Senaste kommentarerna i forumet

Fortsätt att: försöka, försöka, försöka......-det ÄR inte lätt. Men du hoppar ju "upp på pållen" gång på gång - och är beslutsam. Väldigt bra! Och du är ju inne på det själv: Se på de nyktra dagar du faktiskt skrapat ihop - de har ett stort värde. Se framstegen istället för nederlagen. Du är ju på rätt håll, kompassriktningen är rätt. Jag håller på dig. Fortsätt kämpa!/Anders

Dag tre, start och stopp hela tiden.
Skillnaden är att jag får nyktra dagar och jag försöker.
Tidigare bara drack jag och såg inga bekymmer.
Mår mkt mkt bättre, trots att jag fortfarande dricker för mycket.
Ser fram emot en nykter lugn helg ☕️??

Har hållit mig ifrån A och är nu inne på dag 2. Från att ha varit vaken hela natten till igår utan ens någon minuts sömn somnade jag gott igår kväll och sov som en stock. Svettades mängder men ser det som något gott - giftet ska ur kroppen!! Magen känns redan bättre och nu ser jag fram emot att möta våren nykter och förhoppningsvis fräschare för varje dag som går. Har möjlighet att jobba hemifrån denna vecka så håller mig sysselsatt med jobb på dagarna och sedan umgås med familjen på kvällen. Beroendecentrum har inte hört av sig men nu känner jag mig stark och målmedveten med familjen som stöd. Jag och maken har pratat (mycket) och det känns bra och jag har nu deras stöd. Massor av kramar till er alla därute som kämpar!! Ha en underbar dag❤️❤️❤️

M . M .
Har läst länge om din kamp ..
Så skönt att höra att du känner flyt och som du säger ..bara att go with the flow.... :-))
Du har en härlig resa framför dig,
Har precis kommit hem från Rom , den eviga staden ..
En fin fredag till dig också ..Kram Ler igen

Jo, jag skriver ju också för "mig själv" - vilket ibland leder till kommentarer, tips, förståelse - eller kanske hjälp för någon annan. Och visst är det en tillfredsställelse! Sovit en låååång natt, behaglig som tusan (iofs med hjälp av insomningstabletter) och välbehövlig. Har haft en rätt påfrestande grej på jobbet den senaste tiden - som verkar ha löst sig. (inte på bästa sätt - men löst). Har själv fått avlastning med ett par saker som tyngde. Berättade för de andra att jag faktiskt nog hade tackat ja till ett par grejer för mycket (duktig flicka-syndromet), men att jag inte mäktade med. Lätt att säga ja - men det skall ju utföras också. Kollegorna förstod - och jag blev av med ett par saker. Så lättad var jag igår kväll. Dels för att jag stått för mig själv - och sagt som det var, men också för att jag blev av med en uppgift som brukar sluka rätt mycket tid och energi ett par veckor i månaden. Skönt med kollegor som förstår. Det kanske syntes på mig att jag var redo att lämna hela projektet om avlastning inte varit möjligt - och det tror jag inte att någon ville. Vi omfördelade sysslorna lite bara.......

Känns bra idag - kommer säkert att ha liiite tablettabstinens - men det får vara så nu när jag sakta men säkert skall trappa ner på dessa underbara/förhatliga j-a piller.

Ja du ser ju själv hur bra du mår utan A. Jag tycker det verkar som att det är sysselsättning som är det du behöver.
Att ha en liten plan för varje dag. Skulle du redan nu kunna planera lite för nästa vecka? Vet att du bor i en liten stad men kör till en
större, unna dig något. Fixa fötterna, massage, gå och ta en fika, sitt i solen, städa huset, fixa trädgården. Ha en plan!

För var dag nykter så stärks du. Du var så stark och du mådde SÅ bra innan du åkte. Och självklart kan du göra det
igen. Ta en dag i taget nu och vips så har du din månad igen. Du klarar detta, jag är övertygad.

Kram Gunda!

och banan är just för tillfället rak.
Tack för ert stöd.

Som sagt mycket som händer i mitt liv just nu.
Det händer så mycket bra saker att jag förvånas lite.
Har flyt och det är bara att go with the flow....

*Ny lägenhet i attraktivt område i Sthlm. Ska nyrenovera denna fina 30-tals lgh.
*Nytt jobb, bartending absolut men inte alls med någon fylla
utan en liten vin/öl bistro, en liten mysig restaurang med mycket stammisar.
Inga långa nätter utan slutar i rimlig tid på kvällen
*Köpt en liten bil för pengarna jag spar nu när jag inte dricker.
*Åker till Rom i Maj

Jag har mycket att se fram emot - det kommer bli en fin.bra vår och sommar.
Känner mig trygg och jag kan verkligen inte ställa något på spel.

Kram och jag önskar er alla en fin fredag.

med vatten även en fredagskväll. Eller en god A-fri drink.
Eller ett kraftfullt gott A-fritt Italienskt vin? Det finns bra A-fria alternativ.
Hur vore det?

Kram Fina

Ditt inlägg om att du tagit kontakt med beroendeenheten.
Jättebra gjort och hoppas de hörde av sig.
Kram fina du och ha en bra fredag. ❤️❤️❤️

– du är speciell, men på ett helt diametralt motsatt sätt som din fd chef var. Dig skrattar man med, – inte åt!

Jag vill prova medicin. Frågan är hur de ställer sig till att ge medicin till mig som har ett erkänt alkoholproblem.

Hej hopp, då är jag nog på G igen. Lite svårt att sova, men när jag äntligen somnade så sov jag så där,
jag drömmer en massa tok, det har jag märkt att även då jag lägger mig påverkad så drömmer jag en massa.
Vet inte varför hjärnan beter sig så.
Men i alla fall så vaknade jag och orkade ligga kvar, annars hoppas jag upp omedelbart, för kroppen värker,
det är så skönt att när man lägger sig nykter så värker inte kroppen så fasligt.
Ha en fin fredag alla. En dag i taget!

I kylen ligger en synnerligen välväxt och fint marmorerad entrecote. Middag i kväll? Råstekt potatis, haricot verts, bea,... och ett kraftfullt rött italienskt till det vore pricken över i?! Vågar jag? Kan jag??
Vi går i familjerådgivning och där har rådgivaren och jag lyckats pränta in i mannens (trä)skalle att han INTE SKA KÖPA HEM till mamma!! Om jag väljer att dricka så ska jag bestämma över det själv och jag föreställer mig att jag kan sköta det fint, så där som jag gjorde förr i tiden. Om jag inte köper hem en flaska (1... flaska!) så är risken att när jag kommer hem i kväll så sitter han där och pimplar sitt påsvin som vanligt och jag ställer mig att laga mat och dricker vatten. Hur kul är det en fredagskväll?

har betytt oändligt mycket för mig. Jag gick en gång i tiden i psykoanalys (vilket väl närmast var livräddande), men reste mig ibland från soffan och fräste att "varför går jag inte bara hem och skriver!! istället". (Otacksamhet... är människans natur...?) Sagt och gjort – efter avslutad analys fortsatte "pratkuren", nu i bloggform och helt gratis för mig... och till viss glädje för andra människor, visade det sig. Oändliga var de inlägg och tacksamma kommentarer jag fick av människor därute. Vilken win-win! Mina våndor (och glädjeämnen) blev till nytta för andra!! Och för mig blev det en terapi nästan i paritet med analysen!

Tidigare skrev jag mycket på min blogg, men var då tvungen att behålla de mest utlämnande - och egentligen för mig viktigaste - bitarna för mig själv eller maila min terapeut. Att kunna lämna ut allt utan att anhöriga riskerar att ta illa vid sig så det jag skriver blir synligt och kan mötas ger betydligt mer, även om en hel delmav självhjälpen är skrivandet i sig. Mina tankar lägger sig snyggt uppradade i texten istället för att, som de annars gör, fara runt huller om buller.

och mentalisering (reflekterande över sig själv) i syfte att kära sig känna igen starka känslopåslag och stanna upp istället för att agera på impulser. Ursprungligen skräddarsytt för patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline). Är en väldigt bra metod även i vissa former av impulsivt missbruk. KBT kan också innehålla inslag av känsloreglering, men är i sin renodlade form beteendeterapi. En skicklig terapeut blandar olika skolor utifrån behov.
Flymedsprit, jag tycker du ska tacka ja till att prova medicin. Mig har det hjälpt oerhört mycket

när jag skriver. Om jag sedan är till någon glädje eller nytta för någon annan så slår det egot med hästlängder! Det finns inget härligare än att betyda något för någon annan! Så är det ju bara. Annars hade jag ju kunnat sitta och tugga för mig själv i min ensamhet enbart. Ett annat sätt att få finnas till i den livsviktiga gemenskapen är ju att engagera sig i andra, precis som ni - Magnus och Anders – nu gör. Jag tröstar mig också med att många läser det man skriver utan att själv skriva. Mina ord cirkulerar i cyberrymden för evigt...?
En annan aspekt på det hela är att det blir en träning i att fronta mitt alkoholistiska beteende – detta att ömka mig själv och vilja ha omedelbar behovstillfredsställe; misstro världen och framtidsutsikterna.

I juni i fjol var utredningen klar och jag träffade då läkare. Diagnosen är för mig något diffus: Lättare depression, (vilket jag tycker låter som ett symptom), lättare för att jag inte har några självmordstankar (antar jag). Då sattes jag på väntelista för KBT. Här hade jag kunnat välja annan vårdgivare för att hålla mig inom vårdgarantitiden. Jag valde dock att vänta för att jag har fått stort förtroende till den psykologen som gjorde utredningen.
För ett par månader sedan upplevde jag min situation värre och fick då ett nytt besök hos psykologen, där medicin kom på tal. Därför skall jag träffa läkaren igen om en månad.
Vad det gäller DBT. Här på lasarettet använder de UP (Unified Protocol), som har någon form av grund i KBT. Det sägs att DBT och UP är liknande modeller.

riktiga jobb. Det var inte vad jag hade utbildat mig för och det var inte i den bransch där jag hade föreställt mig att göra karriär, men det var det jobb jag blev erbjuden så jag tog det. Lönen var inte dålig och arbetsuppgifterna var av den typen som växer med ens förmåga. Persongalleriet på arbetsplatsen var det vanliga antar jag; där fanns den förhatliga avdelningschefen som alla var överens om hade psykopatiska drag, där fanns nippertippan som bara pratade om discokvällar och nattklubbar, där fanns den styvnackade förmannen som alltid gjorde Det Rätta och där fanns den knäppa chefen. Just den här chefen ägde också företaget och var av det mer excentriska slaget. Han var av gammal finsk adel som gift in sig i gammal svensk adel en gång i tiden och som ärvt både företag, gods och pengar utan att för den skull vara kvalificerad att handskas med någotdera.

Han hade ett märkligt sätt att kommunicera; han kunde påbörja ett resonemang för att plötsligt avbryta, ibland mitt i en mening, och försvinna iväg. En halvtimme senare kunde han komma tillbaka och bara fortsätta där han slutat, exakt där han slutat. Det blev lite förvirrande ibland eftersom jag själv ägnat mig åt annat under den tid han varit borta och inte omedelbart kunde erinra mig vad vi pratat om. Han var också noga med att vi alltid skulle veta var han var och vad han gjorde, så han hade för vana att för varje steg han tog på sina räder runt staden ringa och informera oss. Det här var före mobiltelefonernas tid, så han fick lägga ner en del möda på att hitta en telefon han kunde låna, ibland kunde ringandet ta mer tid än själva det ärende han skulle uträtta. Nästan varje morgon ringde han från postkontoret och informerade oss om att han nu hade hämtat posten och snart skulle vara på sitt kontor. Postkontoret låg bara femhundra meter från jobbet, så det tog sällan mer än några minuter innan han klev genom dörren. Kanske var det av hänsyn till oss han ringde; så att vi skulle hinna lämna fikarummet för våra arbetsplatser innan han dök upp.

Han var tämligen disträ och hans meddelanden kunde ibland vara nog så kryptiska, som den gången han ringde och meddelade att "elektrikern är här och jag har inga kläder på mig så jag kommer sent idag" och sedan bara lade på luren. Hans förmåga att tappa tråden kunde ta sig riskabla uttryck ibland, som den gången hans son och dennes hustru skulle gå på teatern och han skulle passa det halvårsgamla barnbarnet. När de kom hem var lägenheten renons på farfader men barnet låg och sov i sin säng. Dom hittade honom senare på en restaurang i närheten; han hade gått ut för att köpa cigarretter och blivit hungrig. Eller som den gången han skulle på tjänsteresa, hustrun satt på balkongen och halvsov i solskenet medans han packade; när han var klar stängde han balkongdörren och åkte till flygplatsen. Hustrun satt där hon satt, det fanns inget dörrhandtag på utsidan så det hela slutade med att brandkåren fick komma dit och plocka ner henne med en stegbil.

Ha en fin dag allihop!

Hej Anders!
Jag är fortfarande här och jag firar 30 dagar imorgon!!!! Ikväll ska jag på ytterligare ett AA möte. Tänk om någon skulle ha sagt till mig för ett år sedan att jag skulle gå på AA en fredagskväll. Då hade jag nog skrattat ihjäl mig :-)

Jag släppte min egen tråd för ett tag sedan då jag upplevde att det var svårt att på igång den riktigt, svårt att få kommentarer och jag ska erkänna att jag blev lite störd över alla kommentarer om stöd påmforumet men upplevde inte riktigt att jag kände det.

Att vara irriterad, självömkande, arg, hysa agg etc är en alkoholists värsta fiende. Därför släppte jag min tråd. Kommer säkert att ta upp den igen när jag blivit friskare.

Försöker dock stödja och kommentera nykomlingar på forumet i den mån jag hinner.

Jag mår som en prins och njuter av varje dag som nykter. Vill inte gå ock lägga mig och längtar varje kväll efter kommande morgon. Det är alltså inte synd om mig :-)

Grattis till dina nio dagar! Det är nu du kommer att uppleva stora skillnader i ditt liv och mående dag för dag!
kör hårt och ha det bra!

Hej Rövarkulan!
Jag var på AA så sent som igår och då diskuterade vi just första steget. Dvs att erkänna sig maktlös inför alkoholen och därmed bekänna sig som alkoholist.
För mig har det pågått en inre kamp under många år där jag förstått att jag är beroende men liksom vägrat erkänna och levt på hoppet att jag har fel.

Att sitta på AA och för första gången berätta/erkänna inför en hel grupp var jobbigt för mig också. Jag grät men snarare av lättnad. Min inre kamp var över och jag hade kapitulerat. Det var så otroligt skönt att släppa ut detta.

AA har 12steg för tillfrisknande och vi brukar säga att det viktigaste steget som även är förutsättningen för övriga steg är just första steget där vi erkänner läget.

Fortsätter du att gå på AA? Själv går jag varje dag nu.det ger mig stöd och styrka. Jag känner mig som Stålmannen efter varje möte och det håller med råge till nästa möte. Sedan är det ju fantastiska människor och en obeskrivlig gemenskap.

Oerhört tacksam för AA och gemenskapen.

Fredagskram till dig gamle forumvän. Glad att vi lever / mt

morgonen är oftast bästa stunden på dygnet. Precis som vår och försommar väl upplevs som bästa tiden på året av de flesta.

Du har så rätt, vissa sinnes-stämningar och -tillstånd kan upplevas som berusande, eller euforiska. Naturliga positiva tillstånd, utan giftiga kemiska tillsatser.

Hoppas du får en fin morgon och en bra dag Dionysa

..sedan händelsen, och det sitter fortfarande kvar, minnesbilder, ljuden och känslan.
Det är obehagligt men tunnas ut med tiden, precis som minnena med mordet på dotterns bästa kompis.
Det finns kvar, försvinner inte men som svärsonen brukar säga, man vänjer sig vid dem.

Frugan har det lite tuffare, hon bryter ut i gråt när hon pratar med någon om det, och det vill hon gärna, hennes sätt att bearbeta det.
Vet inte vad som var det värsta, synen av döden eller chocken över allt som hände runtomkring.
Fascineras ändå lite över människors reaktioner, hur pass nära det överensstämmer med filmatiseringar, tystnaden, stillheten, chocken.
Vissa blev helt stumma och var stela i blicken, frånvarande, andra babblade på, ställde samma frågor om och om igen, några blev aggressiva, en del gick eller sprang helt planlöst fram och tillbaka.
Min egna reaktion blev att jag var sammanbiten, vandrade med händerna i fickorna och observerade insåg stundens allvar och försökte bilda mig en omfattning om hur stor skadan var, inte röra eller ändra på något för den efterkommande tekniska undersökningen, och om jag kunde göra något för att hjälpa någon.
Min hjärna har fullt upp med att katalogisera minnesbilderna och få dem i kronologiskt händelseförlopp, försöka dra slutsatser osv.
Men som sagt, minnena kommer för alltid att finnas kvar, men sjunka undan något.

Döden fashinerar mig på något sätt, en god väns styvpappa dog i veckan, en äldre herre som kommit sig upp i åldern och som man med rätta kan tycka att det har blivit rätt tid för honom att lämna jordelivet, han har levt sitt liv, ett gott sådant också.
En väldigt artig man som på ett belevat sätt lyfte på hatten för damerna och gärna kurtiserade dem, välklädd och alltid nykammad.
Lite dement sista åren men undslapp att ligga döende och som en grönsak, en värdig död, han dog "frisk".
Inte allt för tidigt som de som miste livet på Drottninggatan, och jag har många gånger tänkt att när är ett liv som mest värdefullt?
Som barn, som vuxen, medelålders eller som gammal.
Och det enda jag har kommit fram till är när andra i beroendeställning påverkas av någon annans död, såsom barn eller någon med speciella behov/handikapp, ledsna blir nog alla lika mycket.

Tänker ofta på en kollega som miste sin man i stroke vid 35-års åldern, hon blev ensamstående med två skolbarn, hus, bilar, sommarställe, hans företag, ja allt möjligt som hon inte hade en aning om hur det skulle skötas.
Idag är hon en nybliven pensionär som har sålt lägenheten och flyttar mellan sina döttrar som båda bor utomlands och hjälper dem med sina barn, sina företag och hennes lilla firma som tillverkar smycken.
Det enda hon har kvar efter sin mans bortgång är sommarstugan som hon aldrig avyttrade, den har hon kvar för att få sin dos av svensk sommar, och hon är självsäkrare än någonsin, hon vet att hon kan fixa det mesta och är inte rädd för någonting längre.
Hon gick starkare ur det som hon allra först trodde skulle bryta ner henne, hon lärde sig av det hon inte kunde och hon gjorde det på sitt vis, och det gick ju hur bra som helst.

En liten tanke som jag också har i bakhuvudet när det kommer till att avvänja sig med alkoholen, det går att fixa hur jävligt det än ser ut till en början, och det finns inga skrivna regler om hur det ska gå till, man löser det på sitt egna sätt, om man inte gör avkall på sitt mål, mitt var att sluta dricka och må bättre både i kropp och själ, det tog sin tid och var inte lätt, men värt.

Livets resa i med och motgång, man vet var man har varit men inte var man till slut hamnar, allt däremellan är livet som precis just nu sker och då gäller det att försöka klara av det, om det så är bara timme för timme, minut för minut.
Nykter eller berusad, ja det är upp till var och en, men om det är ett obehag så är det lika viktigt att göra någonting åt det.

När det är dags för mig att lämna jordelivet så vill jag känna att jag har levt fullt ut, inte ångra saker som aldrig blev gjorda.
Man vet aldrig när klockan är slagen och det är så dags att ångra sig då.

Därför lever jag nu, imorgon kan det vara försent...

Berra

Ingen fara. Du skrämde inte upp mig. Tvärtom! Du öppnade mina ögon och så jag kan gå i försvarsställning inför helgen. Tack ska du ha!