Senaste kommentarerna i forumet

Tack för det. Min oro släppte till en del när jag
läser att du mår bra :)

Tack

MM

Liten Stor. Alla som har problem, risk eller beroende, borde ta en timme av sitt liv och se den.
Finns på HBO med svensk text och på youtube på engelska.

Nej Ikaros inte ens den känslan har jag att vilja dricka.
Det vore synd denna dag att ta ett återfall.
Det hade ju kanske varit en naturlig känsla...
Att just nu är det synd om mig, jag är traumatiserad.
Har huvudvärk från helvetet och har haft sen i Fredag när jag sprang
3 mil för att komma undan. Jag såg Bataclan framför mig med terrorister
som skulle skjuta mig vart än jag sprang.

Väldigt bra anledning att supa sig full, men nä känner inte för det.

Men jag saknar mig själv. Hallå MM var är du? Var är sprallet?

Har en flytt på gång om 2 veckor och har fullt upp med det så jag
rensar, staplar, packar flyttkartonger. Jag får helt enkelt bara fortsätta
med det tills jag kommer tillbaks.

Jobbar sedan veckan ut, hoppas det bryts då.
Är på nått sätt negativt förtrollad. Som en sten.

Varma kramar till dig Berra! Det är så skört, allt....Tid, plats, slump
❤

Det finns många bra tips här men om du inte sett den så kolla in risky drinkers (eller risky drinking) på HBO. Den fick mig att ta i mer i kampen mot att lägga ner/kraftigt minska.

När jag 28 december vaknade och bestämde mig att ändra mina dryckesvanor var det för att både mängd och antal tillfällen ökat. Jag var trött på att vara bakfull, få minnesluckor, kontrollförlust och så vidare!

Gick ju bra att vara nykter fram till skidresan i slutet av februari, tror jag hade druckit en dag i januari. Efter det har jag druckit måttligt, men varje helg. Lite för mycket, så jag känt mig berusad men inte "för", ett par gånger.

Men nu....7 av de 11 senaste dagarna...På egen hand fredag kväll. I lördags 1 flaska vin drygt, ett par alkoläsk samt okänd mängd rom. När jag vaknade kom jag inte ihåg hur jag kom i säng, glömt vissa konversationer. Inget minne av att jag varit uppe och spytt vilket jag hade.

Vi pratade, återigen, om hur vi triggar varandra. Båda kan se hur vi redan till middagen drack vin för att berusa oss. Och sen fortsatte vi ganska så systematiskt med resten.
Hela helgen har gått till att sova, slöa och inte göra annat.

Det är som många skriver ingen större konst att sluta dricka. Det är att inte börja om som är svårigheten.

Jag kan dricka måttligt, men varje gång tar jag risken att det blir omåttligt. Och jag är fortfarande bakis nu fast det är måndag och jag inte druckit sen lördag kväll.

att sluta med alkoholen. Från att man mår dåligt av drickandet och inser att man dricker för mycket, att komma till insikt att man är alkoholist (eller har alkoholism) och kan acceptera det, sedan hela den mödosamma vägen med att försöka sluta, ofta med något/några återfall, för att slutligen försöka bevara nykterheten, försöka få den att vara hållbar.
Visst har du kommit långt i den processen Hönapöna, och du är på rätt väg.

Ja visst inverkar detta forumet positivt på de allra flesta som börjar använda det. Här får man stöd, råd och peppning av varmhjärtade människor med gedigna erfarenheter kring alkoholens destruktiva effekt. Som mulletant så vackert har beskrivit forumet: " det är som en varm yllefilt".
De allra flesta börjar tillfriskna och bli bättre när de använder forumet. För mig har det fungerat bra, och har varit ett bra alternativ i stället för AA.
Många här inne kör även med AA, och får då ett extra stöd där.

Ha en bra måndag du också Hönapöna

Ja jag känner så igen mig i din beskrivning Alina! Just att vinet tas till för att man är lite uttråkad/rastlös! Borde ju finnas bättre saker att lägga sin energi på! Men vi kämpar, en dag i taget. KanSke kan tipsa varann om alternativ till vinet ??

Tack för att du läst min tråd! Jag känner nåt liknande som du när jag ser att det finns andra socionomer här. Tyvärr har jag hos en del kollegor, främst äldre, märkt av en misstänkliggjord attityd till att "icke-klienter" har problem. Och särskilt med alkohol, där verkar det inte glömmas bort. Men, och åter igen, det är inget som ska hindra oss att söka hjälp! Jag har kollega som ibland behöver inläggning på psyk. Hon tas emot på sjukhuset i grannkommunen. Vår chef tar hand om yttranden som handlar om tex våra barn som snattat. När jag var allvarligt oroad över ett av våra barn köptes utredningen av extern utredare.
Det jag vill ha sagt är att du visst kan få hjälp! Och är värd den! Men det är ett stort steg att ta, att be om hjälp när man är hjälpare själv! Lycka till!

Och att inte känna sig värdefull och sedd, stor trigger, iallafall för mig. Ensamhet i ett förhållande är värre än att vara singel, tror jag. Avvisande sker ju bara i relation till en annan och att bli avvisad, känslomässigt eller fysiskt, lämnad utan kontakt, skapar ett tomrum i själen. Så lätt att vilja fylla det med något. Låt sorgen få finnas, för det är ledsamt att befinna sig i ett sådant förhållande. Kanske kan tillåtelse till den egna upplevelsen hjälpa dig att få kraft att lyssna på dina behov och förmedla dem.
Känner med dig❤

Idag är det 7 veckor sen jag bestämde mig för att sluta dricka.

Under den tiden har jag tagit 3 återfall. Första gången blev det en kväll och andra gången blev det 2 kvällar i rad.

Det som är annorlunda mot när jag försökt sluta tidigare är att jag snabbt tagit mig ur återfallen och hoppat upp på hästen igen! Tidigare har ett återfall inte varit bara ett återfall utan då har jag börjat dricka på som förr igen.

Varför har jag lyckats bryta den här gången?

Tror dels att det beror på att jag nu kommit längre i min tankeprocess, jag tål inte alkohol! Dels tror jag att detta forum har ett finger med i spelet.

Jag har genom forumet lärt mig att ett återfall inte betyder att allt är förstört utan att det bara är att gå tillbaka till den stig jag bestämt mig för att ta!

En bra och vit måndag önskar jag er alla ❤

Att vara fri från alkoholen är ett naturtillstånd och gör inget väsen av sig. Det är motsatsen – a – som bråkar, ställer till det. Håll garden uppe nu och låt livet återvända till dig, sakta men säkert. Finns det något du känner att du behöver just nu, eller ska du bara stanna i din tomhet idag?

Vaknade och mådde ok, men någonting sa mig att jag inte borde göra det och - BAM! så var ångesten där. Märkligt nog så kändes det nästan bra, så välbekant i all sin hemskhet. Visste ju varför jag hade ångest, det var ju på grund av mitt beteende i lördags. Är det månne därför jag väljer att dricka med ungefär åtta veckors mellanrum, för att ha en konkret anledning för ångest? Att ångesten blir lättare att acceptera när den har en konkret anledning? Jag vet inte, för jag har aldrig tänkt tanken innan.
Är det så att jag måste köra i diket för att sakta ner farten, för att jag aldrig lärt mig bromsa något i tid? (Symboliskt menat)
Jag vet att jag förra veckan kände ett behov av att "rasa ut" och när allt det hemska hände, först bussolyckan med skolbarn och sen terrorattacken, så kändes några glas vin inte som en stor grej. Men det ÄR en stor grej! För mig och mina närmaste.
Jag har så stora känslor och alla intryck tröttar ut mig, vinet släcker ner intrycken och det får mig att uppleva avslappning.
Men med sanningens ögon så ser det inte ut så. En i min familj sa "Du vill slappna av - men det blir kaos"

Jag har alltid haft ett stort behov av att fly från verkligheten. Som barn flydde jag in i fantasin och dagdrömmar (det gör jag fortfarande). Som vuxen finns det andra "krockkuddar" att ta till, som A. Det finns hälsosammare sätt att hantera verkligheten på, men inte enklare. Och ibland följer man minsta motstånds lag. Problemet är att när jag tagit återfall så tycker jag inte att jag är värd att må bra alls, varför jag skippar träning och andra bra vanor ett tag som ett slags straff.
Hade önskat att jag kunde konservera ångest i en burk och varje gång jag känner suget efter A. kunde jag öppna locket och sniffa på bakisångesten som en påminnelse om var jag inte vill vara.

Hej
Jag har varit tyst ett tag vilket beror på att jag varit i slutfasen med vår badrumsrenovering. Jag har också känt mig relativt trött.
Tacka för att ni tänkt på mig.
vänligen
Ikaros

Hej MM
Jag vill bara skriva att jag tror mig förstå din känsla av likgiltighet och tomhet efter vad du varit med om. Säkert kommer det att släppa efter en tid. Viktigt är att i ett sådant utsatt läge inte sänka garden mot alkoholen. Det är så lätt att i ditt stämningsläge börja dricka av rent slarv. Jag vet givetvis inte hur det är för dig men jag har gjort det några gånger när mycket allvarliga händelser rubbat mig.
Sköt om dig
vänligen
Ikaros

Livet är skört, vi vet aldrig vad vi kan hamna i och vi vet inte när det är slut på vår saga.
Trauman efter detta kommer att ta tid att bearbeta, syner av människor överkörda, fruktansvärda
scener kommer för alltid att finnas på näthinnan.
Mina tankar går till länder där detta är vardag, att gå hel från det är nog nästintill är omöjligt.
Jag var inte där, jag var 20 mil bort, men jag har varit/är mycket berörd av detta.
Även vi som inte var där, gråter och är förtvivlade.
Ta hand om dig. Kram!

Jag är åter här och undrar vart du vår kloka vän är? Hoppas att allt är väl med dig!
/Mags

För ett sådant trauma som du var med om i helgen, sätter sina spår.
Tror att likgiltigheten kan bestå av att psyket vill skydda mot detta hemska
du varit med om. Sånt här tar nog sin tid, minnet kommer att sitta i och bearbetningstiden
fortskrider långt framöver.
Ta hand om dig, kram

om att jag idag har 180 dagar nykter. Om hur jag mår och hur mitt liv ser ut idag.
För att inspirera andra.
Men inte ens det bryr jag mig om. Jag får skriva om det en annan gång.
För det finns ingen glädje kring det. Det finns ingenting kring det.

Jag är likgiltig.
Det är en skrämmande känsla.
Jag bryr mig inte.

Jag förstår. Jag var också där. Ett par meter, några sekunder att hamna under lastbilen.
Den skräcken går inte att få ner i ord. Jag är tom på känslor. Jag är likgiltig.
Inte arg, inte rädd, inte ledsen, jag är ingenting. Bara helt jävla dränerad på känslor.

Jag läste någonstans att drickandet var att döva känslan, just nu kan jag nog skriva under på det.
Jag vet inte hur jag egentligen har det i mitt förhållande, blev så otroligt besviken på mannen i går, så
det blev inte en bra kväll. Jag tog till vinet igen, inte så mycket så jag tappade bort mig helt, men det blev
två glas i smyg.
Att vara i ett förhållande där man kanske inte känner sig så älskad som man skulle vilja är nog min lott.
Jag vet inte om jag älskar så mycket som han vill heller.
Men att när min väninna kommer och hälsar på mig, vi sitter ute i solen då kommer han och tar sin stol, ställer den mellan oss
och vänder den så att jag har hans ryggtavla i ansiktet, sen pratar han bara med henne och där sitter jag.
Jag vet inte om jag överreagerar men jag kände mig totalt ensam, kände att han bryr sig inte om mig, är detta ett sätt av
härskarteknik eller vad??
Jag konfronterade honom när hon gått, då slår han ut med händerna och säger "men oj det var absolut inte min mening, inte vill
jag såra dig, förlåt mig" Det där förlåtet kände jag var slentrian så det tog jag inte.
Jag är fortfarande ledsen och så är jag samtidigt besviken på mig att jag inte kunde stå emot.
En timme i taget.

En del människors ondska och empatibrist är omöjlig att förstå.

Hoppas du kan komma över denna händelse. Sköt om dig.

bearbeta och komma över det värsta av det du var med om.
Önskar dig en bra dag.

Kramar

Allt väl med dig?
/E