Senaste kommentarerna i forumet

Hur är det Lena?
Saknar dig här.

Idag blir det en vecka igen. Känner att jag verkligen måste ha en längre vit period igen. Och räkna glas om jag dricker. Det funkar inte med "hyfsad koll" uppenbarligen.
Vill tillbaka till hur det var för ett år sedan igen. Endast socialt drickande och mycket sällan. Så får det bli! Då var alkohol inte med i tanken på samma sätt som nu.
Nu har det ju varit mycket vitt den senaste månaden, en vecka vit idag och dialogen avtar. Hade den igår dock vid flera tillfällen och det är nu jag måste stå emot, jag vet det. Skulle jag dricka skulle det vara precis innan jag ska sova eller för att vara helt ärlig, när jag redan borde sova. Familjen ska ju inget märka. Då får man jobba lite snabbt för man blir fort trött. Och har jag då hällt i sig vin strax innan sänggående, så vaknar jag ofelbart under natten med en obehaglig känsla i kroppen. Finns det dricka kvar tar jag det för det mesta. Om jag inte dricker sover jag gott, för det mesta hela natten. Drömmer och mår bra. Vaknar utan ångest och obehag.
Valet är ju jättelätt när man ser nyktert på saken.

Det var det enda ord jag sade. Jag var ett och ett halvt år gammal, det var jul och jag hade just öppnat ett paket och funnit en teddybjörn inuti. Det var en fin björn, lurvig och brun och han brummade när man vippade på honom. Han var lika stor som jag och jag kramade honom hårt och vägrade släppa, vägrade öppna fler julklappar. Han var allt jag behövde, min kompis och bästa vän, min förtrogne vapendragare. Nalle följde mig överallt, skulle mina föräldrar någon gång glömma att ta med honom, om det så bara gällde en tripp till affären, så fick dom snällt vända tillbaka. Även när jag blev för gammal för att leka med mjukisdjur hade Nalle sin givna plats i mitt rum. Det föll mig aldrig in att förvisa honom till en garderob, till och med som tonåring såg jag ingen anledning till att gömma undan denna min barndoms ständiga följeslagare.

Jag har honom kvar än, just nu sitter han på en flyttlåda i vardagsrummet men så fort jag har bestämt mig för hur jag ska möblera så kommer han att få en bättre utsiktsplats där han kan hålla koll på saker och ting. Han har blivit lite skamfilad med åren, ryggen har kroknat, huvudet sitter lite lösare nu, västen som min mor sydde åt honom för många år sedan har fått ett par hål här och där och han brummar inte längre men än håller han ihop. Han har tillbringat stora delar av sin medelålder i flyttlådor men de senaste femton åren har han funnits nära till hands. Även nu, när jag har nått en mogen, nästan övermogen ålder, har han haft sin funktion. När ångesten har varit för stor är det till Nalle jag har vänt mig, på något sätt för han mig tillbaka till en tid av sorglöshet och glädje. Han är den enda länk jag har kvar till den där tiden för länge sedan och jag vårdar honom ömt.

Jag lever ett gott liv och har egentligen alltid gjort, trots mina alkoholproblem, men ändå behöver jag ibland någonstans att gå när det blir svårt, ett "happy place" som engelsmännen säger. Det vuxna livet är fyllt med utmaningar och krav, i tonåren är det relationer till det motsatta könet, sedan är det karriär och familj och nu handlar det mest om diverse krämpor och att försöka hålla sig vid liv ett litet tag till. Barndomen var för mig den där tiden då jag inte hade ett enda litet bekymmer, mest kanske för att jag var totalt omedveten om att det fanns en värld utanför min trygga horisont, den som inte sträckte sig längre än jag kunde se. Så det är dit jag går, med benäget bistånd av Nalle, jag leker med mina modellbilar, jag bygger fåror och fördämningar i vårens leriga backar, jag klättrar i träd och plötsligt mår jag bra igen. Tack Nalle.

Ha en bra dag!

Stort grattis! minns din trådstart. Kände mig lite skeptisk då till att du skulle lyckas om jag ska vara ärlig, men ibland kommer en sån där punkt när man bara mår så illa av allt och av sig själv. Starkt gjort att bestämma dig och att inte gå tillbaka i gamla hjulspår och traditioner. Min erfarenhet är också att man kan bli lite förvånad över att det som kändes så svårt faktiskt var inom räckhåll. Inte helt enkelt kanske, men lite lättare än man tror ändå. Och vinsterna, de måste man uppleva!

Ja det är ett tufft arbete i början, sedan kommer vinsterna och fördelarna med att leva nykter.

Du har gjort helt rätt Elias. Fortsätt så här!

Hej! Jag är helt ny här inne och har läst igenom din tråd. Fan vad stark du är! Bra kämpat!

Nu är jag peppad för nyktra kvällar framöver! Tack för du delar med dig!

Sunken, jag är i liknande situation. Också strax över 3å med barn från en tidigare relation. När jag insåg att jag behövde hjälp lade jag korten på bordet till alla inklusive exet. Särskilt exet tyckte jag väl för jag tyckte han hade rätt att veta eftersom vi har barn ihop. Och nej, kan väl inte påstå att han är nöjd. Han kunde väl inte heller hantera det så smidigt första veckan efter att jag berättat utan var väldigt skuldbeläggande och anklagande och ställde flera krav som jag visste inte skulle gå att ordna. Men jag förstår att han reagerade ur oro. För min del kändes det viktigt att han visste för det blev som ytterligare en spark i baken att ta itu med mig själv och också hålla mig nykter nu. Hade nog inte klarat att hålla nykterheten länge om inte jag berättat åt föräldrar, ex, vänner och jobb.. Snart 3 veckor sedan nu och det är ju bara början men ändå längsta uppehållet på 1,5 år..

Satt precis och tittade i almanackan och kan konstatera att jag idag varit helt alkoholfri i 75 dagar! Min längsta sammanhållande vita period på åtminstone 30 år. Har nu en fantastisk sömnkvalitet, äter rätt och tränar regelbundet. Vikten går stadigt ner och humöret är på topp.
Tänk att alla vinster nykterheten ger hela tiden fanns inom räckhåll. Det var riktigt tufft i början, med abstinens, fruktansvärt a-sug och allmänna pytonkänslor. Så vägen från dagligt drickande till helvit var inte enkel, men det är värt resan!

Helgen blir vit, liksom veckorna. Blir vinst sju dagar i veckan!

Om att aldrig sluta betala en skuld....
Lennart Matikainen har skrivt en bra och lättläst bok om skuld. "Rena relationer" heter den.

Hej
Jag känner verkligen igen mig i din senaste mening. Jag går också medvetet in i vansinnet. Min hjärna är väl felinställd men medveten är jag och jag gör ett val. Jag tror att jag i detta läge tröttnat på den präktiga bluff som jag då tycker att jag är. Nu skall mitt sanna jag fram. Trots mina 72 år tar mitt macho över. Nu skall ni få se på fan! Och tidigare i min ungdom blev det också så under några veckor. Numera ramlar jag efter några timmar i en säng med Alkohol eller T-sprit och dricker mig bort i en nedpissad säng.
Tidigare har skrivits om bra utbildningar. Jag har en sådan från ett elituniversitet och har också arbetat som lärare mm på sveriges anrikaste dito. Mot alkoholen har detta inte hjälpt.
vänligen
IKaros

Jag vet var jag brustit. Krökandet är ju som det är. 90% av tiden har jag varit en bra mamma. Resten ligger 20 år tillbaka i tiden. Jag kommer få betala resten av mitt liv för mina brister. Hon kommer hämta sig efter det här utspelet. Själv har jag så ont av sorg. Känner livsleda nu.

Jag har själv varit utmattningsdeprimerad och därefter haft flera återfall av depression. Alkohol gör bara ångesten värre! Lugnar för stunden, men kommer tillbaka efter några timmar etter värre. Av ren instinkt, för speciellt logisk är man inte just då, har jag slutat med alkohol helt tills depressionen klingat av. Flera månader oftast. (Dricker gärna vin fre-lör annars.) Panikångest är att man har ångest för att man har ångest. Otroligt fysiskt obehagligt! Bästa sättet är att djupandas och upprepa något mantra. Jag brukar "säga" till mig själv "det är bara ångest, det går över snart". Om och om igen tills det klingar av. Det gör det till slut, även om det inte känns så.

Hur mår du? Hur går det för dig? Längesedan man såg dig ;-)

Tänkte faktiskt på detta när jag var på vårdcentralen dagen efter mitt senaste återfall (rätt mycket sprit per dag i förhållande till min vikt på 50 kg) och la fram hela skiten för den stackars läkaren (ADHD-style...). Ville kolla EKG och ta prover mm. Det enda han gjorde var att konstatera att det inte luktade alkohol (borde tydligen gjort det, inte vet jag) anteckna missbruk i journalen och be mig ta det med min psykläkare. Efteråt förbannade jag mig själv för att jag nu inte kommer att kunna få mediciner som är beroendeframkallande om jag nu skulle behöva, eller anse mig behöva det.
Men, va fan. Behöver jag fler beroenden egentligen. Om det står i journalen att jag har en beroendesjukdom är det ju för att jag inte TÅL beroendeframkallande mediciner! Jag blir ju beroende på två sekunder av allt möjligt och omöjligt.
Så nu skiter jag i att det står så i journalen. Jag har mina väl fungerande mediciner mot ADHD och humörsvängningar och sömnstörningar. Jag har en kunnig och hjälpsam psykdoktor som vet om mina diagnoser, och socialtjänsten har jag mycket kontakt med rörande min äldsta dotters problem. Jag har varit öppen med allt där utan att få dömande. De har till och med överlåtit en del saker åt mig som egentligen skulle skett på behandlingshem (för dottern alltså) pga kompetens och välfungerande. Och jag har berättat om återfallen och min historia som alkoholmissbrukare i ungdomen! Kanske har jag bara tur, eller så är ärlighet något man kan bli hjälpt av också.

Är jätte stressad och varit det länge. Tack för ditt svar det kändes skönt och läsa för ja har så svårt att se de hela som abstinens trots att ja dricker för ofta klarar ju nyktra dagar det är just dessa 3 veckor. Men som sagt dricker på tok för mkt. Väldigt glad att ja började skriva i det här forumet känns skönt att kunna skriva och läsa. Alla är så starka som delar med sig och kämpar. Är orolig ännu men det släpper nog snart tack igen

Kan känna igen det där. Om inte och om si och så, då....för då har jag ju iallafall inte låtit beroendehjärnan bestämma utan tar det som det kommer. Det var ju skönt att du inte hann. Och på något sätt ville du kanske bli hindrad eftersom du satt kvar. Så lite gjorde du ju faktiskt själv för att hjälpa ödet åt det friska hållet. Vad hjärnan håller på med och trixar och har sig är ju lite svårt att hänga med i alla gånger. Du lurade beroendehjärnan denna gången genom att sitta kvar och vänta ut tiden. Det var ju faktiskt smart av dig, om än lite rysk roulette. Tänk om frisören också hade haft bråttom att bli färdig innan systemet stängde ?

Ny helg är snart här och vi kör en nykter sådan igen, precis som vanligt, eller hur?? ?

Känner igen mig så mycket, det är tråkigt utan vin. Och som du skrev i Gurras tråd (tror jag) så måste man programmera om på något sätt, göra saker utan alkohol. Jag är så van att surfa och titta på tv på kvällen tillsammans med ett glas vin. Hur tänker du framöver? Dra ner på drickandet eller sluta helt?

Det är verkligen roligt att höra att du känner att du är fri från alkoholen, det ger oxå gott hopp för andra som kämpar, det går att bli fri.
Och visst blir allt bara bättre ju längre den nyktra tiden går, det märker jag tydligt själv, att slippa dessa hemska bakfyllor med ångest det höjer vår livskvalité avsevärt.
Jag märker mer nu precis som du redan gjort att det går att bli fri, jag vill inte påstå att det är lätt men det går, jag brukar tänka när det börjar krypa i kroppen på helgerna att om jag låter bli det första glaset så kan det heller inte bli det tionde och jag vaknar nästa morgon utvilad och med bra självkänsla.

Jag är övertygad om att du får en bra framtid...
Allt blir bättre ?

Rädsla och ångest ger hjärtklappning och finns då även rädsla för delirium, en rädsla som säkert ökat då du läst om det, vars symptom till en början liknar stark ångest tillsammans med abstinens är det inte konstigt att symptomen blir ännu värre. Om du är sjukskriven för utmattning har du väl haft haft en hel del stress i kroppen också, som minskar marginalerna till ångestpåslag, ibland panikångest.
Tre flaskor vin i veckan ger inte delirium. Du har ju även hunnit bli nykter mellan tillfällena om du druckit varannan dag.
Fast det är jättebra att du är rädd för alkoholens biverkningar och orolig över din konsumtion för den är ändå för hög.
Fortsätter du finns risk för att du utvecklar beroende som sedan eskalerar, och DÅ kan fara finnas för delirium.
Men just nu låter det som du har en god chans att stoppa och leva fri från det helvete som ett livslångt beroende är. Tacka dig själv för att du vågar ifrågasätta dina vanor och ta din oro på allvar när det gäller alkoholkonsumtionen. Försök låta ångesten bara få finnas för den klingar av om man inte är rädd för den. Ångest i sig är väldigt obehagligt, men inte dödligt även om panikångest kan kännas så. Skitbra att du inte heller dricker mer just nu. Om ett par dagar mår du bättre. Klarar du av en längre tid nykter så hinner kroppen ocu hjärnan återhämta sig också.
Kram

Att din dotter agerar som hon gör behöver inte nödvändigtvis ha med ditt alkoholmissbruk att göra trots att det givetvis är bekvämt för henne att utnyttja detta övertag. Tyvärr tycker jag det hela verkar som en tyvärr inte ovanlig mor-dotter relation där sublima elakheter är legio.
Jag tycker att du en gång för alla skall göra klart för henne att du inte accepterar att hon ger sig på dig. Gå då inte in i "käbbel" utan gör bara klart att du kräver respekt för dig som person.
Efter det kan du ju om du tycker det passar ge henne möjlighet att beskriva för dig i vad hon tycker att du brustit. Då är det viktigt att hon får ge sin version utan att du går i försvar.

Ja så tänker jag
IKaros

Känns ibland som ja skapar oron genom att bli rädd. Ja vet inte fattar inte hur det ska kännas...trög kanske eller vill inte inse. Men vrf ska ja uppmärksamma just dag 2-5 mvh

För mig gäller 0 för resten av mitt liv. 1 cl skulle dra igång min hjärna direkt.
Då är jag körd igen och jag pallar inte den uppförsbacken.
Jag har förlikat mig med det och känner bara att det är befriande.
En tung fotboja som har hakats av...

Inget jag sörjer just nu. Men imorgon kan jag tycka och känna annorlunda.

När jag kom dit hade jag bestämt mig för att inte dricka vin i kväll, jag har ju ett möte tidigt i morgon, Sitter och känner ett lugn, så får jag ett sms från hen jag ska ha möte med i morgon och hen är sjuk, så det måste ställas in. Och då! Då kan jag ju dricka vin i kväll, jag har ju inget viktigt att göra i morgon. Tittar på klockan, jag kan nog hinna till systemet bara frisören skyndar sig. Blir otålig, och tänker, sluta föna, det går bra ändå. Men sitter kvar på platsen såklart. Och hon blir klar tio minuter i sex, så jag hinner inte till systemet. Med facit i hand var det ju fantastiskt, men samtidigt, vad tänker jag med?! Min alkolisthjärna! Bara för att jag inte har något direkt viktigt så kan jag tydligen få dricka vin. Dumt, men jag är nykter nu, för jag har inget vin hemma.