Senaste kommentarerna i forumet

Håller med ... Såå klokt beslut
även jag har varit en av dem ..stammis på Systembolaget .. det är nu snart ett halvår sen jag satte min fot där senast ..
Jobbig tid du har ett tag framför dig .. sen blir det bara bättre ..
Stort Lycka Till .. och vi alla finns här som gör eller har gjort samma Resa ..

Klokt att du berättat för din fru och vänner. Och din vän som ställde in middagen klarar du dig utan!

Getingboet. Igenkänning. Jag har alltid hatat att ha stora middagar hemma med mycket folk. Det är då jag har haft vodka i tvättunnan för att överleva.

Kom på häromdagen varför det värsta jag vet är sällskaps spel med många kring bordet. Koncentrationen, surret, sitta still. Min hjärna kokar över av det. Det är väldigt mycket du skriver som jag kan känna igen mig i på pricken.

googla recensioner även på yrkesverksamma inom vården numera. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon hette men det kan jag ju ta reda på.

Jag har egentligen inga behov att utredas.Om jag har Adhd så har jag en mildare variant där bara vissa drag kan kännas igen.
Om det visar sig att jag har det så skulle jag få svar på väldigt många frågor som jag har undrat över. Jag är ju vuxen och för studier eller liknade så spelar det ingen roll (studietiden är över, eller rättare sagt - jag har aldrig studerat på högskola då jag har i mitt inre känt att det skulle bli för tufft med koncentration, sitta still etc)

Men jag har utvecklat egna strategier för att klara min vardag och allt omkring det. Extremt organisation av allt gör att jag fixar det mesta ändå.

Egentligen 2 anledningar att jag vill göra utredningen:
Den viktigaste frågan i pusslet i min egen alkoholism: Varför?
Och jag vill veta om svaret finns där.
Jag kanske vill byta yrkesbransch och en utredning kan eventuellt hjälpa mig med mer stöd kring detta.

Tror inte att jag skulle tacka ja till gruppsamtal, har inte det behovet. Gillar inte stora grupper.
Strategier att klara av det har jag redan. Tyvärr har det inkluderat att inta stora mängder A mellan varven.
Medicin? Osäker på detta. Jag har ju klarat av hela min livstid utan men om det skulle avstyra det ryck jag
får när jag helt utan impulskontroll går till systembolaget. Ja då får jag överväga det.

Kanske är det så att Campral fungerar väl - man blir lite lugnare av Campral och det är en väldigt "snäll" tablett utan biverkningar.

Vet inte hur många gånger jag har ställt mig frågan efter ett kraftigt återfall med mycket alkohol: Men vad fasiken hände? Varför gjorde jag så här när jag vet konsekvensen av det? Jag har aldrig förstått det. Jag vill ha den där sista pusselbiten.

Tror det är 6 veckor med a varje dag nu. Men igår bestämde jag mig. Ser alla systembolaghandlare som röda o darriga köper tetravin eller 7,2or på dagen. Insåg att jag är en av dom. En riktig alkoholist. Vill inte att mina barn ska ha minmen av alkostinkande pappa.Bett min fru be mig blåsa i alkomätaren dagligen nu hela april. Lovat gå till vård för antabus annars. Frontat till fler att jag kör alkofritt april (minst! Förmodligen mkt längre). Några konstiga reaktioner och faktiskt en inställd middag av min kompis som inte ville gå på restaurang om jag inte skulle dricka. Sjukt. Men klarar det här nu

Får besök idag och vet att det brukar vara påfrestande med allt tomt prat som bara fyller luften med ord och barn som är stissiga och kräver min uppmärksamhet samtidigt som den pladdrande damen (som är min mor) bara fortsätter. Min hjärna klarar inte av det. Hur lugn jag än är, hur ofarliga samtalsämnen som än avhandlas blir huvudet som ett getingbo och jag vill bara sätta på mig sonens arbetshörselskydd. Ska nog göra det, förresten, men kanske väljer jag såna dör små proppar som inte syns utanpå, lägger mig i soffan och blundar. Nu stundar självmedicinering i proaktivt syfte, långpass på ett par mil löpning. Brukar kunna dämpa paniken i sorl och ståhej någorlunda. Extrados ADHD-medicin får det bli idag också.
Förr drack jag sprit inför sådana här besök. Idag icke!
Vet inte hur det är för dig Sige, men jag frågar mig ibland om det är värt det. Jo, dessa besök inträffar inte varje helg och jag vill inte beröva henne kontakten med barnbarnen. Priset för mig är inte så högt numera, men förr skulle jag nog valt bort lite oftare.
Kalas i all ära. Måste man ens?

med att det är viktigt för dig att de ringer tillbaka. Be om återkoppling oavsett väntetiden, så du vet att de fått ditt samtal.
Ångesten ör begriplig. Nytt jobb, kanske osäkerhet om den egna förmågan räcker både när det gäller nya arbetsuppgifter och att hålla nykterhet. Försök att inte se hela berget framför dig. Titta ner i marken när det blir överväldigande, ett steg klarar du. Sedan ett till. Vem vet om berget plötsligt blivit mindre nästa gång du lyfter blicken. Fast det spelar egentiligen ingen roll hur brant eller högt det är. Ska du upp så är det bara en riktning som gäller och farten spelar ingen roll. Du har hela livet på dig. Det liv som du fått som gåva och det var meningen att du inte skulle lyckas då, när du var tretton och inte orkade mer. Vila gärna emellanåt, om klättringen känns för tung, stanna en stund och pusta ut, men spring inte tillbaka ner igen!
Jag har många allvarliga självmordsförsök och livshotande tillstånd bakom mig. Kanske har det gjort mig mer riskbenägen att så att säga leva på bonustid, men även tacksam för allt som inte skulle blivit om jag inte överlevt. Ibland använder jag det som tröst och referensram när livet är tungt. Det kan aldrig någonsin bli värre än där jag redan varit.
Om du plågas av osäkerhet och ångest, bara stanna. Bättre göra ingenting än göra värre.
Kram

Lyssnade på Radiopsykologen – visst är han fantastisk! Alla tycker om honom. Allan! Plötsligt förstod jag något av de hemska mardrömmar jag nyligen haft och som jag kopplar till kroppsupplevelserna hos min dr då vi avslappningsövade. Kvinnan på radion var inte helt olik mig med sina bardomsupplevelser; mobbingen, övergivenheten, känsligheten. Pratandet som skydd mot det inre, kroppskänslorna. Det som kommer upp i tystnaden. I mitt fall, skräcken för att bli utplånad, förintad i ett vitglödgande hat, eller snarare road likgiltighet. Mycket fundamental djuppsykologi i det; jag menar att alla har den den känslan liggande inom sig, men behöver normalt inte bli medveten om den. Ett psykotiskt skikt.
Minns en skildring av det här: föräldern med sitt barn på armen och soppåsen i handen, öppnandet av sopluckan slängandet av påsen, för en sekund skräcken i barnets ögon.
”Grounding” (mindfulness) är så bra för den är ickemanipulativ, tänker jag. Man samtalar med sig själv, lyhört lyssnande och aldrig forscerande något.

Jag gick till systemet igår och drack alldeles för mycket igår alldeles själv.Dumt! Men igår är igår och jag tar nya tag i dag, Idag ska jag inte dricka en droppe. Det dumma är att jag har vin hemma, men egentligen spelar det ingen roll, för jag ska ju inte dricka. Så var det bestämt!

Du nämner mobbing. Oläkta sår? Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara svårläkt.

Glöm inte att du kan delegera också! Du behöver inte göra allt, vara överallt! Man kan fira födelsedag utan detta livsfarliga ståhej.

Ibland är man lessen ibland är man glad (som Martina Montelius brukar säga. – Titeln på hennes senaste bok.)
När ska du Heueh förresten ge ut en bok? Fler borde få läsa dina djupa och samtidigt lätta, humoristiska iakttagelser.

Det är just nu svårt att skilja på om jag har ångest för att jag dricker eller dricker för att jag har ångest.
Jag har inte druckit på några dagar med ångesten är kvar och är svår hanterad ibland. Jag vill bara komma undan.
Jag är rädd för att ringa beroende mottagningen igen. Rädd för att inte få hjälp om jag ringer och för att då ge upp.
Försöker hitta saker att vara tacksam för och det finns som tur är en familj runt mig som inte ger upp.
Jag har sökt fått och tackat ja till ett nytt jobb men ännu inte sagt upp mig på mitt gamla. Jag är rädd att det blir värre om jag byter men hoppad förstås på motsatsen. Bytet ger mig en tidsbestämd period för förändring vilket är bra men osäkerhet och ångest som bryter ner mig.
Jag är osäker på om jag kommer att klara detta men jag ska försöka.
Jag har sovit hemma i mitt gamla flickrum i natt. Här sitter ångesten i väggarna efter en uppväxt med mobbing och självmordsförsök redan i 13årsåldern. Jag har många gånger tänkt att det hade varit bra om jag fått lyckas den där gången när jag var 13. Nu är det för sent för den typen av utvägar. Nu har jag egna tonåringar och jag är så tacksam över att de mår bra, har kompisar och inte är utsatta för någon kränkande behandling.

Vem är du, hur har du det, vad fick dig att söka dig hit, hur ser ditt problem ut, beskriv och skriv för att skapa distans när du känner dig uppgiven. Kanske kan det hjälpa dig att hålla ut länge nog för att se din situation med nyktra ögon
Kram

för att sitta inne och vara butter. Ett par grader varmt visserligen, men snön som kom igår har nästan helt regnat bort, det är disigt och grått, vattendropparna letar sig in under kragen och nedför ryggen och leran på vägen är nästan lika hal som snön var igår. Mitt problem är att jag är på bra humör ändå, det känns som om jag kommer att slösa bort en alldeles utmärkt melankolisk dag på att studsa omkring och bara vara glad. Nog för att jag skulle kunna sätta mig ner och tänka dystra tankar, eller bara läsa nyheterna, men på något sätt och vis känns det lite fel, det också. På samma sätt känner jag de dagar då solen skiner, fåglarna kvittrar, gräset är grönt och jag bara inte har lust att skutta omkring med blommor i håret och solsken i blick. Jag får dåligt samvete för att jag inte utnyttjar tillfället och så blir jag än mer insjunken i min egen misär. Underligt det där egentligen, normalt brukar mitt humör vara i fas med vädret och miljön, men inte alltid, uppenbarligen.

Jag ska i alla fall ut och mörda växter idag, det kanske kan ge mig känslan tillbaka. Det finns en slags växt som jag inte vet namnet på, men som har frökapslar som är som små runda bollar med hullingar på. Dom där står beredda att ställa till med elände för hundägare hela vintern och nu har jag upptäckt att jag har dem på min tomt. Min hund är långhårig och om jag inte upptäcker de där bollarna i tid så hinner dom jobba sig in i pälsen och blir ett elände att försöka få bort. Så fort man börjar pilla på dom så delar dom sig i tiotals små frön, vart och ett med sin egen personliga hulling och jag får stå och plocka dom ett och ett. Eftersom hunden är lite extra känslig på benen och det är där fröskrällena helst sätter sig så blir det en utdragen och besvärlig process, med sprattlande hund och stressad husse. Så nu åker trimmern fram och jag ska med ett hånleende på läpparna se mina fiender falla för dess vilt snurrande plastsnöre.

Min yngsta son var på besök igår, han hade fått låna en bil som han ville visa upp. Det verkar som om han funderar på att byta. Bilaffärer är sällan lönsamma, men de bilar min son håller sig med är samlarobjekt så den han har nu får han mer betalt för än han gav för två år sedan. Bilen han visade upp igår är dock inte en sådan, den har karaktär av familjebil även om den är sportig och jag misstänker att något är på gång. Hans flickvän bor på fel sida om pölen men jag anar att en förändring är på gång, han har börjat prata om hur han skulle vilja bygga ett hus och hur det i så fall skulle se ut och nu kommer han dragandes med den här bilen som är ganska långt från hans tidigare preferenser på det området. Inte för att jag när några som helst förhoppningar om att få byta blöjor på ett barnbarn i den närmaste framtiden, men ett steg är ett steg, hur litet det än är.

Ha en fantastisk lördag allihop!

och jag tillät mig vila igår kväll. nu måste jag förbereda mig inför dagen och kvällen. Måste komma ihåg att stanna upp och andas medvetet emellanåt för att lugna, orka stå emot, när stressen slår klorna i mig och med den den förföriskt lockande rösten.....

Egentligen "får" man inte söka på flera mottagningar samtidigt, men man kan. Jag gjorde det, för att kunna välja den som verkade bäst och för att väntetiden inte skulle bli så lång. Ringde dessutom upp psykologen som kallde mig till förstabesöket för att få en hint om hur hen verkade. Jag har väldigt många dåliga erfarenheter sedan ungdomen och vet att jag blir oerhört provocerad av fel bemötande. När jag pratat med psykologen var jag glad och förväntansfull för hon gav mig intryck av att vara både skärpt och empatisk. En vecka senare fick jsg ksllelse från den andra mottagningen remissen skickats till. Ringde även upp den sjuksköterska (för mig är bara det att en sjuksköterska anses kunna bedöma någonting inom detta område som en förolämpning) som kallat av ren nyfikenhet, för att kunna jämföra lite. Hon lät korkad och sval i bemötandet och jag kunde inte låta bli, trots att jag redan meddelat min avbokning, att ifrågasätta att hon som sjuksköterska skulle göra den första bedömningen. Har du ens kompetens för detta, frågade jag. Snäsande svar varpå jag i luren konstaterade att jag redan fått en tid hos en riktig psykolog och kommer att påbörja en riktig utredning inom kort. Kände ett behov av att låta denna kyliga person få smaka lite på sin egen medicin ?
Men om du vill slippa extra kötid, MM, skulle du ju redan nu kunna be A-läkaren skicka remissen till andra ställen.
Förresten, har du funderat över varför du vill utredas? Är det för att få en föklaring, är det för att få stöd med olika strategier, eller är det för att du funderar på om medicin skulle kunna hjälpa dig?
Jag var redan innan utredningen gjordes övertygad om stt jag hade ADHD, och alla som känner mig sa att jag inte ens behövde utredas, räckte med fem minuter i rummet för att konstatera en dagnos. Jag ville utredas för att få det svart på vitt, men även för att jag verkligen behövde medicinsk hjälp eftersom flera år av terapi och teoretiska kunskaper i mängder försvann när impulsiviteten tog över, och för att paniken fanns oavsett om jag visste vad den handlade om eller ej. Rastlösheten var så fysisk att den var plågsam.
Den psykiater du har träffat lär bli ett problem för dig om det är så att du får ADHD diagnos och vill prova medicin.

Det är riktigt bra jobbat! Hur mår du nu? Om jag förstår dig rätt så hänger du fortfarande med vännerna som festar och dricker, hur känns det att vara med dem när de blir fulla?

Jag är tacksam mot mig själv för att jag upptäckte impulsen och vidtog åtgärder för eventuella återfall.
Jag är tacksam för att jag var nykter igår.
Jag är tacksam för att jag vakna upp pigg och färs idag.
Jag är också tacksam för att jag kan påbörja dagen genom att sitta här i lugn och ro, dricka mitt kaffe och surfa runt på denna underbara sajt.
Slutligen är jag tacksam för att det är morgon och att jag aldrig är sugen på a på morgnarna.

Den här dagen är fortfarande helt ny. Ingenting är planerat, allting är möjligt. Riktlinjen är att inte dricka. Kanske blir jag ensam med barnen ett tag idag, kanske ska jag träna, kanske ska jag städa, kanske går vi ut. Vi får se. Kanske sitter jag här halva dagen och bearbetar begäret, som jag misstänker kommer allteftersom morgon blir till dag och dag blir till eftermiddag.

....att katten har det bra. Hoppas att det ska bli bra för dig också. Vi finns här för er, som sagt.

Tack för svaret, nån som lyssnar.

Katten har det bra sen 16 år.

Det är bra att vi berättar för varandra vad vi upplever inom vården. Ibland "vården".

... vi finns här, för vi behöver det. Du också?!
PS. Hälsa katten!