Senaste kommentarerna i forumet

Hej jag har börjat oroa mig över min relation till alkohol. Jag har en historia av tidigare missbruk men aldrig med alkohol eller tunga droger.

De senaste åren har mitt liv varit städat och jag har haft arbete, sambo och gjort bra ifrån mig. För tre år sedan började min rygg krångla vilket ledde till att jag inte kunde utföra min idrott på samma sätt och för ett år sedan inte alls. Vid samma tid förra året gav jag och sambon oss iväg på en långresa och kom hem till en ny värld med Covid. En nära anhörig gick bort i somras (denna typ av sorg är ny för mig). Mitt största intresse sedan 1,5 år tillbaka är ölbryggning och under resan har det druckits en del öl av delvis inspirationssjäl. Sällan mer än 1-2 stycken åt gången men kanske 5-7 stycken i veckan. Allt från 4-8% 33-50cl. Vissa veckor har det inte druckits något ska tilläggas.

Min arbetssituation har sedan hemkomsten varit väldigt svår och jag har gått mellan olika jobb för att få ihop inkomsten.

De senaste veckorna har jag haft svårare för att hantera alkoholen och har märkt att jag har ett starkt sug. Jag visste först inte att suget var kopplat till alkohol men provade att dricka mitt i veckan och sedan dess har jag haft ett otroligt sug. Nu är det 6 dagar sedan och det blir enklare men mitt humör är på botten, inte för att jag inte kan dricka. Det är snarare att jag är rädd att förlora ytterligare en hobby (ölbryggning) som jag identifierar mig med i sociala sammanhang. (Att vara bra på något många uppskattar). Tanken av en kall öl är läskande och kan känna att det medför ett dopamin rus få saker runt omkring mig ger.

Att min relation till alkohol är osund det förstår jag men kan jag vända detta eller är skadan liksom skedd? Har ett kraftigt sug och lätta abstinensproblem nu efter 6 dagar. Har en tendens att överanalysera, oroa mig, samt inbilla mig det värsta. Kan suget arbetas bort? Har sökt hjälp på vårdcentral.

Hej och välkomnen
Känner så väl igen känslan att vakna och hjärtat rusar.
Det blev bara värre och värre

Så även ångesten som krävde alkohol för att lindras.

Men efter bara 2 veckor utan vinet så märkte jag att ångesten i stort sett försvann.
Och hjärtklappningen försvinner efter bara någon dag.
Du ska vara rädd för din hälsa!
Det var jag. Jag funderade på om jag skulle dö i sömnen, så jobbiga var hjärtklappningarna.

Sedan går livet upp och ner.
Jobbiga tuffa dagar finns även om man slutar med A.
Men man får lära sig hantera dem utan att gömma sig i vindimman.

Ta en längre paus och läs fakta om vad alkoholen gör med din hjärna.
Det är riktigt sköna morgnar man får när man lagt sig nykter?
⚘

Läst så mycket här under några veckor och känner att nu måste jag skriva... Vaknade denna morgon återigen med tung andning och hög puls...
Har idag ett bra jobb, underbar familj men vägen dit har varit så ofattbart tung och lång. Tror allt kommer ifatt nu...., nu när jag äntligen skulle må bra, då skakas allt om och blir bara en dag att överleva till en annan.
Det finns bara ett sätt att lindra denna ångest som tar över hela kroppen från den stund jag vaknar tills jag sover...., några glas vin...., eller fler.
Jag gör allt jag ska och måste varje dag..., jobbar, gör läxor, städar, tvättar, skjutsar... men sen måste jag andas....
Det håller inte och jag är på riktigt rädd för mig och framförallt min hälsa....

Hej!
Jag hade 1,3 i b-pethvärde, jag drack 2 dagar innan provet och sen slutade jag dricka, det tog 3 veckor HELT utan alkohol för att komma ner till 0,19 för mig. Och då var det folköl jag söp på, inte sprit.

Jag hänger med, allts0 jag är också livrädd för att ingå avtal med mej själv som kanske är relevanta i just den här tiden i mitt liv. Det kanske är nu,med barn, fulltids jobb,em frisk kropp och ett tröstande efter mer i livet som alkoholen inte får ha så står betydelse i mitt liv ,att den inte borde få sån plats som jag låtit den ta. Som ung eller äldre,kanske jag har andra förutsättningar att kunna eller ljuger jag för mej själv, vad vill jag egentligen,jag är livrädd för att dricka igen för så fort jag gjort det är jag på hal is igen, om jag går tillbaka i gamla mönster, just nu får jag vila i ramarna av mina hundra dagar.
Skyller på träning och viktnedgång men vet och är rädd att ändra ska veta att det är tusen gånger mer,
Jag är missbrukare av både alkohol och droger och vet inte om jag någonsin kommer kunna hantera det. Jag har nått min botten för längesen, det var inte just den här gången men just nu var jag starkt och hade motivation,men vad fam händer sen vad vill jag ??
Idag har jag sörjt så mycket. Nuddat det sol gör ont. Vart trött irriterad och velar vara själv.
Hur ska jag kunna leva med allt jag har gjort, det skär i mej

Hej
Jag har nog kommit till insikt att sluta dricka är en helt annan resa än jag trott.
Det är precis som du skriver. Vem är jag.
Vad är det egentligen som gjort att jag behövt alkohol?
Varför reagerar jag som jag gör i vissa situationer?
Vad har jag för värderingar?
Tycker jag om mig själv?
Kan jag förändras?
Mycket surr i huvudet, inte undra på att man blir trött?

Jag har ingen aning om framtiden. Hittills har allt bara rullat på. Inte vart särskilt svårt, inte mått så jätte dåligt, sörjt ibland men haft det bra liksom, förstår ni?
Nu känner jag nej vilsen i framtiden. Jag planerar i mitt huvud att fortsätta dricka men vet inte om det är så bra. Kan jag dricka igen bara för jag kan pausa så länge? Har jag gjort mitt med alkoholen eller kommer jag kunna njuta av goda viner igen när det här är över. Vem fam vill jag vara? Måste jag bestämma något, kan jag inte vara göra så att jag dricker ibland men oftast inte? Kan jag det? Vill jag det. Jag behöver i formation av andra,vägledning, svar på frågor. Lyssnar på poddar och läser böcker. Men vem är jag?

Sex veckor nykter idag, det är så blandat. Å ena sidan år jag stolt, men sex veckor har jag gjort förrut. Jag är glad att jag klarat det samtidigt skamnfylld och ledsen för att jag behövde hamna här igen. Å ena sidan är det annorlunda även denna gången men å andra sidan är sex veckor exakt vad jag klarat förrut, inte en dag ner och det ska jag passera nu.

Planen på hundradagar känna så jä kla lång. Å ena sidan går jag och "hämtar på att de ska ta slut så att jag "får dricka igen och å andra sidan njuter jag av att inget kommer ställa till sej under den här tiden, som en trygghet att vara en bra mamma bra kollega bra för vän just nu men jag saknar saknar saknar det impulsiva, härliga glittriga avslappnande sexiga i det, sena kvällar, på gå samtal, krogen, dansa, oskyldiga flörtar, klä upp sej,skratta så jåvla högt......osv osv

Med NPF diagnos. Han har ADD blev sent diagnostiserad stackarn när han 14 år önskar så att han fått rätt hjälp tidigare. Som jag kämpat för hans rätt o för att han ska må bra ? vill inte säga så men tror att min ångest för hur det ska gå för honom att han ska klara sig själv har varit en bidragande orsak till mitt drickande. Förutom alla smärre utbrott o saker som händer runt honom och alltid har gjort. Men det har visat sig att det går alldeles underbart bra för honom! Nu studerar han på annan ort klarar sig alldeles underbart bra!! Men fortfarande strider jag med FK o alla möjliga instanser för att han ska få bidrag o annat ännu inte i land där...
Förstår att du själv med kämpar på bra för det är en kamp för den med NPF med. Skickar massa styrkekramar o ska vara väldigt noga med att se till att han är försiktig med alla typer av droger! Han är inte speciellt intresserad än o hoppas det fortsätter så ?

...sen blev det värre i samband med tunga livshändelser. Och värre. Och värre.
Som så många skriver, så blir den tidigare lösningen istället grundproblemet och allt blir ett enda trassligt helvete.
Jag har ganska nyligen bestämt mig för tre helvita månader. Efter det ska jag ta ett nytt beslut om min fortsatta alkoholförtäring, men just nu tänker jag inte längre än så. Varken lätt eller kul, men för mig blev det ett måste för att överleva på ett någorlunda vettigt sätt.
Jag kan rekommendera programmet här på alkoholhjälpen om du vill reflektera mer om dina egna alkoholvanor. Du har inte så mycket att förlora i alla fall :)

Jag dricker oxå efter jobbet. Planerar och bestämmer vilken tid jag skall sluta, så att jag kan köra bil på morgonen. Det innebär att första ölen knäcks så fort jag kommer innanför dörren. På helgerna längtar jag till klockan 16.00 så att det skall vara socialt accepterat att dricka. Jag började med Campral idag, och igår var första gången på 10 år som jag inte gjorde slut på de öl som jag inhandlat för kvällen. Jag smyger för familjen och om min sambo köper alkohol till helgen, så har jag alltid köpt extra öl i smyg som jag trycker i mig när jag är i tvättstugan eller låtsas gå på toaletten. Så jäkla mycket ångest..

Svaret på din fråga om varför en del dricker så mycket är ju för att vissa av oss har problem med alkoholen. Problemen består i att inte kunna sluta, inte kunna sluta i tid, att vi saknar den kontrollen över alkohol som du och många andra har och ser som självklar, att vi kan börja dricka igen trots att vi lovat att aldrig mer dricka osv osv! Det är väldigt individuellt men handlar i stort om att sakna den naturliga spärr och kontroll som du + många andra besitter.
Berätta om din anhörig; hur det ser ut för hen med alkoholvanor och hur det påverkar dennes liv och relationer?

Eller någon som är anhörig till nån? Det är bara att skriva på även om du inte berörs alls med, om du tror du kan tillföra något. ?

Även ni andra får skriva! ?
Finns det verkligen ingen här som själv har diagnos/er som Asperger, autism, ADD, ADHD, Tourettes eller..finns nån till diagnos har jag för mig som jag inte minns.

Hur har det gått sen du skrev, Peka1234? Och ni andra i tråden, jag vill gärna höra hur det gått för er!
Ni verkar alla få så fint stöd när ni berättar, och det är jättefint. Själv skulle jag önska att jag också fick känna att jag fått fint stöd av vänner m fl. Men jag har bara fått det i början, efter det fick jag mest skäll, krav, bannor och hårda ord! Hur lätt är det då att ha ett sunt känsloliv & tänkande (som krävs för att bli nykter/ren), när man jämt & ständigt bara får skit vad man än gör?! ???

Läser igenom mina egna gamla trådar för att få en uppfattning om skillnader mellan tankar mm i olika tidsperioder.

AndraHalvlek; först NU reflekterade jag över din förklaring på vad som skiljer missbruk, beroende och begär från varann...
Och det jag har är glasklart: ett Begär! Kallas för att "ha dålig karaktär" av vissa oinsatta. Att jag bara inte kan låta bli helt enkelt! Jag kallar det för tvångsbeteende, men en samtalskontakt jag hade på psyk köpte inte det. Eller så förstod hon inte.
Men, om man har tendenser till tvång (inga stora allvarliga tvång alltså, utan tendenser), då borde man väl kunna ha tvångstankar kring drickande och annat sånt?
Då pratade jag med henne om rökning visserligen, men det är ju samma sak, iallafall för mig: det rör sig om tvång! Vilket ju är detsamma som begär, det tycker jag efter att ha läst hur du beskriver det. Skrev nyss i en annan tråd att jag dricker mm pga vana, men det är ju ett tvång att man "måste" upprätthålla en viss vana. Går ej att sluta med, kan liksom inte, det GÅR inte hur många ggr man än bestämmer sig!

Så.., hur får jag hjälp då, eftersom typ alla behandlingar o dyl utgår ifrån missbruk, riskbruk eller beroende? Vart kan man söka? Vem kan man fråga?

Akupunktur har jag hört många säga mycket gott om. ? Men...
Hur ofta & länge gick du? Måste man inte gå ganska många ggr för att det ska ge effekt? Och är det inte rätt så dyrt också? Det är inte alltid man har råd att göra det som är bäst för en, menar jag. ?
Kan du uppskatta en ungefärlig totalsumma du fick lägga ut för att akupunkturen skulle hjälpa?

Isåfall måste det vara abstinens.

Menar du att huvudvärk och muskelvärk har kommit i samband med att du slutat och efter? Det fanns inte där under sommaren då du drack som mest, eller?

Eeh.. Det är ju uppenbart vad personen menar! Hen menar exakt det hen skriver, vad annars? Det står ingenting om att hen funderar mycket över sina alkoholvanor i övrigt, utan det enda som hen uttrycker tydligt är hur hen ska kunna veta att alkoholen gått ur kroppen så att hen kan sätta sig tryggt bakom ratten.

Viktigt att tillägga: jag har ALDRIG druckit en enda droppe i samband med att jag träffat min son! Varken i hans närhet eller innan jag ska dit! Det har hänt att jag gått på krogen när jag kommit hem från umgängena med honom däremot. Det är en ganska lång resa dit, och därifrån samma långa resa tillbaka, och jag är alltid så otroligt full av en massa olika känslor efter jag träffat honom, totalt känslomässigt utmattad! Jag har då känt behov av att sjunka ner i nån skön soffa på nån fin krog med några öl för att senare orka med sista resbiten hem, dvs tunnelbanan och att stå & vänta tills den kommer med alla andra människor i värsta tänkbara rusningstid!

Du låter ju precis som de flesta svenskar, om man ska tro kvällstidningarna! ? Höhö. Ursäkta spydigheten!
Verkar vara mer regel än undantag att svensken gör så. Det gör såklart inte ditt, mitt, eller andra enskildas alkoholbesvär (+konsekvenser) mindre på något sätt! Jag har en tendens att rationalisera bort min egen (över-) konsumtion av att tänka att "jamen om detta är så vanligt, då kan ju inte mitt beteende vara så farligt.." Eller hur! ?

Dock har jag inget vettigt svar till dig, eftersom jag själv tar ett par eller fler öl i stort sett alla dar i veckan. Jag har haft detta beteende i flera år nu utan att lyckas bryta det. Jag har varit helt utan alko i 1-3 dagar då och då under åren, men längre går inte. Verkligheten gör sig påmind, kan man säga. Min verklighet är inte så mycket att hurra över! Det är ju såklart inte så att den blir bättre av det att jag dricker (+tar en annan tyngre drog) i den omfattning jag gör..! Den enda vettiga förklaring jag har till att det inte gått att lägga ner eller minska, är att det har blivit ett såpass invant och inlärt beteende att jag inte kan få stopp på det. Söka hjälp vågar jag inte eftersom de använder s.k. sammanhållen journalföring, vilket innebär att psykiatrin och Soc kommer se direkt när de går in på min journal att jag får hjälp för missbruk! Kan inte riskera att bli utan min ADHD- medicin eller riskera att inte få träffa min son! Så jag sitter fan rätt i råttfällan och kan inte fly åt något håll! Vad fan gör man i den situationen?!?

Åkte på misstanke om alkoholproblem. Detta för att jag ett antal gånger gjort en del dumma saker under påverkan.

Till saken.
Jag fick remiss lämna cdt och b-peth varannan vecka.
I samband med detta fick jag tragiska nyheter och har under hela provtagningsperioden haft mycket hög alkoholkonsumtion.
Jag har legat på mellan 6-20 burkar starköl/dag med 1-2 dagars uppehåll/vecka.
Har även känt mig bakfull vid provlämning.
Min peth ligger på runt 0,14 och min cdt runt 0,9%.
Mina levervärden på 0,25.
Detta har pågått i 6 mån.

Hur är detta möjligt???

Kan tillägga att jag dricker inte mera, så föreläsning undanbedes

Det finns mycket tips och stöd om du läser i forumet. Har du gjort programmet?

Själv försöker jag tänka på vad ett högt alkoholintag innebär på längre sikt. Alkoholtoleransen ökar. Det sliter på kroppen och organen. Det är jobbigt men väldigt avskräckande att läsa om vad alkoholen gör mot kroppen.

Jag tänker också på att om jag inte slutar nu så kommer det bara bli värre. Jag vill inte vara en mamma som barnen är orolig ska vara full när de kommer hem från skolan.

Jag har slutat och börjat många gånger. Nu är jag på dag 25 och fördelarna med att inte dricka är så många. Jag har så mycket tid och ork. Har t.o.m. börjat i cross fit.

Sätt ett delmål till att börja med. Tex att vara nykter på vardagarna och se hur det går. Lycka till!

Sitter lite i samma sits själv då jag har insett att jag måste sluta eller trappa ned på alkohol, ett sätt som jag har testat iallafall är att dricka en alkohol fri öl till maten, givetvis inte samma grej men kan känna att suget faktiskt lägger sig när man inser att man inte får något rus av det.