Senaste kommentarerna i forumet

med att vara nykter låter som ett långsiktigt hållbart att kunna fortsäta utan energikrävande "kamp". Dina noteringar "vilken tur att jag är nykter, vad bra!" är ju något vi alla behöver träna in att rutinmässigt uppmärksamma. Tack för att du delar med dig av det!

Är en bra bok också. Eller läs på om spegelneuroner, anknytningsteorier och känslomässig försummelse. Ett par böcker om hur anknytningen påverkar relationer senare i livet är Kom närmare och Hemligheten

Känner också igen mig otroligt mycket i din beskrivning lillper. Håll ut nu så bryter vi mönstren!

Själv har jag kallat den tomhetsångest. En djup rastlöshet som inte går att sätta fingret på och driver mig att göra vad som helst för att fly känslan, eller rättare sagt avsaknad av känsla. Har förstått att det är sorg och rädsla som aldrig fått uttryckas (förvanskade gensvar på dessa känslor i uppväxten) och som jag inte kan få kontakt med även om jag försöker.
För egen del är ADHD en försvårande omständighet och vad som är hönan eller ägget är svårt att veta.
Att träna upp självmedkänsla, stanna upp och utforska grundkänslan i olika situationer utan att döma eller värdera och att träna medveten närvaro är ett sätt att komma närmare någon slags sinnesro. Kanske du skulle vara hjälpt av terapi?

Visste ju om att det kommer dippar. Utan att jag kanske har full koll på begreppen så känns det som jag är lite "manodepressiv". Det är väldigt högt när det är högt och lågt när det är lågt?

Idag känner jag mig urholkad, deppig, stressad. Typ den mixen av känslor jag gärna botar med a och vet att det (kortsiktigt!!) hjälper.

Har flera "chanser/risker" denna vecka där jag är själv.

Men till skillnad från tidigare försök sista året där jag bara håller upp två veckor i sträck ska jag komma över den här kullen för att se vad som väntar efter längre uppehåll.

Såg en till sak som jag lägger till i mina försvarsknep - bilder på alkoholister före och efter dom slutade dricka.

Och på något sätt enklare. Blir liksom inga valmöjligheter och inga förhandlingar med sig själv då. Vad har du som motiverar dig? Vad tror du kommer att bli svårt? Kan vara bra att utforska sina egna triggers och vilka situationer som kan bli extra utmanande.

Jag känner så väl igen mig i din beskrivning. Jag är övertygad om att vi tidigt i livet utvecklar strategier omedvetet för att klara uppväxt. Ofta pratar vi om barn och så negligerar man vad de läser in och känner i tidig ålder. Jag skulle vilja kalla det små människor istället som skall lära sig att hantera livet, relationen, alla intryck och världen. Så har jag försökt att förhålla mig till mina egna eftersom jag inte fick det i min uppväxt. Min far var riktigt sjuk från min 10 års ålder. När jag kom till tonåren märkte jag själv att jag började att bli far till min far. Dessutom var skyddsinstinkten på hela tiden för att parera konsekvenserna i faderns psykiska ohälsa i relation till min familj. Så först vara barn och sedan ganska hastigt vara den som tar ansvar utvecklade en hög sensivitet hos mig. Den här boken som jag tjatar om :) gav mig härliga insikter på ett icke "terapeutiskt" vis så jag har kunnat försona mig en hel del med det som varit, givetvis en kombination med de olika samtal jag haft. Låna och läs boken. Finns den inte på biblioteket så köp den :)

Fått nog, jag hoppas att det börjar bli lite lättare för dig, jag är också mycket glad över min dialog med dig, den får mig att hålla i och hålla kvar. Helgen för mig har varit lite kämpig som du kan läsa det i min tråd, inte att jag känner ett misslyckade att jag frångått mina mål men effekten av denna drog och vad den kan göra med en, stundtals blir jag förbannad att den är så tillgänglig som den är. Undrar egentligen hur mycket elände den har ställt till med i världen i det lilla och stora perspektivet.

Nu hoppas jag för din skull att du får ett bra resultat på onsdag från läkaren. Jag håller tummarna. Ha en underbar vecka.

PS! för en kort stund funderade jag på att ge upp i helgen, kom på dialogen med min polare Fått nog och bestämde mig för att köra vidare på den vita vägen. :) DS

Nu fixar du en vecka till!

Trötthet försöker man väldigt ofta bota med vila, men det är inte alltid rätt metod. Tröttheten kan vara kroppslig eller själslig. Är du trött av hårt arbete eller sjukdom då kan vila vara bra, men om man är trött av andra orsaker t ex nedstämdhet, livsleda, uppgivenhet blir man snarare ännu tröttare och mer nedstämd. Undersök vad din trötthet skulle kunna bestå av. Finns det olika sorts trötthet i olika situationer. Om du kan lära dig mer om din upplevelse kanske det blir lättare att hitta ett sätt att öka energin. Kosten, sömnen, aktivitetsnivån, hur tankarna ser ut mm. Beskriv gärna mer.

Det var länge sedan. Vi gjorde allt som vi hade planerat på mycket kortare tid än planerat, så vi bestämde oss för att börja hamra ner staketstolpar. Tjälen har visserligen inte gått ur marken helt än, men vi provhamrade ner en stolpe och det gick bra så vi fortsatte. Dryga hundra meter hann vi med innan eftermiddagsfikat, därefter bestämde vi oss för att en mycket sevärd standup-komiker som just släppt en ny show på Netflix bara inte kunde få passera obesedd. Vi var så trötta i armarna att vi fick hjälpas åt att lyfta fjärrkontrollen, stolphammaren väger 23 kg och har en förödande effekt på armmusklerna, särskilt om man är en vek kontorsmänniska som tycker att en elektrisk häftapparat är ett oundgängligt arbetsredskap. Jag lär nog aldrig bli någon muskulös biff, men livet på landet kanske förändra min fysik en liten aning i alla fall. När jag var barn byggde vi små gubbar av kottar; man tog en tallkotte och stoppade in tändstickor som armar och ben och åstadkom på det sättet en slag tredimensionell streckgubbe. Dit går tankarna när jag ser mig själv i spegeln.

En stor tröst i det hela är att jag i alla fall med säkerhet vet att jag kommer att bli färdig. Det är en av de där positiva sakerna med nykterheten som jag ständigt återupptäcker, jag kan planera framåt och vet att det kommer att hålla. Jag har tappat räkningen på hur många projekt jag har startat i det förgångna som aldrig har blivit avslutade; alkoholen har kommit emellan. Eller ännu värre: projekt som jag har slarvat mig igenom och som därmed har blivit en ständig nagel i ögat, en evig påminnelse om mitt missbruk, nykter eller ej. Det har gått så långt att jag omedvetet drar mig för att starta något; jag har en djupt liggande övertygelse att det aldrig kommer att bli färdigt. Den där oförmågan att vänja mig vid ett nyktert leverne sitter i rätt länge verkar det som, jag har till exempel fortfarande en tendens att planera mina dagar så att jag inte ska behöva köra någonstans på kvällen. Om jag en kväll upptäcker att jag behöver något från affären är min första tanke alltid att "crap, nu får jag klara mig utan tills i morgon". Lyckokänslan när jag inser att det behöver jag inte alls, jag kan bara sätta mig i bilen och köra iväg, är total. Jag hoppas det där sitter i länge; ju fler positiva småsaker jag kan återupptäcka i min vardag, ju lättare blir det att fortsätta vara nykter.

Idag ska jag åka och shoppa, jag har hyrt en släpkärra för ändamålet. Det handlar visserligen bara om betongsäckar och foderlister men ändå: jag älskar att shoppa. Det är något visst med att vandra runt i en affär och storögt titta på alla häftiga grejor, saker som jag visserligen aldrig kommer att få användning för men som jag bra gärna skulle vilja leka med. En handhållen kutterhyvel till exempel: vem har inte användning för en sådan? Inte många visar det sig, och definitivt inte jag, men ändå står jag där och tittar och drömmer om hur cool det vore att veta vad den är till för. Och ett förkläde, ett sådant där i denimtyg som har en massa fickor som man kan ha verktyg i, då kunde jag gå runt och inbilla mig själv att jag har förmågan att spika upp något som sedan sitter kvar i flera dagar. Fast det är klart; om jag bara hade maskinen så kanske jag kunde lära mig...

Ha en fin dag!

Hej! Jag ska sluta dricka helt.

Känns som en början på en bra fortsättning. Vet att det är väldigt jobbigt på hemmaplan och kommer snart hem till påsk efter min långa arbetstid utomlands. Har haft några jobbiga samtal på telefon när jag varit full och det är ju inget som går att dölja direkt. Man blir väldigt märklig i sitt sätt att reagera och man undrar med några dagars distans varför och hur man kunde bli arg för än det ena än det andra.
Ofattbart så här efteråt. Men sådan är alkoholen, den gör hjärnan och tankesättet till en trögflytande grå massa som inte kopplar ihop rätt mellan våra sinnen och tankar. Precis allt blir väl falskt i stunden av berusning?
Har inga planer alls på att bryta min nykterhet nu men vet att tankarna på återfall kommer så fort jag börjar må bra och kan prestera igen, hur sjukt är inte det? När jag börjar må bra kan jag tänka mig att sänka mig själv IGEN!
Hur blir det så, kan någon klok förklara det för mig?

Det är just nu otänkbart att sitta med dricka framför datorn hela natten och vänta på att någon ska höra av sig så man får skriva sinnesförvirrat tillbaka eller bli lite uppmärksammad. Det är precis sådana nätter jag aldrig mer vill ha. Helt meningslöst drickande (Är inte allt drickande det?) och för allt i världen undvika bädden för då kan man ju missa något, missa ytterligare en öl och en whisky då kanske.

Jag är som person i nyktert tillstånd ambivalent, energisk och har ständigt storslagna planer som känns helt realistiska på morgonen men på kvällen är helt reviderade och ologiska. Funderar mycket och måste ständigt ha något att se fram emot. Tränar varje dag om det går och det måste gå annars är jag inte bra, mår inte bra. Om det är flykt eller mental sjukdom vet jag inte.
Nu har jag bara jobbat sista tiden och sovit så väldigt lite och vänt på dygnet så kroppen känns inte alls bra just nu. Vet att jag alltid kommer tillbaka efter några dagar och så har spiralen sett ut i tiotals år. Full på helgen, träna hårt i veckan och glömt allt på fredagen igen.
Känner ofta att livet är helt meningslöst eller helt fantastiskt, vet inte vad jag vill fylla livet med utan alkohol. Har många intressen men flera har jag gjort tvångsmässigt och tycker mycket av det inte är så spännande egentligen. Ska säkert hitta något för jag är intresserad av mycket. Vill finna något genuint kul som jag kan ägna mig åt och glömma alkoholen. Fast om jag har upplevt något starkt, kul och utmanande blir suget efter alkohol ännu större!
Fan, det är jobbigt alltså! Hur kommer det sig?

Nåväl, kämpar på och ska snart hem och plåstra om och läka allt igen.
Kram till er alla
LP

En helg som ingen ingen annan, jag har fått en påminnelse om att livet kan vara väldigt flyktig, tid och plats är väldigt viktig.
Vadå, tänker ni?

Jo jag var där, det alla talar om, terrorattentatet.
För att göra en historia väldigt lång, så ska ni få höra hela...

Frugan och jag gillar att gå på teatrar och föreställningar, just denna helg så skulle vi gå på två dagarna efter varandra.
För att göra det lite enklare valde vi att prova ett av de nyare hotellen i city så slapp vi åka fram och tillbaka.
Vi tog tåget in för att slippa problemen med parkering och promenerade Drottinggatan fram till Hötorget.
På vägen dit såg vi massor av butiker som vi båda ville besöka, men jag ville bli av med väskan jag släpade på så jag sade...
Vi checkar in först på hotellet och sedan tar vi och gluttar lite i butikerna och tar oss sedan en bit mat.
Sagt och gjort, väl uppe på rummet så var det varmt så vi öppnade alla fönster som gick att öppna varav två låg åt Drottninggatan.
Jag sparkade av mig finskorna som klämde ovant på mina tår som vanligtvis går i sneakers, Gud så skönt att få vädra dem.
Frugans mobil ringer och det är dottern som undrar om vi har kommit fram välbehållna, jorå...
Plötsligt hör vi ett oerhört oväsen utifrån Drottninggatan, det låter som om det vore en byggnadsställning som håller på att rasa, men mera ihålligt, ungefär en halvminut, och direkt efter en massa skrik från gatan.
Frugan avslutar samtalet efter att jag insisterar om att vi måste gå ut och kolla vad som har hänt.
Vi skyndar oss ner och rundar gatuhörnet, och den synen som möter oss är förskräcklig.
Ingenting i världen kan på något sätt återberätta sanningsenligt exakt vad och hur vi såg det, det var bara så hemskt.
Döda kroppar i högar, flera personer som försökte sig på återupplivningsförsök, blod i kvadrameterstora pölar.
Ett oljespår nästan en meter brett som gick att följa hela gatan fram, och en märklig tystnad som om allting stod helt stilla.
Jag fortsätter gatan fram för att se om det är någon annan som behöver hjälp, lite längre fram står en kvinnlig polis som försöker dölja kroppen av en överkörd hund med en svart sopsäck, men blåsten får den att flyktigt flytta på sig och jag ser maginnehållet på den ligga på gatan, både hon och jag blir illa berörda av vad vi ser, och hon tittar med en krampaktigt blick fram och tillbaka som om hon ville att någon annan skulle komma och ta bort henne ifrån dena plats.
En vit mobil ligger i oljespillet med sprucken display, reflektorer i svart plast ifrån lyktorna ligger utspridda överallt.
Det var helt lamslaget och ingen verkade knappt förstå vad som hade hänt, någon tar fram mobilen och vill fota eller filma de döda kropparna vilket skapar raseri bland andra och närapå handgemäng.
Frugan vinkar åt mig att komma till henne hon vill bort härifrån, någon halvt hysterisk vakt försöker få oss att gå därifrån och varnar för att det kan komma fler attentat, skringra er stå inte i grupper, spring härifrån gormar han sig i falsett och med ett högrött ansikte.
Några grupper av människor rusar iväg upp mot Hötorget för att bara minuten senare komma springandes och tjutande med absolut helt livrädda ansiktsuttryck tillbaka till Drottninggatan, ingen vet vart de ska ta vägen.
Vi går in på hotellet i lobbyn dit rusar folk i förhoppning om att få skydd, även en romsk tiggare söker sig in.
En kvinna på hotellet får ett hysteriskt utbrott och det går inte att höra vad hon säger mellan gråtattackerna.
Hotellpersonalen säger åt att oss att hålla oss borta ifrån fönstrena med tanke på vad en explosion kan förorsaka.
Mobilerna fungerar inte att ringa med, radiomasterna är överbelastade och har man tur får man iväg ett sms.
Nationella insatsgruppen kommer i fullständig skyddsmundering, hjälm, skyddsväst och kpistar och vaktar gatuhörnet.
Det tjuter av sirener från alla håll och det blinkar blåljus precis överallt.
Massor av civilpoliser finns på plats, vissa utklädda till byggarbetare och till och med tiggare.
Vi blir hindrade att lämna hotellet eftersom det ligger inom avspärrningarna och hela foajén har blivit någon sorts sambandscentral.
Ett par äldre kvinnor som kommit långväga ifrån försöker få ett par glas vin från hotellbaren men killen säger att detta är inte ett läge för att dricka alkohol just nu, hur kan man ens komma att tänka på att festa vid ett sådant här läge?
Kockarna som gått av sitt skift har lyckats ta sig därifrån men de nya har inte tillåtits komma in, så hotellpersonalen fixar till vad de kan göra, mackor och diverse rester, de bjuder förståss och kön ringlar sig av hungriga, hotellgäster, polis och de som blivit instängda på hotellet.
Snubben framför mig var en ur insatsgruppen och jag tittade ner i mynningen på en k-pist hela vägen fram till buffén.
Hela city var avstängd så när vi fick gå därifrån så gick det ändå inte att komma någon vart, alla tåg tunnelbana och bussar var inställda, likaså vår teater.
Vi fick vackert tillbringa kvällen och natten på rummet stirrandes på nyheterna, lite läskigt då vi sov bara ett tiotal meter ifrån där människor precist mist livet bara för några timmar sedan, vi sov inte speciellt bra den natten.

Minnesbilderna ligger kvar på våra näthinnor och vi kommer aldig att glömma det ljudet vi hörde av en cementsugga som släpades utefter gatan under motorn på en lastbil i full fart med att meja ner helt ovetandes promenerade på en gågatan mitt i city.

Vi kommer aldrig att glömma den här helgen, hade vi tagit ett tåg senare, hade jag inte velat vilat fötterna, eller hade vi gått i butikerna allra först, så hade vi kunnat vara en av dem.

Det är bara ödet som vet, vi vet ingenting förrän efteråt vad som kunde ha hänt.

Det är nu man ska känna tacksamhet, och på samma gång flytta sina tankar på de som aldig fick hem sina anhöriga.
Vi lever i en märklig värld, och jag känner bara en sådan stor sorg att de finns människor som vill andra ont att de till och med kan döda för en tanke som inte har med oss att göra.

Men just idag lever jag, och det måste finnas en tanke med det, kanske jag har en uppgift att fylla ändå.

Berra

Tack så mycket! Kändes bra när jag kom hem utan en droppe varken i mig eller med mig hem! :) jo det har varit tyst hos grannen ett antal timmar så jag antar att han/dom inte mår speciellt bra! Jo man lär sig hela tiden tycker jag efter ett antal försök! 7 dagar i dag!

Innan du går och köper vin. Skriv ner hur du tänker, varför du vill dricka till oss här. Motivera ditt val noga. Skriv även vad du befarar kommer att hända om du väljer att inte följa impulsen.
Ha en go vit vecka

Skriv ner just den minnesbilden och läs den högt för dig själv när suget kommer.

Grattis till 17 nyktra dagar! Trötthet är vanligt har jag förstått. Kroppen behöver väl tid att läka.

Din fråga kan jag inte svara på, men läs inlägg från andra så kanske du känner igen dig i någon. Att du bestämt dig är bra. Vad har du bestämt dig för? Att sluta dricka helt, eller att sluta dricka som du för nu?
Skriv och läs här så kan du få stöttning på vägen.

Välkommen hit. När ångesten släpper? Svårt att svara på. Beror på vad den kommer av. Hur länge och hur mycket du druckit och hir du mår för övrigt. Skriv gärna mer.
Kram

Hej länge sen ! Har tänkt skriva här ett tag men inte blivit av . Vill bara säga att det går bra med alkoholen . 17 dagar helt utan . Inte känt nå sug . är ofta trött , så jobbar på försöka ta reda på hur iaf ska bli piggare . Varit trött i stort sätt ända sen tonåren .

Då kör vi på med en ny vecka. Min vita period är inte tidsbestämd.
Gårdagens festagerande var dumt och onödigt. Nu är den där krypande obehagskänslan tillbaka och den kommer troligen stanna de närmaste dagarna. Jag har ingen backup-person som jag kan prata med om/när jag får en impuls att gå och köpa vin. Jag vill inte be min man vara den personen för jag vet mig att jag blir arg och elak om han försöker stoppa mig. Jag vill inte vara det men det blir så. Han är viktigast för mig men i en sådan situation får han ingen tacksamhet och jag är rädd för att förstöra vår relation.
Snart påsk och några dagars ledighet. Känns välbehövligt.

En dag i taget är perfekt. Idag har jag avklarat dag 14 som helt alkoholfri. Känns jättebra, måste bara försöka hitta övertygelsen att låta bli sen när "suget" slår till. Tänker mest på härliga sommarkvällar som man tidigare förknippat med alkohol, men jag vet ju hur det slutar. En flaska vin blir till tre och jag skiter i att gå och lägga mig, blir jättefull och dricker allt jag kommer åt trots att jag i vanliga fall skulle kräkas av det. Däckar vid 07 på morgonen, vaknar mitt på dagen och skakar, kräks och mår vidrigt plus att jag får sån ångest och missar massor med saker. Sen ligger man i sängen två dagar nästintill orörlig och får inte i sig någon mat och kroppen skriker efter vätska. Nej fy, dit vill jag inte. Aldrig värt det för att ha det lite roligare ett par timmar innan allt spårar ur. Ett under att min sambo stannat kvar vid min sida trots alla snedsteg jag tagit. Är så tacksam för det och vill aldrig mer ta honom förgivet eller se honom ledsen på grund av saker jag ställt till med på fyllan. Noll tolerans är det som gäller, både för min och mina käras skull.
Nu ska jag tvätta färdigt och sen gå och lägga mig. Återigen 14 dagar, jag är stolt.

Glädjande att du tagit det steget. Förstår mellan raderna att du är "i skiten" nu och vill få ett stopp på det. Läs runt här på forumet så får du många tips! Finns ingen universallösning, utan var och en måste hitta det metod som passar bäst. Men utan järnvilja och stenhårt fokus samt 100-procentig övertygelse att det blir bättre på andra sidan blir det svårt. Den första tiden är tuff med abstinens och djävulskt alkoholsug. Men jag lovar, det släpper när man härdat ut ett tag (kan handla om veckor) och sedan kommer vinsterna med nykterheten på ett radband.
Kämpa på!
/E

Och som ligger inom en rimlig tid. Jag ska på träningsläger helgen efter påsk, sedan är säsongen i full gång och det känns skönt! Faktum är att jag anmälde mig till det lägret dagen efter jag kommit ur den långa suparperioden just för att jag måste vara i form och därför säkrade upp påskledigheten (risktilllle, och det var påsken för två år sedan mina tyngre "återfalls"perioder satte igång, så den kändes som en fara)
Även om hjärnspökena härjar och jag känner en välbekant rastlöshet/uppvarvning/irritabilitet som skulle kunna leda till ett fall, kommer tiden att vara till hjälp. Både längre sedan jag drack och närmare säsongen då träning prioriteras högre än alkohol.
Fördelen med våren är ju att det finns mer och mer endorfinhöjande alternativ.

Förlåtelse är så svårt, inte andra, men mig själv precis som du beskriver. Jag kan gissla mig själv som en medeltida munk när jag tycker att jag misslyckas. Jag får lite tårar i ögonen av dina ord och tar dem till hjärtat. Tack!