Senaste kommentarerna i forumet

Dag fyra och känner ett sug som försöker få min kidnappade hjärna att tänka ”ska vi inte ha lite iaf”?

Nej, nein, no please säger jag upprepade gånger men det är som jag lider av Stockholmssyndrom ibland.

Kär i livet & tyvärr kär i det som håller mig som gisslan.

Heja livet! Vinn över mig, kämpa för mig & tro på mig.

Det är ju flera här inne som resonerar som du och det är helt ok! Vi gör alla, var och en, sin resa.

Kram!

För att spinna vidare på mitt resonemang, jag tror att det är viktigt att se att varje nykter dag räknas, varje glas man inte dricker är positivt. Så lätt att tänka att allt är kört om man druckit (alltså druckit sig full). Man börjar inte om från början bara för att man haft ett återfall (om man haft det). Alla nyktra dagar räknas även om de inte varit i följd. Verkar som många tänker nykterhet som antal dagar i följd och inte som en helhet. Det är såklart jättepositivt att lyckas hålla sig helnykter X antar dagar i följd men jag tror inte att man enbart ska tänka så fyrkantigt. Då känns det mer som att nykterheten är en tickande bomb. Förstår om det känns annorlunda för andra men jag har mer och mer börjat tänka så här...

Håller med om att det inte finns någon direkt anledning att endast dricka ett glas eftersom det ändå inte ”ger” så mycket. Jag dricker det mest för att inte känna mig utanför i sociala sammanhang och helnykterhet känns lite laddat för mig. Det blir en så stor sak (tyvärr). Känns mer neutralt att dricka ett glas någon gång ibland än att nitiskt tacka nej. Det känns mer avdramatiserat för mig själv liksom. Tycker det är sjukt jobbigt ibland att ”tvingas” förklara mig varför jag inte dricker, se folks blickar mm. ”Är hon gravid?” Därför dricker jag ibland ett glas mest för sakens skull. Försöker vara väldigt uppmärksam på om det triggar mig eller ökar mitt sug. Hittills har det gått bra men jag är medveten om att det inte kommer funka om jag faller dit och dricker mig full.

Jag hoppas verkligen inte att jag börjar lura mig själv. Men jag resonerar som så att jag vill att alkohol ska kännas neutralt , icke laddat. Om jag är helt nykter tänker jag mer på alkohol än om jag tillåter mig själv att ibland dricka ett glas. Hatar den där besattheten av alkohol, kan känna mig lika besatt och tänka på alkohol när jag dricker som när jag inte dricker. Känner någon igen sig? Ett glas ibland (sällan) hoppas jag gör mig mer neutral och obrydd än om jag förbjuder mig själv att dricka helt. Förstår ni hur jag resonerar? Låter det orimligt?

Jag tar dina ord på rätt sätt och konstaterar att det är så jag själv tänker. Jag behöver ha ett annat sätt att ta hand om de situationer som stressar mig. Vet ganska väl vad som stressar mig. När livet blir så här som det är nu rusar jag på i blindo och kommer ner på jorden först efter några dagar senaste tiden. Blir väldigt trött, nästan utmattad. Både av tankar och jobb.
Ta fram penslar, papper och färg igen.

Äntligen känner jag mig lite klarare i huvudet och mindre trött i kroppen. Har varit så trött de senaste dagarna att jag lagt mig i sängen för att somna dagtid. Tack gode gud för att man kan jobba hemma, men så ska det ju inte vara. Tankarna kretsar ständigt kring detta att inte dricka mer, eller ta en paus eller vad sjutton det kommer resultera i. Jag bestämmer mig för en dag i taget. Idag har jag bestämt mig för att inte dricka. Just nu får det räcka så.

Mår ändå bra. Kom iväg och jobbade på ett café på förmiddagen, det gav mig så mycket bara att ta mig ut och sätta mig på ett cafe och jobba några timmar. Det ska jag notera att jag mår bra av.

Vad klokt att du tar upp det du läser om och ifrågasätter det som inte passar på dig, eller tänker kritiskt!

Precis som du redan fått höra här är även detta ett sätt att ta hjälp på, skriva här på forumet. Vilket du själv också nämner, du gör denna förändring på egen hand och plockar upp lite av varje du känner är hjälpsamt för dig. Skriva och läsa här, litteratur i övrigt kring alkohol och att du har satt mål, verkligen bra jobbat!

Statistiken från den boken du frågar om är nog inget du ska lägga så mycket vikt vid, precis som du själv nämner. Det finns mycket stöd för att självhjälp fungerar och att många faktiskt inte tar hjälp alls utifrån och sen exakt vad som hjälper är ju olika från person till person.

Fint att du är här och grattis till dina nyktra dagar, ser fram emot att fortsätta ta del av din resa framåt!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad tufft du och ni har det, hela familjen. Du har hamnat åter i det du inte vill vara i med alkoholen. Du tänker på barnen och genom att du jobbar med dina alkoholvanor och försöker hitta sätt att må bättre på själv gör du vad du kan för att kunna finnas där för dem. Att ta stöd via kommunen som du får tips om här skulle ju kunna vara något, oavsett om ni vill fortsätta tillsammans eller isär kanske det kan vara en god idé.
Kanske finns det mer du funderat på när det kommer till alkoholen gällande stöd utifrån, som skulle vara hjälpsamt för dig för att komma vidare och på så vis ta hand om det du kan kontrollera. Både utifrån ditt mående och med alkoholen. Vad tänker du själv kring det?

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vi tror att alkoholen dämpar vår stress, men i själva verket skapar den stress. Både stresshormonet kortisol och adrenalin ökar när vi dricker alkohol.

Det du upplever som lugn ”åh vad skönt med ett glas vin” är egentligen bara att abstinensen efter alkoholen stillas. Som när en rökare äntligen får en cigg efter en lång flygresa.

När du dricker förstör du dessutom din förmåga att ta itu med orsakerna till stressen. Hitta lösningar på stressen.

Det här var ett inlägg med mycket tough love, men jag hoppas du tar det på rätt sätt.

Kram ?

...ibland är hon underbar Linda Skugge.
Och jag tyckte även Per Svenssons recension i DN igår var bra och hade en annan ingång än övriga anmälningar j läst.
Ja - små barn i regnkläder
Och på led i gula västar ??

Så skönt det låter, jag tror absolut att det är precis så som du beskriver det. Du har lyckats få den balans som jag längtar efter. Vet att jag lurar mig själv med att vin lugnar min inneboende stress, ofta blir det en handling som jag inte reflekterar så mycket över. Det gäller att hitta andra vägar nu för mig.
Tack för tålamod o uthållighet du skickar i min väg, jag tar tacksamt emot.

Vilket fältslag du har att utkämpa.
Att försöka smalna av radien har för mig fungerat ok under perioder av stress pga barn som har det tufft.
Att verkligen bara ta en liten stund i taget. Många tankar och kram kommer här ??

Tack för att du svarar. Självklart måste jag lägga ner drickandet igen, det kommer jag klara. Orosanmäla skulle jag aldrig våga oavsett, min fru kan prata omkull vem som helst så där skulle hon garantgerat vända allt och i slutändan blir det mitt fel. Just detta gör mig rädd för att flytta isär då jag är rädd att hon kommer lyckas övertyga vem som helst att allt som hön är skyldig till egentligen är mitt fel. Det enda jag egentligen är skyldig till är att jag dricker för mycket, men det ser hon inte (eller bryr sig om) eftersom det inte påverkar henne. Enda gångerna hon påpekar mitt drickande är om hon vill skada mig, och då kan jag bli beskylld för att ha druckit även när jag är helt nykter. Jag funderar på om jag ska starta en blogg och börja skriva ner alla sjuka grejer som hon och hennes föräldrar har gjort, ja båda hennes föräldrar är/var narcissister. Att leva med dem har varit som att leva i en berg och dalbana och aldrig kunna komma ut.

På tal om barnen, jag stöttar dem hela tiden och ger dem styrka att stå upp mot henne. De börjar se, det är med hjälp av dem jag finner styrka. Jag tror att vägen ut kommer komma genom att dom är beredda att ta min sida om det blir strid. Man blir ju ganska rädd när barnen kommer och frågar vad det är för fel på mamma och varför hon är så självisk. Skulle egentligen bara ta med barnen och checka in på hotell, men då lär hon väl anmäla mig för att ha kidnappat dom.

@kaveldun det är inte utan att jag är nyfiken på att läsa den, men läste en bra intervju som Linda Skugge gjorde med honom Exp/Kultur igår, tips!
Barn i regnkläder- bring them on ??

Kaffet, solrosorna som står och vajar lite druckna i vinden.
Det är sant, vi är andra nu, och exakt vad det beror på är ju svårt att veta, förstås att vi inte dricker, men också tid och investering i livet som det innebär att göra gott för sig själv. Och så blir det så bra för andra, kollegor, partners, barn, och mammor. Trolleri.
Idag är jag nykter, hinner inte annat ? men hinner alltid in här för en dos kraft och påminnelse om vad som är viktigt.
Heja våra liv. ?

Hej och välkommen!
Det här med stress har jag mycket erfarenhet av och har varit en bidragande orsak till att jag druckit för mycket. En sak som förvånade mig efter några veckor nykter var att stressen blev så mycket lägre- utan att jag gjorde någonting (förutom att inte dricka då).
Det har fortsatt så. Efter snart 8 månader nykter är jag givetvis ur-stressad, ofta, men det är som om stressen inte kommer åt mitt system- inte hela vägen in. Skickar lite tålamod och uthållighet din väg!

Mitt liv har varit stress eller trötthet i berg och dalar sedan våren. Semestern ett uppehåll av lugn och ro, inte mycket alkohol då.
Tillbaka i vardagen och denna obalans åter igen. Tror att ett av problemen ligger där. Orkar inte med dessa tuffa stressiga perioder, efter dessa vill jag dricka vin och blir seg o trött. Kan givetvis inte njuta då.
Det har gått sådär med vin sedan jag skrev sist men jag ska inte slås ner av detta. Jag funderar och kommer till viss insikt.
Stress är farlig för mig eftersom jag dricker vin för att komma ner på jorden igen.
Kommer fundera över detta och se vad jag kan göra för att förhindra dessa situationer och vad jag ska göra istället.
Hur gjorde jag förr?
Blir nog bra det här.

Han stöttar mig fast vi är ju lika dåliga båda två. Men nu har vi bestämt att det får vara nog. Kroppen tar stryk och även ekonomin. Vi får ta en dag i taget. Det värsta är de första dagarna men sen blir man glad över hur bra man mår. Jag har ingen livsglädje nu. Tycker inget är kul. Vill börja leva. På riktigt. ?

Även om det är tufft just nu hänger jag med.

Tack, Se Klart, Andrahalvlek och Rule74! Era ord värmer oerhört skall ni veta. Även om jag inte varit så aktiv här senaste dagarna så har jag tänkt på era ord och de gör mig varm inombords.

Livet är förändrat. Jag dricker ingen alkohol alls. Kände ett rejält sug i måndags kväll när jag kände mig ordentligt nere. Då kom den där känslan över mig hur det känns när jag kommer hem med en alldeles ny vindunk. Öppnar den och häller upp det första glaset. Mmmmm, men det stannade vid tanken. Ingen tur till Systemet och således inget vin.

Jag har en kista i hallen som är proppfull med alkoholhaltiga drycker, men jag vill inte ha. Just nu handlar det om att bara ta dagen som den kommer och att ta sig genom detta. Att överleva helt enkelt.

Maken har flyttat ut och jag vet inte åt vilket håll detta kommer att gå, men jag VET att ingenting blir bättre av att jag dricker. Tvärtom! Om jag skulle hälla i mig alkohol skulle jag sätta igång att skriva sms och ringa och det är det sista jag vill.

Vi har bestämt att höras en gång i veckan och det blir på fredag.

Jag tror att vi skulle ha kommit hit där vi är tidigare om jag slutat dricka tidigare. Jag har liksom varit omtöcknad av alkohol så länge att jag inte orkat se vad som hänt med mig och oss. Har liksom stängt av för att inte se det som ett nytt misslyckande.

Jag måste ta itu med mig själv nu och det är inte lätt. Se mina fel och brister och jobba med dem.

När jag går in i en relation är det precis som om att själva jag slutar att existera. Jag anpassar mig så till den milda grad att jag själv försvinner. Och då är jag en person som uppfattas stark. Hur motsägelsefullt är inte det??? Och sen rinner liksom bägaren över av all anpassning och "vara till lags"-idioti.

Just nu försöker jag vara jag. Mitt nyktra jag och ni vet "This too shall pass" och sen kommer en ny tid som jag inte har en aning om hur den ser ut, men det KAN ju vara så att det är positivt!

Idag är jag nykter och förhoppningsvis även i morgon!

Kram

I boken ”Skål ta mig fan” försöker Torbjörn Åberg ta udden av den rädslan. Han menar att om du träffar någon du känner på ett AA-möte så är ju den personen där av samma orsak som du.

Jag skulle också vara tveksam att gå på ett möte i min hemkommun. Även i grannkommunerna känner jag dock många.

Kram ?

Lägg ansvaret där det hör hemma - i hans knä. Acceptera inte för många ”nystarter” bara, det lär knäcka dig.

Det är så tydligt att man behöver välja om varandra i en relation med viss regelbundenhet. ”Ja, jag älskar dig fortfarande och vill fortsätta leva ihop med dig.” Det behöver knappt vara uttalat, även om det förstås är det bästa.

På samma sätt tänker jag att jag väljer om nykterheten varje månad i samband med min månadsdag. ”Ja, jag vill fortsätta vara nykter eftersom jag mår så bra av det.”

Kram ?

Strunta i att vi blir besvikna, det är ju dig det är allra mest synd om förstås!

Önskar jag kunde råda dig på något sätt. Din fru verkar helt galen - och du och barnen far illa.

Minns jag rätt i att du inte bor i Sverige? Annars hade ju orosanmälan till soc varit en väg. Era barn far ju illa! En vansklig väg kanske, ni vill ju inte förlora barnen helt.

Och jag vet att du vet vad jag tycker om drickandet, så det drar jag inte ett varv till.

Kram ?

Snyggt jobbat!!!
Ja jag älskar den alkoholfria "ship full of IPA" som oftast finns både på Ica och Coop.
Sen finns ju Bulldog IPA alkoholfri med. Testa någon av dem och se vad du tycker. Jag gillar också IPA mycket mer än lager t ex. så dessa är mina 2 favoriter.

...med åldern har jag börjat uppskatta det banala.
Det banala i meningen det enkla, barnsliga.
Kaffet i blå koppen. Blomman i solen. Små barn i regnkläder....ska sluta nu innan jag börjar låta som en ännu banalare variant av Sigge Eklunds 47 små njutningar ...eller vad den nu heter.
Det är så fint - vardagen.
Och den existerar nästan varje dag.

Det här har inte gått bra, jag har hamnat i totalt mörker. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Ganska omgående efter att jag slutat skriva här så skadade jag mig och har knappt kunnat lämna huset. Då min fru inte heller lämnar huset, någonsin, har jag inte haft något andningshål alls. Men jag har satt upp mina gränser, de jag inte haft förut, min fru gillar det inte så hon gapar och skriker hela tiden. Mina barn har också tröttnat på henne och säger också ifrån. Detta betyder att min fru går ännu djupare i sin depression, det enda som hjölper henne är om vi svansar runt och följer hennes nycker och gör precis som hon vill, men då hon anser sig ha rätt till allt och att personal space inte existerar kan jag inte och vill inte. Det är psykist påfrestande kan man ju lugnt säga, ena sekunden kommer hon och skriker och säger att hon hatar mig, 2 minuter senare kommer hon och pratar om något helt annat och har helt förträngt att hon bara minuter innan bad mig dra åt h-e. Och så går loopen. Mitt i detta har jag ju förstås tappat fästet om nykterheten också och i princip druckit varje dag i en månad, oftast kontrollerat men ett par fyllor (själv efter att alla lagt sig). Jag måste ta tag i det igen, men jag vet inte hur. Sluta dricka igen är nog inget problem, men om jag inte blir fri hur ska det gå till? Jag kan inte bara flytta då jag inte ens kan tänka tanken på att lämna barnen med henne som hon är just nu. Så antingen måste hon ut ur huset, eller så måste jag få med mig barnen. Jag blir helt slut bara jag tänker på detta. Och mitt i detta spelar hon oförstående och vill bara prata om nästa projekt, hon har nog 10 projekt igång hela tiden och vill bara prata om dem.

Ledsen att göra er besvikna att jag inte klarat mina kamper bättre än så här.