Senaste kommentarerna i forumet

På cykelturen idag lyssnande jag på Alkispodden. Bland annat avsnitt 40 med Mikaela, 32-årig dotter till en aktiv alkoholist. Hon satte ultimatum när hon själv fick barn, och hon och hennes pappa har ingen kontakt idag.

Jag gjorde ju likadant när mina barn var 4 och 2 år gamla. Ställde ultimatum. Jag kunde inte göra något åt min egen uppväxt, men jag kunde skydda mina barn. Jag ringde min pappa:
- Du får inte komma hit mer förrän du har gjort något åt dina problem med alkoholen.
- Vadå problem? Jag har inga problem med alkoholen.

End of discussion.

Ett halvår senare var min pappa död. 61 år gammal, med söndertrasad lever bland annat. Söndertrasad. Det är 18 år sen.

Jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde välja alkoholen framför mig och sina barnbarn. Obegripligt. Ändå sker det så ofta att alkisar gör just så - väljer alkoholen framför familjen.

Johan och Roger försöker förklara för Mikaela att som aktiv alkoholist så tror du att du dör om du inte får dricka - så därför går alkoholen före allt annat.

Det enda jag kan konstatera är att om mina barn hade ställt ett sådant ultimatum så hade det verkligen varit min ”botten” - och jag hade gjort ALLT för att bli nykter istället för att fortsätta förneka att jag har problem med alkoholen.

Men det är kanske väldigt lätt att säga med facit i hand? Med en hjärna som är på väg att tillfriskna.

Jag vet ju att min pappa mot slutet hade svåra hjärnskador, och även leverskador. Hans lever fungerade inte alls och när han åt mat gick alla ”gifter” direkt upp i hjärnan. Han började sluddra och bete sig som om han var dement, även om han inte hade druckit en droppe alkohol.

Hans buk jäste upp, och när han väl kom till sjukhus tappade de honom på sju liter vätska ur buken. Alla organ var enormt ansträngda. Morgonen därpå kunde de tappa honom på lika mycket vätska. Både lever och njurar var helt kaputt på honom.

Självklart hade han dödsångest. Jag vet ju också att han hade svår panikångest, och det enda sättet att lätta på ångesten tillfälligt var att dricka. Trodde han.

Några gånger ringde vi ambulans medan han låg i sängen och skrek ”Jag dör, jag dör”. Men det var aldrig något fel på hans hjärta. Han kom hem med taxi några timmar senare. Varje gång.

Sista gångerna det hände ringde vi inte ens ambulans, vi lät honom ligga kvar i sängen och skrika. Vi stängde bara dörren. (Himmel vad jag har haft dåligt samvete för det efteråt ?)

Ambulansen skulle ändå inte ta honom med sig till sjukhuset. De hade sannolikt ”varningsflaggat” vår adress.

Allt det här förstod jag till fullo först efter hans död. Just då förstod jag inte. Jag var barn och sen tonåring, flyttade hemifrån när jag var 20 år.

Det där med panikångesten förstod jag först när jag var 40 år och själv upplevde panikångest första gången ?

Min pappa var dessutom en man som aldrig kunde be om hjälp. Ensam är stark typ, och han slöt sig som en mussla.

Efter hans död ringde en terapeut upp min mamma. Han hade träffat min pappa varje vecka i ett års tid. Terapeuten grät i luren, han beklagade verkligen min pappas död.

Han sa ungefär så här till min mamma:
- Under ett helt år lyckades jag inte få honom att öppna upp sig. Han pratade bara om triviala saker, och frågade massor om mig. Jag har verkligen misslyckats med mitt uppdrag som terapeut.

Jag tror inte att det är vanligt att terapeuter ringer upp anhöriga på det viset. Min mamma svarade honom typ ”Tack för omtanken, men det är verkligen inte ditt fel - så får du inte tänka.”

Jag är otroligt glad och tacksam över att det aldrig behövde gå så långt för mig - och det är kanske tack vare mina egna erfarenheter som dotter till en aktiv alkoholist.

I ett annat avsnitt pratar Johan och Roger om skillnaden mellan att vara alkoholfri och nykter. Om du är alkoholfri är du det under tvång utifrån. Nykter väljer du att vara av egen fri vilja. Den mentala inställningen är den stora skillnaden.

Min pappa var alkoholfri under perioder. Då var han alltid en riktig surgubbe. Satt där i sin tv-fåtölj och bestämde över fjärrkontrollen. Vägrade att hitta på någonting kul, vägrade att bjuda till.

Den vanligaste dialogen som jag överhörde mellan mamma och pappa:
- Vad är det nu då? Vad är du nu sur för?
- Ingenting! *irriterad och arg* Sluta tjata!

Jag minns att jag tänkte ”Varför svarar han ’ingenting’ när det så uppenbart är någonting?”

Med åren tänkte jag att han var känslomässigt inkompetent, eller kanske snarare oförmögen att uttrycka sina känslor. Men han visste kanske inte ens vad han kände? Hur skulle han då kunna svara?

Min pappa var så kallad periodare, men egentligen var det jobbet som tvingade honom att vara alkoholfri
periodvis. Det var snarare återfall som han tog gång på gång. Varje semester, nästan varje helg. År efter år.

Nykter var han nog aldrig, bara alkoholfri i olika perioder. Och då var han en surgubbe och stod sannolikt inte ens ut med sig själv. Offerkoftan var stenhårt lindad runt hans kropp.

Jag tror att det är nyttigt ibland att se bakåt för att förstå nuet. Min uppväxt har format mig - genetiskt, känslomässigt och beteendemässigt.

Under mina 50 år på jorden har jag väldigt sällan sett bakåt - jag fokuserar helst på nuet och framåt. Större delen av min uppväxt är ett töcken. Helt förståligt. Ensambarn dessutom, så jag hade inget stöd i det jobbiga då, eller nu.

Min mamma lever, men hennes minnen är om möjligt ett ännu större töcken. Hon vill absolut inte ”älta det förgångna”. Det antal gånger som vi två har pratat på riktigt om min pappas missbruk kan jag räkna på ena handens fingrar. Och alla gångerna var efter hans död.

Men jag tror faktiskt att det snart är dags att förlåta både min pappa och min mamma för min dysfunktionella uppväxt. För min egen skull.

Det låter som att du har haft en väldigt fin dag i din trädgård. Härligt.
För mig är detta med botten och kapitulation viktigt i den meningen att jag - tror - att jag nått en gräns. Jag vill och orkar inte tänka mer på hur jag ska kunna dricka mindre, normalt, inte dricka ensam, inte dricka mer än två glas, inte dricka på vardagar osv osv. Alla dessa olika regler och sätt att förhålla mig till alkoholen....som jag hela tiden misslyckades med att upprätthålla. Jag har också tänkt att det är jobbets fel, eller bristen på tid att skriva eller att jag kanske ska bo på landet och ha trädgård, ha hund osv. Ja - snillen spekulerar minst sagt.
Min botten (orm den nu är nådd..jag tror det) är inte dramatisk i meningen att jag druckit på jobbet eller förstört relationer...mina barn har knappast sett mig full (nåja...en sanning med modifikation kanske ..men jag tror inte att någon av dem anar vidden av hur problematiskt detta är för mig och jag var inte full när de var små eller bodde hemma). Min botten en är slags vardag med fler och fler situationer som jag inte kan dela med någon...att dricka - inte varje dag - men flera gånger i veckan - mer än vad jag vill och vad jag mår bra av. Vakna och må illa, känna smaken av aska i munnen och vara lite osäker på om jag verkligen menade vad jag sa under middagen...ja vad sa jag egentligen och hur kom gästerna hem? Eller vakna och inse att jag brände en massa onödiga pengar - ensam - i en steril och opersonlig lounge ...där jag satt och såg ut som om jag var på resande fot. Jag har många vänner som tycker om mig men jag har inte pratat helt uppriktigt med någon av dem om detta. Jag har en rar man - som jag inte bor med - som väl är den som vet mest. Vi ses inte hela tiden eftersom vi bor i olika städer men när vi ses är vi nyktra. Ja la korten på bordet i ett tidigt skede (mkt ovanligt för att vara mig - men jag insåg med en liten del av hjärnan ändå - att det var det enda vettiga). Han drack för mkt som ung och sa ganska odramatiskt ...då tycker jag att du och jag ses utan alkohol - och så blev det. Det har varit väldigt skönt. Men jag har fortsatt dricka med vänner och framför allt i min ensamhet. Detta har pågått i många år nu och jag vill bara inte mer! Det är en botten som består av ett pärlband av dagar som innehåller ett drickande som liksom perforerar mig som människa. Och fast jag bestämmer mig för att sluta så dricker jag ändå - på lust på olust, på glädje och på sorg...det finns alltid en anledning. Ibland har jag tänkt att jag kan fortsätta såhär - jag är 60 om några år. Kanske lever 20 år till...och kommer nog att kunna hålla fasaden. Men sista året har jag känt - ofta -detta är inte ett värdigt liv....eller jag tror allt livet skulle kunna vara bättre. Inte mer storslaget eller spännande kanske - men mer ärligt och mer närvarande. Och liksom snällare (slippa överprestera och slå på mig själv). Jag har vetat detta länge men jag behövde inse att nu går det inte längre..kapitulera inför detta faktum. Botten var inte ett enstaka tillfälle....utan långdraget och sorgligt och solkigt mer.
Jag tror att jag kan sjunka ännu djupare ner i dyn...det finns säkert lite mörker kvar att ramla ner i. Men min kapitulation handlar om att det är glasklart för mig nu att jag aldrig mer kan dricka normalt. Den insikten är både svår. sorglig och befriande (kan variera under en och samma dag hur jag känner det). Men den finns där - jag är en alkoholist helt enkelt. Det finns många som dricker mer och som slagit i hårdare bottnar- som har det jäkligare ...men jag känner igen mig starkt i väldigt många berättelser - här och i alkispodden - även om den yttre rekvisitan skiljer sig åt. Men kanske behöver man inte alls uppleva känslan av botten - kapitulation - för att kunna sluta?
Vägen till ett liv där vi inte dricker något - eller mer - än vad vi vill - kan väl se olika ut. Det som varit starkt för mig är den stora igenkänning jag upplever i så många alkoholisters berättelser. "Gelikar" ...det ordet använde Andrahalvlek. Ja - jag som ofta har så svårt att se mig som del av en grupp. Jag hör hemma bland alkisarna i alla fall - det vet jag nu:-)

För inlägg!
Jag har lyssnat en hel del på Alkispodden och gillar den, det är just det här med att ”ge upp” och se sig besegrad av sjukdomen som jag har svårt att förstå.
Som du har jag (ännu) sociala funktioner mm i behåll. Men har ofta under senare år tänkt att det också går att förlora/ om jag inte ser till att få kontroll på drickandet.
Just idag har jag det! Mitt liv är därmed så stabilt som liv kan bli.
Vi får bestämma själva över våra bottnar, tänker jag.
Kram, och din dag lät också härlig! Skönt att du känns så, konsekvent.

Vilken runda du cyklat! Inte dåligt! Låter helt magiskt.

Heja dig!

och vilken tur jag har som har så många hemma-projekt alltid. Det är bara att hugga in på något av dem: plantera om blommor (check på den) laga mat (check på den) och glo på TV samtidigt som jag stickar och syr ihop babykläder till en bebis som inte finns. Men det är roligt att vara produktiv.

Andra projekt som jag kanske tar tag i imorgon är: sy kökshanddukar av gamla bomullsgardiner från Myrorna, skissa på några dukar som jag har tänkt måla på, spela gitarr kanske eller fiol....vi får se vad morgondagen har i sitt sköte.

Ah vad bra att du skrev att Charlie reser - det visste inte jag :)
Kram
svagis

Jag hoppas det blir precis så bra som du noga tänkt igenom att det ska bli. Ser fram emot att höra, även om jag kan tänka mig att behovet av att vara här kanske minskar- så är vi kvar och kan ju heja på om så skulle krävas: Väldigt starkt med dina månader, och härligt med en sån tävlingsinstinkt.
Ha en bra kväll ?

Det låter som du haft en bra dag, kul och rogivande med trädgårdsarbete som även ger motion.?Så skönt med sol också, även om jag hade minus 7 grader i morse innan solen värmde på. Nu har inte jag lyssnat på Alkispodden, men det låter märkligt det där med botten. Jag tyckte jag hade nått botten på något sätt när jag bestämde mig för att lägga av med alkoholen. Jag har ändå fru, barn, bra jobb, båt, vänner, villa mm kvar. Jag bestämde mig för att lägga av innan jag började förlora detta. Och jag tänker absolut inte riskera att förlora detta genom att börja dricka igen.

Det är den inställningen jag har nu och tänker fortsätta ha. Sedan vet man ju aldrig vad som händer i framtiden. Den som lever får se.?

Ha en bra lördagskväll!

Kram

Årstiden är i takt, äntligen, har varit ledsen över den varma vintern och knoppande syrener till nyår.
Idag flera timmar ute i solen och fysiskt jobb med trädgården. Vet att jag ofta druckit mindre just under sommaren, för att jag är ute mycket, rör på mig och har mitt projekt trädgård. Mått väldigt bra av det. Funderade i somras ifall jag skulle sadla om (något sent för min del) och bli trädgårds-nånting och på SÅ vis dricka mindre.. ett snille spekulerar med sig själv, som ni hör.
Suttit med näsan mot solen och lyssnat på avsnitt 14 av Alkispodden. Som jag blivit rekommenderad och som handlade om kapitulation inför alkoholen.
Jag fattar inte riktigt detta tema, och det ställer till det för mig. Liksom alla exempel på att slå i avgrundens botten. Och om det inte händer, så fortsätter och fortsätter man dricka tills så sker,
Förbryllande för mig som sällan har rent kognitiva problem... men är det då en omöjlig (onödig?) uppgift att bli nykter, om det inte först har kostat i trasiga relationer, förlorat jobbet etc
Jag vet att ni är många här som inte slagit i den hårda botten, och några har. Men vi har samma mål, att förändra drickandet, i många fall sluta helt. Är detta med att slå i botten glasklart för alla utom för mig?
Återgick efter dessa funderingar till mitt mantra, nykter idag.
Kram på er från den vackraste skymningen från mitt köksfönster.

Sant det? tack? känner mig ganska bra faktiskt och det var okej jag kom ändå. Men min förväntansångest är inte riktigt lika rolig just nu. Änså människor jag känner en 10 år tillbaka och ändå lite den klumpen att tänk om jag får panik. Ahh jävla skit det där. Var ju faktiskt inne i en butik igår och handlade(som jag skrivit innan utan bommar) så det är alltid ngt. Nu ska vi snart åka. Kikar in senare när vi kommit hem igen?hoppas du får en härlig kväll! kram

Det grundar sig i att jag aldrig haft någon abstinens eller känt att jag måste dricka. Jag har aldrig blivit skakig osv.

Åh vad härligt! Fint väder idag?
Hoppas du sover gott en stund. Tog en lur jag med...så skönt!
Ha det fortsatt bra?

Vilken härlig dag du har haft hittills.☀️ 30 km Cykel och frisk luft på det. Väl värt en tupplur. Jag har nyss vaknat upp från en.?

Ha en fortsatt bra dag!

Var och en gör precis som man vill! Det ska bli spännande att följa dig på din fortsatta resa, och jag hoppas verkligen att det funkar för dig att dricka kontrollerat.

Sen kan jag inte låta bli att undra över hur du, din sambo, och dina föräldrar kan vara så säkra på att du inte är fysiskt beroende av alkohol?

Själv är jag numer säker på att jag är fysiskt beroende så jag följer min fastslagna plan: Inte ta första glaset.

Och det är jag säker på eftersom jag har upplevt det så många gånger. Ett glas, två glas... och sen blir det fem-sex av bara farten liksom ?

För glada tillrop?
Tänker att man ser det man vill se? jag har ångest, jag får dricka
Fint väder, jag får dricka
God mat, jag får dricka
Jag är lessen, jag får dricka
Jag lever, jag får dricka
Typ... ?

Lagom trött nu ? Blir nog en tupplur i eftermiddag. Nu när jag fått ordning på sömnen igen vågar jag tupplura. Jag har ett motto: ”En bra ledig dag innehåller alltid en tupplur.”

Totalt blev det 30 km på cykel, med paus på en kvart efter halva sträckan. Jag cyklade så långt söderut man kan komma i min kommun. Havet skvalpade mot stenarna och solen sken i all sin prakt på den klarblå himmel. Magisk stund. Och äggmackor och kaffe smakar alltid godast utomhus ?

Några ejdersträck såg jag inte, då får man vara mer morgonpigg än jag är. Men jag räknade till 16 svanar på ett ställe. På hemvägen såg jag två tranor, och jag såg och hörde en lärka.

Det är verkligen en fin tid vi går mot nu, och jag ska verkligen njuta av varenda minut i naturen ❤️ Den ger mig så mycket energi, fyller på mina depåer.

Kan man dessutom kombinera med motion så fyller man på med endorfiner, må-bra-hormon, rent fysiskt också.

Och nästan hela cykelrundan lyssnade jag på Alkispodden. Sista milen tog batteriet slut på hörlurarna dock.

Bland annat lyssnade jag på avsnitt 42 med Per Holknekt, och avsnitt 40 med Mikaela, som är dotter till en aktiv alkoholist.

Hennes berättelse väckte tankar hos mig, om min egen uppväxt. Skrev om det i Kavelduns tråd tidigare idag, och jag tar nog upp tråden i min egen tråd senare idag.

Först tupplur ?

Har efter funderingar och diskussioner med föräldrar samt min sambo kommit fram till att jag kommer successivt testa att dricka ett glas vin till maten ibland vid middagar och så vidare. Vi har diskuterat om hur den här tiden med alkohol uppehåll varit och vad jag lärt mig om mig själv. Vad jag lärt mig är att jag inte är fysiskt beroende av alkohol men att jag under en lång tid haft en osund syn på hur alkohol ska brukas och jag gjorde den till en del av min vardag. Särskilt den sista månaden då jag under särskilda omständigheter med nära dödsfall tog till flaskan bär jag sörjde. Det blev helt enkelt alldeles för mkt alkohol och jag normaliserade det. Det var tur att min sambo upptäckte att jag höll på att åka ner i fördärvet innan det var för sent och att jag själv insåg allvaret i det hela. Jag bestämde mig direkt nästa dag att det får vara bra nu och bestämde mig för att ta en paus på 3 månader för att få distans. Jag har klarat det nu och jag tkr inte att det varit särskilt svårt faktiskt. Jag har inte haft några fysiska besvär och inte nå större psykiska heller. Jag är en tävlingsnänniska och har jag bestämt mig för nåt så kör jag. Det fanns egentligen aldrig någon tveksamhet ifrån min sida om jag skulle klara av att vara nykter i 3 månader eller inte för jag hade bestämt mig. Däremot har jag aldrig varit nykter mer än någon enda vecka tidigare de senaste 15 åren så det var ju ändå något nytt och intressant. Jag har lärt mig mycket om mig själv och fått distans precis som jag hoppades. Jag har också nu bestämt mig för att mitt nästa mål är att jag ska dricka alkohol på ett sunt vis vilket innebär att jag endast kommer dricka ibland och då väldigt måttligt och att jag kommer sätta stopp om jag känner att det inte fungerar. Mina nära och kära tror att jag kommer fixa det och de säger också att de vet att jag inte är eller har varit fysiskt beroende av alkohol.
Jag ser det här som min nya tävling för mig själv nu. Att lära mig integreras i ett normalt alkoholdrickande. Jag har läst era tips om att helt undvika alkohol och jag tackar mkt för dessa råd. Dock har jag själv inte landat i tanken att aldrig mer dricka alkohol alls.
Jag vet att det kanske låter konstigt att göra på det här sättet men jag ser det här som min kamp nu. Och om det nu är så att de flesta ramlar tillbaka i osunt drickande så sporrar det mig ännu mer att jag inte ska göra det. Jag är så stönig som person å har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Jag tänker aldrig mer bli apfull å göra bort mig osv.
Det här är min väg att gå och jag kommer uppdatera med info här i tråden om hur det går för mig. Det är en spännande tid och resa man har framför sig. Resan utomlands när min far fyller 60 blir inte av pga Corona utbrottet. Idag när jag bestämt mig för den här vägen så firade jag med att gå ut på löpa 16km i vårsolen ? det var en underbar tur där jag kände en enorm styrka inombords ? Jag lyckades hålla mig helt borta från Alkohol i minst 90 dagar och jag har lyckats lära mig massor om mig själv. Jag är så nöjd och tacksam ? tack för alla råd och tips i det här forumet. Det är ett fantasiskt sätt att dela erfarenheter med varandra

Jag har just läst "Drabbad av det oväntade" av Elisabeth Sandlund som handlar om hur hon kom till tro. ?

Jag ber att få önska er alla en fortsatt fin helg! ?

Hej Villvarafri och grattis till att du är påväg just dit, friheten är så himla värdefull. Jag upplever iaf då och då att jag tidigare ”räknat med” att vara bakis, trött. Sådär att jag bävat för vissa tidiga möten etc. Nu känner jag att jag kan lita på mig själv, och det är en frihet!
Ville bara skriva några ord om ditt inlägg kring hur olika vi är (här) och om det finns något rätt eller fel. I varje fall jag uppskattar just det så mycket. Våra olikheter. Det ger nya vinklar, insikter, och får iaf mig att tänka att det finns väldigt många sätt att lösa problem. Därför vill jag bara säga att ditt sätt är superbra, och jag hejar på dig!

Jag upplever också det du beskriver. Och min känsla av good enough är nog just att slippa överprestera.
Kan du förstå vilken (över) prestation att leverera (bra, är jag säker på!)på jobbet samtidigt som ett amissbruk ska upprätthållas? Begrunda. Krav som är orimliga och vi aldrig skulle förvänta oss av en medarbetare.
Strängheten i detta funderar jag mycket kring. Och snällheten- att låta bli, och få känna en ny sorts frid.
Kaveldun är ett mystiskt ord från min barndom. Vackra och stadiga!

Nä...
Men tänk om Je suis GW.
Svårt brukar vara en kompass för mig i jobbet, så att vara fortsatt nykter är ju i linje.
Just idag är det enkelt, man får bunkra och spara sina minnesbilder som Andra Halvlek brukar tipsa om.
Hoppas ni alla får en solig, vilsam (för sinnet) dag och en kväll som upptas av en massa annat än att hålla emot impuls att dricka.
Vi är värda det, var och en.
Jag är nykter idag!

Strongt du håller det till fredagar i alla fall ju? Ja det är såå skönt att vakna utan att vara bakis... dricka morgonkaffe i lugn och ro. Och gå ut med hunden! Att det våras ute också är så härligt???

Vad knepigt när du är förkyld. Hm. Vad tycker de ni skall hälsa på??

Tack snälla för dina ord! Har varit en lång väg hit där jag är nu. Sannerligen inte lätta saker men nu vet jag vad jag vill i a f??

Ha en fin dag o krya? Kram

Grattis till en månads nykterhet! Men mest vill jag gratulera dig till alla kloka insikter du har fått ?

Jag drack också för att dämpa oro/ångest och få sova - och sen var det alkoholen som gav mig ångest och sömnproblem ?

Hallå? Hur tänkte jag? Jag anser mig vara normalbegåvad, men där var jag på riktigt puckad ?

Robust ihop med gelikar skrev jag ? Och det är vi härinne på forumet som är varandras gelikar. Tillsammans gör vi den här resan, vi är varandras stöttepelare, eller vasstrån om man så vill. För kaveldun växer väl bland vass? Eller är egentligen en typ av vass kanske?

Idag känner jag mig bakis. Tung i huvudet och i kroppen. Men jag låg vaken till halv två inatt och surfade på medier. Sen blir man ju väckt av fyrbenta raringar som vill ha frukost och ut och morgonkissa❤️

När jag läser i trådarna här så blir jag lite fundersam över mig själv.
Är jag okänslig? Eller störd??
Det är så många som analyserar och tänker så klokt om sånt som varit och varför. Jag gör nog inte det.
Men ser jag till hur jag alltid varit så är jag i grund och botten realist. Kanske t.o.m. så mycket så att jag inte ens tillåter mig drömma om vissa saker, för jag vet att det inte kommer att vara möjligt.

Jag tror att det har stor betydelse för mig i hur jag tänker med att vara nykter.
Jaha. Jag har äntligen fått den yttersta viljan till att sluta dricka. Jag vet hur det känns då jag slutat röka, slutat med matmissbruk och slutat dricka tidigare.
Men för mig är det rätt och slätt så.
Nu dricker jag inte mer. Vad som fick mig att trilla över är oväsentligt för nu ändrar jag på detta. Det förflutna går inte att ändra på. Jag har nog aldrig grämt sånt som varit - såvida jag inte hängt kvar i det.
Men har det skett en förändring så kastar jag bort det gamla och ser framåt istället. Samtidigt som jag har svårt att se nån jäkla gnistrande framtid...

Hur som helst så är jag nog inte så analyserande men för mig är det nog bara hälsosamt. Orkar inte bry mig om skit som varit. Finns det bara en sak som Isf grämer mig idag, så är det att barnen sett mig och inte mått bra av det.

Men nu är en ny och slutgiltig epok påbörjad - aldrig mer alkohol!!

Kram till er alla och ha en go helg!?

Lyssnade på Alkispodden idag och de pratade om skillnaden mellan storkonsument och alkoholist, och skillnaden mellan att vara alkoholfri och nykterist.

De kom nog fram till att en alkoholist har en besatthet i drickandet. Tänker alltid på när nästa tillfälle ges att just dricka. Och hindras man från att dricka av olika anledningar blir man en surgubbe. (Har ingenting med kön att göra.)

Minns att min pappa i perioder då han var alkoholfri var just en surgubbe. Som inte ville göra någonting mer än att sitta i sin tv-fåtölj. Inte bjuda till ett dugg, knappt svara på tilltal. Offerkoftan hade han svept många varv runt sig.

Den vanligaste konversationen mellan mina föräldrar som jag som barn och tonåring överhörde:
- Vad är det för fel nu då?
- Ingenting! *arg/irriterad* Sluta tjata!

Jag minns att jag varje gång tänkte ”Hur kan han svara ingenting, när det så uppenbart är något som är just fel?”

De sista åren tänkte jag att han nog var känslomässigt inkompetent - han visste verkligen inte vad som var fel, så han kunde inte svara något annat.

Kväll efter kväll, helg efter helg. Det var verkligen inte så konstigt att min pappa var nykter ytterst korta perioder i sitt vuxna liv. Det pratades om att han var så kallad periodare, men det var ju snarare återfall han tog gång på gång.

Och han var inte ens nykter i dessa korta perioder - han var bara tillfälligt alkoholfri, och det gjorde honom till en surgubbe.

Förlåt om jag frispejsar i din tråd ? Mitt inlägg har nog inte så mycket med ditt inlägg att göra egentligen. Jo, förresten. Nykterhet handlar mer om den mentala inställningen än just faktumet att man inte dricker alkohol. Och den mentala inställningen känner jag närvaro av i ditt inlägg ?

Kram ❤️