Senaste kommentarerna i forumet

Visst var dagen trevlig. Om inte min dotter valt min bästa väns make att sitta och ondgöra sig över sin uppväxt med mig. Det var vidrigt! Detta går inte att reparera. Så förödmjukande att hon lämnade ut mig på det viset. Och en enorm sorg att hon ens kunde med att bara göra så. I en och en halv timme låg jag på ovanvåningen och lyssnade på hennes fördömande ord. När vi pratade nästa dag om detta så begrep hon vad hon gjort mot mig. Och frågan är om jag innerst inne nånsin kan förlåta detta fullt ut. Jag är totalt sänkt av det här. HUR kan man göra något sådant.:(

Hoppas allt e bra.

Ska vi ta en fika nån dag?

Fint att allt är bra med dig. Undrar ibland hur det går? Ja nu kan man snart inte bli insnöad längre när våren kommer. Ska bli härligt med sol och värme, grönskande buskar och träd. På tal om träd, går du till din ek även vintertid? Kram..

?

Blir jag iallafall! För du försökte ju verkligen svara nej, när du först kommenterade hans fråga.
Känner igen detta så väl, och för egen del betyder frågan mer än bara orden. Det betyder:"jag blir inte lyssnad på" "mitt problem tas inte på allvar" och i förlängningen "jag är är inte viktig och värdefull för honom, han bryr sig inte om mitt liv och min hälsa" "när jag för en gångs skull är sårbar och verkligen behöver stöd och någon stark person att luta mig emot finns han inte där för mig"
Vad ensam du är i din strävan, Hjärnklar, så sorgligt det är❤️

Igår spontanåt vi middag på stan, jag och mannen. Båda beställde in vatten som en självklarhet. När vi kom hem tog han fram en flaska vin (sista från helgen), höll upp och frågade om jag ville ha. Då sa jag att "ska du verkligen fråga mig om jag vill ha när du vet att jag inte borde". Han suckade och halvhimlade med ögonen. Jag tror han blev irriterad för att jag inte bara svarade på frågan och då blev jag irriterad på mig själv som inte bara svarade nej.
Jag tackade ja!!! Fattar inte riktigt vad jag gör. Det var gott och jag fyllde själv på glaset så i slutändan hade vi jämlikt delat på flaskan.
Jag tror att han triggades av restaurangbesöket och att jag dras med för att jag tycker det är obehagligt med konflikter. Men nu är vi där igen, dricka på helgen och dricka det som finns kvar hemms under veckan.
Var tog min beslutsamhet vägen? Jag är besviken på mig själv!

hej
Du har tagit det viktigaste steget mot nykterhet genom din insikt. Jag önskar att jag också hade sett detta tidigare innan alltför mycket spårade ur. För en sak är säker, nämligen att när man dricker som du blir det bara värre om man inte stoppar.
Lycka till från en gammal "fyllhund"
Ikaros

Hej Sundare
Fint att läsa om er förändring. När hela familjen är med är det ju mycket bra. Känslan av ensamhet kan minimeras och det tryck du haft på dig själv likaså.
Sedan finns vi här också som stödjer dig. Jag önskar er all lycka i det "nya" livet.
vänligen
Ikaros

vi tänker på dig och hoppas du har det bra.
En av dina forumvänner
Sundare

I början av min nykterhet kände jag mig totalt vilsen. Vem är jag utan alkoholen? Det tar tid och jag jobbar med det dagligen dvs att utforska mitt riktiga jag. Låt det ta den tid det tar och upp på banan igen. Jag åkte i diket många gånger innan jag lyckades hitta min väg. Ta allt stöd du kan få för ensam är inte stark i denna strid. Styrkekram!

Tack Rosen. Jo jag ska bryta det genast. Har inget mer hemma och ska inte köpa nått mer heller.

Min erfarenhet är att det tar längre tid än tre veckor att få tillbaka livsandarna och "spralligheten".
Kämpa på, du kommer dit så småningom.
Att sova gott och ha mycket energi är väl inte så dumt om man jämför.
Bryt drickandet så fort du kan.
Ett återfall är inte så farligt om man inte drar ut på det.
Det är inget fel på dig!

om dina vedermödor! Piggar verkligen upp på morgonkvisten.
Rekommenderar att du läser Peter Wollebens bok " trädens hemliga liv" nu när du blivit trädägare. Mycket känslor i skogen! Tror nog att ditt äppleträd gillar att få lite ljus o luft bland grenverket.

Går tillbaka till min gamla tråd då jag behöver mer stöd än jag trodde.

Igår "firade" jag 3 veckor som nykter. Suget blev för stort och motivationen för klen så jag drack ca 2 liter vin...

Har sjukskrivit mig idag då jag inte mår så bra psykiskt. Har mått jättebra de senaste 3 veckorna då jag har haft mycket energi, känt mig lugn och sömnen har varit toppen!

Problemet är bara att jag inte har någon identitet som nykter. Känner mig som en gråmus. Ingen sprallighet alls. Bara är lixom.

Har ätit campral de senaste 3 veckorna. Har ändå haft sug och kunde dricka obehindrat igår.

Vad är det för fel på mig? ?

Jag har behövt några dagars frånvaro, från det mesta som har med nätet att göra. Ibland blir det för mycket och jag behöver stänga av. Ibland blir jag för engagerad, för närvarande, ja nästan besatt och då behöver jag backa. Tyvärr räcker det inte alltid med att backa ett steg och nu är det gjort. Nu hoppas jag på att kunna återvända med en mer hälsosam närvaro.

Förra veckan snubblade jag runt med 3,5:or. 3 st ena dagen och 6 st andra dagen. Jag ville tro att jag kunde ta några svagare öl och hålla mig där men en fördubbling över en dag är nog en rätt stark indikator på att det inte fungerar. Nåväl, jag testade, det fungerade inte och jag får utgå ifrån det.

Nu är det dag sex utan herr A!
Har kört en period med 3-5 dagar utan och sen 2-3 dagar med drickande.
Dock lugnare än tidigare.
Känner mig hyfsat fräsch nu, som tidigare år.
Det har hjälpt otroligt mkt på kropp och huvud att va nykter några dagar hit och dit. Snart ska jag bryta helt med A, målet är den här gången.
Sex dagar är ju en bra början :)
Kämpa på alla

Jag gör dig gärna sällskap! Jag började min karriär med A som 13 åring. Och det har verkligen eskalerats. Det började med att jag drack först för att jag var så blyg. Hade stort umgänge och reste mycket kring världen. För att klara detta. Blev det mycket alkhol för att jag skulle bli mer framåt. Jag vil inte vakna en morgon till med ångest. Jag vill inte veta hur min lever mår. Jag har haft svårt att ha vita dagar och klarar minst 1-2 dagar. Jag dricker mest för att jag är uttråkad. Livet känns så mycket mer när man får dricka vin. Men de dagar jag vaknat upp utan att ha druckit vin är en oslagbar känsla. Men den håller sig bara till kl 16 sedan planerar jag god middag med vin så att kvällen blir mysig. Fasar nu inför sommaren med allt rosevin i solen. Hur ska man klara av det? Jag vill först och främst försöka hålla mig till helgerna och ha vita dagar i veckan. När jag dricker så håller jag mig till kl18-20 för att inte bli bakfull så detta har fått mig att tro att det inte är så mycket 1/2 flaska, samt 2 st 3.5 öl. Var och varannan dag. Vill inte mer!!! Lycka till manda!!!

eller inte elda, det är frågan. Jag har jobbat i trädgården de senaste dagarna och samlat ihop en försvarlig hög med ris. Sopstationen har en speciell avdelning för trädgårdsavfall och jag är väl medveten om att det är det bästa alternativet. Jag är inte helt säker på vad dom gör med det i sin tur, kanske eldar dom det också, men dom har i alla fall skorstenar och rökgasrening och så blir det energi av det hela. Om jag sätter en tändsticka till min rishög så kommer röken oundvikligen att hölja mitt hus i en kvävande filt av sot och dålig lukt. Det där är en naturlag tror jag, om jag, som rökare, sätter mig vid ett bord med flera andra människor, kommer min rök oundvikligen att dras till de i sällskapet som inte röker. Å andra sidan, tanken på att hyra en kärra och lasta in alltihop för att köra till tippen och lasta ur det igen är inte särskilt lockande den heller.

Jag har ägnat nästan all min tid åt ett gammalt äppelträd som står bredvid huset. Det har inte fått någon omvårdnad på många, många år och är en nästan ogenomtränglig härva av mossbelupna grenar. Den gamla damen sade att det var lika gott att såga ner det, få är de ätbara äpplen det har producerat på sistone. Så jag ser det som det perfekta övningsobjektet för en kontorsslav med liljevita händer och en fast tro på böckers ofelbarhet. Jag bodde på Österlen för länge sedan och var ofta i Kivik och såg hur proffsen beskar sina träd, dessutom har jag ju min bok. Och vad är det värsta som kan hända? Trädet är i princip dödsdömt i alla fall så det värsta jag kan ställa till med är att dra ut på processen en aning. Jag hoppas bara att experterna har rätt när dom påstår att växter inte har känslor, jag skulle avsky att höra trädets stilla gråt över sina förlorade lemmar på nätterna.

Efter att ha släpat grenar och ris runt på tomten i ett par dagar börjar jag inse varför det inte räknas som en workout att byta papper i skrivaren. Min far gick aldrig till något gym, han var i utmärkt form ändå, sin tillvaro som kontorsslav till trots. Han hade ju sin skog och sin trädgård, där han tillbringade varje ledig minut med att hugga ved och bryta stubbar. Nu börjar jag förstå hur det där gick till, trots att jag inte har sprungit runt i träningskläder har jag ändå fått en hel del motion de här dagarna. Där finns nackdelar, som tysken i Hemsöborna kan jag säga att jag fiser så mycket, men jag menar precis vad jag säger. Det är som en ångmaskin i mitt inre, trycket stiger snabbt och jag är osäker på om säkerhetsventilen fungerar men så fort jag börjar röra på mig så puttrar det där bak som ur avgasröret på en gengasdriven traktor. Jag har förstått att det här är en sidoeffekt av att man plötsligt byter kontorsstolen mot en mer rörlig tillvaro, som tur är har jag inte folk runt omkring mig här ute. Ägde jag ett gym så skulle jag i alla fall veta precis var jag skulle placera ventilationens utsug.

Ha en fin dag allihop!

Igår var verkligen en tung dag. Idag vaknar jag lite lättare till sinnet. Planerar att gå och träna i eftermiddag och ser fram emot en vit vecka. Har bokat bio med dottern på lördag så då har man röjt undan en fallgrop. Känner dock inte igen mig själv, är så väldigt ledsen och nere. Känner mig värdelös och svag. Oroar mig mycket för framtiden och hur jag ska orka. Orolig för läkarbesöket på torsdag samt möte med behandlaren, värst är dock att jag ska på soc nästa vecka. Denna ångest/oro äter upp mig. Jag har en yta av att vara glad och positiv, jobbar med att ta hand om människor (i skolan) och har ingen direkt på arbetsplatsen som känner mitt riktiga jag. Igår fick jag kämpa stenhårt för att inte klappa igenom och jag var helt slut innan dagen var slut. Det är sådana tillfällen då A känns som en god utväg. Bara fy sitta och pysa ut alla spänningar.
Nu är det en ny dag och nya utmaningar så det är bara att bita ihop!!
Ha en fin dag därute!

Det är den där lättnaden i att ha tagit ett definitivt beslut som jag själv så innerligt skulle vilja ha. Vad var det som fick dig att, som det heter, kapitulera? Enkelhet, att inte komplicera det hela, är det svåraste som finns!
Sluta är lätt. För mig är det skitlätt att vara nykter. Det jag fruktar är vetskapen om hur snabbt beroendehjärnan kickar igång och tar över. Misstänker att jag kört "vita knogar" hela tiden, förutom möjligen den decennielånga tiden i upplevd frihet från beroende då jag då och då, mycket sällan, drack ett par glas vin men inte trappade upp. Som om jag då hade en annan identitet, och kanske är det i den det ligger.
Har aldrig gillat öl eller vin, aldrig behövt dricka för att ha "kul" eller vara social, aldrig känt mig sugen på ett glas vin. Vi kanske har så olika dryckesmönster att frågan inte ör relevant, men i något av dina kommentarer i min tråd fick jag en uppfattning om att vi i viss mån delar tankemönster i tendensen, eller vanan, att undvika känslor genom intellektualiserande.
Dela gärna med dig om hur du tänker idag för att slippa de "vita knogarna".
Kram

... ja, det ligger en hel del i det jag tror du menar, och det finns nog en del lärdomar och verktyg i detta för mig både vad gäller A och annat i livet. Målet är ingenting, resan är allt..., var det väl ngn annan klok person som sa. För mig har mål som man kan kan få feedback på historiskt sett varit en drivkraft och också ett sätt att disciplinera mig. Idag när jag var ute och sprang det 3:e 12kmpasset på 3 dgr blev benen rätt stumma efter 6-7 km, tappade dessutom andningsrytmen lite, och hjärnan sa, Stanna och gå en stund. Har inget mot att gå en stund, gör jag ibland. Men jag lyckades flytta fokus från smärta, till att lyssna på det vackra fågelkvittret och njuta av det härliga vårvädret..., plötsligt gick det mkt lättare. Tror denna situation och hur jag hanterade den kan vara bra för mig att ha med mignär det kommer till a-sug också.
Har ju läst att du också tränar en hel del, och tror jag på en helt annan nivå en jag. Jag tar aldrig tid när jag springer utan är bara ute efter njutningen och mina konstruktiva tankar man får när man löper. Dessutom mår man ju rätt bra efteråt....
Fortsättning följer...

Fantastisk resa du gjort! Och så inspirerande!

Om du har ett fast mål är ju risken att du slutar med det som målet var till för att hjälpa dig med så fort du nått det.
Bättre med värderad riktning. Ingen stress med att uppnå en viss tid/vikt/sträcka/mm och ingen krasch eller stagnation efter mållinjen för att det inte längre finns något mål att sträva mot.
Värderad riktning kan ju vara att träna regelbundet och äta hälsosamt. Varje myrsteg i den riktningen blir då målinriktad.
En dag i taget är ett exempel på värderad riktning.

Tog beslut idag. Pallar inte med att jämt rannsaka mig själv, ha ångest, inte veta vad jag sagt eller hur jag kom hem... Och den ständiga förnekelsen. Jag? problem? Alla andra dricker ju! Dom dricker ju mer...
Det är inte värt...
Satte upp målet - helt nykter en månad- oavsett fester...
Sedan kolla av om jag kan klara att dricka max tre glas vin om det är fest

Du och jag har samma mönster! Skriv mer och läs hos andra. Väldigt givande tycker jag. Välkommen hit!