Senaste kommentarerna i forumet

Vill bara höra hur du har det? Hur du mår och hur det går? Kram!

Körde ett hårt pass på cykeln med mina klubbkamrater och jag måste medge att jag tappat en del denna vinter. Säkert beroende på att det blivit mer alkohol än tidigare år! Bara kämpa på och ingen alkohol! Vill må bättre!

Väldigt tufft.

Har varit fem sex varv på tippen med div skräp och skrot.
Hade så mkt energi, det hade jag aldrig aldrig orkat om jag drack igår det är i alla fall säkert.
Satt i bilen och tänkte på det, fan va skönt och kul att va pigg och nykter.
Det borde jag vara resten av livet, absolut blev slutsatsen innan jag hade åkt klart.
Hoppas alla är nyktra och nöjda som jag är i kväll :)

var såg du bilder på alkoholister före och efter, kanske kan vara bra att titta på när det kommer sug i framtiden.

Jag älskar också det citatet av farbror Melker!
Välkommen hit. Det här är en bra plats att reflektera över det man inte kan eller vill dela på riktigt riktigt än.

Jag har också sömntabletter till behov. Hade några veckors nykterhet i början av året och sov bättre än på länge. Sammanföll med byte av antidepressiv medicin där jag märkte betydligt minskat sug av alkohol tillika betydligt bättre sömn. Tyvärr fick jag andra biverkningar och fick återgå till min vanliga. Nu har jag sovit sämre några nätter men varit utan sömntablett. Sömnen försämrades lite när jag bytte medicin och ännu mer sen helgen då jag drack rätt mycket.

Varför ska du testa måttligt nu till helgen? 3 veckor är ju fantastiskt bra och jag gissar att du sover bättre? Kan vi inte köra nykter påsk tillsammans?

att du konstaterar att du mår bäst utan alkohol. Nej, jag tror inte att det är jättemånga som lever alkoholfria en längre period och sedan åter faller ner i drickandet och aldrig kommer ur det igen. Däremot är det nog många som börjar dricka ett tag, och upptäcker att alkoholismen är en progressiv process/sjukdom som förvärras när drickandet återupptas och fortsätter, och som då gör en ny kraftansträngning och börjar leva nyktra igen. Vi är ju flera här inne som gjort denna erfarenhet, däribland jag.
Du behöver inte formulera frågan som du gör: "Kommer jag klara av att vara alkoholfri resten av livet?". För dig som är ung är detta ett jättelångt tidsspann. Så varför inte i stället ställa frågan: "Klarar jag att leva alkoholfri?". Den frågan har du redan besvarat. Ja, du klarar att vara nykter, och du mår bra av det.
Det är jättebra. Och det är starkt jobbat av dig Svartvit. Det ska du ha all kredd för den positiva utveckling du haft sedan förra sommaren.

Sedan har jag en reflektion angående ditt dryckesmönster, precis som du själv har. Du har förmodligen utvecklat ditt drickande mot att bli en mer utpräglad periodare. I stället för mindre mängder ofta, dricker du sällan men våldsammare. Och du har grubblat mycket och mått dåligt över ditt drickande, och hållit upp kortare eller längre perioder, för att ibland ha druckit alldeles för mycket när du väl druckit.
Det påminner mycket om min egen utveckling till periodare. Mycket grubblande och ångest för mitt drickande, "bestraffning" i form av vita perioder, för att sedan dricka mer när jag väl började igen, etc. Som en ond nedåtgående spiral. En kanske inte helt ovanlig utveckling när man fastnat i ett beroende av den psykoaktiva drogen alkohol.

Så jättebra att du mår bäst av att leva nykter Svartvit. Fortsätt med det.

Tyvärr så får jag säga att:
Inga problem att dricka 9 öl.
Nästan 5 liter Det är sjukt

Jo, visst är jag orolig att det ska gå överstyr igen om jag tillåter mej att dricka. Till helgen är det 3 veckor av nykterhet. Jag ska på en mindre fest på lördagen, tänker redan på vad, hur mycket eller om jag ska dricka alkohol alls.. Ett evigt dividerande i hjärnan. Men jag ska försöka dricka måttligt, vill gärna se om jag klarar det. Jag har inte provat Campral. Men har sömntablett vid behov, det har hjälpt mej ibland då jag också har problem med sömnen (ofta tyvärr druckit vin för att kunna somna). Nu kämpar vi vidare!

Hej!
Hur går det för dig idag/ikväll?
Du klarade dig bra innan resan så det klarar du igen ❤

Jag vet inte om jag varit alkoholfri såhär länge tidigare? Jag har ju hållit mig nykter längre perioder tidigare men inte varit alkoholfri. Jag har många gånger reflekterat över mitt drickande, hur det gått från ett beroende då jag drack varje dag till att minska men ändå då och då dricka på tok för mycket. Jag har också funderat över om det ens är möjligt för mig att sluta. Det finns sååå många som klarat av att vara nyktra längre perioder men sen faller dom igen och kommer inte ur missbruket. Jag vet att jag när som helst kan dö om jag väljer att dricka, eftersom jag dricker så otroligt mycket. Det som räddat mig har nog varit att systembolaget finns, när alkoholen tar slut mitt i natten så går det inte att köpa något mer. Det är för mig en jävla tur annars hade jag druckit tills jag blivit alkoholförgiftad.
Jag tror just nu att jag måste vänja mig vid att vara nykter vid alla tillfällen, att kunna programmera om hjärnan från att förknippa vissa tillfällen med alkohol.
När jag inte dricker så mår jag bra. Jag är ofta trött och sådant men jag är inte bakfull och jag har ingen ångest.
Kommer jag klara av att vara alkoholfri resten av livet? Jag vet inte, men jag vet att det måste bli så för ingenting annat funkar. Det är "bara" fortsätta på denna väg för nu går det bra.
Kram till er alla.

...gjorde ingen större skillnad för mig. Men många blir hjälpta.
Vad gäller beroende ses det som en sjukdom med många utlopp. För mig socker, alkohol och under några år internet. Andra spelar, andra tränar osv. Så just nu byter du alkohol mot godis, i längden får du jobba med hela problematiken. Men viktigast just nu att bryta alkoholbruket!
Heja oss alla som jobbar med det!

Vi köper inte hem a i helgen, helt överens. Dock vill maken ha öl till sillen och köper hem 3,5 or öl. Ser ingen risk med det. Har 2 burkar i kylen som stått där ett par månader.

Hittade en intressant arikel från DN som handlar om beroende och återfall:
http://www.dn.se/insidan/aterfall-i-drickande-beror-inte-pa-bristande-v…

Och en massa påskgodis för att dämpa ångesten blev det i går. Fortsätter med godiset idag, antar att kroppen saknar kalorierna som jag normalt förser den med i flytande form.
Jag får ta tag i sockerberoendet senare,
Hur lång tid tar det att komma ner i varv? Hur lång tid tar det att återställa sömnen? Är det någon här som provat campral? Funderar på att be min läkare skriva ut det åt mig. Det kanske fungerar bättre än påskgodis.

Styrkekramar och tänker på dig.
Skriver under på det som Sisyfos skriver.
Låt oss vara ditt bollplank, du är en sån styrka och bollplank för oss
i vårt kämpande, så om du orkar skriv här och låt oss till stöd för dig.
Stor kram

Blev det lite träffande, jag känner att jag har räven som biter mig och jag bär den plågan själv, vill eller vågar inte
berätta för någon, som är nära mig.

Blev det lite träffande, jag känner att jag har räven som biter mig och jag bär den plågan själv, vill eller vågar inte
berätta för någon, som är nära mig.

för vår skam för att tala om alkoholproblem, en skam som förhindrar både hjälp och läkning.

Skickar lite ljus till dig, massa kärlek och värme.
Till både dig och din familj.

//MM

Skickar styrkekramar till dig.
<3

Tack Manda för att du skriver här, det är guld värt för mig nu, det är inte ok just nu, jag har det svårt, men jag måste ta beslutet
att sluta, män där är jag inte än.
Innan vi åkte till Spanien höll jag ju upp ungefär en månad och i slutet på den perioden berättade jag för en av mina döttrar
och för en väninna först innan jag berättade lite för min man. Men det var lättare då när jag hade A lite på avstånd, Jag tror att
om jag kom över detta första så kanske det kan bli lite lättare att berätta igen.

Hjalmar Gullberg mindes också den berättelsen i

Och han teg om plågan

ur: Ögon, läppar (1959)

Finns det en kärlek som är obesvarad,
griper den tag om bröstet som den äter
med klorna. Lycklig den som blir besparad

ett kval som är ett kval för majestäter:
Sapfo vid stupet och Prometheus’ gamar.
Men genom livet med en sorg som fräter

går många av oss. Inför världen stramar
vi upp oss. Ingen ser oss knyta näven
om det som pinar hemligt och förlamar.

God min i elakt spel: vi lyckas även
och liknar när vi övat upp förmågan
gossen i Sparta som den stulna räven

slet upp i bröstet, och han teg om plågan.

förstörde min morgon. Inte de fysiska företeelserna, snarare anekdotiska. De flesta har väl hört historien, men jag drar den ändå, starkt förkortad: En ung gosse hade olovandes tillgripit en räv och var på väg hem när han mötte en äldre man. Han gömde räven under jackan, men det bar sig inte bättre än att den gamle mannen var pratsugen, så han stoppade gossen och började förhöra sig om ditten och datten. Under tiden hade räven insett att framtiden i gossens händer såg allt annat än rosenskimrande ut, så han luftade sitt missnöje genom att gnaga sig in i gossens bröstkorg, som trots denna smärtsamma procedur inte rörde en min tills han så småningom föll död ner. Denna några tusen år gamla historia var vad som snurrade i mitt huvud när jag vaknade klockan tre på morgonen. Av okänd anledning.

Det element i det hela som stod för själva förstörandet var det faktum att jag inte för mitt liv kunde komma på vilken nation gossen tillhörde. Jag rannsakade min hjärna till jag dels var klarvaken, dels hade ont i magen. Jag får ofta det; olustkänslor i magen när jag står inför en intellektuell utmaning som jag vet att jag har lösningen på, men som undflyr mig. Vetenskapen har kommit underfund med att hjärnan och magen är förbundna på ett unikt sätt som inget annat organ i kroppen kan matcha, nästan som om magen är en förlängning av hjärnan. Det här förklarar varför magen så ofta fysiskt manifesterar känslor, de berömda fjärilarna som väcks till liv i magtrakten när man är kär är väl det mest omskrivna symptomet, sedan finns ju den där hisnande känslan man får när man står högt upp och tittar ner, eller det som är snudd på smärta när man ser någon göra sig illa. Hursomhelst fanns det inte en chans att somna om igen.

Jag gick upp och startade datorn, tillredde en kopp kaffe och satte igång min sökande efter förlösning från mitt dilemma. En kopp java och ett par cigarretter senare hade jag uppnått mitt mål och började göra mig i ordning för en osedvanligt tidig morgonpromenad. När jag så småningom stod där vid ytterdörren med kopplet i näven stod inte hunden att finna någonstans i närheten. Jag ropade förgäves en stund innan jag påbörjade sökandet efter den lille desertören. Han låg i sin säng med huvudet vänt mot väggen och vägrade ögonkontakt; uppenbarligen hade han bestämt sig för att det var alldeles för tidigt för fysisk aktivitet. Jag kan inte påstå att jag var särskilt besviken när jag klädde av mig och åter kröp ner i sängvärmen, jag undrade bara hur länge jag skulle få sova innan han bestämde sig för att lösa in sitt tillgodohavande. Det visade sig bli behagligt länge, inte förrän klockan sex kom han och buffade på mig. Så det blev väl inte så tokigt ändå. Och javisst ja, det glömde jag visst nämna: gossen var från Sparta.

Ha en fin dag!