Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mig i 100% av vad du skriver...
Håller med föregående talare... Kolla och skriv under menyn "förändra ditt drickande"
Önskar dig och hela mänskligheten lycka till mot alkohol
/Snömannen

Tack MB! Ja jo jag hoppas kunna det och att jag orkar hänga här ngra dagar... Om jag minns detta vecka. Jag har två sidor, en ultra effektiv duktig konstnärskap gillar att skapa ny möjligheter, proffstrevlig och "alltid" trevlig och jätteglad, optimistisk och levnadsglad, varm och omtänksam och generös. Men så bär jag på min mörka tunga sida som inte jag vill att någon ska veta om: deprimerad, håglös, bitter, rent av sur å grinig i mellanåt, alkoholfantast, pessimistisk, lat och bekväm....
Tyvärr är båda sidor extremt svaga för alkohol, men er den mörka som viskar att dricka lite vin är inte så farligt och du är inte som A-lagarna på stan... Den vaggar in mig i falska otrygga löften om guld och gröna skogar, om inte det handlar om att dämp eller tom öka sorgen och oron. Jag vill få kontroll på mitt begär men hag varken vill eller tror på ett liv utan alkohol. Jag hittade för några veckor sedan mina gamla dagböcker från tonåren och ca tio år framåt, började läsa och blev förundrad hur lättsinnig jag såg på alkohol redan då.. Vågade, orkade inte läsa vidare, drack vin i stället för dämpa den ångest över spillda år dom jag inte tagit tillräckligt med ansvar över. Jag har svikit mig själv. Både från mitt förgångna och min framtid. Vart tog min lust vägen? Lusten att skapa, att upptäcka? Det känns så sorgligt att det kan vara över. Jag har alltid varit smal och relativt stark men sedan alkoholen styr mycket mitt liv har jag blivit fetare och tjockare. God fet mat uppblandat med viner... Vem kan motstå när det finns rakt framför mej? Förut var det sex som jag missbrukade tillsammans med alkoholen men nu finns inte den spänningen eller man kan nog kalla det bekräftelsebehovet som fick mig hög. Makten att styra över mitt liv. Då hade jag iaf drivet och hungern på sökandet. Idag har jag alkoholen kvar som jag kramar hårt.

snart får du byta nick, du har redan kommit en bra bit närmare målet. Nej skämt åtsido! Det här forumet är guld värt, jag har själv blivit nykter efter att ha läst och skrivit här. Det finns så mycket värme och erfarenheter att ta del av.

Det är mest röj i forumsdelen "förändra sitt drickande", de flesta vill nog sluta helt, trots namnet på forumsdelen.

Välkommen!
/MB, nykter sedan januari i år, dessförinnan full varenda lediga dag...

Hej Happygirl, och välkommen hit. Tänker lite på det du beskriver, att då du har något inplanerat dagen efter dricker du mindre eller inte alls. Ett förslag för att fånga upp de tankar som snurrar och känna efter ordentligt vad problemet egentligen handlar om (beroende, tristess, gamla inrotade ovanor, sällskapet?) kanske du skulle kunna bestämma dig för en vit månad? Du kan ju i förväg boka upp helgerna med annat, som inte hör ihop med att dricka för att liksom säkra upp. Har du någon vän, vänner som inte dricker eller som dricker väldigt sällan, ta hjälp av hen som sällskap tex. Du behöver ju inte tala om varför. Boka in jobb, bio, träning eller vad du nu gillar istället. Skriv av dig här under tiden, mest trafik är det under menyn "förändra ditt drickande". Dom allra flesta här har liknande erfarenheter som du, så du kommer säkert hitta många att bolla dina tankar med. Kram Victoria

Det är en bedrövligt jobbig sits alkoholen sätter en i när man blir beroende. Det är ändå faktiskt möjligt att komma ur, vilket jag själv betvivlade för ett år sedan. Men läs här, du kommer att få många igenkända tankar och aha- upplevelser, i vår sjukdom är vi ganska lika. Lögnerna, inför andra men mest för sej själv är vår starkaste gren. Läs, läs, kommentera gärna, det är mest aktivitet inne på forumsdelen Förändra sitt drickande, de flesta vill sluta där, även om trådnamnet antyder något annat.

Välkommen!
/MB

Vill bara skriva att jag varit i liknande situation som du med diagnoser och psyk hit och dit och också missbruk, inte alkohol men benzo.

Trots att jag själv sökte hjälp på olika sätt sätt så upplevde jag inte att de varken kunde eller ville hjälpa mig att må bra. Jag sökte också på nätet efter flera diagnoser, försökte hitta en "förklaring" till varför jag mådde som jag gjorde.

Nu i efterhand så kan jag se att svaret egentligen var ganska lätt. "Förklaringen" låg i att jag växt upp i en otrygg miljö med missbrukande föräldrar och därför inte lärt mig att hantera känslor på ett hållbart sätt. Visst fick jag olika diagnoser, olika mediciner, olika terapiformer men inget av det hjälpte. Anledningen till att inget hjälpte var för att jag tänkte/ville/krävde att "de" skulle hjälpa mig, samtidigt som jag egentligen inte alls trodde att "de" kunde hjälpa mig.

Den stora skillnaden blev när jag slutade ha "psykiskt sjuk" som identitet, slutade söka nya diagnoser som förklaring och istället såg att det inte fanns någon lätt väg, att jag inte skulle kunna gömma mig bakom att "jag har en borderline/adhd-diagnos och därför är jag som jag är", (by the way så skulle nog de allra flesta som är medberoende eller alkisar någon form av diagnos om de söker sig till psykvården, speciellt om man inte är ärlig med att man är medberoende/alkis). Att säga "jag är" innebär inte alls att man är redo och villig till en förändring.

Det här kanske låter hårt men precis som du så tyckte jag förr så jävla synd om mig själv, att inget hjälpte eller någonsin skulle kunna hjälpa men klart inget hjälper om man bara vill lägga det i händerna på någon annan att "fixa det här" istället för att inse att man själv har egna val, att må bra och förändra sitt liv är riktigt jobbigt och svårt, att möta sina demoner gör ont. Det räcker inte att bara söka hjälpen, man måste också ta den men med offerkoftan på så är man inte vara aktiv i sitt eget liv.

Jag har också gått i DBT. Det framkom inte riktigt om du fullgjorde den terapin eller inte. För att få ut något av en sådan typ av terapi så krävs det oerhört mycket arbete av en själv. Den bygger inte på samtal utan på konkreta övningar som ska integreras i ens vardag och också många övningar i medveten närvaro som såklart inte är det minsta effektivt om man är påverkad av t.ex. alkohol! Ska du söka hjälp igen så var ärlig mot dig själv och din terapeut annars är det liksom ingen ide' och du kan annars inte förvänta dig något positivt resultat.

Det går att förändra sitt liv och det går att må bra, oavsett vad för skit man varit med om tidigare. Hoppas du någon gång kommer till den punkten att du faktiskt också vill.

Ja visst, ett inte helt otroligt roligt uppvaknande när man kommer på att man faktiskt är alkoholist. Häng kvar här, läs de andra trådarna, skriv, och försök lösa upp din egen lösning. Sjukdomen är likadan för alla, sätten att komma till nykterhet är något mer skiftande.
/MB

Jag känner precis som du.. och jag har ingen aning om hur man gör. Men jag är 25 år nu och började när jag var 17-18... det blev värre efter 20 när man fick köpa på systemet. Men för mig så blir ångesten så sjuukt mycket värre av alkohol. Försök verkligen sluta... en del kan helt enkelt inte dricka "normalt". Jag kan det itne, jag spårar varenda gång.

Försök göra saker nykter? Typ sociala saker som att gå på bio eller fika eller äta middag utan alkohol? Jag hade en period när jag inte ens gick på bio utan alkohol i en flaska. Flera gånger blev jag så full att jag inte mindes filmen. :/ Men man vänjer sig.... det är som att öva på att prata inför folk tror jag.. man måste utsätta sig för det om man vill bli bra på det. Försök <3

Tack! Det var väldigt klokt skrivet... ja det hade varit så skönt att veta att man inte har skämt ut sig på fyllan och inte behöva vara rädd för det hela tiden. Det har hänt att jag gått in på en bar/pizzeria med en kompis och de har bett mig gå... eftersom jag varit där på fyllan och skämt ut mig. Jag har inte ens haft ett minne av det (!). Min mardröm är att möta någon på stan när jag är med mamma eller så och så säger de något om mig och alkohol som jag själv inte minns. Det har gjort att jag undviker vissa gator om jag inte är ensam...

Jag har försökt att inte dricka under perioder och någon gång har jag väl klarat en månad (aldrig längre) men jag skulle verkligen vilja det. Känns ändå som om jag tog ett beslut idag när jag skrev här och sedan på bokade jag en dejt med en kille och skrev "vi dricker ingen alkohol va?" Och det känns jobbigt... men ändå bra. Men det känns nästan som om jag inte vet vem jag är utan alkohol... Jag vet inte hur jag ska vara. När jag är full behöver jag inte tänka, jag bara är. Men utan alkohol blir jag nervös och osäker på mig själv.

Men jag ska absolut inte dricka på en månad nu. Ska verkligen verkligen anstränga mig! För jag vill inte vara sån här. Vill inte skämmas mer och avboka saker bara för att jag är bakis.

Tack snälla <3 kram

Kära du, visst kan jag säga det. Det BLIR bra, det tar inte 100 år, inte ens nära 100 år! MEN du måste välja. Om det idag känns helt omöjligt att tänka att du aldrig mer ska dricka, så kanske du i alla fall kan ge dig faan på att klara en vit månad? Utmana dig själv! Jag tänker att det kan vara att sätt att få distans till hur du lever nu, och kanske kunna upptäcka att du faktiskt mår bättre utan?
Det här med att vara social utan alkohol, jag tyckte också det var jobbigt till en början, men upptäckte också hur mitt drickande och mina ständiga ångestbakfyllor påverkade min självkänsla negativt. Det är ju inte så att man har sååå jättehöga tankar om sig själv när man vaknar upp i fel säng och kommer på att man kräkts i en blomkruka på Småstadens stadshotell. Men saken är den att när jag varit nykter några månader började jag räta på ryggen och vågade se folk i ögonen igen, jag som flackat med blicken i många år för att jag alltid var orolig för vem som såg, vem som visste.
Hur tänker du? Kan du ta ett beslut om att inte dricka under en period?
Kram på dig, jag har varit där du är nu och vet hur ångesten känns/Victoria

läs gärna i anhörigdelen här på forumet, jag hade själv ingen aning om att anhöriga kan bli så illa åtgångna som medberoende.

Kram!/MB

på dej offerkoftan...

Skit samma, det gör väl alla då och då.
Att dina föräldrar dricker för mycket kam vara en mycket stor orsak till att du redan vid åtta års ålder mådde dåligt, barn påverkas MYCKET av föräldrarnas missbruk, men har i allmänhet inte varken kunskap, vilja eller mod att förstå och sätta ihop ett plus ett där. Har du talat med psykolog om dina föräldrars missbruk? Om du inte har det, är det verkligen läge för det.

Hoppas du stannar kvar här!
Kram!/MB

Ja jag är väl kanske frisk då. Men jag har alltid känt mig annorlunda. Det kanske är normalt att vakna med ångest varje morgon, att ha overklighetskänslor, att nästan svimma när man går in i centrum för det är så mycket folk där (tycker det är ruskigt obehagligt att ha folk omkring mig). Eller så är det bara jag som tar på mig offerkoftan. Att jag bör bita ihop och skaffa mig ett jobb. Tack för svar!

Alltså från 8 års ålder till 16 års ålder drack jag ju inte, men ändå mådde jag dåligt, precis som jag gör nu. Så alkoholfritt verkar inte ha fungerat speciellt bra. Men jag känner nu att det var elakt mot er att skriva på detta forum. Jag kan inte sluta med alkoholen, det är den som har gjort att jag lever nu överhuvudtaget. Tack för svar och jag önskar er som har svarat lycka till i livet

...av allt det du beskriver har jag också känt att jag har. Att läsa på om olika diagnoser är livsfarligt - man har dem alla! För ett par år sedan bestämde jag mig för att jag inte ville må dåligt längre. Att bara må bra när jag drack fungerade ju inte i längden, för jag mådde ju desto sämre dagen efter. Dessutom mådde jag ju bra kortare och kortare stunder - ju snabbare jag drack desto snabbare slocknade jag ju: missade filmer jag tänkte se och saker jag tänkt göra. Dagen efter gick det ju inte att göra mycket heller... att ligga på soffan och pusta funkar inte med små barn upptäckte jag!

Har ingen av dina läkare frågat dig hur mycket du dricker?

Jag fick frågan ganska omgående när jag träffade läkare / psykologer. Jag kände också själv att jag drack för mycket. Vad skrev du, 1-1½ l på en kväll? DET är väldigt mycket. Min läkare ville skriva ut piller och skicka mig i terapi - precis som du har försökt. Men samtidigt fick jag veta, och förstod jag även själv, att varken terapi eller mediciner får full effekt om man samtidigt dricker för mycket alkohol.

Jag bestämde mig för att testa: ta bort alkoholen och se om det blev bättre. SEDAn ta tag i alla problem, börja knapra tabletter och allt vad det nu är. Jag testade antidepressiva ett tag men vet inte om de gav så mycket. Men jag mår så mycket bättre nu utan alkoholen! Drygt 8 månader sedan jag drack senast. Visst kan jag hamna i alla de där tankarna som du skriver om, självkänsla, bakomryggensnack, social fobi etc. men jag kan hantera det idag, jag behöver inte grotta ned mig i dem. Jag kan nyktert (!) se på en situation och säga till mig själv att "varför i all världen skulle de vilja ha koll på hur lång lunch jag tar? och OM de nu vill det, stackars dem vad tråkigt de har som inte har något bättre för sig!" Om social fobi: för mig är det så att jag har ett behov att vara ensam. Har jag umgåtts mycket med folk måste jag "tanka" ensamhet. Inget konstigt i det - och det är ingen social fobi, det är bara hur jag är! Livet ÄR inte alltid enkelt, men jag kan idag hantera det så mycket bättre än förut. Det är inte längre synd om mig för att jag "drabbas" av allt möjligt - jag har själv ett val och framför allt väljer jag hur jag skall hantera en uppkommen situation.

Med föräldrar som drack för mycket var det bara för mig att plocka upp "stafettpinnen". Alkohol var det normala. Jag hade inte ens vett att akta mig, för "jag skulle ju aldrig bli som han" (min alkis till far) - trots detta hamnade jag i ett eget beroende. Att jag, första gången jag drack, direkt kände att detta var något för mig, borde ju ha varit en varningssignal om någon.

Mitt förslag är att du tar dig en funderare över om det kanske inte skulle vara värt att prova alkoholfritt ett tag i alla fall, bara för att se hur det påverkar dig. Önskar dig lycka till, detta forum var mig till stor hjälp under den värsta perioden!

Ja alltså redan vid första glaset kände jag att jag mådde bra för en gångs skull på flera flera år! Jag har alltid trott att det var normalt att känna som jag. Att alla hade ångest varje dag, att alla vantrivs med skolan/jobbet och har ångest varje gång de vaknar. Men när jag tog första glaset förstod jag att det är såhär "friska" människor har det. Svårt att förklara men men

Jo båda mina föräldrar dricker väldigt mycket. Jo alltså jag har ju problem med alkoholen, jag självmedicinerar ju med alkoholen. SKulle jag mått bra och varit "frisk" hade jag inte druckit på detta sätt... Jag förstår att det är svårt för dig att hjälpa, när ingen annan har kunnat hjälpa mig. Men tack ändå för att du svarar...

Jag har jobbat hela helgen och inte hunnit vara inne så mycket.

Du skriver att du blev alkoholist direkt vid sexton, hur kan det komma sej? De gånger jag läst om det här eller på andra ställen, så har svaret varit att en eller båda föräldrarna är eller har varit alkisar, och man därför bara "tar upp den genetiska stafettpinnen". Vet inte om det stämmer på dej, jag vet ju bara det som står i det du skrivit här.

Läser du i de andra forumdelarna? Det är mest ös i den som heter "ATT FÖRÄNDRA SITT DRICKANDE", och det är många nya här nu. Tyvärr får man väl säga... eller nå´t. Det är ju bra om man har problem att man hittar hit, men det är ju ett elände att vi är så många som på ett eller annat sätt upplever att vi har problem med alkoholen.

Berätta gärna mer om hur du tänker om det här med alkoholen, för på ett vis eller annat måste du ju uppleva att du har problem med alkoholen, annars hade du kanske inte sökt dej hit?

Kram!
/MB

Vad kul att någon svarade, tack Mammy Blue! Trodde inte att jag skulle få några svar, trodde inte att någon orkade läsa igenom det jag skrivit.

Grejen är den att jag har lidit av ångest, låg självkänsla och nedstämdehet så länge jag kan minnas. När jag började dricka som 16-åring så hade jag lidit av ångest och nedstämdhet i FLERA år. Så det är inte alkoholen som har utlöst min ångest eller nedstämdhet. Alkoholen gör att jag orkar fortsätta med livet liiite till. Jag vill inte sticka under stolen med att alkoholen ger mig mer ångest dagen efter, men de timmarna jag sitter och dricker alkohol och slipper känna ångest och nedstämdhet är värt så mycket! Att för en stund slippa all den ångest, alla negativa tankar som jag har och må bra i några timmar gör att det är så värt det! Jag mår aldrig bra annars, jag mår bara bra när jag dricker. Känns som om jag är ett hopplöst fall.

Jag har en sambo och jag kan bara dricka när han jobbar långa dagar och/eller sover borta. Han reser en del i jobbet så jag passar på att dricka då. Nu ska han inte iväg och resa på en månad, vilket gör att jag kommer inte att dricka alls nu på en månad eller väldigt sparsamt. Kanske passar på någon gång han jobbar lång dag. När han är borta dricker jag 1-1,5 liter vin varje kväll.

Du verkar inte ha så skoj... Det enda som jag kan tillägga är att alkohol är nog ingen bra ide om man har psykiska problem, de flesta här har ju beslutat sej för att sluta dricka på grund av den ångest, låga självkänsla och nedstämdhet som alkoholen släpar med sej. Hur det spelar in för dej kan jag inte veta, det framgår inte hur mycket och ofta du dricker, men jag har också läst om personer här som bara dricker på helgen och ändå har ångest och mår psykiskt dåligt i flera dagar efter varje gång.

Skriv gärna mer här, om inget annat kanske det funkar för stunden?

Mvh MB, nykter i nio månader snart, tack vare forumet.

Jag känner också igen mig i dig och dom andra. Denna makt som alkoholen har
är skrämmande, men nu har jag bestämt mig att inte ta det första glaset vin.
Säger det till mig själv varje morgon att vad som än händer ska jag inte dricka.
Sista återfallet i september var hemskt föll ner i svarta hålet ganska fort då.
Jag var till och med uppe på nätterna och drack då jag bara kunde sova två timmar
i sträck sen kom ångesten och jag satt mitt i natten och drack och tänkte ett glas
till så försvinner ångesten men det blev ju bara sju resor värre. Har nu varit
vit fyra och en halv vecka och jag känner mig stark just nu. Man lever ju och
inga bekymmer med stressen och Systembolaget och denna hemska dödsångest.
Jag kunde till och med cykla till BOLAGET tio i sex då vi har nära dit.
Försök snälla du att bara ta en dag i sänder. Är lite rädd för 5veckorsvitheten,
då det är dom gångerna jag trillat dit och tänkt bara 2 glas vin, men nu vet
jag att jag inte kan sluta efter det.
Kram och hoppas det går bra
Konstnären

Oj......jag har inte riktigt koll på i vilken tråd inläggen hamnar ser jag.

Jag befinner mej exakt där du befinner dej.
Kampen för att inte gå till systemet gör mej helt utmattad.
Timmar av "nej nej nej jag skall inte gå idag" och sen
står man ändå där med ett par vinflaskor kvart i sex.
Igår var jag "duktig" och köpte bara en flaska. Det ångrade
jag bittert framåt tiotiden på kvällen då jag i princip
skulle kunna dragit i mig vad som helst bara det innehöll alkohol.
Skokräm...fotogen....ja fy fan.
Jag hittad en flaska Amarula och slocknade fullt
påklädd med oborstade tänder framför teven.
Vaknade i vargtimman och önskade jag var död.

Å vad jag känner igen mej i dig.
Den jävla alkoholen är starkare än allt annat.
Jag önskar dej lycka till.
För egen del blir det beroendemottagning måndag morgon.
Det känns som om jag nuddade botten igår när jag satt hemma och söp helt ensam istället för att åka till landet med man.
Han ringde hem vid åttatiden på kvällen och då hade jag redan börjat sluddra.
Försökte skärpa mej för att låta normal men jag vet att han hörde......
Jag undrar hur länge han skall orka.

tillbaka !

Hej alla jag känner och hej alla jag inte träffat tidigare! Forumet lever vidare med kraft ser jag och efter ett uppehåll sen i Mars (på forumet alltså!) knackar jag ner några rader igen..

Mycket har hänt i mitt liv sen sist; den stora förälskelsen verkar hålla i sig och vi är nu sambo.Det är gott!
Har fått uppleva så mycket sunt och friskt och verkligen livskvalitet på många sätt!

Och Jag har flyttat och rivit upp rötter och även om nykterheten funnits där har det inte varit jämt..

Några social kv'ällar(vilket jag alltid kan fixa) men sen när jag blivit ensam, eller för stressad, eller för arg, eller rädd att jag inte ska duga för ett nytt förhållande...ja då smäller det till igen!

Forumet har sannerligen varit en stor hjälp för mig! Kanske trodde jag att jag kunde klara mig utan er alla, at jag var "frisk"..
Så var inte fallet!

Jag kan tappa min psykiska balans mellan varven men att medicinera med alkohol förstör mitt självförtroende fullständigt.

Håll i nu alla kämpar därute!
Vi behöver varann;

Lilja i höstsol

Jo det där känner jag igen, det var roligt förr... Genom ett antal test - återfall - har jag själv konstaterat att det blir inte roligt igen, den tiden är över. Jag ser lite på det som att man har ett antal roliga fylletillfällen per livstid, jag har gjort slut på mina.
/MB