Senaste kommentarerna i forumet

Och alla andra känslor. De finns. Man vet inte alltid varför man känner som man gör. Kanske tänker man "jag borde inte känna [det eller det] eller jag som har det så bra..." Svårigheten är att våga ha känslan och försöka hitta förståelse för att upptäcka att man inte blir mött eller förstådd. Ensamheten slår till. Uppgivenheten. Ingen idé. Och så är återfallet om hörnet. Trösta sig själv. Svårt, men går att träna på. Är otryggheten djup är det svårt med självtröst och självmedkänsla och då är det bra om man kan hitta ett samtalsstöd där kemin stämmer. Jag har turen att både läkaren och psykologen på psyk samt min terapeut är icke-dömande, empatiska och kloka. Håller tummarna för att det någon gång även kommer att hjälpa ?

Nu fick jag något att smälta. Å.k.

Sorg brukar vara en känsla som många försöker trycka undan. Kanske för att behovet av tröst inte blivit tillgodosett, eller för att den blivit förknippad med skam. Eller svaghet. Så man rycker upp sig, biter ihop, tills spänningen blir så stor att alkoholen, den falska tröstaren, blir allt för lockande. Riktigt så enkelt är det ju inte, men väldigt ofta ser jag ensamhet och sorg som trigger, hos mig själv och hos andra. Om du orkar läsa kan jag dela en metafor jag skrev i början på återfallet för några veckor sedan:

"""Befinner mig på kanten till ett stup. Stirrar ner i avgrunden. Den skrämmer och lockar. Ropar på mig. Runt mig hänger linor. Hoppa eller gripa tag i någon av dem? Är det någon idé att försöka, eller ska jag göra pinan kort, ge upp?
Vilken lina håller, vilken brister? En del har hullingar som kommer att gräva sig djupt in i köttet. Fastnar jag drar de ner mig. Kanske krossas mot botten. Att klättra upp tar så lång tid. Hamnar jag där kommer jag ligga kvar, det vet jag.
Linorna med hullingar känner jag till. Att slita sig loss lämnar djupa sår som blir till ärr om de läker. Hela jag är full av dem. Ärr, öppna sår, halvt läkta sår som varar och ömmar.
De linorna hänger ibland nära och lyser i lockande färger. Ibland längre bort. Jag fruktar dem och längtar efter känslan av att ha ett stadigt grepp, hullingar eller ej. Det gör så ont och känns så tryggt.

Om du skulle stå där och titta ner, plötsligt känna att marken rämnar, att kanten gav efter, skulle du då inte instinktivt greppa efter någon av linorna, vilken som helst? Skulle du fundera över hur den var beskaffad? Nej. Du skulle ta tag och hoppas, hoppas, att den här gången kunna släppa. Att den här gången drar den inte ner mig. Och om den gör det kanske jag kan dämpa fallet och snabbt klättra upp igen. Och om jag ändå slås sönder mot botten, kanske det går så fort att jag inte hinner känna någon smärta.

Jag skulle nog ha hoppat nu, om jag inte var sammanbunden med andra. Ensam skulle jag låtit mig dras ner. Men de oskyldiga? Kan inte offra dem. Hittar förnuft och kraft någonstans djupt inuti och väljer några av de andra linorna tills vidare.

Det är en kamp mot tiden. Innan de brister eller kraften rinner ur mig måste jag lära mig flyga. Lära dem flyga. Hålla sig på den fasta marken långt från stupet. Kanske bygga ett staket. Och lära dem akta sig för de falska linorna.

Stupet är undergången, att ge efter för alkoholens tillfälliga lättnad, ge efter och bara gå in i dimman. Ge upp allt. Supa tills jag dör.
Linorna är mina vänner, de som hjälper, men kanske inte orkar hålla mig.
Hullingarna är självdestruktiviteten. Alla gånger jag tillfälligt ger efter för suget. Eller överdoserar medicin. Eller tränar på bakfyllan med skyhög puls och blodtryck. Alla risker jag tar för att fly från ångesten.
Ärren och såren är mina minnen och känslor. Sorgen.
De oskyldiga är barnen.
Staketet kanske jag kommer att kunna bygga. Det är verktyg och strategier. Tröst. Impulskontroll.
När jag är trygg i mig själv. När jag lärt mig känna och acceptera det jag känner. När jag funnit närhet och kärlek. Då kan jag flyga.
Kan man lära barnen bygga staket och flyga innan man kan det själv?"""

"Sorgen inuti driver begäret." Var fick du det ifrån? Vill veta mera!

Hej vännen. Kontrollerat drickande i några månader är lurigt. Det du beskriver om tidigare mönster känner jag så väl igen. Så drack jag också för 25-30 år sedan. Slutade med ep-anfall, delirium tremens, massor av vändor på avgiftning och behandlingshem där jag var enda tjej och hälften så gammal som de andra. Trots det kändes det som jag hade hunnit med mer destruktiva grejer än dem.
Fortsatte dricka så fort man glömde ge mig antabus även efter den vändan. Slutade när jag blev med barn -98 och hade enstaka rejäla fyllor även efter det, men aldrig som innan. Det som motiverade mig var framför allt barnen, men den riktiga räddningen var träning. Massor av träning, senare tävlingar i konditionsidrott som blev min nya drog och ersatte alkoholen helt. Trodde jag var fri och kunde ta ett litet glas då och då. Fel. Så länge det ligger en tävling runt knuten och livet är ok, så länge det inte finns någon mer alkohol att tillgå och så länge jag inte ens luktar på starksprit kan det fungera ett tag, två decennier.
Första gången jag åter köpte sprit kom den gamla känslan tillbaka. Det var två år sedan. Funkade några helger. Full kontroll. Mådde fint. Inte ens minsta baksmälla. Och sedan, pang. Tog en vecka ledigt och drack under den veckan ca fem liter whisky. Uppehåll igen. Hade jag lärt mig? Nä. Flera helger hösten därefter. Samma som innan. Bara bra upplevelser. Kontroll. Men nu hade jag fått smak på sprit. Inget mer vin, som jag faktiskt ofta kan hålla mig till små mängder. Ger ju inget, som att träna stavgång istället för hårda löpintervaller, mesigt liksom. Förra julhelgen var ett rent helvete. Två veckor nu, inte en. Vet att jag kom till jobbet dagen efter trettonhelgen och sa till min arbetskompis så fort jag såg henne "göm handspriten för helvete!"
Och nu igen. Inte en droppe på ett helt år. Fått medicin mot ADHD som gjort alkohol helt ointressant. Trodde jag. Köpte ändå en kvarting vodka efter nyår. Två helger klarade jag mig på en kvarting. Sedan var det kört igen. Full kontroll, javisst, det är det som får mig att fortsätta. Inte bakis, inga missade träningspass, men en halv kvarting, nästa dag en hel, sedan en halvliter. I tre veckor.
Nu är det en vecka sedan jag bröt det återfallet. Efter tjugo års relativ nykterhet och "kontroll" var jag för drygt en vecka sedan fullskalig alkoholmissbrukare. Drack vodka rätt ur flaskan i bilen på väg hem från simträning, var knappt påverkad av en halvliter sprit, darrig hela förmiddagen tills jag tog första klunken efter lunch. Alkoholberoende läker inte ut.
Försök hitta någon som kan lyssna och som du kan känna tillit till. Skriva är bra. Finns det ingen i din närhet kanske du kan få hjälp av någon kurator eller terapeut. Sorgen inuti driver begäret.

Hej
Undrar hur du mår.
vänligen
Ikaros

Insikten att man inte längre kan dricka är svår att ta till sig men det har du redan gjort! Imponerande och om jag hade gjort det medan jag var ung hade jag sluppit mycket lidande. Jag skall inte ta upp något om mig själv här du kan ju själv läsa en del om mig på "mina" trådar.
Jag önskar dig verkligen lycka till i din kamp för alternativ till alkoholen. Bara det att få frigjord tid att göra något för sin egen skull är väl bra? Sedan är det en annan sak att det kräver ansträngning att hitta sin "grej".

vänligen
Ikaros

Kanske inte värsta grejen men är så trött på att jag inte kan kontrollera drickan. Fattar att jag inte kan dricka just nu i mitt liv. Men aaaaah vad ska man annars göra?

..

Hej
Hur går det för dig? Jag hoppas att du inte tagit illa upp av ifrågasättande synpunkter.
MEN det jag verkligen hoppas är att du inte tagit något kraftigt återfall.
Det är alkoholen som är vår gemensamma motståndare.
vänligen Ikaros

Zz

Jag håller delvis med, tycker inte man ska skriva romantiserande saker om alkohol här inne. Men det gäller i många andra sammanhang också. När någon sitter och brottas med sitt sug och skriver hur gott det skulle vara med en kall öl så triggas mitt sug. Men var ska man dra gränsen? Det suger till när jag tittar på film och de dricker vin också t ex. Man måste ta sitt eget ansvar, klarar man inte att läsa ett inlägg som Olmo skrev kanske man ska vara extra försiktig vad man läser.

Till Olmo, jag känner igen mig i det där att smita via puben när tillfälle ges eller att handla hem några extra öl. Sen att köpa finöl eller finwhisky är en bra ursäkt, men jag tycker allvarligt inte om dålig öl så det skulle jag inte köpa hem iallafall.

Lycka till i din kamp!

En månad är ju bara en tidsenhet och vad den blir beror på vad man fyller den med. Januari 2017 har varit en omtumlande period, en renässans för mitt liv. En resa med stora pendelslag och en svettig vandring från svart till vitt, men inget jag vill vara utan.
Den märkliga varelsen är väldigt häpen över förvandlingen, helt plötsligt dricker vi kaffe 7.30 på helgmornarna - tillsammans! Plus allt annat gott mitt nya leverne för med sig. Responsen är odelat positiv.
Att jag skulle gå tillbaks till läget pre nyår känns otänkbart just nu och din övertygelse om att det inte blir så värmer.
/E

Hej Elias
Jag är övertygad om en sak nämligen att du aldrig kommer tillbaks till det läge du var när du sände nödraketen. Den månad du upplevt har varit mycket mer än enbart en månad.
Vad tycker den "egendomliga människan" om metamorfosen du genomgår?
Vänligen
Ikaros

Kan summera året så här långt att det enbart bestått av nyktra dagar. Tuff och helvetisk abstinens första veckan, sedan "bara" avklingande sömnproblem och a-sug några veckor. Nu kanske det där suget glimtar till kortvarigt i vissa lägen, men inte ens varje dag. Sover numera bra och är uppe med tuppen sju dagar i veckan helt utan bakfylla. Utsövd! Mår så bra av detta och det känns som bästa vinstlotten, tänk att den fanns där inom räckhåll hela tiden! Vågen har bytt skepnad från chockvåg till glädjevåg. Allt ser ljust ut framöver och jag vill inte vända tillbaka till mörkret.
Men - det handlar bara om en dryg månad. Jag förstår på så många här att det är skört när man känner att allt vänt och man tror att man är fri och därmed på säkra sidan. Så säker att några glas vin på fredag och lördag kväll väl inte kan skada osv... Jag är fast besluten att inte gå i den fällan, så även februari får bli helvit! Ingen, förutom jag själv om olyckan är framme, kan rubba det.
Har insett att jag är på fel avdelning i forumet. Frågan "Dricker jag för mycket?" besvarar jag ju faktiskt själv i trådrubriken "Jag dricker på tok för mycket". Får skylla på att jag definitivt inte var mig själv när jag skickade ut nödraketen här den 30/12.
Att jag klarat detta, hittills, beror till enormt stor del på all stöttning och pepp jag fått här. Utan er skulle det inte fungerat. Att ha hittat så många underbara människor med genuin omtanke sporrar mig varje sekund. Stort tack från djupet av mitt hjärta till er alla!!!
Startar nu ny tråd under "Förändra sitt drickande" och fortsätter där. Det är ju mer passande att jag söker förändring, antingen till att kanske kunna dricka "normalt" någon gång i framtiden eller att aldrig mer ens försöka. Förändring från mitt tidigare destruktiva drickande är det under alla omständigheter.
Jag hänger alltså kvar, en dag i taget....

Hej Barbamamma,
Tack för att du delar din starka historia. Jag kan bara instämma i andra personers kommentarer att det finns en styrka i att:

I. Du ser problemet som ett problem
II. Du tar dig kraft och tid att sätta ord på det. Det var något som jag upplevde som väldigt befriande och samtidigt kraftfullt att läsa sin egen historia "utifrån".

Sen tycker jag inte att du ska vara så hård mot dig själv. Detta är en sjukdom och precis dom du säger så är beroendet precis som ett osynligt monster som konstant viskar i ens öra tills man ger sig och låter den ta över ens handlingar.

Det faktum att du påbörjat slå tillbaka mot monstret är allt! Du kommer inte besegra detta på en dag och med ett enda enkelt beslut; det är småsmå steg varje dag som tar dig i mål.

Jag är lekman och allt jag skriver är bara baserat på egna tankar och erfarenheter, så ta det så, men det som blev triggern för mig var just barnen. Min pappa var/är alkoholist och jag har många smärtsamma minnen från barndomen ifrån det och min motivation ligger i att göra allt för att skydda dem från samma minnen.

Lycka till och jag ställer mig i ledet bland dem som tror på dig!

är att just mängden är det avgörande. Jag har aldrig varit i närheten av 9-10 flaskor vin i veckan. Tycker att det är enormt mycket. 3-4 flaskor och några folköl är mycket för mig.
Det handlar mycket om hur och varför man dricker men oavsett så är så mycket alkohol definitivt skadligt för kroppen och en anledning så god som någon att dra ner på sitt drickande.
Vad skönt att du lyckats dra ner utan problem Sikkynixx!

Hej Olmo
Jag tycker att man som alkoholist har ett ansvar för vad man skriver och dess effekter på andra.

Det är givetvis inte fel att skriva positivt om alkohol om man känner för det. I det här forumet är det dock inte bra eftersom alla, inklusive du själv, strävar efter nykterhet och som MM påpekar kan det i vissa lägen innebära att någon riskerar sin nykterhet. Jag vill påpeka att om MM skriver att det inte är bra för henne är det säkert fler som kan känna så. Att jag själv känner så det vet jag.

Att detta kan vara livsviktigt för en del av oss härinne att upprätthålla nykterheten kanske kan vara svårt att förstå när man sitter där i alkoholdimman. Därför vill jag inskärpa detta att för en del av oss handlar det faktiskt om liv eller död.

Jag är alltså tacksam om de som inte ännu inte har kommit så långt i sjukdomen tar hänsyn till de som är hårdare drabbade och/eller befinner sig i en känslig fas.

Slutligen förstår jag att det är lätt att skriva lite obetänksamt när man är påverkad så ingen skugga över dig Olmo som person.
Det jag vill är enbart att vi alla bör vara varsamma om varandra på det här forumet utan avkall på ärligheten.

vänligen
Ikaros

Och skyller inte över mina ev återfall på någon. Dom står jag själv för! Och är mycket långt ifrån elak. //MM

Alla är välkomna att skriva här på forumet, men vi ser gärna att man undviker det i onyktert tillstånd med respekt för andra medlemmar. Vi har erfarenhet av att inlägg som skrivits under påverkan kanske snarare stjälper än hjälper.

Med vänliga hälsningar
Peter / Alkoholhjälpen

Ska inte läsa i trådarna: dricker jag för mycket. Problemet löst!

Mvh

MM

Men om du blir så triggad av vissa ord kanske "förändra mitt drickande" forumet är safe för dig? Eller det vidare livet eller kanske anhörigsidorna?
Att nästan lägga över skulden på ett eventuellt återfall på någon annans val av beskrivning och ord känns (för mig) ganska elakt mot den andre. Här ska man kunna skriva fritt om sina funderingar på sitt drickande.

Jag håller med Sisyfos. Det finns en underton som börjar förstå att "ja jag dricker för mycket"
Sen att benämna olika öl som finöl/fulöl är i min värld en ursäkt för att legitimera sitt drickande. Alkohol som alkohol, oavsett vad man dricker. Det är ju berusningen som han/hon/hen vill uppnå.

Lycka till TS!
(Och att
Gå in och dra några öl lite snabbt på en pub innan hemgång är inte jätte bra, det vet du redan.men finurla lite på vad som får dig att vilja göra så? Vad hade hänt om du inte valde att göra så?
:))

Självklart får Olmo skriva precis det som det känns. Jag kan välja att inte läsa. Kan ju dock inte veta vad som står i texten innan jag har läst den. Och nu hamnade jag i den tråden i går kväll och jag hade mycket funderingar kring A. Var lite nere och fundersam. Kan bara säga att när jag har en jobbig dag med mitt sug, och det finns A i närheten hade jag antagligen trillat dit genom att läsa om "hur skönt det är att vara i början på sin berusning"

Ord som:
god som tusan
att domna bort och glömma allt
smuttar på min femte och mår fint
lugnet i kroppen.
sköna känslan i kroppen

Jaja men det där vill jag också ha! Och det är det jag kämpar för att inte få. Då är det provocerade att läsa om det här då detta är en sorts frizon för mig.

Sist när jag var precis på gränsen att ta ett återfall så kom dessa tankar på att vilja gå till systemet när jag läste ett liknande inlägg här på forumet. Nån satt och drack och beskrev känslan. Det triggar. Jag är ganska safe i min nykterhet just nu (men kämpar varje dag) men vet fler som inte är det och då är det en väldigt stor risk att läsa mjuka fina ord kring berusning.

Eller att bearbeta de känslor ni får när ni läser detta.:
Är man i början av sin nykterhet kanske man inte har kommit så långt att man kan bearbeta sina känslor, då går man fortfarande på impulsen. Och den är stark i början.

Men väldigt bra om du Sisofys känner dig stärkt i dessa meningar, då fyller det en funktion trots allt.

Skrev att jag inte håller med MM o PI riktigt och att Olmo borde få fundera och skriva fritt i den här tråden och i det här ämnet. Samtidigt så skrev olmo när hen druckit.,, jag känner mig kluven: mm och pi gör jättestor nytta här med sina erfarenheter. Samtidigt gillar jag inte när såna som Osmo störs bort. Tror verkligen att Osmo behöver kunna vara här och höra kloka synpunkter från just MM o PI. Så där är jag. Jag förstår MM, det är inte läge nu. Det är helt enkelt inte lätt. Det finns de som undrar o inte vet. Det finns de som inte vet o väljer en annan väg, bra el dåligt ? Det kanske bör vara vattentäta skott mellan olika ämnen, eller inte? Finns nog inga svar, bara fler frågor. avskyr att min "debatt" gjorde en fin person illa.

Det passar verkligen inte att skriva om att man njuter av att dricka alkohol i positiva ordalag här på forumet där så många kämpar för att försöka leva nyktra.
Alkoholism är en progressiv och dödlig sjukdom. Vi är flera här inne som varit nära att dö p.g.a. alkohol.
Vill man skönmåla alkohol finns det andra forum för det.

Hoppas att du Olmo kan komma till insikt om dina problem.

/Pi31415