Senaste kommentarerna i forumet

Det är riktigt Bra! Har cyklat 6 mil idag och det gick väl hyfsat men jobbigt! Jag vet att jag kan göra nåt detta men så klart när väl fredagen kommer så då är det en annan sak! Ska till Mallorca och cykla om 14 dagar och ska jag orka det måste det vara nolltolerans som gäller! Tack så hemskt mycket att du frågade! Sköt om dig!

Jag tänker att det är så lätt att hamna i skuld och skam och så dricker man för att döva smärtar. Jag tror de flesta av oss här inte tycker så speciellt bra om oss själva! Din familj tycker ju om dig oavsett Vad! Förlåt dig själv och ta den hjälp som finns att få! Vet att det är svårt! Jag stöttar dig gärna här! Och du! Du duger som du är! Kom ihåg det! Du kan förändra!

Roligt att läsa! Vilken beslutsamhet! Jag har bestämt mig idag att jag helt ska sluta dricka alkohol. Vill aldrig mer vakna bakis och inte ha en aning vad man gjort kvällen före. Längtar efter ett liv i nykterhet.

Blir ytterligare stärkt av era kommentarer.
Liten stor: minus 15 var det och är fortfarande. Jag har fem kvar och du tio, än så länge har ingen vunnit..... Kämpa på!
/E

Bra att du ventilerar här, verkar hjälpa många och är på väg att hjälpa mig.
Det här grejar vi!

Jag har helt enkelt analyserat sönder betydelsen av okontrollerat drickande på samma sätt som jag analyserat sönder alla definitioner på alkoholberoende. Okontrollerat, ser då framför mig hur man utan att kunna hejda sig dricker allt som finns i närheten. Och säger till mig själv, nä, så gör ju inte jag. Jag bestämmer ju mig för att dricka en viss mängd på viss tid (även om det är väldigt mycket mer än måttligt) och kan spara en halv vodkaflaska till nästa dag när jag känner mig tillräckligt berusad. För att kunna fortsätta, för att inte få baksmälla, för att inte missbruket ska få konsekvenser som bevisar att jag är alkoholist för då måste jag ju sluta för gott.
Konsekvenser, ja. Bilkörning. Passerade en gräns senaste perioden. Trots att jag visste att jag skulle köra bil senare på kvällen drack jag ändå. För jag kunde inte låta bli, kunde inte vänta tills det blev tillfälle. Sket i det helt enkelt. Just då sket jag i alla risker. Kände mig inte full. Bara lagom avtrubbad. Sista två veckorna spelade det ingen roll vad jag skulle göra på kvällen eller nästa dag. Inbillade mig själv att allt var som vanligt, jag var som vanligt fast lugnare. Lögnen bekräftades genom att ingen sa något, ingen tycktes märka att jag druckit. Varken då eller i efterhand. Inte förrän jag berättade det för maken sista dagen.
Beroendegrejen sönderanalyserades genom att jag inte behöver alkohol i vardagen. (Nä, för jag är periodare och orkar inte vara packad dag ut och dag in...och vill inte dricka om jag inte blir tillräckligt påverkad)
Återställargrejen analyseras sönder eftersom jag inte dricker för att komma igång på morgonen, jag mår ju inte särskilt dåligt, bara lite skakig och svag. Fast börjar nästa dag så fort det är möjligt. Lägger träningspassen tidigt för att sedan kunna börja dricka direkt efter jobbet, innan jag lagar middag. Och har ju concerta, nikotin och kaffe nu som kickar igång mig på morgonen.
Återfallet i julas kommer jag ihåg en morgon i bilen till jobbet, var så paranoid och darrig att jag fann mig själv treva i väskan och fiska upp några atarax. Såg mig själv utifrån när jag slängde i mig dem och tänkte, Fan, det här är inte bra.
Det är chockande och nytt. För det här beteendet har funnits i två år och eskalerat för varje gång. Jag har inte smält det ännu, eller är i någon slags klarsynt förnekelse. Vet hur det är, samtidigt som jag gör allt för att motbevisa och blunda för faktum.
När jag sätter ord på det och sedan läser vad jag skrivit, den nakna brutala sanningen, blir det verkligt. Och jag kanske behöver sörja lite också. Trots att jsg inte behöver dricka socialt, eller behöver alkohol i vardagen. Att mista den tillflyktsorten som jag haft, den där sista utvägen när allt känns oöverstigligt och jag bara vill försvinna in i mig själv en stund. Kanske är det den jag är så rädd att förlora när jag försöker förminska problemet med att "ha en period då och då".

Jag har aldrig vågat mig iväg på någon form av gruppbehandling, men redan nu börjar jag inse hur mycket det betyder att få dela erfarenheter med andra som verkligen förstår. Jag är en empatisk person, men innan jag själv föll ner i alko-hålet kunde jag aldrig föreställa mig hur stark dragningskraft det hålet har, och hur ont det gör att både ta sig upp och falla ner.
Vi går tillsammans, så blir vägen mindre lång!
Kram tillbaka

Toppen att du hittat hit, det är ett stort steg och det hjälper att skriva o läsa tillsammans om vår gemensamma kamp.
Jag blev väldigt rörd av ditt brev och som vanligt finns det delar i en berättelse man alltid känner igen eller som träffar precis mitt i prick vad man själv upplever eller gjort. Jag har själv en väldigt lång historia med eskalerande problem och ständigt såra någon nära mig för att sedan ta veckor att reparera hyfsat. Det är en märklig situation vi sätter oss i. Jag har också ett självskade betende och dricker väldigt ofta på starka känslor som då blir kraftigt överdrivna givetvis.Lugnet och känslan av att duga och vara bra har för mig varit en kombo jag fått så fort jag dricker.
Dagen efter?
Helvetes ångest hela dygnet.
Ganska lätt kan tyckas att vi bara ska ta bort detta ur våra liv, eller hur?
Stor kram till dig!
Du är på rätt väg nu.
Lp

Stort tack för ditt stöd, det betyder så mycket. Det var ett stort steg att skriva inlägget från början. Du har helt rätt i jag måste bryta helt med alkoholen, vilket jag tror jag gör efter varje återfall.....Min största skräck är att fördärva förhållandet till min familj, jag sviker ju dem varje gång. Mitt intag är nog en form av självskadebeteende, att jag utsätter mig för fara bortom min kontroll.
Men att ha hittat denna sida kommer nog göra en stor skillnad. Att få stöd, och själv få stötta när man kan.

Jag tycker att ditt brev är öppet och du har självinsikt vilket är en bra start! Det finns nog inget annat sätt än att bryta helt med alkoholen. Det är så lätt att dricka på känslor! Man kan fråga sig vad man flyr ifrån? Men nog borde vi bara värda något mer än att må så här?? Relationer som gått till spillo och otaliga bortkastade dagar när man varit bakis! Jag tänker att det finns ett självförakt som bara bygga på och mera dricker vi för att döva smärtan! Jag vill verkligen inte ha det så! Vill du? Det kan faktiskt gå riktigt illa! Stöttar dig gärna!

Jag skriver i din tråd, mitt liv har förändrats extremt under de sista veckorna och det känns inte relevant att skriva i min egen tråd.
Jag läser inte så mycket här längre, men din tråd, din person, det känns så bekant på något sätt, en del har vi antagligen gemensamt, vem vet.

Förut skrev du väldigt mycket om det att ditt drickande var kontrollerat. Att du planerade och hade koll. Vad vi är duktiga på att lura oss själva. Det framkommer inte av ditt sista inlägg längre. "Körde bil med tre promille, tränade innan jag blivit nykter, halsade sprit i bilen på väg ..." Hårda ord kanske, men det är inte ett kontrollerat drickande. Du utsätter dig själv för fara. Onödigt.

Jag kollade på min app idag, jag har inte gjort det på länge. 128 nyktra dagar och jag är inte periodare, jag drack hela tiden, de sista 10 åren. Nu vet jag att jag inte kommer att fortsätta. Jag är 40, vältränad (tränar varje dag), BMI på 19 och det visar sig att jag är sjuk. Mer än jag trodde och inte på grund av alkoholen. Det är an tankeställare. Jag kommer inte att dö under närmaste 5 år kanske, men mitt livslängd är förkortad, betydligt. Man blir häpen, förvånad, ställd? Vad ska jag göra med resten av livet? Kommer det inte att vara för evigt? Shit. Jag som trodde att jag blir 90. Shit.
Jag tänker och analyserar och vet att jag vill leva långsammare och för mig själv. Då kan jag ge mer för andra, men jag vill fokusera på mig själv. Njuta av mig själv. Och jag vill definitivt inte dricka mer. Det känns liksom inte relevant just nu, det känns som ett icke problem.

Du lever snabbt. Hemskt snabbt och det mest sorgliga är att du kan inte dra ner på tempot, för att du har barn och en man som inte orkar. Jag skulle nästan vilja skicka dig någonstans, där din familj kan inte nå dig :) Bara några dagar. Intensiv träning har med stressen att göra, hjälper så klart, men höjer aktiviteten i sympatiska nervsystemet, höjer det allmänna tempot. Så klart, ADHD... Jag vet inte, om diagnosen hjälper i någonting. Jag har extremt mycket energi, hinner göra dubbelt så mycket som andra, är också rastlös, kanske borde få en diagnos också, ha ha.
Hur kontrollerar man ett energiflöde? Finns det någon bra sätt?

Vill bara säga hej och kolla så att du är ok?
Kram!

På 100 dagar hinner det hända en hel del med vårt inre och tydligen även med vårt yttre.? Härligt och ett stort, stort grattis till dig. Fortsätt som du gör nu för det fungerar.
Kram
Ellan!

Härligt att du klarat så många dagar, nu tar vi En dag i taget!
Vi ska fixa det!!!!

Jag är ju också man med fru och barn. Tror att människor föds mer eller mindre känsliga. Håller med om att det inte känns lika accepterat som man att visa sig tex ledsen och svag. Sen har ju barndom och ungdom också en oerhörd påverkan. Min mamma klarade inte av mina känsloutbrott utan reagerade oftast med ilska. Pappa var inte närvarande, antingen jobbade eller så sov han. Så jag lärde mej nog tidigt att det inte var ok att visa känslor. Pansaret på utsidan blev nog tjockare och tjockare med åren. Blev expert på att inte visa något utåt,men inombords växte ångestklumparna sej stora. Är först på senaste tiden som det inte gått att dölja hur jag egentligen mår,då ångesten har tagit sig fysiska uttryck med förhöjd puls, skakningar dvs panikångest. Jag är nog lite gammaldags när det gäller böcker,vill läsa i pappersform så jag går till biblioteket nu i veckan och ser om de har boken. Tack AlkoHyperD och Gladare-Trött det ger mej mycket att få respons!

I det där kaoset måste verkligen har varit hemskt.
Jag som bor många mil därifrån blev så berörd och förtvivlad, hur skulle det
då inte blivit för er alla som var mitt i det?
Skönt att ni kom hem helskinnade, för många blev det inte så.
Kram

Det värmer :)

så mycket så jag har läst en hel dag känns det som. :-) Det är roligt att läsa dina funderingar och
även att få läsa att du trivs i dit nygamla hus. Du verkar trivas som fisken i vattnet.
Jag själv har återkommit efter min Spanien vinter och nu får jag ta nya tag.

Du skrev på ett ställe att det vore konstigt att inte ha vinter och sen komma hem till en vår, jag trodde nog själv också att jag skulle, men jag njöt av att vara där i fulla drag, kunna vara ute varje dag utan värk, sen på vägen hem mötte vi våren i Frankrike, Tyskland och Danmark så denna vår blev lång för mig och jag njöt.
Men nu är jag tvungen att ta tag i mig själv igen!
Ha en härlig söndag med sonen.

??

Måste även notera hur skönt långa dagarna känns. Utöver att jag verkar ha tid att notera här så har jag redan gjort hur mkt som helst och det finns massor av dagen kvar. Snart träning igen. Gillar livet vitt.

Kämpa på, jag tror på dig ? kram!

Sjukt bra kämpat och vad kul att läsa om din förändring! Om jag inte minns fel skulle vi ju sätta våra viktmål på -15 ihop. Jag halkade efter något och har bara minskat cirka 5 så du vann! :) men nu blir jag sporrad till både längre vit period och minskade kilon.

Grattis igen, va grym du är!

Jag har ju levt i en illusion de senaste 18 åren. För varje år i den för mig relativa normaliteten har illusionen blivit mer sann. Tillfälliga blackouts, sporadiskt helgdrickande, enstaka fylleslag har under åren jämförts med vad jag tänkte mig "riktig" alkoholism - alltså sådan jag var mellan 17-27. Jag vet ju att det hållit så länge på grund av rigid kontroll, aldrig köpa hem mer än det som går åt, allt seriösare träningsambitioner, ammande och födande av fyra barn som gett långa nykterheter. I bakhuvudet har jag alltid vetat att jag inte kan hantera sprit och därför inte haft det hemma. Men eftersom jag har dubbeldiagnos (eller trippel) har jag tänkt att jag nog aldrig var alkoholist på riktigt utan bara självmedicinerade och nu när jag mår bättre kan jag dricka som vem som helst. Vilket har fungerat rätt ofta, med de begränsningar jag satt upp (egentligen utan att tänka så mycket på det).
Faktum är att det är efter återfallen jag börjat få sug på ett mer beroendelikt sätt. Och det får mig att inse en sak jag inte tänkt så mycket på mer än frågat mig själv vad det är som hänt med hjärnan efter så många år utan att reflektera så mycket på att dricka eller inte ur beroendesynpunkt utan mer utifrån vad jag ska göra nästa dag och om det finns tillfälle.
Varje återfall har föregåtts av småskaligt drickande ett tag. Oftare och oftare för att sluta med sprit från fm till kväll åtta dagar av tio (förrförra påsken), nästan nykter sommar, varje eller varannan helg hela hösten och sedan julhelgerna drygt två veckor i samma mönster som det första. Andra gången drack jag mer än jag gjort på 25 år de sista dagarna och hade blackouts. Fick en tankeställare och dessutom ADHD-medicin som lugnade rastlösheten och höll mig helt nykter i ett år. Och nu senast höll jag på att dricka ihjäl mig och överträdde många gränser. Körde bil med tre promille, tränade innan jag blivit nykter, halsade sprit i bilen på väg hem från träningen, körde bil till och var ordförande för ett kvällsmöte efter att ha hällt i mig en kvarting, drack betydligt mer och under längre tid än jag planerat och tog en återställare på morgonen sista dagen, som dessutom fick fasas ut av rädsla för svår abstinens. Och visst var jag darrig på jobbet de sista veckorna, dock inte minsta bakis som illamående eller huvudvärk. Kan tillägga att jag även blandat med olika läkemedel, både för att öka ruset men även för att minska abstinensen och komma igång på morgonen.
Och det är ju självklart så att beroendehjärnan som legat i halvdvala två decennier nu är klarvaken! Det är så overkligt fast ändå inget nytt. Just detta att det inte försvinner efter så lång tid utan tar vid nästan där det slutade (livet ser helt annorlunda ut nu så riktigt så illa skulle det nog inte kunna "ta vid" men väl sluta om jag inte förstår allvaret.
För om jag fortsätter rycka på axlarna och tänka, ok, jag är periodare, än sen, om jag super till någon vecka i halvåret och lever resten av tiden nykter är det väl ingen issue. Allt jag gör eskalerar i raketfart. Fullkomligt exploderar. Så om jag tittar på mönstret från de tre nämnda återfallen...vad skulle nästa kunna innebära?
Men en gång bara, en kvarting och sedan inte mer? Eller hur? Funkar ju skitbra ett tag. Och inte kommer suget minska direkt. Vill jag tänka på nästa möjlighet att dricka varje dag? Nej.
När man kan sniffa på handspriten på jobbet och känna sig alldeles salig av lukten, nja, då är nog suget ganska lättriggat.

Hand-pollen. Haha! :)

Nu är jag kanske lite subjektiv men jag själv har faktiskt väldigt bra tålamod med både barn, fru och allt annat. Bättre än nånsin faktiskt. Det är faktiskt min fru som är lättirriterad men du beskriver det bra att inte låta sig triggas och skylla på yttre omständigheter (vilket min hjärna ibland vill få mig att göra).

Plåtnicklas - tack för att du delar med dig. Jag har aldrig kommit upp i 6 veckor men tror nog jag gör det nu. Eller minst 4 i alla fall. Tankarna kommer ibland på när jag ska våga testa igen osv med risken att falla tillbaka då jag som tidigare gärna ser ett kontrollerat liv där jag kan dricka IBLAND. Vem vet hur det blir framöver. Just nu mår jag så sjukt bra utan, har slutat räkna dagar utan kör bara på genom att inte dricka något alls.

Är också rätt okej med ett liv helt utan a om det krävs. Den tanken har aldrig fått fäste tidigare och den gör mig lugn.

Ett stort grattis till dina 100 dagar, tiden går fort ??