Senaste kommentarerna i forumet

Du får en underbar dag och en trevlig promenad ?
Jag ska också promenera, inne på minntredje dag nu.
Känner mig redan piggare och fräschare ???

Det är svårt att börja på de inläggen som ska säga att jag drack kvällen före så here it goes: Jag tog beslutet att dricka igår. Tanken var att ta ett glas vin, det har ju fungerat tidigare. När glaset var slut blev det ett till och sedan ännu ett och ... Nu är BiBen tom. Tur att den inte var oöppnad när jag började. Det fungerade inte alls.

En sak jag söker i alkoholen är ”låt gå” attityden. Att sitta uppe till efter tolv för att titta på en serie eller något liknande händer sällan när jag är nykter. Att ha djupa och innerliga konversationer med maken känns så lätt efter några glas. Jag tror det var de jag strävade efter igår. Jag sökte känslan av att släppa problemen och bara ta det som de kommer. Känslan infann sig fram tills jag insåg att jag var påväg att bli full och då fick jag nästan panik. Ändå drack jag klart, jag motade bort panikkänslan och drack tills det tog slut. Sedan gick jag och la mig.

Konstigt nog känner jag inte speciellt mycket skam eller ångest idag, jag är knappt bakfull. Jag känner att jag kan se på det hela på ett kallt och logiskt sätt och konstatera att det inte fungerade. Hur jag än försökt få till ett måttlighetsdrickande så har det inte fungerat, förr eller senare tar alkoholen över. Det känns skönt, jag känner mig beslutsam. Jag pratade med mannen igår och vi konstaterade att vi inte ska ha alkohol hemma, speciellt inte i det format jag gillar. Jag sa att jag behöver hjälp och stöd från honom, att jag skulle önska att han var stark och sa Nej när jag föreslår nästa inköp. Han (som var nykter) tyckte det var en bra idé.

En del av mig vill se det här som, ännu ett, misslyckande. En annan del av mig fnyser åt det ordet och påminner om att vägar är krokiga och att jag behöver påminnas om varför jag vill vara nykter. Behöver den påminnelsen komma i fylleformat så får det väl göra det bara jag lär mig. Vägen mot civilingenjörsexamen var också lång, kantad av rapportreturer och omtentor och det ser jag inte som ett misslyckande utan som något normalt och acceptabelt. Så tänker jag se på min fylla igår.

är ibland ingen trevlig känsla tycker jag. Jag skriver ibland, för det finns olika varianter. Nu på morgonpromenaden reflekterade jag över hur mycket häftiga grejor mina grannar har; traktorer, grävskopor, snöskotrar, och jag blev lite avundsjuk. Inte den negativa sortens avundsjuka, jag missunnade inte dom deras prylar, jag vill bara ha dom jag också. Tillsammans med den sortens funderingar kommer nästa steg i tankekedjan; vad skulle jag ha för nytta av en grävskopa, egentligen? Eller en snöskoter? Mina grannar har dom här maskinerna för att dom behöver dem, dom äger alla en massa skog, dom jagar, dom fiskar och använder inte sina grejor som leksaker, vilket jag skulle göra. Så när jag så småningom hade funderat klart var jag framme vid den oundvikliga slutsatsen: dom har vad dom vill ha och jag har allt jag behöver, inget att förlora sömn över.

Så finns det den andra sortens avundsjuka, den som inte leder någonvart. Min son har en väldigt fin och väldigt dyr bil och jag vet att många, till exempel på jobbet, ser snett på den där bilen. Vad dom inte tänker på är att han bor i en liten etta med kokvrå, han dricker inte, han röker inte, han åker aldrig på semester, överhuvudtaget lever han ett ganska asketiskt liv. Bilen är hans stora intresse men troligen lägger han mindre pengar på den än dom gör på sina hus, på sina semestrar och på sitt festande. Ändå tycker dom att det är fel att han ska ha en såpass fin bil när dom själva åker omkring i en femton år gammal Skoda. Den sortens avundsjuka skadar ofta den som har den känslan mer än den som är föremål för den.

Jag är väl medveten om detta men jag kan ändå inte undvika att själv falla offer för de här fenomenen. Det är det knepiga med känslor, man har dom vare sig man vill eller ej. Det som skiljer människor åt är hur dom handskas med de negativa delarna av känslolivet. För mig ligger svårigheten i att identifiera en känsla som negativ innan jag hinner sjunka ner i den och låta den ta över mitt sinne. Att skämmas för en känsla jag har, och att då försöka undertrycka den, är att ge efter och låta den styra mig. Ibland poppar det där upp här på forumet, jag läser om folk som har lyckats dra ner och som dricker måttligt och jag blir avundsjuk, varför kan dom men inte jag? Om dom misslyckas känner jag en slags skadeglädje, en "vad var det jag sade" -känsla. Det är inget jag är stolt över, men heller inget jag kan göra något åt. Vad jag kan påverka däremot är vad jag gör därefter. Jag kan analysera varför de här känslorna alls uppstår och försöka resonera mig fram till ett bättre mående. Och framförallt kan jag undvika att agera på dom. För hur jag än vrider och vänder på det så är det ju mig själv jag skadar mest när jag känner så här.

Ha en fin dag!

Måste bara gnälla av mej lite. Jag har inte druckit en droppe på 10 dagar. Mår bra mycket sämre än när jag drack. Ångest och dålig sömn. Går runt som en levande död. Jag fungrade iallafall när jag drack lite. Måste tillägga att jag drack små mängder men för många av veckans dagar. Jag ger det någon vecka till och blir det inte bättre då får jag väl börja dricka igen fast ännu mer kontrollerat.

Att dra ner på vinet innebär mindre lycka. Läste en artikel om en forskare som studerat i 15 år hur människor blir lyckligare!!!
1.mindfulness (medvetet närvarande)
2.tacksamhetsövning( skriva ner saker man är bra på under en längre tid)
3. Fysisk aktivitet
Man får väl prova. Fysisk aktivitet är nog det viktigaste när man skär ner/slutar hur svårt det än är så måste jag. Hoppar av bussen varje dag och powergår 30 min. Ser fram emot min träning idag ???
Kämpa alla, det finns annat än alkohol. Kram

Hej pinalina!
Hur går det? Jag har konstigt nog mindre sug efter vin denna vecka, kanske är inbillning. Har kommit igång med lite lätt träning. Hoppar av bussen ett par hållplatser och powergår. Ca 25 min. Ser nu fram emot det varje dag. Jsg tror det är mycket viktigt att få in lite träning, hur svårt det än är att komma igång med det. Jag har som måtto "tränar jag varje vecka så får jag ta lite vin till helgerna". (ska ju bara trappa ut vinet på veckodagsrna).
Kram

Jag brukar också dricka whisky vid halsont, förlylning. Dricker annars bara vin men "passar på" att ts till starkare när det är ok för mig. Skönt att du inte e sugen. Krya på dig och vila! Kram

Så sant, visst sätter alkoholen spår på utsidan av kroppen också! Jag har ytliga små kärnbildningar här och där, samt blir plufsig och röd i ansiktet efter att ha druckit. Men märker stor förbättring efter några veckor, utan alkohol (mindre svullnad iaf.) Hoppas allt väl med dej. Kram

Underbar läsning och den lust du beskriver det med, det gav mig en härlig kontrast.. Jag har alltid haft svårt med den fysiska motionen men älskar naturen på olika sätt. Ser projekt framför mig med skogsarbete och en rolig bil som jag tidigare helt lagt åt sidan tidigare då det inte på något sätt är förenligt med alkohol. Soffan blev alternativet. Tack för din bild som du delade med dig. Du fortsätter att inspirera. Godnatt!

Vill du skriva och berätta lite mer? Det verkar som en del av dig vill sluta dricka och en del av dig är orolig för hur du ska klara av det. Vad har du för möjligheter till stöd där du är nu?

När jag simmar i sjön eller i bassängen, när jag cyklar långa utomhuspass, när jag springer i skogen. När jag träffar träningskompisar och arbetskompisar. Jag brinner för väldigt mycket och jag älskar livet. 90% av tiden är jag full av livsglädje. När jag gör någonting som intresserar mig är jag här och nu. Jag ger mig själv massor av möjligheter till glädje. Igår hade jag förmiddagen vikt för politiskt möte och eftermiddagen, innan barnen kom från skolan, var jag ute och cyklade 7 mil i vårsolen. Stillhet i hjärnan och styrka i kroppen. Livet när det är som bäst. Sedan tog jag en kopp kaffe och en snus, satt på altanen och njöt. Därefter lagade jag middag med musiken på högsta volym. På kvällen simmade jag en timme och låg i bastun en lång stund efteråt. Mör, varm och trött låg jag sedan och läste för min yngsta son, kliade yngsta dottern på ryggen innan hon somnade, njöt av att ligga nära den lilla varma kroppen.
Jag får så mycket mer än jag ger. Av vänner, barnen, träningen.
Kanske har jag mycket mer energi än man kallar normalt. Jag är på och av. Kan plötsligt bara stänga av och lägga mig, helt slut, för att sedan gå igång igen. Innan jag fick medicin för ADHD kände jag inte tröttheten och varvade upp tills jag bröt ihop.
Men, jag är väldigt snabb när jag väl gör något, därför får jag utrymme för att "maska". Politiska dokument kan läsas in på plats eller fem minuter innan, administration på jobbet gör jag med vänsterhanden. Så det blir tid över eftersom jag inte har ambitioner på att göra mer än jag måste och väljer att gå all in bara när det verkligen är något jag brinner för.

Härligt Hjärnklar, att få höra ifrån dig ❤ Hoppas att ditt mående är påväg uppåt ❤

Du har gjort stort intryck på mig med dina inlägg till mig och många andra medmänniskor i dessa forum. Det visar också ditt hjärta, engagemang för medmänniskor, samhället och framförallt familj. Men samtidigt kamp då man börjar vackla för att fullfölja sina mål med alkoholen. Det jag spontant blev nyfiken på när jag läste din tråd var -När får du tid för bara dig själv? Vad brinner du då för och vad får dig att brinna av energi entusiasm och glädje och ingen annan människa är involverad. Efter många års eget politiskt engagemang ställde jag mig själv till slut frågan om det var tillräckligt kul med alla dessa speciella politiska gemenskaper, nomineringsmöten, förhandlingar och kompromisser. Det är en tuff miljö som är svår att sätta sig in i om man inte varit i den. Det är också en tuff miljö om man också går in helhjärtat och passionerat i detta. Jag valde att lägga av. Jag beundrar dig och andra politiskt engagerade för ert engagemang men fortfarande nyfiken när finns det bara tid för dig.

Skriver det av hjärtat och i bästa välmening med omtanke.

Trött och lite gladare

jag hakar på brevsnacket lite här.
När jag planerade mitt självmord pga skilsmässan skrev jag brev till barnen, jag lade de breven i en byrålåda, och ett till hon som kastade ut mig och som hon fick.

Inte en enda reaktion.

När vi sen satt hos den urusla familjerådgivaren så tog hon upp brevet med ett hånflin och sa att jag hotade henne med att jag skulle ta livet av mig. I brevet hade jag förklarat varför jag ämnade avsluta mitt liv och hon tog det som hot. Kändes som ytterligare ett fotavtryck i mitt ansikte.

Ett brev kan betyda så mycket sas det för många år sen men fan vet....

Min egen personliga åsikt idag är nog att jag skulle ta emot och läsa ett brev från nån som försvinner från detta liv om inte annat för att själv kunna sörja ordentligt. Alla svar kan jag nog inte tänka mig att få men en hänvisning kanske ?

Barnens brev ligger kvar men jag ska redigera dem och det inom en snar framtid eftersom förutsättningarna ändras med livets gång.

Klarade en dag till, i morgon kommer jag må så mkt bättre.
Sen ska jag kämpa för att hålla mig nykter, så jag slipper må skit igen.
Pallar inte, så nu jäklar ska jag lyckas!

Idag var jag hos min terapeut som jag känt i tio år och själv gått i behandling hos sedan hösten 2014. Man kan undra varför det behövs flera års terapi, är den då inte effektiv? Hur kan jag ha så svårt för att förändra beteenden, hur kan det vara så omöjligt för mig att praktisera det jag själv med stor framgång lär ut till patienter. Hur kan mina patienter efter tio samtal tacka för hjälpen och få vidare ut i livet med lätta steg och ro i sinnet medan jag själv gång på gång hamnar i nya svårigheter eller saboterar för mig själv?
Någon sa, när jag uttryckte min frustration över hur små förändringar jag åstadkommit jämfört med tiden i terapi, att "Du har haft de här problemen i över fyrtio år, de har genomsyrat ditt liv och de är väldigt komplexa och införlivade i dig. Två år är väldigt kort tid i det sammanhanget." Men jag är otålig! utbrast jag. "Ja, det är ju en del av det hela, otåligheten och de ständigt pågående felsökningarna av dig själv"
Det är som att skala en lök. En väldigt stor och hal lök. Och varje samtal har varit värdefullt.
Idag berättade jag om alla val jag gjort den senaste månaden och hur nöjd jag är över dem. Vi kunde konstatera att jag tränat upp förmågan - med medicinens hjälp - att stanna upp och lyfta blicken för ta sikte på det jag värderar. När hjärnan fungerar är jag trygg i mina val och mina beteenden. Förändringen är påtaglig både för mig själv och omgivningen. Jag trivs med mig själv. Förstår mig själv. Kanske kan det räcka så. Men det finns en rädsla. För mig själv.
Idag sa jag att jag vet att det som egentligen är det största hotet är alkoholen. Att jag känner mig nöjd och trygg för det mesta men det finns en svag länk.
Den svaga länken är som en pytteliten spricka i ett i övrigt robust betongbygge. Sätt en aldrig så liten dynamitladdning där så sprängs hela skiten. Innan vi avslutar vill jag hitta sprickan och täppa till den. Desarmera dynamitladdningen. Den svaga länken är när jag får "hjärnsläpp" och frikopplar mig själv till allt som är viktigt och värdefullt i livet, alla relationer, när jag ställer mig utanför alla lagar och normer. När orden "åt helvete med allt" vrålas i min hjärna.
Vi påbörjar ett arbete med detta som en början på avslut av terapin.
När jag sökte hjälp var det för att barnen påverkades av min impulsivitet och mina aggressionsutbrott och att jag höll på att köra mig själv i botten både psykiskt och fysiskt. Kroppen slets ut av all överdriven träning och oförmåga att vila, psyket höll på att stressas till utmattning, jag sov inte många timmar per natt och kunde inte varva ner. Jag hittade aldrig balans, ville inte ha balans, skydde ordet lagom som pesten och utsatte mig för risker. Allt eller inget, men helst allt.
Brakade ihop en dag. Kunde inte fokusera på patientsamtal, kunde inte skriva på tangentbordet för händerna skakade (inte av abstinens eller alkohol, kan tilläggas).
Samtalen utgick från min önskan att hantera ilska och att kunna varva ner. Jag fick frågan vad som händer om jag stannar upp. På den frågan svarade jag med ett 60 sidor långt brev där jag berättade min historia för första gången sedan jag stängde dörren och vände det livet ryggen. Terapeuten sa efter att ha läst att jag nog behöver några fler samtal...många fler blev det.
Och jag började periodsupa. Som om jag ville återuppleva min historia för att den skulle bli verklig för mig.
Nu har jag gjort det. Den är verklig. Den pågår fortfarande. Inte nu, nu är jag nykter. Jag har inga problem med att vara nykter. Gillar att vara nykter. Men det händer att jag plötsligt bara vänder ryggen åt allt. Dricker sprit i veckor.
Vi utforskade "hjärnsläppet". När händer det? Där blev det svårt eftersom de situationer jag kunde komma på var de då jag hade kontakt med logiken och därför kunnat göra bra val. Hjärnsläppet gick inte att utforska den här gången. Men det kommer. Tälamod var det, ja.
Svaret finns någonstans och jag ska hitta det. Det handlar om att se mig själv som värdefull av egen kraft. Vara lika omsorgsfull mot mig själv som mot andra. Vilja skydda mitt eget liv. Förstå att jag inte är odödlig. Jag står inte över naturlagarna. Min kropp är mänsklig och sårbar och det spelar roll om jag lever eller inte. När jag får hjärnsläpp skiter jag i det.

Jag läste i din tråd och tänkte att vi är väldigt lika! Hann inte kommentera det just då, men du såg det också.
Ännu en skidresa framför mig denna helg och jag oroar mig inte att jag ska dricka för mycket. Är så beslutsam att använda den energi jag har till åkningen, troligen sista för i år! Och nu längtar jag iväg, mer än förra resan-bra tecken på måendet.

Ingefära och honung är bästa kuren! Hoppas attförkylningen ger med sig snart.

Är dunderförkyld så det blev ingen joggingrunda idag, bara en kort promenad. Förr kunde jag ta en whisky (som en del påstår kan hjälpa ) men jag vet av erfarenhet att det är tvärtom. Förkylning blir än mer utdragen av alkohol och kroppen behöver vila istället. Ikväll blir det vila i soffan med en stor kopp te med ingefära och honung. Är faktiskt inte ens sugen på nån whisky... ? Jag vill bli frisk och pigg igen snart!

...både din och barnets. Möter känslan med förståelse och ömhet. Bakom ilskan, bakom suget ligger en annan känsla. Vilken känsla är det som skriker efter att bli sedd och förstådd. Ilskan ditt barn visar, är det sorg, är det skam, är det rädsla? Och suget, vilken känsla finns bakom det?

På senaste tiden har jag varit väldigt frustrerad över att mina barn tycks glömma bort allt jag och maken försöker lära dem. Det är samma diskussioner dag efter dag. Saker som tandborstning, läxor, smutsiga kläder och valet av frukostmat. En ofta återkommande diskussion handlar om ilska. Det ena barnet har väldigt våldsamma reaktioner på alla sina känslor och agerar ut dem i tid och otid. Ibland är det fint, som när barnet bara måste krama om en och säga att ”du är den bästa mamman i hela världen och jag älskar dig mest av allt”. Ibland är det lite sorgligt när hen gråter för att ett husdjur gått bort. Men på senaste tiden har det handlat om ilska och att då utagera med slag och sparkar. Jag försöker förklara att det är ok att bli arg och att man gärna får säg att man är arg och till och med skrika men man får INTE SLÅ någon. Det här pratar vi om varje dag. Flera gånger per dag. Vi pratar om konsekvenser (mamma blir arg och sätter spelförbud) och att man alltid är ansvarig för sina handlingar, man har alltid ett val. Den här diskussionen driver mig till vansinne då den återkommer så ofta och det verkar inte gå fram!

Idag insåg jag att jag är precis likadan när det kommer till glaset. Varje dag måste jag bråka med mig själv. Varje eftermiddag pågår samma diskussion i huvudet. Ska jag? Ska jag inte? Varför? Varför inte? Jo men kom igen. Nej jag vill inte. Jo men lite. Lite förtjänar jag. Nej men jag vill vara nykter. Ett glas skadar inte. Jag mår bättre om jag inte dricker. Ett glas blir man inte full på. Jag har kontroll. Jag blir inte bakfull, inte av ett glas. Jag försöke vara rationell. Jag försöker förklara för mig själv varför det är dåligt att dricka och varför jag ska avstå, lugnt och sansat går jag igenom konsekvenserna av mitt drickande, medan alkoholistdelen lockar och drar, skriker och fäktas, gör allt för att vinna. Jag påminner mig själv om att jag är ansvarig för alla mina handlingar och att det inte går att skylla på att jag ”helt plötsligt satt där med glaset, det gick av bara farten”. Det går inte att skylla på att jag haft en stressig dag, dricker jag så är jag ansvarig för det, oavsett bakomliggande orsak! Mitt i alla de här inre diskussionen kan jag inte låta bli att le. Jag är ju som ett småbarn!

Så är det nu. Bråket har pågått sedan två timmar och ett tag trodde jag glaset skulle vinna. Nu är jag inte lika säker. Att skriva här hjälper. Att sätta ord på tankarna hjälper. Jag hämtar styrka från er alla och fortsätter min kamp mot mig själv.

Hej MM
När jag läste MH-kliniken blev jag orolig. Trodde först att du utreddes för Malign Hypertermi vilket inte är något avundsvärt tillstånd. Hjärtat slog några extra slag innan jag erinrade mig att det var Magnus Huss kliniken. Det skall bli spännande att läsa om hur du upplevde vården där. Har ju inte det bästa ryktet numera inte minst på grund av P-O Enquists bok "Ett annat liv".
vänligen
Ikaros

Jag är precis där du är Hjärnklar! Jag har också druckit kontrollerat i ett par veckor, ett par glas vin på en fredag och sedan inget mer. Vi köpte hem en BiB i fredags och sedan dess har jag druckit fre, lör, sön och mån. Då insåg jag att jag var påväg mot samma gamla hjulspår. Det är inte ok, inte för mig.

Jag hoppas du får ordning på medicinerna och får tillbaka orken snart.

Och så kan det kännas när man försöker och försöker och snubblar om och om igen. Samtidigt är alla vita dagar du skrapat ihop under dina försök bättre än om du kört på som tidigare och valt att blunda för problemet. Många gör så. Förnekar för sig själva och omgivningen. Andra vågar se verkligheten trots att den är smärtsam och du är en av dem.
Om beroendemottagningen inte hör av sig behöver det inte betyda att allt rinner ut i sanden. Du ringer dem helt enkelt igen.
Valet att ta hjälp är också ett steg i rätt riktning, liksom valet att skriva här och valet att trots dikeskörningar fortsätta försöka. Om och om igen. Varje försök ger dig fler vita dagar även om det bara handlar om en eller ett par.
Du behöver egentligen bara göra ett enda val varje morgon, valet att säga till dig själv att idag ska jag vara nykter.
Gör upp en plan för hela dagen om du känner på dig att det kommer att bli svårt. Det är inte patetiskt att du har så svårt att låta bli. Meningen faller på,sin egen innebörd. Hade det varit lätt att låta bli kanske det varit mer patetiskt att inte klara av det. Men det är svårt.

Välkommen, Jag brottas med liknande tankar och problem. Denna sida har hjälpt mig tidigare och att sätta perspektiv på mitt alkoholintag och gör det nu igen. Jag har följt utbildningar och skrivit av mig i de olika övningarna på denna sida. Satt upp mina mål fyllt i loggen och och fått ett nytt perspektiv på mina beteende. Som jag skulle vilja förmedla till dig så har jag försökt att inte skuldbelägga mig och skämmas trots att det är svårt. Var snäll mot dig själv vilket du egentligen är nu i högsta grad när du nu frontar något som påverkar och stör dig privat och senast i arbete.

När det gäller umgänget så har jag inte kanske uttryckt exakt hur jag har det och min inre oro men på puben eller andra arrangemang tydligt sagt att jag gärna dricker alkoholfritt då jag begränsar mitt intag pga hälsoskäl och att det inte håller i längden. Möts ofta av förståelse och sedan får umgås vidare. Omgivningen får tro vad de vill.

Vårdcentralen hos mig var ett bra stöd det kändes mycket bättre att prata ut med en läkare och på något sätt få mitt beteende dokumenterat. Detta hindrar mig i fortsättningen att skylla på andra orsaker till ohälsa än de jag egentligen får av alkoholen som jag i sin tur försökt dämpa med alkohol. (Minns att jag frågade sjuksköterskan på vårdcentralen vilken läkare hon trodde kunde hantera dessa frågor på bästa sätt då jag bokade tid, hon träffade rätt)

I dessa forum finns det oerhört många härliga och kloka människor. Läs och upplev men framförallt fundera på vad ditt nästa mål är. Är det att sluta helt? Att halvera?

Blomkruka, detta är lite reflektioner från en forumvän absolut inte proffs. Var min resa slutar vet jag inte men jag vet att man får ta en dag i sänder och att det hjälper oerhört att prata med någon som är insatt. Varje steg du tar för att komma underfull med din alkoholkonsumtion och minska densamma är ett rätt steg! Önskar dig all lycka till!