Senaste kommentarerna i forumet

Och drygt 6 år senare mår jag fortfarande skit efter alkohol. Vill verkligen sluta med detta men ångesten tar kål på mig. Inser att jag dämpar min ångest med alkohol och att det ger mig ännu mer ångest i slutändan... IDAG är början på ett alkoholfritt liv!

Jag blir deppiga av de 2 stora 50-årsdagar som nu firas under helgen. Abba och Björn Skifs......satan vad tiden går fort !!! Och tanken på att jag supit bort en stor del av den tiden :(
Och ja jag veeeet.....jag har en sjukdom och jag kunde inte hantera den på annat sätt än vad jag gjorde med den kunskapen jag då hade. Så att ångra sig är rätt "fånigt" utan det gäller att leva livet idag så som JAG vill ha det utan påverkan av spriten.
För 50 år sen hade jag inte riktigt kommit igång med utbildningen på min alkiskarriär utan livet lekte utan några större bekymmer. Jag har inga direkt problem i kroppen pga mitt krökande (vad jag vet) men det som finns räcker bra för en gammal gubbe. Tanken dyker ju självklart upp hur livet hade sett ut om jag fortsatt att dricka. Jag tror ju helt ärligt att jag inte hade överlevt till dags dato. Jag var inte mycket till människa när jag bröt min dåvarande livsstil, underviktig och askgrå i ansiktet, darrande händer och misstänksam mot allt och alla. En period på slutet så kunde jag inte styra ena foten utan gick som med en klumpfot.
Alkohol är ett jävla gift som, om det upptäcktes idag, helt säkert skulle totalförbjudas.
Ni som är unga idag : Tänk inte ens tanken på att försöka dra ner på drickande, det fungerar inte.
Sluta helt och lev livet !

Så skönt att höra av dig Berra ! Jag funderade om jag missat dig i röran i det nya forumet !!??
Jag har samma erfarenhet som du med magsjuka i Afrika. Dag 2-3 så ställer magen om från bakteriestam Europa till bakteristam Afrika ! Men jag har aldrig blivit så dålig som du blivit. Till andra världsdelar funkar det betydligt bättre....förutom Indien :(
Välkommen hem :D

Att vakna upp idag var inte angenämt. Igår spårade det ut totalt..... Jag var på födelsedagsfest. Minns allt fram till paketöppningen, efter det blackout. Vet inte vad klockan var. Ramlade på något sätt. Det känns idag, sår på halsen, ont i tänder och i näsan. Minns att folk ringde ambulans, men att jag inte fattade varför. Jag avstyrde den och fick hjälp en bit på vägen hem. Ångest! Ångest! Ångest! Idag hemma själv med 10-åringen. Inte lätt att förklara att man har ramlat men inte riktigt vet hur. Vill bara krypa under en sten och inte existera..... Fick återberättat att jag inte kunde min adress, att jag var arg (är aldrig arg annars), och att jag hade ramlat i min egen spya. Höjden av misär.....Ångest! Vill bara gråta, men kan inte....

Fyratusenetthundra…
Står det på räkneverket på antalet kommentarer på min tråd, det är massor…
Även om de flesta antagligen är mina, dryga femton år sedan jag startade den..
Gått igenom flera förändringar på forumets portal, inte alltid till det bättre tyvärr.
Första gången jag skriver i den nya formen på forumet, känner mig ovan.
Jag som proklamerar om att förändring är bra, efterlever det inte alltid själv.
Tryggheten är att det är som vanligt, rutiner har alltid varit min stora vän.
Inte behöva tänka, allt går per automatik, kör samma väg till jobbet varje dag utan att reflektera på vad som hände på vägen dit, jag drömmer mig bort i djupa tankar.

Våren gör sina trevande försök att bryta av vinterns hårda band, bakslagen kommer i hand efter varandra, förra helgen ställde jag fram utemöblerna på baksidan, nu ligger de under decimeterdjup snö, och jag suckar djupt, vill att solen värmer min kalla själ.
Ni som läst tidigare i min tråd vet hur solsuktande jag är, gillar inte att vara djupfryst halva året, man sitter inne och kuvar och längtar ut hela vintern.

Det har hänt massor av grejer i mitt liv sedan nyår, vet varken var jag ska börja eller sluta.
Det mest händelserika som hänt är att jag har fått uppleva min stora dröm, ja eller min listetta på min bucketlist, ända sedan jag var liten har jag alltid kollat på djurprogram, mina kompisar kollade på sporten, vilket inte alls intresserade mig, så jo jag stod ut redan då, var inte som alla de andra, kunde inte kommentera helgens matcher på måndagen, ingen var intresserad av att diskutera helgens mitt i naturen med mig.
Arne Weise var den röst som förde in mig i djurens rike.
Hursomhelst mina barn sparade och gnetade under många års tid och kunde överraska mig på min 60-årsdag med att jag nu kunde göra min Big-Five resa.
Frugan ville följa med och under dryga året planerade vi vår Afrikaresa.
I slutet på februari drog vi iväg till Tanzania via Addis Abiba på en tolv dygns safariresa som slutade på ön Zanzibar.
Helt fantastiskt kunde vi pricka av fyra av fem bigfive på första dagen, andra dagen fann vi leoparden som låg i ett träd på vägen upp till bushcampen, jo vi sov i tält på savannen två nätter med ljudet ifrån djuren strax utanför tältduken på natten, en hyena drack vatten ur våran vattentunna berättade frugan på morgonen.
Vi sov bara en natt på varje ställe, så,det var ingen idé att packa upp väska.
Våran driver hade 26 års erfarenhet och kunde vartenda djur på både engelska/swahili och latin.
Vi gick upp klockan fem före soluppgången för att åka iväg i jeepen på 8-10 timmars skumpande på gropiga vägar, ett minne jag lägger allra djupast i min minnesbank.
Vi besökte massaierna i deras by och fick se dans och deras hyddor byggda av koskit och halm, en zebra fick sätta livet till för två utsvultna lejonhannar.
Man blir varse om hur hårda naturens livsvillkor verkligen är, och hur fattigt folket i Afrika verkligen har det, man skäms nästan som den vita mannen man är och kommer dit i allt välmående.
Vi avslutade redan med några lata dagar på Zanzibar i en hydda med halmtak men med alla faciliteter både i och runtomkring, med tid för att smälta alla intryck vi fått tidigare.
Allt var verkligen helt perfekt förutom att jag blev sjuk på redan tredje dagen, och under åtta dagar kunde jag knappt äta eller dricka, allt rann rakt igenom mig.
En semestermagsjuka på ett par dagar ska man väl klara av tyckte jag först, men det ville inte gå över, och jag blev allt sämre, orken fanns inte kvar och jag blev verkligen väldigt dålig.
Våran driver ville köra mig till sjukhuset, men det skulle betyda att vi skulle få avbryta hela resan och det ville jag absolut inte, barnen skulle se det som bakslag och göra om den resan ville jag inte göra en gång till, den var tillräcklig tuff.
Väl hemma åkte vi nästan direkt till akuten, jag blev inlagd i fem dagar på infektionskliniken, jag hade fått multiresistenta ecolio bakterier i blodet och fick antibiotika direkt in i blodet, så det var inte savannens djur som var de farliga, utan de osynliga som låg på tallriken.
Frugan blev också dålig, camtylobacter så hon hade också en VIP-plats på muggen.
När jag kom hem så hade vi varsin toalett och hela huset stank av handsprit.
Mina njurar tog rejält med stryk och jag hade ett blodvärde som var tio! gånger högre än vad man bör ha, så det kunde ha gått riktigt illa, att kissa svart är inte bra.
Jag kände mig väldigt gammal när jag fick min första kateter insatt på sjukhuset, men systrarna tröstade mig med att jag är fortfarande den yngsta på hela avdelning.
Men jag var inte så kaxig när man skulle gå på toaletten med ställningar och flera påsar att köra runt med, är det här man ska se fram emot när man blir gammal?
Jag blev nog fem år äldre på den här resan, kroppen har inte hämtat sig riktigt än.
Jag fick mig mera hem än när jag reste.
Resan har etsat sig in i mig på både högt och lågt, och det är nog det mest fantastiska jag och frugan någonsin gjort.
Resan gick på över hundra tusen och det låter som mycket, och det är det, och det gör man bara en gång i livet.
Men börjar man räkna på det så är det bara en fråga om prioriteringar, om jag hade sparat de pengar som jag inte lade på alkohol under mina 15 år så har jag pengar kvar till Greklandsresan i augusti också, ibland händer allt på en gång, frugans 60 årsdag och hennes vänninas firar vi med 12 personer där nere.
Två utlandsresor samma år, jo jag tackar jag…

Visst sa jag att det händer grejer hela tiden?
Man har inte tråkigt som nykter heller, det handlar om att vilja se saker man inte ville se som aktiv suput, då allt annat var oviktigt.

Klockan närmar sig halvtvå på natten mellan lördag och söndag, jag ligger i sängen mellan sköna svala lakan och med härligt musik i mina lurar, och är inte trött alls.
Nätterna är min tid för reflektion medans frugan ligger bredvid och drar tunga stockar.
Jag tycker jag känner igen det, kan det ha varit grunden till mina år av inlägg på forumet tro?

Berra

Lördag och inte bakfull! En vit helg och det känns fantastiskt. Konstigt nog var det inte speciellt svårt att avstå alkohol. Kommer kännas ännu bättre imorgon när mina vänner kommer vara bakfulla. En dag i taget! Önskar er alla en fortsatt trevlig helg!

@AnnaPanna111
Det låter som du är inne i en dålig trend
Försök sätta ett datum för att starta en vit period helst 3 månader säger de som vet, för att hjärnan skall klarna . Köp hem goda substitut för vin. Lysssna på poddar om beroende, you tube o skriv här. Se det som en kärlekshandling till dig själv.
Kram

Hej .
Är nu på snart på min 5 vecka igen och har efter dessa veckor gått från att vara lycklig och glad för att slippa dricka nu i två dagar varit så arg igen.
Jag ser tillbaka på detta mönster då jag tidigare haft vita perioder. Ser på min sida 5 , 2021 att INGENTING har förändrats .
Jag skulle likaväl kunna skriva detta igen . Nu måste jag ta mig en ordentlig funderare på hur jag skall gå vidare . Helvitt är det i alla fall som gäller . Jag heter nu Majaella för jag tappade bort mitt lösen till Majaela och även lösen till mailen 🙈
Jag skriver här för att min gamla tråd inte ska försvunna och att det är bra o gå tillbaka ibland och jämföra då och nu.
Ha en fin lördag kväll alla därute .

@Molly94 hej!
Jag är i exakt samma sits. Dricker mig aldrig full när barnen är hemma men smygdricker när dom inte ser. Mår skit av mitt eget missbruk. Har aldrig hänt något men jag vaknar med ångest varje morgon. Mår verkligen skit av detta. Började inte dricka pga mått dåligt eller som tröst. Är glad och mår bra normalt sett men alkoholen skadar mig, speciellt mitt psykiska mående. Hur går det för dig? Har du ”bestämt dig” och satt upp några mål?

Hej, är denna tråd fortfarande aktiv. Jag är i samma sits som du när du skrev ditt första inlägg i denna tråd. Jag smygdricker varje kväll. Jag vill inte mer, mår skit av det. Vet inte ens varför, är typ uttråkad och därför dricker jag. Det går inte längre, alkoholen skadar mig extremt mycket.

Jag smygdricker på kvällarna. Jag HATAR och är så äcklad av mig själv. Jag dricker för att jag är uttråkad typ. Jag vill inte fortsätta, hjälp!

@Flarran Tack för svar, är så skönt att höra andra som faktiskt upplevt samma sak, man känner sig så jäkla ensam som inte kan dricka som alla andra. Tidigare i livet var det ju aldrig några problem.

Hej! @Anonym1337, Har själv upplevt det där med att man kan bli nedstämd eller lätt deprimerad av bara en liten skvätt alkohol. Detta speciellt om man har varit helt alkoholfri i kanske en vecka innan dryckestillfället. Minns en sommar för några år sen då jag hade cyklat ett par mil och mådde rätt fint efter cykelturen och tänkte ”fira” min träningsprestation med en burk 3,5-procentig folköl.

Då försvann direkt den välbefinnandekänsla man hade efter träningen. Då borde man ju förstått att kroppen inte vill ha nervgiftet alkohol. Men inte lyssnade man då på kroppens signaler. Det blev bara att man direkt fortsatte att dricka för att ”förhöja” stämningen så att säga. Så snart hade man druckit upp hela sex-packet med folköl och sedan blev det av gammal vana färd in till bolaget dan därpå efter starkare grejer.

Har man problem med depression ska man inte dricka alkohol alls tycker jag numera, då det faktiskt bara ger mer och på sikt en djupare och svårare depression. Försöker därför nu själv vara helt alkoholfri så länge det bara går.

Ha en fin nykter helg!

@Vinägermamman Tittar in och önskar dig en fin fredagskväll! Hoppas få höra ngt från dig snart, undrar hur du mår❤️🥰

@Vinägermamman Tittar in och önskar dig en fin fredagskväll! Hoppas få höra ngt från dig snart, undrar hur du mår❤️🥰

Hej!

Jag har väl alltid haft ett lite problematiskt förhållande till alkohol, det har lätt blivit för mycket osv. Nu är jag 34 år och har kunnat dricka måttligt och det har kännts normalt.
Men mitt stora problem nu är att det känns konstigt när jag dricker.
Tog två glas vin till maten idag och kände mig genast ledsen och deppig, är det någon som upplever samma sak efter lite alkohol?

Kan tillägga att jag har varit deprimerad i omgångar och äter för nuvarande abilify mot lätt paranoida tankar.

Hej på er! Det var ett tag sen jag skrev. Jag tappade sugen i höstas och skämdes för att jag bara spred dålig stämning här så jag slutade skriva men kämpade på. I december blev en nära anhörig allvarligt sjuk och vårdades tre månader på sjukhus men livet gick inte att rädda. Stress, oro och sorg dövade jag enligt gammalt dåligt mönster. Om två veckor står det ”ett år” i min kalender med en guldstjärna bredvid. Så blev det inte. Nu är begravningen gjord och situationen för den efterlevande ordnad så
nu ska jag försöka ta hand om mig själv och hänga här igen. Känslan av skam och misslyckande är stor nu när jag berättar för er men jag hoppas och tror att ni förstår.

24 dagar idag! Ska på galej ikväll, lite nervös men ska hålla mig till alkoholfritt. Enkelt att motivera också då det är jobbdag imorgon, plus maken är med som stöd 😉

Hej @erik1830 så fint skrivet och beskrivet! En hel månad - heja dig och stolt ska du vara 💪❤️ precis som du säger, vi är ibga hopplösa fall, utan vi kan korsa bron! Vik din egen krona - bli din egen kung 👑

Läser här på forum och har skrivit några repliker. Mest för att visa att jag läst och att jag bryr mig om er andra. Inte för att jag har så mycket att komma med.

Men en sak slår mig; Hur jobbigt vi har det. Inte bara med alkoholsug, återfall och tillnyktring utan mest "Hur ska jag leva livet och stå ut?".

Det kanske är så enkelt att jag har druckit för ofta och för mycket för att jag är en sopa på att leva livet som det är; Mödosamt och ibland smärtsamt. Tråkigt och krävande om vart annat.
Måste bli bättre på att bara leva.

@erik1830 . Det där känner jag igen. Det är tillståndet av förväntan som är det sköna. Har man som många av oss på Forum, druckit alldeles för mycket alkohol, så har drickandet ofta varit en befrielse från det lätt gnagande suget, stressen, nedstämdheten. Har man varit nykter en längre period, så finns det knäppa minnet och förväntningarna kvar.

I realiteten är det just vad det är; förväntansfulla minnen av något som skulle vara så mysigt. Som inte är det. Alkoholen ger inte det man hoppats på, eller förväntat sig. Det är en intressant upptäckt, och du sätter fingret på brännpunkten; Vad är det för något man egentligen förväntar sig och längtar efter? Vad saknas här i livet?

@Cashsmash Ett brev från någon som korsade den omöjliga bron

Jag står här, på andra sidan av vad jag en gång trodde var en omöjlig avgrund. Ja, jag – den personen som en gång inte kunde föreställa sig en dag utan alkoholens tillfälliga tröst. Mot alla odds, och mot min egen tro, har jag omfamnat nykterheten i en hel månad.

Låt mig berätta. Jag var mästaren på ursäkter, en virtuos av självbedrägeri. "Jag slutar imorgon" blev mitt mantra, en oändlig cykel av uppskjuten ånger. Men sedan, som om universum självt ville skicka mig ett budskap, tvingade en ofrivillig sjukhusvistelse mig in i nykterhet. Och där, i den oväntade tystnaden från alkoholens ständiga viskningar, passerade jag genom abstinensens tjockaste dimma.

Med en blandning av mod och desperation bad jag om hjälp – antabus blev min båt på dessa okända vatten. Dag efter dag, mot strömmen av mina tidigare övertygelser, fortsatte jag. Och nu, flera veckor senare, står jag här, fortfarande stolt och förvånad över att jag, den person som jag trodde var ett hopplöst fall, faktiskt kunde.

Till dig som läser detta, stående vid kanten av din egen avgrund: Det går. Du kan också korsa den bron. Trots det som känns omöjligt, finns det styrka inom dig som väntar på att upptäckas. Jag är beviset. Låt min berättelse vara din fackla i mörkret, ett steg i taget mot en ny gryning.

Har du någonsin upplevt det där fenomenet när förväntningarna krockar med verkligheten på det mest anti-klimaktiska sättet? Jag snubblade över en video på TikTok som satte ord på något jag brottats med gällande min relation till alkohol.

Tänk dig förväntningen av att återse en film du älskade som barn, eller att äntligen sätta tänderna i en maträtt du längtat efter i månader. Den där förväntansfulla glädjen, att få återuppleva något magiskt. Översätt den känslan till alkohol. Ett snabbt stopp på Systembolaget efter en lång arbetsdag, kvällens rutiner avklarade och barnen i säng.

När det första glaset väl är upphällt, är euforin på topp. Men sedan – smyger besvikelsen sig på. "Var det här allt?" Föreställningen om glädje och nöje kollapsar till en grå och platt verklighet. Det där underbara var inte så underbart längre. Var det verkligen värt det?

Har någon annan känt detsamma? Den där inledande entusiasmen för något som visar sig vara en skugga av vad du minns eller förväntade dig? Låt oss prata om den där gapande avgrunden mellan förväntningar och verklighet, speciellt när det gäller alkohol. Är det bara jag, eller är vi fler som står inför denna besvikelse?

@vår2022 @Denlillamänniskan tack fina ni för pepp och hejarop! Igår var en sån underbar vårdag ute i lekparken med treåringen, idag vräker snöblandat regn ner - kontraster 😅 har enormt mycket på jobbet denna vecka men känns bra, inte en minut över att tänka på A, utan beta grej för grej och sen i säng typ! Det är sådana här veckor jag sedan avslutat med massor med boxvin från fredag kl 16, för jag "är värd det"... Så får vara extra uppmärksam i helgen. Boka in spinning, gympa med dottern, vila och lite renoveringsfix hemma. ❤️

Hej Mdieselm, du verkar ha det tufft just nu. Vill du berätta lite mer? Vad är det som gör att du känner dig uppgiven?