Senaste kommentarerna i forumet

Och då menar jag sovit som en stock. Märkte direkt när jag vaknade att det hade varit en annorlunda sömn denna natten. Kroppen kändes utvilad och avslappnad på ett helt nytt sätt och jag ville inte stiga upp utan fortsätta sova. Vilken känsla! Flög upp ändå och startade kaffet och en maskin tvätt. Filat fötterna och fikat ute i solen, men inte ensam..... Min numera ständige följeslagare har varit närvarande hela tiden även i duschen. Örk! När jag stod där och njöt blev jag irriterad över att den skulle slingra sig runt mig även där, helt naken och utan försvars rustningen på mig. Det lät knasigt eftersom jag duschar utan kläder, så klart! Fast jag har trillat i poolen med kläderna på, fast det är en annan alkoholpåverkad historia.

Tack AlkoDHyperD för dina ord. Dom satte sig direkt och nu lusläser jag din tråd och tycker du är toppen!

Som sagt så är det nog jobbet denna veckan som räddar mig från alkoholen. Kvällspass är bäst ur den synvinkeln. Visst har jag supit till det många gånger mitt i natten och framåt småtimmarna, så det har inte hjälpt alltid.

Mina ungdomar hemma skannar fortfarande av mig från topp till tå lite då och då. Som i en science fiction film. Nu känns det ok med innan dessa snart 18 dagarna tyckte jag inte om det. Skämdes så mycket över mig själv. Usch!

Tänk positivt och njut av våren (det ska jag försöka göra)

Jättebra av dig! Jag tror absolut att jag är på samma väg nu. Kram!

Det är så lätt för oss periodare att glömma att vi har sjukdomen. Vi har ju mer än MVG++ i nykterhet. Periodvis.
Påminn Påminn Påminn din hjärna hela tiden.

Varm kram

MM

Wow! Liksom....:-) Strålande insats - och tack för kloka kommentarer "hemma" hos mig........

I just woke up one day and
I decided I didn't want to feel
like that anymore,
or ever again.

So I changed.
Just like that.

Tack för era kommentarer......! De värmer verkligen. Jag blir så glad av era referat och era insikter. Jag är nästan där - hoppas jag. Frågorna du ställer till dig själv MM är ju lysande - och har ju så självklara svar. De skall jag ha i bakfickan. Och gillar din, Pi´s, förklaring om beroendehjärnan. Har ju kört helt nykter i flera månader - och då närmat mig det "stadie" när beroendehjärnan får allt mindre att säga till om. Har ju varit där......-och det är/var ett skönt ställe att vara på. Behagligt! Men kräver också, som du säger, observans på sug/tankar på "kan jag-bara lite?". Tack snälla ni.....

MT det stämmer. Ikaros och jag hör ihop på nått vis. Jag vet inte hur. Vi kanske har vart släkt i ett tidigare liv? :D
Vi blev nyktra på exakt samma dag efter en exakt lika lång period av drickande. Strange men så är det.

Ikaros - jag vet. Den där tanken får inte glida genom mitt huvud. Jag blev arg på mig själv att jag tänkte så.
Klarade dock av den. Att inte hinna är fel, för vi med sjukdomen hittar alltid tid. Om vi vill. Livsfarligt. Tack...

om att jag eventuellt någon gång längre fram där framme i framtiden i sommar i vår i vinter i höst på grillfesten i Spanien på festen på en AW 2025 blah blah. Listan kan göras hur lång som helst. Skulle jag börja fundera på att "ja men nån gång där kommer det att funka" då skulle jag ha mycket mindre chans att klara mig. Jag hittar min styrka i att veta att det ALDRIG NÅNSIN EVER kommer att fungera att dricka ens 1 cl sprit.

Är själv inne i en skilsmässo?process och suger i mig alla råd och tips jag ser. Undrar nu om jag skulle kunna väcka oss ur handlingsdvalan och sedan... fortsätta bo ihop på ett vettigt och kompromissinriktat vis! Både äta kakan och ha den kvar... Om man har en lång historia ihop kanske det är dags att bli vänner på riktigt! Vänskap är viktigt.

Jag fyller i lite här med att det går att leva ett utmärkt liv utan alkohol.
Livet blir lugnare när man inser att jag kan aldrig mer, jag accepterar att
mitt liv oavsett vad som än händer ska vara A-fritt.

Jag får hjärnryck men jag har lärt mig att resonera med mig själv innan jag går till handling.

De frågorna (jag har lärt mig att ta en time-out när det dyker upp) jag ofta ställer mig själv är när ett sug kommer:
Hur vill jag må imorgon? Svaret är jag vill må bra. Jag vill älska mitt liv. Då är INTE A ens att tänka på.
Vill jag ta mig upp för denna förbannade uppförsbacke igen? Nej. Aldrig. Det är att befinna sig i helvetet.

Jag och bara jag kan styra hur jag vill ha mitt liv. Jag bestämmer! A bestämmer inte över mig längre.
Jag kommer inte låta det ske.

När jag och min ex-sambo separerade gick det undan. (Fast vi gick nog och grubblade på varsitt håll i fem år kanske.) I mitten av oktober sa han "vi borde komma till skott och separera." Jag tänkte "nu tar jag bollen och springer", så jag svarade "jag håller med dig, hur gör vi rent praktiskt?" 1,5 månad senare flyttade jag. Under hela den tiden, och tiden efteråt, har min ex-sambo varit så klok och lösningsorienterad. Mer än en gång har jag tänkt "hallå, var har du varit de senaste 15 åren kloka människa?" Jag tror att beslutet och "göra något åt saken" väckte oss båda ur en deprimerande handlingsdvala. Numer är vi som syskon, har en kanonrelation. Varmt lycka till med allt!

...och tyvärr tror jag att det mesta beror på mig. Allt smygande., planerande och när detsedan har gått käpprätt åt helvete har satt sina spår. När jag bara vill ha kärlek och omtanke vill mannen ha sex vilket gör att jag drar mig för att visa ömhet... vi skulle behöva hjälp men mannen vill inte...
Jag älskar honom men kanske att vi har vuxit isär (och det även innan alkoholen slog sina klor i mig) Jag har alltid varit den som fått stå för ansvaret hemma (räkningar, läxor, etc..) och orkar inte längre vilket gör resten av familjen till en röra av kaos.

Massor av kramar till dig och till er andra!!! ❤️❤️❤️

dörren till alkoholen är stängd Anders 43. För precis som AlkoDHyperD skriver, och som de flesta här inne insett, så kan man aldrig bli en måttlighetsdrickare när man väl utvecklat ett beroende. Utan man får bestämma sig, och vara helt övertygad om, att man INTE KAN dricka något mer.

Du Anders som haft flera långa uppehåll vet ju också att vinsterna är stora, och uppväger det jobbiga med kampen mot alkoholen. Tidslinjen är att först lägger sig abstinensbesvären efter några dagar, sedan ebbar den alkoholrelaterade ångesten ut på några veckor, slutligen, och det som tar allra längst tid att upphöra, är beroendehjärnans förmåga att förvränga tankarna till sug eller impulsstyrda galna infall. Här är det frågan om åtskilliga månader. Därefter har beroendehjärnan mycket små möjligheter att ställa till det för oss. Det gäller bara att vara lite observant och vaksam, annars rullar det på bra med det nyktra livet. Men, och det är viktigt, spåret eller programmet i beroendehjärnan som orsakats av alkoholen finns kvar livet ut, och startas upp med även den minsta mängd alkohol. Så vid dina tidigare uppehåll, har du kommit till fas tre i denna utveckling, och där matat beroendehjärnan med små mängder alkohol. En slags rysk roulette-variant av nykterheten för oss som utvecklat ett beroende (=utvecklat alkoholism).

Självklart kan du fixa det här Anders 43. Precis som många andra här inne lyckats. Det ger gott hopp och stora möjligheter. Tänk vad hemskt om det bara fanns ett par stycken av alla på forumet som hade lyckats bli fria, och alla andra misslyckats. Då hade det varit dåliga odds. Men så är det inte som tur är.

Med övertygelse och beslutsamhet går det. Det kommer du att upptäcka Anders.

Ha en bra dag!

Att be om hjälp för att man inser att man inte klarar det på egen hand är styrka. Att våga se att man inte har makt över sin sjukdom är styrka. Om du så ska krypa in på mottagningen - gör det!
Hade du klarat detta på egen hand skulle du gjort det. Du är inte där du nu är för att du vill det. Beroendehjärnan vill det. Den vill också att du ska låta bli att söka hjälp så den får fortsätta. Gå emot den. Gå emot skammen och rädslan. Gör det!
Kram

Jo absolut har jag haft en fin påsk, men den har inte varit alkoholfri. Jag har inte druckit så jag tappat kontrollen tack och lov.
Men det som är jobbigt är att jag har fortsatt att smyga. Jag vill inte jag kan inte fortsätta så här.
Varje morgon tänker jag att, "nu i kväll ska jag inte smyga, jag ska gå och lägga mig i tid och jag ska bryta mitt beteende"
Men varje kväll har den tanken blåst bort.
Gode gud, hjälp mig att orka ta tag i mitt liv!
Nånstans så mår jag ju inte bra i mitt förhållande, men jag vet inte om det är alkoholen som talar eller om det verkligen
är jag som gör det??
Vet inte om ni andra har varit med om det här, skulle så gärna vilja ha lite feedback, om ni haft det så här, stannat i förhållandet och vänt tankarna.
Hur har bar ni er åt för att det skulle väna?
En förvirrad Gunda!

Jag tror att du måste söka hjälp - skit i "att finna styrkan". Styrkan kommer när du sökt hjälp! Antingen via arbetsgivaren (vet att det kan verka skrämmande, känner så själv), eller via vilken vårdcentral som helst - om du inte har ett "beroendecentrum" i närheten av där du bor. Bor du på en liten ort, och är rädd för vem du skall möta? Skit i det. Skit verkligen i det. De HAR tystnadsplikt! Vänta inte på kraften - ring idag, eller bara knata iväg till vårdcentralen. Berätta sanningen - och få hjälp! Hoppas att du har styrkan. Jag håller på dig. All kraft till dig....../Anders

Tack, Hjärnklar!
Vi har pratat och maken gör allt för att visa hur mycket han bryr sig om mig. Det värsta med den förändringen är att jag blir förvirrad. Jag vill ta emot hans försök, för vi är inte ovänner på något sätt, och jag vill uppmuntra hans nyvunna handlingskraft både för hans egen skull och för barnens, för jag vet hur mycket de påverkas och hur glada de varit de senaste dagarna.
Samtidigt som jag vill uppmuntra honom och inte åter trycka ner honom i depressionen vill jag inte ge falska förhoppningar.
Jag låter det vila i det som är, håller diskussionen levande genom att vi ska ta upp praktiska lösningar med vår familjebehandlare i morgon och därefter skicka in ansökan om skilsmässa. Vet bara inte hur han kommer att reagera på det definitiva i ansökan. Om han ger upp igen eller kan förstå att det ändå bara är en prövoperiod under sex månader. Vi kan lösa det utan att sälja hus eller ordna permanent boende för mina föräldrar har fritidshus och en lägenhet i närheten.
Nykterheten håller. Jag har övertygat mig själv om att jag är 100% alkoholist. Alla självskattningar slår i taket och svårighetsgraden är den högsta så jag kan inte lura mig själv.
Men, jag vet också att den kunskapen inte är värd ett skit om jag väl bestämmer mig för att ta en suparperiod till. Därför är det "vita knogar" utan förnekande men med ambivalens angående vilja att må bra kontra "köra-ett-vansinnesrace-bara-för-att-ge-fingret-åt-världen"...
Mr Hyde tar sig idag endast uttryck i fortkörning och fuck-it attityd. Nåväl, träningsläger till helgen, garanterad nykterhet en vecka till således ??

Jo jag skall verkligen hålla i nykterheten nu. Jag måste! Tyckte att det var intressant att se de sista åren lite "schematiskt" uppställt - bara själva dryckesperioderna........ Jag måste hitta andra lösningar för att ta hand om ev ångest och mot/medgångar. Alkohol är en metod som är förbrukad för min del. Stängd. Ej tillgänglig. Det står nu så självklart klart....!

Vet inte var jag ska börja.... Har levt med en alkoholist i ett långt äktenskap, vilket långsamt men säkert skapade ett medberoende / beroende. Vi är nu skilda men det var och är fortfarande en mycket konfliktfylld relation. Vi har tå minderåriga barn. Jag tröstdrack på kvällarna. Mina anhöriga gjorde en orosanmälan till soc vilket ledde till en full utredning som fortfarande pågår. Jag blev så oerhört besviken att mina anhöriga inte försökte prata eller konfrontera mig, innan de gjorde denna anmälan. Vår relation blev väldigt frostig, och jag kände mig ensammast i världen. Soc tvingade mig göra ett PETh test vilket inte var så bra. På eget initiativ gjorde jag ett nytt test som var bra, och jag hade drastigt dragit ner på drickandet. Jag blev vän med mina anhöriga igen. Men för några veckor sedan inträffade nya konflikter med mina anhöriga och min exman. Jag föll dit igen. Nu tvingar soc mig att göra ett nytt blodtest, enligt deras vårdplan (inte pga någon ny anmälan). Jag är livrädd och har fortsatt dricka tills för några dygn sedan. Jag skäms och anklagar mig själv något oerhört. Skammen och ångesten är värst. Skulle så gärna vilja ta ett glas på kvällen för att trösta och lugna mig, men jag har låtit bli i 2 dygn nu. Jag är ensam med barnen och tar väl hand om dem såväl praktiskt som emotionellt och hittar på många aktiviteter med dem. De är mitt allt, och det borde vara motivation nog. Jag känner mig så hemsk....

Hej! Hur har du det? Tänker på dig! Kram!

Så du kan se tydligare. Ja, det ser onekligen mycket bättre ut i år!
Som vi alla vet kan man aldrig bli botad och börja måttlighetsdricka när gränsen till beroende väl passerats. Låter som du, precis som jag själv, inte kan veta om nästa suparperiod slutar i katastrof eller inte. Håll i nykterheten nu!
Kram

Igår var ingen bra a-dag. Slank i för mycket både på dagtid och kvällstid. Illa "dold" fylla med ett synligt glas för att ha förklaring på andedräkt. många fler glas hade hinkats i tidigare.

Idag blir det bakisjobb.

Bra att skriva här så det blir synligt för mig själv hur sjukt och äckligt det är och att jag alltid verkar hamna här.

Skärpning igen, antabus nästa.

Det låter som du druckit i veckan och att du inte mått så bra. Tänker på ölen du drack förra helgen, som ett experiment. Kan de ha triggat dig? Det brukar ju fungera i början, dricka lite och kunna stoppa. Sedan har tanken väckts om att måttlighet är möjligt och tanken ger näring åt begäret samtidigt som man även väckt upp beroendehjärnan.
Hur är det nu? Kan du se det som att du provade och fick svar på frågan om du kanske ska hålla dig helvit ett tag och undvika alkohol helt, istället för att veckan ska upplevas som ett misslyckande?
Kram

Nya möjligheter...❤️ vilken typ av hjälp vill du ha? Har du möjligheter att prata med din arbetsgivare? De har ju ett ansvar.
Å du dessa PET-flaskor ger mig rysningar än idag. Gjorde likadant...

Kram!

Vad du än gör, lämna inte den lilla glipan, tilliten till dig själv och styrkan i din övertygelse!
Jag har själv märkt, att när jag medvetet eller omedvetet planerar återfall är det första tecknet ett uttalat tvivel och beslutsamheten byts ut mot förhoppning. Även de förskönade tankarna på alla positiva upplevelser av berusning dyker upp. Precis som du skrivit ovanför kan jag nästan fysiskt känna det i kroppen, hur avspänd den skulle kännas.
De tankarna kan du inte förhindra, men du kan hjälpa dig själv genom att, precis som du gjort, även beskriva de negativa följderna.
När jag läser orden "hoppas att jag klarar den också" (kanske och förhoppningsvis har jag helt fel) tänker jag att det ligger en antydan där. Lite åt hållet: 'om jag skulle dricka idag så har jag iallafall hållit ut länge och förvarnat om att det är svårt, lämnar valet åt ödet och lägger det utanför min makt'
Hoppas mina observationer kan hjälpa dig att ta kommandot över den listiga djävulen. Det kanske skulle vara bra att lägga upp en strategi för de närmaste dagarna. Många här inne tycks ha det extra svårt efter 2-3 veckor och rent biokemiskt ska det visst vara en period då kroppen är helt avgiftad och därför kräver mer av giftet, därav de kraftiga sugen.
Varje gång du tvivlar, skriv om det! Du har klarat att stå emot redan, du klarar det även i fortsättningen. Och - matar du inte monstret kommer det till slut att skrika lite mindre.
Kram och styrka