Senaste kommentarerna i forumet

Va bra att du hittat hit och börjat läsa och skriva här när du inte fick kontakt på UMO!

Du verkar ha det tufft och alkoholen är en av de saker som kommit in i ditt liv för att du vill hitta sätt att må bättre. Du har märkt att du bara mår sämre på längre sikt av att dricka på det sätt du gör.

Va mogen du är, när jag läste din text hade jag inte trott det var någon som var 19 år som formulerar sig så väl. Hur du har det och hur du tänker och känner. Modigt och klokt av dig att göra det, det ger oss chansen här att ge dig stöd. Du stannar också upp Nu och inte låter livet gå innan du söker hjälp utan du är redan igång och ser vad som finns, som kan hjälpa dig att må bättre.

Du skriver att du funderar på om du egentligen inte mår dåligt, att du tagit på dig en offerkofta och skäms. Utifrån allt det du berättar hörs att du just nu och en tid har mått väldigt dåligt, man ska inte behöva må såhär och det finns hjälp att få. Ibland behöver man tyvärr försöka flera gånger på flera ställen innan man hittar det som fungerar för en själv.

Du berättar att du ibland har tankar på att skada dig själv eller funderingar på att inte vilja leva samtidigt att du inte skulle göra något för att skada dig själv. Detta är tankar och tankar förändras över tid, du kommer inte alltid må så här och det finns hjälp att få. '

Om du vill kan du läsa lite här under självmordstankar: https://alkoholhjalpen.se/akut

Du har försökt få kontakt med UMO, det finns mer än UMO och jag hoppas det är ok jag delar med mig här. Om du vill vara helt anonym och ha ett samtal om hur du tänker och mår utöver alkoholen kan Nationella hjälplinjen vara ett alternativ, http://www.1177.se/Om-1177/Om-Hjalplinjen/
020-22 00 60.
Ibland är det svårt att komma fram där också, det går alltid då att ringa 1177 sjukvårdsrådgivningen så blir man kopplad. Skulle det vara en akut situation kan man prata med jourhavande präst, då ringer man 112 och ber att få prata med jourhavande präst.

Hur ser ditt stöd ut, därifrån du får medicinen?

När det gäller alkoholen kan du också ringa anonymt till Alkohollinjen, 020-844448.

Du är en ung, klok och modig tjej som har tagit steget att skriva och läsa här, du vill må bättre och kommer göra det. Du behöver hitta sätt som fungerar för dig, få rätt stöd för dig. Nu har du tagit flera väg på vägen för att nå just det. Du vågar vända dig ut, sätta ord på hur du har det. Att göra det hjälper också andra. Du blir en förebild som visar att man kan berätta hur man mår, kanske kan fler våga göra det!

Fortsätt skriv och läs på forumet.

Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen

Karin01, Mimmla
En av vännerna sitter i en liknande sits och ändå lät mig dricka. "Stoppad" låter kanske lite väl hårt men hjälp att tänka på annat kanske. Eller göra annat. Samtidigt känns det som att det ändå måste komma inifrån, annars håller det inte i längden. När jag väl bestämt mig finns det inte mycket som stoppar mig. Så frågan kanske mer blir, hur stoppar jag mig själv? Inte bara i stunden utan också i längden.
Jag var ute igen och blev full. Skrev konstiga sms och tyckte synd om mig själv.. Minnesluckor bli allt mer vanliga. Jag behöver en intervention med mig själv igen.

Gud vad jag känner igen mig. Har vaknat själv på akuten idag efter att ha fylleramlat i badrummet och spräckt näsan. Jag vill också bli fri och lära känna mig själv igen och inte gömma mig bakom vin

De flesta av oss härinne kan inte ha alkohol hemma utan att dricka upp den, om det är någon tröst :)

"Fall seven times, stand up eight"

Styrke Kram

//MM

Jag torskade dit det fans lite kvar hemma så jag drack upp det.

Efter veckor av nykterhet gjorde jag en resa som startade drickandet igen! Varför????

Tänk vilken gåva du haft som kunnat vara nykter i sju hela år. Tänk vad mycket som ordnat sig och tänk på vad din kropp slupppit. Och desssutom allt du kunnat uppleva under dessa år. Allt detta finns kvar!

Jag var själv nykter i trettton år innan jag tog mitt första återfalll. Det var en sommmardag när jag hölll på att reparera några fönster på min sommarstuga. Det var vackert väder och jag satt på min vilstol när tanken kom. "Tänk om" jag skullle köpa en flaska vin och njuta av målningen. Verkligheten kunde förändras och bli annorlunda. Det enformiga och det invanda skulle kunnna brytas. Jag köpte vinet och blev lätt missnöjd. Jag ville ha mer. Sedan tog jag bilen onykter och handlade upp ettt rejält förråd som gjorde mig fulllständigt berusad. Målarburken stod där den stod och hela min värld blev kaos.
Sedan en besviken fru som hämtade mig.

Därefter har jag blivit perioddrinkare med långt mellan perioderna. Så gick det för mig. Jag är nu 72 år och kämpar regelbundet med alkoholen.

Så till din undran. VAD utlöste det hela för dig? Det är bara du själv som kan gissa men kanske mådde du väldigt bra den dagen och underskattade faran? I bland leker livet!

Jag delar ogärna ut råd men fortsätt att kämpa som du gjort hittills, ett enstaka återfall som ditt tilllhör tyvärr sjukdomsbilden. Det är som när någon med diabetes får ett återfall av slarv eller glömska. Däremot villl jag nog säga attt din, liksom min alkoholism, är mycket alllvarlig och farlig. Ta alll hjälp du kan få!

vänligen Ikaros

Som jag skrev förut. "Börja din författtarbana" Lyckas du inte få något utgivet finns till att börja med finnns det möjlighet att trycka upp själv och du får en fantastisk dokumentation över dig själv.

Jag kom att tänka på några rader jag själv skrivit för några år sedan som jag gärna delar med dig:
Hur förhöll jag mig eller hur hade jag förhållit mig till andra människor ägnade jag en hel del tankearbete. Några av dessa anteckningar har jag kvar varav en som också berör alkoholismen och hur mina tankar gick strax efter ett återfallet finner jag värda att återge.

" Om synen på andra!"

Det finns två poler i vårt sätt att förhålla oss till varandra.
Den ena polen utgörs av vårt behov av samarbete och härrör ur att vi är beroende av varandra för vår överlevnad. Samarbete och anpassning har varit nödvändiga ingredienser i människans framgångar.
Den andra polen utgörs av konkurrens, behov av att hävda oss som enskilda individer. Detta kommer ur det faktum att var och en av oss är unika individer med skilda behov, önskemål och förutsättningar.
Mellan dessa poler pendlar våra beteenden, tankar och känslor.

I politik är detta mycket tydligt. Socialister betonar samarbetet och anpassning på bekostnad av hänsyn till individen. Detta har inte sällan lett till teoretiskt välorganiserade men omänskliga samhällen. Liberaler betonar den andra polen med konkurrens som drivkraft. I sin extrema form leder detta till en allas kamp mot alla där i längden endast ett fåtal, om ens någon, står som segrare.

Går vi till det personliga planet känner vi igen detta utifrån samtal som förs mellan människor. Ibland avser vi med samtalet att föra en diskussion för att gemensamt lösa ett problem. Vi vänder och vrider på argumenten för att finna en optimal lösning. Detta fungerar ända till det stadium då en eller flera av deltagarna blir känslomässigt bundna vid ett argument och övergår till att försöka övertyga de andra om sin ståndpunkt.
I och med detta omöjliggörs diskussionen och det blir en debatt, det vill säga att var och en försöker driva igenom sin vilja. Ett givande samtal kan aldrig uppstå om några söker sanningen medan andra vill hävda sin åsikt. Mycken tid och många misshälligheter skulle undvikas om vi insåg detta enkla faktum.

Ett för människan tragiskt faktum är att de okloka (dumma?) är tvärsäkra, medan de kloka ofta är tvivlande. Därmed får alltför ofta de med begränsad intellektuell förmåga och dåligt genomtänkta åsikter styra. Jag tycker mig märka att detta blir alltmer vanligt. Eftertanke börjar bli en bristvara på bekostnad av handling. Fascismens framsteg under 1900-talet baserade hela sin ”ideologi” på handling utan eftertanke.

Den alkoholberoende då? Finns det några typiska drag hos alkoholisten som kan placera in denne mellan dessa poler? Med en bedövad hjärna och en hemlighet som måste döljas upplever hen sig utanför gemenskapen. Hen glider därför lätt över till att bli en solitär, en som måste lita till sig själv. Ställd utanför gemenskapen börjar hen odla de känslor som är typiska för konkurrens. Rädsla är en sådan.

Rädsla är en grundläggande känsla som döljs bakom uttrycksformer som ilska och avund. Nära till hands ligger då att fly in i ett förakt för de etablerades sätt att leva. De som lever ett liv som jag inte orkar med. Efter en tids drickande blir de flesta alkoholister mer eller mindre känslomässigt störda eftersom de inte förmått odla de positiva känslor som hör samarbetet till, där kärlek är den grundläggande känslan."

Och kom i håg att framtiden kommer en dag i sänder. Det lilla du gör i dag kan du fortsätta med i morgon. Och slutligen finns det där. Ditt liv som är så oerhört mycket värt. Och din vinflaska i dag lär dig säkert också något, även om den är skadlig för hela din organism,
vänligen Ikaros

Du skriver så otroligt fint Talgoxe...
Du berör! Tack.

Din första fråga var: Lever för ruset. Gör alla det?
Mitt svar är ett högt nej, jag lever för att hålla mig nykter.
Varje vaken sekund.

Det skär i mitt hjärta att du känner som du gör
men precis som Ikaros skriver så bör du söka
hjälp. Gå på AA, sök dig till kyrkan, sök hjälp via landstinget eller privat.
Du ska inte behöva känna som du gör 19 år gammal.

Jag önskar att jag hade kommit till insikt tidigare i mitt liv.
Då hade jag inte suttit här i detta forum.
Du har hela ditt liv framför dig.
Du måste börja räta upp det NU.

Du är människa och du är betydelsefull...

Kram

MondayMorning

Och om du bor i Sthlm så kan jag varmt rekommendera Riddargatan 1, det är även de som håller i detta forum. Jag fick snabbt tid (inom 2 veckor) Där finns mycket värme och tillit. Väldigt många unga människor som sitter i väntrummet. Du är inte ensam

Ikaros! Du anar inte hur väl och rätt du träffar när du skriver så. Mitt absolut största (och kanske enda?) intresse är att skriva. Det är i skrivandet jag finner min styrka, det är skrivandet som får mig att överleva när allting känns svart, skrivandet är min terapi. Skriver du mycket? Av det du skrivit att döma så antar jag att ditt svar blir ja? Du skriver så vackert men också smärtsamt att jag blir berörd varenda gång. Kanske inbillar du dig att detta är ett patetiskt försökt till konplimang tillbaka "nej du är fin!!!" men så är det inte, jag menar det. Du skriver så fängslande att jag blir skrämmande mycket berörd.
Jag sitter hemma nu, ensam och dricker vin. Skammen är ett faktum så tydligt att det nästan går att ta på. Jag ser på ettan- där Lars Winnerbäck spelar. Kan inte undgå att önska att jag hade dig att prata med på riktigt Ikaros, du får mig att känna mig mindre ensam, som att någon faktiskt förstår mig. Mina vänner jag börjat bli iriiterad på mig, tycker att jag röker och dricker för mycket. Jag kan inte klandra dem. Jag gör det men det är också min skönaste och enda möjlighet till någon form av eskapad. Vad gör man för att orka fortsätta leva? VARFÖR ska jag leva? Det är en tanke jag så ofta frågar mig. 19 år. Mer än halva livet framför mig och Varför ska jag fortsätta? Jag vet inte nu. Jag insåg idag att jag jag separationsångest från det som varit. Jag tänker på relationer som tagit en annan vändning än jag önskat, en annan vändning en jag någonsin velat (heter det kanske viljat? Jag vet inte). Jag har så himla svårt att släppa det som varit, svårt att släppa vänner jag haft riktigt nära som idag känns så långt bort. Vad gör du en fredagskväll som denna Ikaros? Jag hoppas innerligt att du mår bra just nu, inte just för att du orkar skriva med mig, utan för att jag tror att du, oavsett problem, är en fantastiskt människa.

Bra också att du har en man som inte dricker.
Det underlättar ju om man inte har alkohol hemma
när man ska sluta.

Sök hjälp - det är den bästa vägen att gå.
Lycka till Lotten.

Med din historia är det nödvändigt att du gör något nu. NU finnns fortfarande möjligheten innan alllt går överstyr. Jag är en 72 årig alkoholist som vat vad jag talar om. Vad du skalll göra vet jag inte men börja med en alkoholkontakt. Mediciner finns, Antabus kan vara bra. kanske Naltrexon hjälper dig och det finnns andra möjligheter. AA är utmärkt om du tycker att det passar dig och kommmunerna har hjälp attt ge, Men snällla, börja NU
Sisyfos

Hatten av för dig :)

Kram!

Utan fylla och medförande ångest.

Hej
Jag får flera tankar när jag läser vad du skriver men framförallt framträder en undran när jag läser, ditt utomordentligt väl skrivna brev. Vad är det som gör att du känner att du inte förtjänat detta "fina liv"?
Finns där något som ligger bakom. Något som ingen får upptäcka allra minst du själv.

Du undrar vad jag gjort för att stå ut. Ja, det är så med framtiden att den kommer en dag i sänder. Jag har upplevt det du beskriver och tycker fortfarande att jag är en bluff. Trots bra ekonomi och allt. Det har varit så illla att jag känt någon slags njutning i förnedringen och jag har försökt mig på självmord.
"Nu minsann har de andra fått reda på vilket kräk jag är!". MEN det har bara varit så att jag inte var sådan. Jag tycker också om att försöka hjälpa andra, att hjälpa och stödja.
Den inre ensamheten känner allltså även jag Den som inget råder bot på mer än möjligen kärleken. Där finns kärlek och den har jag också uppplevt men tyvärrr dog min fru alltför tidigt.

Jag vlll inte komma med något råd, men kanske du borde skaffa dig någon att tala med. Det kan vara någon du litar på och det kan också vara en psykolog, vad vet jag,

MEN en sak är jag säker på. BÖRJA MED ATT SKRIVA. Du har en verklig förmåga att uttrycka livets komplexitet. Det kan bo en författare i dig elller någon annan konstnär om det passar dig bättre. Om du vill läser jag gärna dina alster. Skriv bara på. Jag lovar att det är bra.

Jag vill lägga till en idé jag fick när jag läste om ditt brev. Varför inte skriva något i stil med "från min håla" när du sittter där hemma och allt är svart. Formulera gärna det svarta och bry dig inte så mycket om hur det hänger i hop just då. Låt din själ tala!
Ikaros (skrev fel förut)

Hej Ikaros, jag försöker. Mitt problem i grund och botten är att jag tänker och ältar alldeles för mycket, sådant jag inte kan påverka, i för stor utsträckning för mitt eget bästa. Har egentligen mått dåligt till och från under hela mitt liv och som samhället ser ut så är det svårt ATG bli förstådd om man inte har en specifik orsak till att må dåligt. Därför har jag alltid gjort saker för atg skada mig själv, för att ha en, för andra sk "orsak" till att vara ledsen. Förstår du? Jag har tagit medvetet dumma beslut för jag klarar inte av när allt känns bra, eftersom att jag innerst inne egentligen mår dåligt, så känns allt bara som en fasad, en fin bild som är så långt ifrån verkligheten. Jag känner inget sug efter alkohol, snarare att jag känner ett behov av att döva mina känslor och då är alkohol eller brunt det som ligger närmast till hands. Försökte ringa och maila till UMO igen men med samma resultat som tidigare- inget svar. Jag är så känslig, så förbannat känslig. Jag ger vika och gråter för minsta lilla och har då så oerhört svårt att ta mig upp igen. Kvällarna är oftast värst. Jag gråter och känner ingen mening med någonting egentligen, då är det fruktansvärt svårt att inte självmedicinera, för vem vill inte må bra egentligen? Vad tänker du på, eller vad gör du när livet känns svart och allt du vill är att signa ut och tacka för dig? Vad får dig att må bättre?
Tänker ofta på att tänk om jag är sjuk? Tänk om jag lider av någon slags uppmärksamhehsstörning att jag bara når dåligt för att jg vill att folk ska tycka synd om mig, omedvetet? Är jag en dålig människa? Jag vet inte. Ovissheten och dess brutalitet är likvärdig med ångesten, oron och frustrationen. Det kliar och sliter i själen. Fan vad jag inte förtjänar det här fina livet när allt jag gör är att förpesta andra med min pessimism och eviga nedstämdhet. Hur. Får. Man. Bort. De. Här. Tankarna? Jag känner ofta att jag inte vill bli en dag över 20, hur gör du för att orka bli äldre, orka bearbeta alla problem, ge upp tanken på att försvinna för att få vara med ett tag till. Hur gör man för att uppnå det, viljan, åtminstone acceptans inför det faktum att man har ett liv framför sig. Hur står man ut? Jag vill inte tvingas att stå ut, jag vill känna att jag Vill leva, annars känns det meningslöst. För mig är allt ofta svart elelr vitt.
Blir saker någonsin bättre? Förlåt för ännu ett rörigt, luddigt, flummigt inlägg. En bra dag, skulle jag själv inte förstå vad jag skrivit. Det är som jag är två som inte alls förstår varandra. Den ena fördömer den andra och tvärt om. Jag är nog jävligt svart/vit på insidan också.
Ta hand om dig Ikaros

Slutade dricka i söndags, har haft svår abstinens o har grym ångest. I dag va jag på mitt första aa möte. Kändes bra, vill verkligen inte dricka mer. Har även kontaktat vc för eventuellt börja med antabus

Lånade ut min lägenhet i helgen och kom hem till en flaska rött och en flaska champagne. Funderade på att ta ett glas, men vet mycket väl att det då slutar med att jag dricker en eller båda flaskorna och antagligen måste sjukanmäla mig dagen efter. Så de har snällt fått stå kvar sedan i söndags.

Hej Talgoxen
Hur har du det just nu? Är det fortfarande så att du lever för alkoholen? Den som håller på att ta övver den som är du?
Jag har under långa perioder levat just så och det sóm skett är att allt blivit värre. Försök hittta någonstans att börja och jag rekommenderar en psykiatrisk kontakt. Någon som förstår. Som det är nu gräver du dig alltmer ner i skiten.
Jag tyckte under flera år att ingen hade något att göra med att jag drack. Jag hade pengar och lägenhet och brydde mig inte om mina barn. Det var så fridfulllt när jag flyttttade en snöig luciaddag. Friheten och rätten attt dricka låg framför mig. Tre månaderr senare låg jag grovt misshandllad på ett sjukhus där endast turen hade gjort att jag överlevde. Efter det tog jag uppp mina studier och lyckades med det.
Snällla vän misssa inte den chans du verkligen har
Ikaros

Det jag tror mest på atrt när man äger detta helvete med att ständigt kämpa mot alkoholen är att man kapitulerar. Förklarar att man mår dåligt av alkohol och lägger korten på bordet. Vill man inte behöver man inte kalla sig alkoholist bara klargöra problemet/sjukdomen. All medicinsk littteratur definierar alkoholism som en sjukdom. Vi är ungefär 10% av befolkningen som inte klarar att hantera alkohol. I en skolklass på 30 personer är det alltså minst 3 elever som bär på anlagen för sjukdomen. Och ingen vet på förhand vilka de är.
Om du kapitulerar och förklarar problemet är jag övertygad om att du möts med värme och beundran för ditt mod. För alla vet vad det handlar om genom någon vän eller släkting.
Trolllen spricker när de kommer ut i ljuset.

Detta är vad jag är övertygad om, ändå har jag varit för feg att ta steget fullt ut men jag är en bit på väg. Jag är ju också rädd för att snuttefilten skall tas ifrån mig. Men den kanske kan förändras till något annat. Sann gemenskap och innnerlighet med en vän kanske
Ikaros

Hej
Läser mycket på forumet här om människor som dricker för mycket, blir bakfulla, får ångest och riskerar att förlora jobb och familj. För mig var det inledningen till mitt okontrolllerade drickande i ensamheten. Tilll slut hade det mesta skurits av och kvar fanns bara flaskan och jag. Med terapisamtal och antabus klarar jag mig hjälpligt under perioder eftersom jag vet att alternativet är döden. Men tilll er andra vill jag säga att för guds skull gör ALLLT för att sluta eller trappa ned i tid. Alkoholdjävulen är på väg att ta över era hjärnor. Eftersom jag har en mer än 50-årig erfarenhet av helvetet besvarar jag gärna eventuella frågor om vilka faser jag genomlevt.
vänligen Ikaros

Tack Karin01

Jag kämpar på dock inget sug ännu men jag vet att det kommer snart.
Ska vara beredd denna gång..

Jag tror jag nådde min botten sist med
barn som tackar för sig om jag inte lägger ner...

Så nu är det alkoholen eller behålla mina barn.
Mycket enkelt val ;-)

Varm kram i mörkret!

<3

Du skriver "ni är så många som lyckas dricka "lagom" igen"

De som har utvecklat sjukdomen till fullo kommer aldrig komma dricka "lagom" igen.
De som inte har fullt utvecklad sjukdom kan kanske med självdisciplin hålla sjukdomen i schack.
Men....
Sjukdomen är kronisk och den är progressiv.

Jag var helt nykter i 2 år, tog två öl och trillade dit igen.
Är nu inne på min 19:de dag utan alkohol men precis som
Ikaros är jag periodare och har inget som helst sug i långa perioder men
min lilla spritdjävul kan knacka mig på axeln när som helst....

//Monday :)

Grattis till dina 19 dagar!

Hej Barbamammma och ni andra. På mig verkar det som om vinet tagit över era tankar. Vare sig ni inte dricker eller inte finns denna djävulska kamp. Under lång tid har det varit så även för mig och jag är för närvarande perioddrinkare med fruktansvärda perioder. Men däriemelan kan jag slippa alkoholtankar. Tar Antabus regelbundet och har en gång för allla kapitulerat inför det faktum att jag är alkoholist. Jag kan inte ensam hantera alkoholdjävulen utan måste ta hjälp. Så mina vänner jag råder er att lägga allla kort på bordet och söka alll hjälp som går att finnna. Alkoholism är en sjukdom och måste tas på allvar och inget av dettta är ert eget fel, Det handlar inte om svaghet elller dålig moral! Det handlar om att ni haft oturen att få sjukdomen. Kanske kan den hålllas under kontroll med Naltrexon elller liknande som insulin mot diabetes. Men experimentera inte på egen hand för då kommer ni säkert att hamna i isamma situation som jag. En som underr sina perioder dricker allt och måste läggas in på sjukhus och där det tar veckor att repa sig.
Ikaros