! Glöm inte det. Ha en fin lördag utan drogen.?

Den här veckan har vart grymt jobbigt, har vart helt slut av all ångest från förra helgens fylla.. Och alla tankar som snurrar hela tiden. Känner mig fortfarande att jag vill sluta med alkon, men jobbiga tankar dyker upp samtidigt med att bli den där annorlunda som inte dricker... Att inte få känna en fylla igen osv sjukt mkt tankar som far runt nu och har gjort denna vecka. Så det tar på ens krafter kan man säga. Får försöka tänka på allt positivt med att va nykter istället :) att slippa bakis ångesten och allt skit... Jag drack i lördags mellan 18 och 23 på kvällen och var helt seriöst skit dålig tills Idag, alltså jag var dålig både fysiskt och psykiskt i 4dagar för 5timmars fylla!! Helt sjukt när man tänker efter... Hur kan man ens bli sugen när man vet att man är dålig i flera dar efter???

Hej,
Jag går också på AA och blev "skolad" till det under min tid på behandlingshem. Vissa av mina fördomar har stämt men det spelar liksom ingen roll. Oavsett vilka vi mötet på våra möten så har vi ju något gemensamt. Vi vill bli fria från våra demoner. Jag har snarare funnit styrka i att vi på många vis är så olika. Det ger mig perspektiv på saker. Ofta umgås jag med likasinnade vänner, exkl beroendeproblematiken, så detta ger mig något helt annat. Jag hade enkelt kunnat strunta i möten med ursäkten att det är många äldre, nästan inga kvinnor i min hemmagrupp. Jag valde istället att gå emot mitt gamla sätt att tänka. Jag önskade så starkt att få må bra och när ett program, en lösning som hjälpt så många, presenterades för mig så kände jag att jag vore en idiot som inte gav det en chans. Mitt sätt hade ju inte gått så bra. Gammal, ung, man eller kvinna spelar ingen roll. Vi är alla alkoholister! Det finns grupper för yngre, dock inte i alla städer. En erfaren terapeut sa till mig att vi behöver ge det ca 10 möten innan vi kan utvärdera det. Så jag provade och 11 mån senare är jag kvar. Min alkoholism syntes kanske inte på utsidan men jag var riktigt långt nere. Så ge det en chans, du har ingenting att förlora.

Kram!

Jag går på AA och har bara positiva erfarenheter..mer än så till och med! På de möten jag gått, tidigare och nu när jag fått börja om resan igen är det blandade åldrar, män och kvinnor. Jag har gått på totalt 6 möten någonsin men få har det varit personer mellan 23-85..?

Första gången var jag så nervös, tänkte som du..rädd att jag skulle känna mig ännu mer misslyckad som skulle vara "yngst" där. För det första var jag inte yngst..men satt ändå och darrade.

Efter en stund, när delningarna började slappnade jag av.. Kände igen mig i så mycket, jag var på rätt plats. Värmen jag fick när de frågade om någon var på sitt första möte och jag ynkligt pep "jag"..jag började nästan gråta.

Nu är jag en väldig känslomänniska men det var så otroligt skönt att ha folk som förstod mig och problemen. Att förklara för vänner som inte var alkoholister var ju ngt annat. De försökte förstå men det kändes aldrig som det utan jag kände mig kvarlämnad med en känsla av dålighet.

På mötena har jag mötts av kramar, stöttningar, "ring när som helst" och jag TROR dem så visst har jag ringt folk jag knappt känt och de har lyssnat, förstått igen och funnits där och aldrig dömt.

Man känner sig helt enkelt aldrig dömd utan som en del av en fin gemenskap där vi hejar på varandra.

Anledningen till att jag misslyckades första gången var att jag efter några nyktra veckor slutade gå på möten, tyckte ju jag klarade mig fint. Efter några nyktra månader utan problem trodde jag att jag överdramatiserat. Om jag kan låta bli så här enkelt kan jag väl inte ha problem på allvar, right? Började dricka igen...

Ni är jag är här igen, men nu förstår jag att jag aldrig kommer att kunna hantera alkohol. Acceptansen har inte fullt lagt sig..har nån liten demon där inne som ännu tror att det kanske går nångång. Men jag ska försöka hitta ett nytt liv, ett annat liv som inte längre innehåller alkohol.

Så nu har jag börjat på möten igen, samma stöd möts jag av och stöd i massor är det jag behöver!

Det blev en lång uppsats! :)

Du är inte ensam! Jag känner igen mig så i din situation. Jag kan intala mig det samma att ta ett par drinkar å sen går det åt helvete. Man har liksom ingen kontroll längre!!
Jag har oxå efterforskat mycket i detta då detta började när jag åt/ äter antidepressiva tabletter. I USA om du googlar finns det ett samband att man dricker mer när man äter anti Depp medicin. Som helt slutat när man slutar med medicinen. Jag kan dock inte sluta helt med min anti det medicin nu men ska träffa läkare å försöka få dem skriva ut revia eller campral. Prova detta!! Lycka till!!?

Hur är det på AA, får ju bilden av att det är typ medelålders människor som har grava problem som är där, jag är under 30.men som sagt detta är ju ens fördommar!! Rätta mig gärna och berätta lite mer hur det är :) är det nå ungdomar med? Vet att det finns nån slags ungdomsgrupp, men tror ej de finns på min ort. Jag bor i en liten ort med så känns som att går man dit vet alla snart det säkert nån nyfiken som står utanför o kollar vilka som åker dit :p

jag gjorde min behandling på ett Minnesota-hem så är jag "uppfostrad" i AA. Det är ingen som helst tvekan om att jag hade väldig hjälp av att höra hur andra gjort för att få en stadigvarande nykterhet. Jag gick 3-4 ggr i veckan, ibland tom 2 ggr/dag, det första året för att jag 1) var nyfiken på det nyktra fina liv de hade de som gick före mig 2) jag var enormt intresserad av hur jag skulle ordna mitt liv så jag också fick så bra.

På många sätt så undvek jag fällorna, hittade min väg och hade fullt förtroende för "Di Gamle" som hade varit med ett tag.

Min första AA-födelsedag firade jag på Patongs (Phuket) internationella AA-grupp och där sa en amerikan en sak som fastnade i min skalle : "Ett alternativ till att dricka är springa naken på stadens gator medan du äter choklad och hoppar runt lite" :-)) En heltokig grej men som för mig visade att det alltid finns alternativ till att dricka. För övrigt satt där 2 äldre män från USA som hade över 40 års nykterhet och reste runt i Asien för att återse alla platser de varit på tidigare i livet. Sista resan liksom men det var 2 mjuka fina glada gubbar som visade att lång nykterhet inte är något att vara rädd för utan bara njuta av.

Jag var tidigare med på en del stormöten, konvent, som hålls bla i Visby http://www.aa.se/sites/default/files/filarkiv/pdf/evengemang/gotlandsko…

Eller Gullbranna,http://www.aa.se/sites/default/files/filarkiv/pdf/evengemang/aa_hostmot…, alltid första helgen i september.

Eller Landsmötet, http://www.aa.se/sites/default/files/filarkiv/pdf/evengemang/landsmote_…, som turnerar till olika orter och alltid är första helgen i augusti.

Danskvällarna på dessa möten går jävla inte av för hackor :-)) Svårt för en nykomling att tro att det är idel nyktra människor där !!!

Ge AA en chans och lita på oss som är där ! Vi har trots allt lite erfarenhet att dela med oss av.

Förstod att något hade hänt och att du valt att inte vara här....
Glad att du mår bättre nu.

Ibland behöver man en paus. Även från forumet
(fast man oroar en del människor)

Kram kram

MM

Stackars stackars Karin. Så otroligt jobbigt du måste haft den här månaden! Att "klä av sig naken" inför människor är nog det svåraste som finns. Jag hoppas att du mår lite lite bättre nu. Här finns människor som bryr sig - vilket du väl märkt av många inlägg där man "efterlyst" dig.
Sköt nu om dig.
Kram!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men känner att jag vill ge någon slags klarhet till vad som skett.
I slutet av januari var jag ute och blev katastrofalt full. Minneslucka och fyllecell.
För ett par veckor sedan var jag på mötet gällande mitt körkort (pga fyllecell vid mer än ett tillfälle, har alltså ej satt mig i en bil).
När jag satte mig i väntrummet där så kom en anställd, tittade på mig men visade inga indikationer på att det var honom jag skulle träffa. Minuten efteråt säger receptionisten åt honom att det är mig han skall möta. Jag sätter mig ner med honom och svarar sanningsenligt på hans frågor. Berättar att jag inte är fast i ett missbruk, att jag kan ha perioder utan alkohol men att det ibland leder till totala minnesluckor. Att jag själv sett en koppling till att det blev värre i samband med att jag fick Citalopram för min panikångest för drygt ett halvår sedan.
En halvtimme in i samtalet så säger han "jag kunde andrig ens ana att det var dig jag skulle möta, såg du att jag inte ens tänkte tanken där ute i receptionen. Du ser helt enkelt inte ut som att du skulle ha hamnat i dessa situationer". Och trots att den objektiva delen av mig kände att det verkligen vittnade om förutfattade meningar så slog det mig också så hårt. I slutet av samtalet sade jag det själv också på sätt och vis; "det låter kanske befängt att säga att detta inte känns som jag. Jag förstår ju att jag gjort dessa saker, men de känns ändå inte talande för mina vanor eller min personlighet". Och trots att jag mer syftade på min person än på min uppsyn i väntrummet så blir kontentan lite densamma. Har JAG blivit aggressiv mot polis? Har JAG krälat omkring för att jag inte kunnat gå?
I slutet av samtalet behövde jag uppge två referenser. Kände ett släng av panik över att berätta för två människor hur illa det egentligen kan bli. Han föreslog min chef (eh, aldrig). Jag vände mig till två personer som känner mig väl. Bad dem att svara ärligt då jag inte skulle klara av att de förskönade något för min skull.
Den ena sade till Soc att jag var en inspiration för henne och den mest omtänksamma människa hon mött. Den andra att han utan att tveka skulle anförtro mig sin son. Till den senare sade mannen från soc att han under sina 35 år i yrket "aldrig haft ett möte med en kvinna som mig". Visst är det sorgligt att det fortfarande finns en syn på att människor med alkoholproblem måste se ut och föra sig på ett visst sätt?
Sedan satt jag då där hemma och försökte acceptera att den här varma ypperliga barnvakten blir ett vrak på fyllan.

Jag har fortfarande svårt att tänka på det utan att få en klump i halsen.

Så skönt att du varit inne! Många av oss var oroliga, och vi förstår att oron var befogad. Skönt i alla fall att du rest dig och börjar återhämta dig. Jag hoppas att du orkar ta fortsatta steg framåt.
Kram!

Jag vände mig till en privat psykolog ja. Där kände jag mig trygg med att allt jag berättade skulle vara konfidentiellt. Så jag berättade öppet om mitt problem och möttes inte av någon häpenhet kring mitt drickande.
Mitt tips är, om du möts av någon som är häpen över att man klämmer 5-6 starköl så har du hamnat hos någon som inte har någon koll på problemet vi dras med. 5-6 starköl är verkligen inte något konstigt för någon med alkoholproblem. Jag vet även "normala" personer som dricker så mycket på en kväll.
Men, om du är obekväm med att börja med detaljerna så måste du ju verkligen inte det. Det viktiga är ju att du upplever att du dricker för mycket, inte exakt hur mycket det är osv.

Var lite otydlig på VC sökte jag för min ångest, tog inte upp alkoholen, vill inte ha det i min journal. Då jag bor i Stockholm sökte jag mig till Maria öppenvårdsmottagning för A problemen.
Drack en liter vin om dagen, har nu trappat ner till en i veckan. Inte lätt, får återfall ibland och dricker hela flaskan på en dag. Tar en dag i taget och ibland blir det en vecka, längre än så har jag inte lyckats med än så länge. Jobbar på att vara vit längre men just nu är jag glad över att jag kunnat trappa ner.

Det är flera med mig som drar en lättnandes suck när vi läser dina rader.

Tråkigt att höra att du haft det tufft, jag hoppas att det blir bättre för dig.

Du är så sjukt stark, jag är glad att du förstår det själv.

Kram