Senaste kommentarerna i forumet

Härligt! Måste väl ändå kännas skönt att ha det avklarat??

Det måste kännas jättebra att ha pratat med din dotter. Låter som det var ett fint samtal.

Kram!

No big deal. Hon frågade varför. Jag svarade att jag har insett att alkohol försämrar mitt psykiska mående - och att när jag insåg det fullt ut så bestämde jag mig för att sluta dricka.

För så var det. Den svåra ångesten och vakennätterna i början av februari gjorde att jag fick nog.

Sen behöver jag inte berätta för henne alla trista detaljer som ledde fram till ångesten, förutom den fysiska negativa effekten som alkoholen faktiskt har på hjärnan.

Sen pratade vi lite om min pappa, min uppväxt, det genetiska missbruksarvet och om hur min personlighet kommer att påverkas av att jag inte dricker alkohol mer.

Själv tror jag inte att min personlighet påverkas ett dugg negativt. Alkoholen har mest inneburit att det har blivit ”för mycket” av mig.

Jag ”tar plats” i vanliga fall, men onykter tar jag enorm plats. Min lyhördhet för omgivningen blir minimal, och den är normalt väldigt hög när jag är nykter.

Dottern sa att hon lagt märke till att jag dricker vin som vatten och att det bekymrat henne.

Hon sa också: ”Som din dotter måste jag säga att jag föredrar dig som du är när du är nykter.” Så klart hon gör ❤️ Och det gör jag också.

Det vill jag kanske också kalla mig så småningom ? Det blir kanske mitt enda undantag också, VaknaVacker.

Än så länge använder jag Torbjörn Åbergs uttryck ”problemdrickare” om och för mig själv. Men det är en mognadsfas att ta sig igenom.

Minns när misstanken om yngsta dotterns diagnos kom på tal då hon var 4-5 år. Jag kunde inte ens tänka tanken i början att hon hade en utvecklingsstörning. Än mindre säga det till någon. Det tog lång tid att landa i den insikten.

Till Adde: Beklagar verkligen din omgivnings okunskap. Jag är väldigt transparent och pratar öppet om min psykiska ohälsa - men min omgivning är oftast inte så mottaglig. En del verkar nästan tro att det smittar.

Just därför, för att bryta stigmat, måste vi som tillfrisknat föra de sjukas talan i alla sammanhang vi kan.

Och allt man övar på blir man bättre på - varje samtal blir lite lättare att ta. Vad är det värsta som kan hända? Att folk börjar gråta? Låt dem göra det då.

Just då mitt i depressionen, då tanken att ta sitt liv till och med finns närvarande, så är man ensammast i världen. Ingen kan förstå hur dåligt man mår.

Om någon då ser att något är fel och säger: ”Nu känns det överjävligt jobbigt, men ha tillit för att det blir bättre” så betyder det oerhört mycket. Om vederbörande dessutom kan säga att hen också mått enormt dåligt i perioder, men att det blir bättre med tiden så betyder det ännu mer.

Men viktigast är ändå att prata och berätta om psykisk ohälsa för att minska folks okunskap.

Eftersom du har gjort det förut så vet du lite vilka olika faser som väntar. Du vet vilka fördelar nykterheten ger. Fokusera på fördelarna så kommer det att gå galant.

Och sen hoppas jag att du har lärt dig läxa att aldrig ta första glaset. Det är tusen gånger lättare att avstå helt än att ”dricka lite”.

Tack Femina för knuffen. Jag har funderat mycket senaste tiden på om jag ska gå på ett möte. Idag har jag iaf varit inne på deras hemsida och kollat upp olika grupper och mötestider.

Påsken hittills har varit så bra :-). Nej, den har inte varit helvit för precis som jag planerade i onsdags så har jag druckit lite. Planen har funkat perfekt såtillvida att jag har orkat göra allt jag har velat och jag har sluppit erkänna mitt problem för gubben samt att jag har druckit betydligt mindre än vad jag skulle ha gjort om jag inte hade börjat bromsa.
Gott så långt.
Men nu är jag mör både i kropp och knopp. Kroppen gnäller över allt kroppsarbete, men igen har dött av lite träningsvärk :-).
Huvudet då, ja mentalt är jag nu så trött att jag börjar vackla. Det går inte. Jag orkar inte.
Planera.
Kontrollera.
Jag måste få vila.
Jag tror att jag faktiskt är på väg att släppa taget, att jag skiter i allt.
Skiter i hur gubben kommer att reagera.
Skiter i att det är fruktansvärt pinsamt att erkänna att jag har alkoholproblem.
Skiter i att jag inte vågar gå till AA.
Skiter i att jag troligtvis kommer att må dåligt veckan som kommer.

För idag vill jag inte dricka.

Varit på en fin gudstjänst med kör och musiker idag. Lyssnat till Vivaldis musikstycke "Våren". Det var länge sedan jag hörde den som är så vacker! ???

Skön liknelse med rotfyllningen, det ska jag tänka på när det blir tufft.
Kram!

.

Ja, du har rätt i att vi är bra på att överdriva i duktighet. En utmaning för mig är just att tagga ner. Inte bygga murar kring mig, och dricka innanför den där muren. Så ensamt att vara den duktiga, mönster som går långt tillbaka i tiden. ?

Ja, även för mig har det mest varit så att jag gått och lagt mig när jag blivit för full. Det är nog därför ingen mer än jag själv riktigt förstått att jag verkligen drack för mycket, och jag har heller inte känt igen mig i andras berättelser och liksom försökt slå ifrån mig vetskapen om att jag tappat kontrollen med att jag ju inte betett mig illa...

Så bra insikter, och något jag verkligen håller med dig om är att det finns en stor jxxla lättnad i att slippa! Slippa parera, slippa hantera, slippa kontrollera.
Av den anledningen har jag noll längtan efter att ”dricka normalt”, för de senaste åren har det varit oerhört kämpigt att upprätthålla det normala. Det tar mindre energi att lägga det åt sidan.
Men jobbiga dagar kommer, då hjälps vi åt. Och jobbiga dagar går över. Som en rotfyllning. Rätt vad det är står man i hissen ner från tandläkaren. Kram!

Och en annan sak som du skriver, Se klart, är det där med att vara så duktig och planera, laga god mat, hålla ordning. Känner igen mig i det, och jag tror att det lurar både en själv och andra att man inte har några problem..

Det låter jobbigt, Andra halvlek, och farligt. Jag har vid ett tillfälle snubblat i en trappa i tunnelbanan. Det var nog allra första gången som jag tänkte att mina alkoholvanor var överstyr. Är glad och tacksam att inget hänt och att jag oftast gått och lagt mig när jag känt mig (för) berusad.
Helgen går in på sista dagen med familjen. Satt uppe jättesent igår och pratade med ett av mina barn, drack min cola och var en samtals-mamma att räkna med.
Mina egna reflektioner från helgen so far, är ett nytt sorts lugn.
Har också kommit på att det kommer en storts andra våg av att må bra, på förmiddagen.
Härligt att hitta dagens små tuvor att landa på.
Så, so far saknas inget av alkohol-drickandet denna helg. Spelat spel, känt och kunnat ta stort ansvar för småbarn. Har inte märkt nån större skillnad på barnens ”bemötande” men de är nästan alltid snälla mot mig.? För mig känns livet sant och uppriktigt. Ska prata med min man om mitt kommande beslut (han frågar inte så mkt).
Kram på er, njut av dagen!

Ja, just så känner jag också. Att jag förut kunde vara en del av det där roliga och knasiga på samma villkor som alla andra, men att det långsamt gled över i att jag fick kämpa mer och mer för att inte förlora kontrollen, hålla koll på hur snabbt jag drack ur ett glas jämfört med de andra, försöka skärpa mig så ingen skulle märka att jag var fullare än de andra. Och att börja se fram emot vad jag skulle dricka istället för vilka jag skulle träffa. För mig var problemet inte att jag drack för ofta (även om jag nog var på väg mot det också, det blev nåt litet glas mitt i veckan på ett sätt jag inte gjort tidigare), det var framför allt att jag ville dricka för mycket när jag fick ett godkänt tillfälle att släppa loss och att det tog mer och mer kraft och planering att försöka hålla balansen. Och att jag misslyckades med det oftare och oftare.
Just nu känner jag en otrolig lättnad i att inte dricka alls. En sån njutning i att kunna stå och laga en god middag utan att behöva parera vinintaget för att inte bli fullare än andra. En ny och lugnare energi. Är lite rädd att suget ska komma tillbaks när kicken av att vara nykter lagt sig, men skönt att kunna gå in och läsa här och få inspiration av er andra.

För mig känns det allt annat än rak väg, och så är det nog för oss alla, på olika sätt.
Att med öppna ögon ta sig igenom kämpiga tillfällen funkar ibland, att vända sig åt andra hållet, ibland. Det är minst sagt varierande.
Jag känner mig (kanske konstigt?) inte arg, och aldrig att min hjärna är kidnappad. Jag har det här med mig, en del av mig, som jag lär mig leva med, lite bättre dag för dag.
Kram!

Som alltid, du är en väldigt vis person Sisyfos. Tack för ditt meddelande. Jag har en plan för att få ett slut på drickandet, återkommer när jag väl börjat. Har planerat under en längre tid och starten är nära. Har mentalt preppat mig.

Hade öldrickande man här med. Drack själv iskall cider. Mycket gott?

Jo ibland kommer ju suget. Tänker det är en del i processen för att bli frisk. Man får liksom hitta sitt sätt att tackla det på tror jag... att bli frisk är inte bara att inte sluta dricka alkohol utan oxå bearbeta allt. Får väl vara ens jobb ett tag? Eller inte. Sparka ut alkoholträsktrollet bara? Så mår vi bra.
Kram?

så bra skrivet om benämningarna på olika sjukdomar och hur de används !!!

Du verkar röra dig i mer öppna sällskap än vad jag lyckas göra. Efter min process med att välja självmordet som utväg men sen svängt åt ett annat håll så har jag, efter att fått fast mark under fötterna igen, propagerat för att folk ska Våga Fråga men det är tydligen väldigt väldigt känsligt. Där finns en hel del att göra. Också.

Efter att ha varit aktiv alkoholist i många år så har det blivit så att jag idag faktiskt identifierar mig som en "alkoholist" och det kan nog beror på att jag under låååång tid blivit så stämplad av den benämningen att jag blivit "en sån". Skillnaden idag, och den är viktig för mig, är att jag idag är en Stolt Nykter Alkoholist !

Ta hand om dig !

... din dotter redan förstått det??

Visst är det en sorg, som kommer och går. Fy fan vilka roliga fester jag har varit på. Ofta medelpunkten. Och jag vårdar dessa minnen ömt.

Men var sak har sin tid. Jag eftertraktar det inte längre. Allra helst som det på slutet alltid spårade ur - jag drack för mycket, sa olämpliga saker, började tjafsa.

Senast i höstas var jag på en reunion med högstadiet, och drack för mycket. Retade upp mig på en person i sällskapets periferi, som visade sig vara drogpåverkad.

Det fattade inte jag. Började tjafsa och kunde åkt på storstryk om inte folk gått emellan.

Idag ska jag berätta för min äldsta dotter att jag har slutat dricka. Jag har förberett mig på var och när det ska ske och den första meningen. Resten tar vi på studs.

Mitt hjärta kvider när du beskriver din uppväxt och dina barns reaktioner på ditt drickande. Det dåliga arvet ?

Min pappa dog av sin alkoholism 61 år gammal. Jag vill inte sluta som han gjorde.

Idag ska jag berätta för min äldsta dotter att jag har slutat dricka alkohol.

Jag tror också att vi kommer dithän att vi kan prata om vår alkoholism öppet, och om hur vi tillfrisknade och håller oss fortsatt nyktra.

Till skillnad från andra diagnoser är det ingen medicin med svåra biverkningar vi behöver ta - vi behöver bara avstå från att dricka alkohol, och bieffekterna av det är bara positiva.

Jag är en väldigt transparent person, och jag vet att jag kommer att prata om min alkoholism så småningom. När rätt tid kommer.

Det jag blir less på är att man envist håller fast vid det man alltid gjort. Typ att man använder uttryck som inte känns bra för den det skall handla om och sitter med urdumma argument för att göra det. Även n-ordet.
I min familj har vi både diabetes och downs, håller fullständigt med dig i ditt resonemang.
Men jag är nykter alkoholist. Där sprack det!?
Härligt med cyklandet. Letat begagnad cykel men får nog köpa en ny för att ta vara på tiden?
Känner som du... knepigt att prata öppet om alkoholen. Men tror vi kommer dit både du o jag. Kram?