Senaste kommentarerna i forumet

Som sagt, kontakta Vårdcentralen.
Sedan har du ju Beroendecenter. Där finns sjuksköterska, läkare, terapeuter, 12-stegs programmet i grupp.
Det finns medicin att få för nedtrappning. Även medicin för alkoholsug, finns flera olika sorter.
Du kan få medicin mot ångest, oro, sömnproblem. Detta hjälper ditt Beroendecenter med.
Lycka till nu.
Jag har nu varit nykter i ca 6.5 månader.

Jag skulle råda dig att kontakta sjukvården. Jag har själv aldrig haft dessa psykiska besvär som du så klart då gör nog alkoholen susen för stunden. Du kommer ett trappsteg uppåt och två nedåt varje gång du dricker och nyktrar till. Att ha en hobby får ju huvudet att tänka på annat än besvär. Sedan så kan jag som hobbypsykolog då :) känna att de som drabbas av utbrändhet oftast har ett väldigt hektiskt liv och ställer höga krav på sig själv. För höga många gånger. Se till att inte ha någon alkohol hemma idag, ikväll och på lördag. Se hur det går.
Jag har själv mått psykiskt dåligt och det beror på alkoholintaget för min del. Alkohol botar ångest men den skapar dock än mer när man går ur fyllan.

Hej igen
Tack alla för ert stöd och för att ni delar med er av era berättelser det berör och jag tror på er, dock känner inte jag mig lika långt fram som er, långt ifrån. Jag är helt enkelt inte redo att ha ytterligare en sak jag måste ta itu med, som om det är kört för mig och att leva med att jag måste ta exempelvis antabus för att kunna bli av med mitt problem, NEJ jag vill inte ens tänka tanken att jag ska behöva göra det, dels för jag är jävligt less, rent ut sagt på alla mediciner jag stoppat i mig genom åren och att behöva gång på gång ta till hjälp- mediciner för att jag inte klarar av någonting , jag är en fighter, annars hade jag nog inte levt idag med tanke på hur fruktansvärt psykiskt och fysiskt dåligt jag har mått de närmsta 10 åren av mitt liv. Jag är rätt ung, 25 år men har redan flera djupa depressioner, panikångest och utbrändhet i bagaget + att jag nu håller på att gå in i väggen igen pga ett hemskt jobb jag haft i sommar för att jag behöver pengar, man har inget val liksom. Jag vill iallafall låta mig försöka att hålla mig helt nykter ett tag och se hur det går, innan jag tar till ytterligare hjälpmedel , vill snarare sluta med mediciner, tar redan både levaxin för sköldkörteln, antidepp och sömnmedel.

Men vet bara inte hur jag ska klara mig utan att dricka på helgerna, alkoholets rus är det enda som får mig att må bra och att njuta av livet, man blir både upphetsad, glad, skön i kroppen och livet leker. Utan alkoholen är det så tungt och mörkt och jag kämpar varje dag med att ens överleva, är nära till gråt och ofta orkar jag inte ens gråta pga att jag är så psykiskt och fysiskt utmattad. Jag har gått i terapi fram och tillbaka sedan 15 års ålder, men aldrig känt att det riktigt hjälpt mig, hela tiden trott det är mig det är fel på men tänk om jag bara haft extrem otur? :( Jag avslutade min terapi på psykiatrin för ca 2 månader sedan och efter det har det bara stupat rakt neråt , enligt min psykolog berättade hon att dem inte kan göra mera, det handlar om att jag ska ha viljan och försöka klara mig på egen hand, och det är dags nu tyckte hon, jag får gång på gång "töntiga övningar" om att meditera, göra saker jag mår bra av för att tvångstankarna och ångesten ska försvinna men det går ju fan inte, det är vetenskapligt bevisat att VI ÄR DET VI TÄNKER och att meditation och träning har positiv verkan likväl som att bryta ältandet innan det blir en negativ spiral, men om man inte kan då? om det kommer tillbaka så fort man står stilla eller är ensam , de mörka tankarna finns alltid med mig vad jag än gör, hur mycket jag än vill bort från mitt ältande, min ångest och mina problem så kommer det 10 slag hårdare om jag försöker skjuta bort dem. Fått lära mig att man inte ska fly från det, att man ska infinna sig i smärtan och acceptera, acceptera sig själv, sina tankar, alla varför, andra människor etc... men det är jävligt lätt att säga så, men om man inte kan komma bort ifrån det då, om man är så pass vilsen skör och osäker i sig själv att det inte går, om tankarna slukar en levande och förvirringen, skulden och skammen tar över hela ens liv, VAD GÖR MAN DÅ?

Förlåt för att jag bara kastar ut massor av dynga nu, men jag känner mig bara totalt uppgiven nu och vet inte vart jag ska vända mig , känner mig bara totalt misslyckad som människa och är inte redo att vara 25 år rent mentalt , inombords känner jag mig som en vilsen liten flicka som bara önskar om att få känna sig levande och glad någon gång, när ska jag nånsin kunna bli självständig och kunna ta hand om mig själv, när ska jag kunna känna självrespekt och att inse att jag är värd livet, att älskas och att må bra. när ska jag veta vad jag vill jobba med, vem jag är, vad jag har för värderingar och att nånsin kunna ha förmågan att älska mig själv samt andra människor, när ska jag få tummen ur att flytta hemifrån , skaffa volvo , hus, familj etc? Känns som jag bara står och trampar vatten och vet inte om jag blir mest påverkad av samhällets moral om allt jag borde ha gjort i livet och hur det borde vara eller om jag mest mår dåligt över att jag aldrig vet vad jag vill och behöver i mitt liv, bara ältar och får ångest över allting så det händer ingenting istället.
Det enda jag vet nu är att jag är så otroligt trött och sjuk på att alltid vara trött och sjuk. Att aldrig kunna ha bra relation varken till mig själv eller andra pga att jag är som jag är...

Om ni har orkat läst enda hit, har ni några tips på vad jag kan göra eller på vad det kan vara för fel på mig så snälla skriv

kram

Man är ofta stark måndag-torsdag och intalar sig själv att nästa helg blir det lugnare, jag köper bara tre öl och det får räcka bra på fredag.
Fredag kommer och man står på bolaget och tänker jag måste ju ha för lördag med, vips så står man där med en vinare o åtta öl i korgen och oftast är dem slut samma kväll.
Så har det varit för mig iallafall, och lika besviken blir man varje gång på sig själv dagen efter, (lördagen).
Går till bolaget o köper nya och tänker nästa helg tar jag tag i det.

Samma visa varje helg, år efter år..

Alltid blivit full på fester, fått minnesluckor och ångesten blir värre och värre för varje gång.

Man skjuter bort skammen och tänker att alla var nog lika fulla men så är oftast inte fallet då man ofta fått gliringar om hur full man verkligen var.

Vill inte ha det så för psyket bryts ner, man kryper in i sitt skal och tror man är ensam om problemet.

Verkligheten är den att bland alla missbrukare man ser utanför bolaget, sittande på parkbänken bara utgör 5 % av den verlkliga siffran av dem som har problem.

Värt att tänka på.

Tog mig lång tid att se mig själv som missbrukare, alkoholist - nej
Men ärligt - ja

Jag rentav älskar ruset som får en välfylld med behag, trivs av känslan.
Min självbelöning efter en vecka på jobbet.

Men det stoppar ju inte där för mig,
mycket vill ha mer och det är där man skiljer sig från andra som känner en gräns.

Som aeromagnus skriver så ger jag mig själv och min familj andrum.
Mina vänner är i djup chock när jag tackar nej till Alkohol.

Har inte sagt till någon förrutom min fru att jag tar Antabus.

Vill inte få en stämpel på pannan som missbrukare/Alkis.

Vill bara ta en paus ett tag och sen kunna ta ett glas som vanliga människor.

Tvivlar på det, men det får tiden utvisa.

Siktar mot en ny nykter helg utan en följd av tre dagars ångest.

1. Gör dig av med alkoholen du har hemma.
2. Kontakta VC för hjälp
3. Via VC kan du ju få medicin så du inte kan dricka
4. AA jag tycker du borde skaffa en erfarenheter av AA. Vad andra säger kanske inte alltid speglar roll utan du bör kolla själv.

Det viktigaste just nu är att du måste kapitulera inför alkoholen och ta hjälp. Jag vet vad du går igenom. Det är ett helvete men man fixar det om man tar hjälp

Li-Lo:
Skulle säkert se likadant ut men mer ångestfyllt, haha. Börjar nyktra till nu också, så för min del får det gärna stå kvar. En del av min process att få hjälp antar jag.

Välkommen hit. Det låter som du är redo att förändra din situation trots en osäkerhet om hur det ska gå till. Som answe77 skriver är ett bra steg är att sätta ord på sina tankar och känslor. Inventera konsekvenser. Det skulle vara fint att få ett inlägg från dig då du inte har druckit. Hur skulle det vara? Vill även passa på att säga att vi på alkoholhjälpen ibland redigerar inlägg skrivna i berusning av respekt för såväl den som druckit som för andra användare. Ditt inlägg ovan står kvar! Och vi ser fram emot att ha dig här!

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack för hjälpen. Ska försöka. Tyvärr kommer det säkert inte hända förrän jag sitter i skiten ännu mer :(

Omgående! Vet känslan då man tro sig behöva dricka alkohol för att dämpa sin ångest. Alkoholen är jäkligt lurig då den både har förmåga att dämpa ångest samtidigt som den även bygger på ångesten. Jag har själv många gånger tagit till flaskan för min ångest och för att dämpa gamla synder. Det gör bara saken än värre. Ditt destruktiva beteende som att ta till alkoholen för att klara av allt måste sluta. Du har ingen i din omgivning som du kan anförtro dig åt och som kan ge dig stödet du behöver för att ta dig till vårdcentralen nykter? Vet att det är svårt att be om hjälp för dessa problem vi har då vi känner en stor skam då alkoholen inte är hanterbar. Men be om hjälp/stöttning om det finns någon nära. Det hjälper och blir bättre på sikt. Tro mig.

Så svårt bara när enda gången jag kommer till insikt på riktigt är när jag är full. Eller jag vet ju annars också men först när jag är full som jag kommer till insikt, börjar gråta varje gång nuförtiden. Sen börjar jag dricka dagen efter igen, annars klarar jag det inte, och då är jag för full för att gå till vårdcentral eller psykvården som jag annars har kontakt med.

Första steget kan vara att kontakta vårdcentralen. Vara uppriktig med dina problem så du först kan få medicin utskrivet och förhoppningsvis även någon att prata med om din situation. Vet att erfarenheterna från vården angående alkoholproblem är olika men man måste ju börja någonstans. Din insikt om att något verkligen måste göras tar dig redan där ett litet steg i rätt riktning. En annan sak som hjälper mig är att ventilera av sig lite här på de olika forumen. Du hittar förhoppningsvis den rätta vägen du behöver ta. Finns ju egentligen inget facit då vi alla är olika. Bra att du erkänner problemen för dig själv och kämpa för att göra något åt dem.

Ska tilläggas att jag inte är så mycket för AA, av erfarenheter från anhöriga.

För mig är medicinen i mitt fall också antabus ett sätt att komma i nykterhet. Slippa tänka på att dricka. Kunna på allvar bearbeta sjukdomen, ge familjen andrum.

Jag googlade och fick fram nr:et till en sådan.
Gick på samtal en gång i veckan, hade lite ångest i början efterssom jag skämdes för att jag fortfarande drack obegränsat.

Drack fortfarande då, slutade gå på terapi och tog tag i det själv.
Men det hjälpte mig väldigt mycket i att komma till insikt.
Har inte druckit på två veckor, känns som en evighet.

Man blir supertrött av orsaken att kroppen tar igen sig, saknar giftet..

Jag började med Campral som ska minska alkoholsuget men det hjälpte inte för mig så nu tar jag Antabus av den orsaken.
Tänkte ta Naltrexon men hoppade på Antabusen på en gång.
Ska prova på i tio veckor till att börja med.
Min kropp och själ har aldrig mått bättre än de vita två veckorna jag inte druckit både psykiskt och fysiskt.
Känner en styrka, glädje och stolthet att jag äntligen tagit beslutet själv.

Var nöjd och stolt du med över din vita helg.:-)

upp dagen i timmar och tänk för varje timme som går att det är en vinst. Tänk vad pengar du kommer spara och hälsan... Har du svårt att sluta på egen hand så finns det hjälp. Medicin finns och samtalsstöd.

Tack, jag vill bryta min vana, vanan har hindrat mig från alla hobbys :(

Välkommen hit. Ja du är inte ensam. Visst flytta och starta om kan man alltid göra. Försök att inte gå till ICA. Ta typ 10 min i taget tills de stänger. Ingen hobby? Har du problem att bra så ta hjälp sjukvården.

Ja det är nästan omöjligt att de plockar barnen i Sverige. Jag har själv varit två gånger på utredning för detta pga lob inom ett år. De lade ned utredningen direkt. Så att om man söker hjälp via vc för alkoholproblem ja den risken är minimal. De måste visa att du är direkt olämplig ochdet är svårt. Du kan spärra delar du bestämmer själv om du inte vill visa för vårdgivare. De får nödöppna Om det är fara för ditt liv. Jag förstår din oro hade samma oro men de lugnade mig på Soc och ville hjälpa. När de upptäckte att jag aktivt sökte hjälp så undrade de om de kunde bistå.

Alltså spärra journalen...?

måste jag ju göra ändå då och då pga medsen jag äter, men behöver ju inte säga att jag vill kolla det för att jag vill äta antabus? Och sedan undrar jag vad du menar med att man kan spärra den? För vem?

Har man barn så kan de ha anmälningsskyldighet.
Att någon skulle komma in och vilja ta mina barn är det jag är mest rädd för i hela världen.

Och jag vet inte om jag köper det där med kemiskt beroende. Jag tror det är väldigt psykiskt i mitt fall!
Kemiskt beroende har jag sett på nära håll och då får man riktig avtändning. Det har aldrig jag fått. Visst kan jag bli bakfull som alla andra, men dagen efter det mår jag sååå mycket bättre än jag skulle gjort om jag fortsatt dricka.
Däremot förstår jag ju att det är där en hamnar tillslut om jag fortsätter så här, men än så länge känns det väldigt psykiskt och OCD-aktigt nästan...

Varför är alla så rädda för att det står i en journal som inte en enda människa mer än sjukvården kan se. Du kan ju spärra den tom. Nja jag vet personer som tagit antabus i 15 år utan problem. Att man vill ta en kontroll är ju för att se om du har leverskador eller inte är frisk. Jag har ätit antabus i 1 år nu utan problem.

Hur är det förresten med det? Är det så skadligt för levern som man hör? Alltså är det farligt att börja med det utan att konsultera läkare innan? Vill helst inte ha med det i min journal...

Alkohol både dövar men ger också ny ångest. Ofta så får man ångest för att man börjat dricka. Vet att det är fel men kan inte sluta och lyr då in i dimman. Du har barnet val att göra och det är att sluta idag. Visst du kommer må skit i några dagar men du måste nog för att överleva och få ett hyfsat liv.

Alltså det konstiga är att jag alltid får ÖKAD ångest när jag dricker. Det är därför jag måste fortsätta tills jag blir full, annars hatar jag det som sagt.
Jag var i stort sätt nykterist tills jag var typ 23 år. Då började jag dricka från en dag till annan för att jag minsann skulle visa min mamma att hon var alkoholist! Dvs visa henne hur det känns när någon nära missbrukar på det sättet.
Hon var det typiska förnekelsetypen som ville ha det till att hon inte alls var beroende. Så jag började dricka på ren trots!
Dagen efter ringde jag min väninna och sa att nu är jag alkoholist! Hon skrattade så klart, men jag fortsatte från den dagen att dricka mig full var och varannan dag i två år ungefär.
Gick upp 45 kilo på 1,5år och jag "lyckades" tillslut med mamma. Hon erkände att hon hade problem och precis när vi skulle ta tag i det så dog hon. Hon passade på att dö den ENDA jävla gången jag inte var i stan och kunde ta henne till en avvänjning.
Pappa var redan död sedan i tonåren. Alltså min tonår.
Efter mamma dog träffade jag en man som tog precis alla andra droger än A, och skulle rädda honom...
Jag vet verkligen inte vad jag håller på med.
Är lite orolig att berätta för mycket ifall nån skulle känna igen för många detaljer...

Men tack för svar förresten!