Senaste kommentarerna i forumet

Jag tvekar alltid inför att skriva om det här, den här relationen. Jag vet att jag blir arg, upprörd om jag börjar. Arg över att jag ägnar så mycket tid åt den, fastän det ingenstans leder. Tid och energi som jag skulle behöva till något annat. På tåget hem ser jag en jugoslavisk kvinna på väg hem från sitt städ?jobb. Ser hur sliten hon är, mörka ringar runt ögonen. Tänkte: nu åker hon hem till gnälliga ungar och en man som inte är snäll. Vi tittade på varandra som om vi kände igen varandra. Jag är också trött. Min doktor säger att jag levt det här skitlivet så länge att jag glömt hur ett normalt liv kan se ut. Jag har ju förutsättningarna att leva mycket bättre än jag gör nu. Ordnad ekonomi, bra bostad, roligt, fritt jobb. Frisk, tror jag. Förutom blodtrycket, som är för högt. Sömnsvårigheterna, ångesten som kommer och går. Ibland tror jag att jag ska ramla ned i hjärtinfarkt när pressen blir för stor. Min terapeut undrade för flera år sedan varför jag inte lämnade. Han tyckte det lät som om min man hade en neuropsykiatrisk störning som det inte var mycket att göra åt. Jag har hört sägas att det numera finns metoder för att träna autister till större empatisk förmåga. Ett litet hopp tänds nästan. Men inlärd empati...?
"Medberoende" – är det vad jag är? Vem blir inte medberoende i en relation? Alla relationer bygger väl just på det? Att man blir mer eller mindre "tvåtokiga"? Projicerar, introjicerar, identifierar, härbärgerar. Ändå känns det som en anklagelse. "Du får skylla dig själv när du stannar. Du har ju valt honom av någon anledning." Javisst, men det var då det. Man växer isär, utvecklas, förändras, eller bara stagnerar. Under tiden har cancern vuxit in i en. Att jag borde gå är jag rätt säker på. Frågan är hur det går till, hur det blir sedan. En sak vet jag säkert: jag kommer att sluta dricka, det kommer inte längre att vara en frestelse när jag inte längre hör ljuden av förpackningar som öppnas och känner dofter sprida sig. Inte längre behöver stå ut med denna berusade jättebaby, vars mamma tyvärr lämnade för tidigt.

Tack Elias för Grattis hälsningen , firade min födelsedag med att åka ifrån våren .. mot snön o en veckas skidåkning . Den här gången blir det inget att klura på för dig .. jag vet att du redan kan svaret .. resan gick mot Sveriges mitt .. även om skidorten ligger lite utanför ;)) Vitt både inne o ute här .. även om det finns alkohol i glasen till kvällen vid middagen .. så bekommer det mig inte det minsta , jag vill inte ha .. jag är färdig med A... obeskrivlig känsla .. Nu blir det en vecka här o sen hemåt o möta våren .. förstår att de första vårblommorna redan har kommit till er i Skåne ... ja härlig tid som vi har fram för oss .. kramar ler

... rörelse. 3 dgr i rad, härliga löppass med vårkänslor. Träning har alltid varit viktigt för mig och gör att det är lättare att hålla sig fräsch. Nu har jag bestämt mig för några hälsoveckor med träning och nyttig kost, behöver gå ner några kilo. Känner jag mig själv rätt kommer det inte vara några problem med a under denna period, däremot när jag gått i mål. Är så skönt att varje morgon ställa sig på vågen och se att ett par hekto försvunnit. Är nog rätt fåfäng och vill se fräsch ut, utan några extrakilon runt midjan. Ska använda detta framåt på ngt sätt. Älskar att vakna pigg varje morgon och gilla det man ser i spegeln. Gör man ju inte efter en kväll med öl och skräp man har matat sig med direkt....

Det kanske är just det man behöver, tappa kontrollen. Vi får försöka slappna av på naturlig väg istället! Låter som DN jättetrevlig dag! Den var du värd!

Läser "kontrollfreak" däruppe i mitt senaste inlägg. Märkligt. När man krökar tappar man ju kontrollen. Hur går det ihop?

Visst var jag stressad som fan. Allt var hemligt. Vilket gör mig, som kontrollfreak, oerhört frustrerad. Men lite visste jag. Jag har en liten skara riktiga genuina vänner. Och mina barn. Och syskon. Så jag är ganska rik egentligen. Men min dotter förstod att jag höll på att faktiskt skippa själva resandet om jag inte fick veta lite grand. Jag menar.... vad ska jag packa? Jag måste ju veta nåt. Allt var otroligt fint. Men skönt att det är över faktiskt.

..Kan jag inte hålla med om att du gör!
Din feedback på det jag skriver ger mig mycket!
Jag är också irriterad på min man och ser att jag skriver mer nu än tidigare om honom. Det är inte schysst att bryta överenskommelsen att inte köpa hem vin av slentrian när jag nu definierat mig som den som har problem.
Jag börjar inse mitt medberoende, att jag är den som söker stöd för a problem...Att jag säger ja till att dricka/ handla när jag egentligen inte vill .

Kom sedan att tänka på att det faktiskt är smart att skriva här!
Genom att reflektera "högt" med oss själva blir vi klarare över våra egna beteenden. Jag tycker att du är smart som använder forumet ❤

Hur går det för dig? Tack för meddelandet i min tråd. Jag är på resa nu och du vet ju hur det blir, utan att reflektera över det hamnade jag förstås på en pub igår. Blev hungrig, orkade inte äta ute så det blev 2 sexpack sen mcdonalds på rummet. Vet inte varför jag köpte ölen eftersom jag egentligen inte ens var sugen, fick bara i mig 5 innan jag tröttnade iallafall. Jag åker hem igen imorgon och efter det blir det slut på drickandet, måste sluta allt hemmadrickande iallafall.

Hoppas det går bättre för dig.

Festen var fantastisk! Det har varit en del hysch-hysch och det hade bjudits in vänner jag inte kunnat tänka mig skulle ta sig tid att uppvakta lilla mig. Tyvärr blev min dotter berusad och under natten satt sig i ett "lätta-sitt hjärta-samtal" med en av mina absolut bästa vänner. Inte ok. Jag hörde varenda ord, hon var lite högljudd. Och jag blev chockad. Hon hade ju mått så himla bra de senaste månaderna. När jag berättade ATT jag hört (då vi satt på tåg hem) blev hon grå i ansiktet. Så... resten av resan gick åt till att prata och gråta. Jag går nu vidare, men hon har svår ångest just nu. En liknande grej hände för tio år sen. Och hon drar parallellen. Stress, och sen lättnad, resulterar i en sorts härdsmälta (och alkoholen inverkade naturligtvis). Och så kommer det. Men hon får sluta med att trycka på hemska-mamma-knappen. Hon måste skaffa hjälp med detta. Hon har uppenbarligen saker hon inte bearbetat.

För övrigt var jag nykter. Helt nykter. Köpt massa alkoholfri champagne. Det var två andra som heller inte drack pga bilkörning så jag var inte ensam. Men visst - det var lite jobbigt. Många fina goa viner dukades fram. Konjak och whisky till kaffet. Lite spritprovning av nya spritsorter också. Men det var ok. Jag är inte så illa på det att det finns något fysiskt sug. Men jag gillar ju smaken av vin och en god whisky. För mig var detta ett stort test - och jag klarade att vara utan alkohol på en fest! Hurra för mig :)

Dottern ligger med svår ångest just nu. DÄR har vi saker att jobba med. Hennes låga självkänsla gör det inte bättre. Jag har en uppseendeväckande vacker dotter så DÄR har hon koll. Men inuti..... hon måste fixa en terapeut. Jag har försökt lyfta hennes självkänsla, och har alltid trott att jag kunnat göra det. Men inser att jag inte har verktygen. Nu får nån annan ta över. Själv kommer jag avsluta min terapi. Fattar att DOM inte kan göra nåt. Det mesta ligger i min relation till min dotter - och den får vi fixa själva.

Nu måste jag jobba. Tack för gratulationerna!

Eller för "smart" för mitt eget bästa. Lura alkojäveln ?. Vem lurar vem?
Mitt lekande med elden som om det vore ett spännande spel, ju högre insats desto större kickar. Ju farligare desto mer lockande och desto större seger när en rond är vunnen. Det är inget "spel" på lika villkor. Enda sättet för mig att inte förlora på dödlig knockout är att lämna. Inte anta utmaningen hur lockande den än är. Mitt i matchen glöms riskerna, jag höjer insatsen för att få fortsätta.
Min insats är mitt och mina barns liv, mr Hyde lutar sig tillbaka och låter mig falla på egna grepp.
Tror jag på det jag skriver själv?
Kanske skriver jag i förhoppningen om att någon gång kjnna slita mig loss ur den omfamning mr Hyde fortfarande har mig i...

Inte när det gäller känslomässig, intim, kroppslig kontakt. Min man har under de trettio år vi varit tillsammans aldrig sagt att han älskar mig. Kan heller inte ge känslomässig kontakt, knappt ens kroppskontakt. Vet att jag måste lämna honom för längtan efter detta blir större ju mer jag inser att jag har samma behov som alla människor. Trodde jag kunde stå över sådant genom styrka och intelligens...
Vänskapsrelationer har jag, fast ganska nya, hade inga nära vänner förrän jag var 45(!) mycket fysisk närhet med barnen, men de ska ju tanka från mig, inte tvärtom. Fattar knappt hur jag blivit så kärleksfull och nära mina barn, men kanske är det tiden hos mormor, hos henne såg jag glädje i ögonen när vi träffades och vi kramades mycket. Hon var fylld av skam över sig själv och väldigt omogen i sitt sätt, men gav kärlek. Pappa gav trygghet och stabilitet, men är konflikträdd och har svårt att visa och prata om känslor.
Jag har fyllt behoven (de som inte släckts ut) från olika människor så gott det går, plockat än här och än där. Ger barnen i överkant av det jag saknat, kanske som ett sätt att reparera mig själv.
Så rätt du har, rabbitgirl. Precis detta jobbar jag med tillsammans med min terapeut.

Ja, det är ju inte bara dig han glömmer, utan även sin vän... känns väldigt dubbelt att å ena sidan följa någon till behandling för att i nästa skede sitta och dricka med honom. Klart att man har ett eget ansvar, men när man kan använda t ex sin man som alibi för att fortsätta att dricka, då blir det svårare - eller sin vän. Har man inte problem själv, så är det ju inte så viktigt med alkohol att man inte kan avstå för andras skull.
Men du vet ju det här, jag känner mig bara så irriterad på din man. Men för att ursäkta honom så är det ju inte så lätt att se när man inte har upplevt sig ha problem själv. Håhå, jaja!
Jag ver inte själv hur många gånger jag hamnat tillbaka i gamla hjulspår genom att som du börja litegrann, fortsätta lite och så är man tillbaka igen. Nu ska jag verkligen hålla nivån 9 standardglas -eller kanske hellre min tidigare fungerande modell -endast socialt. Då blev det för det mesta ännu mindre. Kanske 0-5 sg per vecka. Och alkoholfixeringen gick över. Håller som bäst på att försöka bli av med den, det är nog därför som jag predikar i andras trådar :-). Förlåt för det!

efter 100 dagars nykterhet sitter jag ensam hemma med extrem förkylning och hittar detta:
"I am rarely bored alone; I am often bored in groups and crowds."
Laurie Helgoe, from Introvert Power: Why Your Inner Life Is Your Hidden Strength 

Jag är social, mycket social, på jobbet och sånt. Men egentligen, jag gillar ganska mycket att umgås med mig själv, men denna person som jag verkligen är idag, utan alkohol.

Jag ser följande när jag kollar på det vad du skriver (så klart behöver det inte vara rätt!):
- du har ett starkt kontrollbehov, vill aldrig släppa kontrollen för att det innebär fara
- du har utvecklat väldigt bra intellektuella strategier för att förklara allt som har hänt och som hände med dig som gör att du överlever och klarar dig, faktiskt ganska bra!
- du förstår oftast mer än andra om olika typer av beteenden
- du jobbar aktiv på att analysera dina känslor, öppna upp för dem och sen rationalisera dem för att kunna klara sig. Förut var det annorlunda, det var mest en process att trycka undan känslor, du skulle inte klara dig om du inte hade gjort det.
Men trots allt kommer demonerna fram. Eller kanske inte, jag vet inte? Oväntad, på morgonen, natten, eftermiddagen. Överraskar och det vill du inte för att du vill ha kontrollen. Du försöker ha plan A,B, C och Z för att kunna klara de stunderna. Ibland funkar det, ibland inte.

Jag tycker att väldigt mycket ligger i otrygg anknytningsmönster. Allt annat, alkoholism, ADHD, autism spektrum är bara en konsekvens av det.
Vi som har en otrygg anknytningsmönster kan inte reglera våra känslor. Vi hade ingen chans att lära oss det från mamma eller vem kunde det vara nu.
Och i samspelet med vårdgivare, i barndomen utvecklas denna underbara kunskap. Tyvärr utvecklas det inte genom rationaliserande, men genom kroppslig kontakt, oxytocin, känna vad mamma känner. Om mamma klarar av att ge det icke verbal budskapet att det är ok, bär vi det med oss resten av livet. Min mamma var också ganska paranoid, ha ha. Hon klarade inte va det. Det finns en teori att synapserna i vagusnerven utvecklas inte tillräckligt då och denna nerv reglerar bla sympatiska och parasympatiska nervsystemen. Obalansen för oss som vuxna är som det är. Inte så bra.
Jag rationaliserar också så klart, men det som hjälper bäst är att bygga en någorlunda frisk anknytning till någon och reglera sina känslor med hjälp av denna person. Jag hade tur, träffade min man. Du skrev att din har depression och det hjälper dig inte, definitivt inte :(
Min man har riktigt skönt autismspektrum och tack vare det står han ut med mig. Ingen annan skulle klara va det, ha ha. Han är stabil. Alltid.
När jag tar kontakt med mina känslor, måste han vara i närheten. Jag måste känna honom, vara nära, jag till och med börjar andas som han, suger ut all hans positiva energi. Vi pratar inte om "problem", han klarar inte av det, han pratar aldrig om sina känslor. Men jag har lärt mig att "koppla mig mot honom" och det hjälper. Som ett litet barn mot mamma.
Har du någon person i din omgivning som du kan använda som "känsloregulatorn"?

Det var bra att höra, hoppas det går bra!

Tror absolut att du är på rätt spår. På frågan om folköl finns nog inget "rätt" svar. Det beror på hur beroendet ser ut. Verkar ju hittills funka för dig. Det finns goda a-fria öl också om man vill ha beskan. Du skriver neddragning, men du har ju i princip slutat. Och en av de mest positiva förändringarna för mig också är sömnen. Om jag dricker nu, vilket händer, får jag betala med nattsömnen... å det är verkligen inte roligt, inte värt det helt enkelt.
Varför slutade du?
Och om du nu funderar på att gå tillbaka vänta ett par mån till. Hälsovinsterna är enorma... och skippa boxarna för all framtid. Om två mån blir du rejält dålig av 1,5 l vin.

Funderar på om din ångest beror på din konsumtion av alkohol eller något annat. Innan jag "slutade" för två år sedan var livet rätt eländigt. Jag hade försökt sluta och misslyckats så många gånger, var på ett jobb där jag inte kände mig duktig, och all denna alkoholrelaterade ångest. Du kan inte ana hur fort det ändå vände när jag slutade. Var nykter i 1,5 mån som inledning. Sen gick det inte spikrakt, men den stress jag hade,som späds på av alkohol, släppte och att sova gott i nån månad gör underverk för själen. Låt kroppen och själen vila en period. Låt inte mannen köpa hem mer att dricka på ett tag. Bara så att du hinner uppleva skillnaden.
Och när man har hämtat upp sig lite, då passar det att ta fram sorgen, skammen och annat lite i taget. Lite lagom för att orka och ändå kunna vila i att det går bra. Du har kommit en bit på väg, låt mannen hjälpa dig att komma lite längre.
Och förresten kanske det du mest av allt behöver är att gråta ut ordentligt, lägga undan all duktighet och bara brista ut. Tänker att du verkar vara en sådan som bär runt många.

Såklart att han har problem, för mig är det uppenbart att det är både mängd och antal tillfällen. Skillnaden är effekten av drickandet, jag blir "yvigare" och gör dumma saker såsom stöter på andra män, har svårt att inte babbla och höras. Och så vidare. Hemma märks det eftersom jag blir, enligt barnen, tjatig och omständig och sen då glömmer vad som avhandlats. Plus att jag rätt ofta mår väldigt dåligt fysiskt. På maken märker jag att han också blir omständig och han blir också klumpig. Dagen efter är båda sega.
Jag har kommit betydligt längre i tanken, efter att ha lyft och ventilerat mitt drickande under lång tid så tror jag att polletten riktigt trillade ner för honom när jag kom hem och sa att jag varit till läkaren och skaffat medicin. Där någonstans upplever jag att det blev talbart att diskutera hans frekventa intag av det han tycker är "måttliga" mängder vid lämpliga tillfällen. Lämpliga tillfällen kan vara två-tre öl på egen hand ute på stan någon gång ibland-inte så särskilt ofta utan kanske en gång i månaden. Varje gång vi äter ute, om det inte är lunch, dricker han i rask takt två öl och sen beställer han gärna in en till. Om jag också dricker så ökar mängden lätt till nästan det dubbla. Han kan ta en halv flaska vin och nöja sig med det om han dricker själv. Men dricker jag så blir det mera...så visst drar vi ner varandra.

Det jag kan känna är att det är jag som blivit symtombärare, inte syndabock. Men att det är mitt intag som är det problematiska och att han har en vilja att dra ner sitt eget slentriandrickande. Vi har varit överens om att inte köpa hem vin men där har det, som framkommit när jag skriver, verkligen ändrats. Och vet ni, jag tror att det inte är jag som är drivande utan snarare den som möjliggör genom att inte stå fast vid mitt eget nej!

Intellektuell vilja och känslomässig önskan att hjälpa mig, det är jag övertygad om att han har-men det är att förena detta med sitt eget bruk som blir svårt. Och i vidare samtal tror jag att vi kommer att komma fram till att bekymret är större än vi gemensamt förstått.

Det vanliga mönstret i vår relation är att det är jag som uppmärksammar områden där jag tycker att det finns problem, för det på tal och första instinkten från honom är att jo, kanske men näe inte är det väl något bekymmer egentligen. Då hakar jag vidare i hans kanske och efter en tid kan han själv komma på att det finns problem i vissa områden. Och då är det såklart (ler varmt) hans egen idé. Jag tycker mig ha sett att han förändras kring sitt eget alkoholbruk när jag är med, men att han fortsätter att dra iväg i antal tillfällen. Och det är där jag behöver bromsa, och hjälp att bromsa.
Frågan att ställa honom, från min sida, är varför vi fortsätter att köpa hem vin fast vi sagt att slentriandrickandet ska upphöra?

Igårkväll när jag lagade mat, hällde jag upp det som fanns kvar i en flaska vin och drack. Det var gott och efter ett glas ville jag ha mer. Öppnade nästa flaska och hällde upp. Hann med att dricka ur halva glaset när jag såg att barnen (vuxna) kom. Första instinkten var att gömma glaset, men kom fram till att det var dumheter. Dock skämdes jag för att jag stod och drack där så jag ställde undan glaset på en av köksbänkarna, och hoppades faktiskt att ingen skulle se det. När de gått in i vardagsrummet för att vänta in kaffet så drack jag ur resterande vin. Och när de gått hem tog jag fram det smutsiga glaset och gick för att hälla upp mer. Men där lyckades jag bromsa mig. Tänkte att men vad fan, jag som senaste veckorna inte ens tyckt rödvin varit gott-varför i all världen går jag här och dricker? Snacka om att man kan återta dåliga vanor kvickt.

Så ja, i efterhand var det verkligen inte smart att tillåta mig att dricka på skidsemestern. Började ju faktiskt redan någon dag innan. Även om det var små mängder så har de ju ökat, precis som vi alla (tror ni som läst min tråd såg detta komma) förstod.

Angående sömnen Sisyfos så visst är det så att jag sover bättre utan alkohol i kroppen, det noterade jag tacksamt! Förutom nu i helgen så tycker jag nog ändå att sömnen varit god på sistone, i den bemärkelsen att jag somnar ganska lätt och sover hela natten utan uppvaknanden. Dock känner jag mig inte lika utvilad. Och mannen, efter att ja dragit i sig 1½ vinare åkte han till stan för att göra ärenden. Väl där gick han till en kompis i syfte att hjälpa honom med ett par praktiska ting. ( Denna kompis har vi hjälpt till behandling för hans alkolmissbruk, följt till läkaren och följt levervärdena och så vidare. ) Där gjorde han det han skulle och stannade sen och drack med honom. På väg hem halkade mannen och gjorde illa sig.
Så jag tror det är väldigt lämpligt att ta snacket om alkohol igen...

Sammanfattningsvis...jag har lärt mig att smådrickande, för min del, leder till mer frekvent drickande och tillfällena när jag drabbas av kontrollförlust finns kvar, att sömnkvaliten inte är densamma. Jag får återigen ta snacket med min man om att vi inte ska ha vin hemma och resonera vidare kring varför vi återgår. Jag ska också lyfta känslan jag har, att han egentligen inte vill avstå för egen del och det egna suget är så starkt att han "glömmer bort" att han är orolig för mig...l

Du har en obeskrivlig analytisk förmåga och är duktig på att uttrycka dig väl, både i tal (gissar jag) och skrift. En exakthet som väl går att förklara med diagnoser, men framförallt är det ju din personlighet! Som jag har förstått det har du sen svårt att koppla på känslan, men behöver du verkligen känslan för att bestämma dig? Du har problem. Lösningen är uppenbar. Avstå! Det har du redan räknat ut, och den stora knuten är då att fortsätta med det.
Hög iq är en sak, att vara smart är en annan. Smarthet är, enligt mig, att klara av att INTE vara intellektuell i överkant och det är väldigt svårt när man faktiskt ÄR mycket intelligent.Så särskilt smart är du inte kära A! <3 Och inte jag heller. Där infinner sig skammen tror jag, att trots att vi kan och vet och förstår inte förmår avstå. Ditt drickande och mitt skiljer sig åt, men båda är farligt! Definitionerna av alkoholism som du läser om, spelar det verkligen någon roll om du har risk-missbruk/beroende, har kommit kort eller långt i sjukdomen?? Allvarligt?!
Oj, vad jag snurrar här men jag tror du förstår vad jag menar. Ha en bra dag! Kram!

Kan verkligen rekommendera!
Har träffat en 12-stegsterapeut som jag älskar

När förnuftet vill övertyga om att det inte var så farligt men känslorna inte lyssnar. Kanske själva händelsen - antar att det handlar om då du drack senast - i praktiken inte "var så farlig", men din upplevelse, dina känslor är ju ändå verkliga!
Försår att du känner dig ledsen, kanske skamsen, för att det inte gick som du ville. Det är ju det känslorna vill förmedla till dig.
Sorg t ex bär budskapet om förlust av någonting viktigt. Förlust av tillit till dig själv, förväntan som inte uppfylldes, grusade förhoppningar, mm Ångest är ett svar på inre eller yttre hot. Det yttre hotet kan t ex handla om osäkerhet inför olika situationer, krav på dig och osäkerhet om du kan uppfylla dem. Det inre hotet kan bestå av väldigt olika saker. Självdömande, rädsla för framtiden, rädsla för andras dömanden.
För att kunna övertyga sig själv om att det man känner inte är i proportion till verkligheten behöver ändå den egna upplevelsen först få finnas och bli bekräftad annars skriker budbärarna (känslorna) högre tills budskapet gått fram. Det brukar inte vara känslorna i sig som skapar lidandet om de med hjälp av medkänsla med dig själv får finnas. Det är kampen mot känslorna, diskvalificerandet av den egna upplevelsen, att vara och känna "fel" som blir den onda cirkeln.
Undrar lite om du verkligen måste vara glad och positiv på jobbet. Ibland kan iklädandet av en glad och positiv roll hjälpa så man känner sig bättre, men ibland tar det mycket energi eller får en att känna sig som en "bluff".
Vissa arbetsplatser har inte så högt i tak när det gäller att vara sig själv och ha olika sinnesstämningar. Att vara låg ibland är mänskligt. Många tror att ingen vill vara med en person som mår dåligt, men tänk om det är tvärtom. Att det finns tröst och stöttning istället för avståndstagande.
Ångest är jobbigt. Och du är nykter, det är det viktigaste, större prestation i svåra stunder än lätta❤️

Notering. Går inte bra med vita dagar. Ny start från imorgon.

Jag är så trött på denna ångest, den äter upp mig... Jobb idag och vara glad och positiv. Hur ska jag orka? Har alla dessa jobbiga möten framför mig och målar upp en hemsk bild över hur det ska gå. Jag orkar inte må så här!!!
När jag tänker efter vad som hänt så säger förnuftet att det är väl inte så farligt men känslan i kroppen kan jag inte bortse ifrån. Vill ju finnas för min familj men just nu så är jag bara ledsen.

och sprider omkring mig i huset. Det kan vara saker jag kommer på att jag behöver, det kan vara saker jag vill skriva om här på forumet, det kan vara folk jag behöver ringa eller jobb jag måste få gjort. Som jag har nämnt tidigare är jag milt sagt dåligt organiserad i mitt sätt att tänka, min hjärna har en förmåga att hoppa från ämne till ämne utan förvarning så om jag inte skriver ner en tanke så är den borta tills nästa gång jag kommer förbi. Lite grand som en av de där batteridrivna leksaksbilarna jag hade som barn; de som körde tills dom stötte på ett hinder, då vände dom och körde i en annan riktning tills nästa hinder dök upp, de som har bildat förlaga till dagens robotdammsugare och dito gräsklippare. De här lapparna är ofta väldigt kryptiska men nu har jag hittat ett par som bara har ett par noteringar kvar, resten är överstruket och avklarat. Så för att kunna slänga dom ska jag här skriva ner deras innehåll; båda är minnen från min ungdom:

Strax innan jag nådde tonåren var jag med i Röda Korset. En gång i veckan samlades vi och lärde oss förbinda sår och spjäla brutna ben, vi lärde oss framstupa sidoläge och hur man får liv i en docka med hjälp av mun-mot-mun metoden. Det här höll på i ett par timmar med en rast insprängd någonstans mitt i, en ganska generöst tilltagen sådan. Jag misstänker att ledarna var i större behov av en paus än vi var, vi fick nämligen aldrig vara kvar i lokalen då, oavsett väder kördes vi ut i trädgården. Där fanns en kiosk i närheten och alla hade vi fått med oss en slant för att kunna köpa lite godis. Dom skulle bara vetat... På den tiden såldes cigarretter styckvis och ingen hade några invändningar mot att sälja till barn, åtminstone inte innehavaren av denna kiosk. Vi köpte varsin Look, de var långa och innehöll mest tobak för pengarna, och stod och puffade och kände oss väldigt vuxna. Jag tror ändå inte att det var just det där som orsakade att jag röker idag, snarare var det väl aningslösheten och den image som byggts upp att coola människor rökte. Reklamens makt...

Snabbspola framåt: jag var i trettonårsåldern och hade börjat intressera mig för det motsatta könet, problemet var att de som tillhörde detta var totalt ointresserade av mig. Kanske är det orsaken till att jag än idag uppskattar en välformad kvinnlig rumpa; det var allt jag såg som ung, baksidor. Så jag började undersöka vilka fritidssysslor som kunde erbjuda en bättre kontaktyta och fastnade för ridning. Efter ett besök vid det lokala stallet insåg jag vilken guldgruva jag stött på, jag skulle vara den enda snoppförsedda individen i ett hav av östrogen. Själva ridandet handlade mest om att sitta på en häst och åka med runt i ett ridhus, men resten var perfekt. Jag behövde bara ställa en fråga om ryktning eller om jag hade spänt sadelgjorden för hårt så svämmades jag över av kvinnlig fägring. Något år höll jag på i detta himmelrike för en testosteronstinn yngling tills jag skulle börja lära mig hoppa. Sadlar har en upphöjning där fram, kallad sadelknapp, och efter att ha kommit i otakt med hästens rörelser under ett hopp upptäckte jag vilken del av en mans anatomi som landar först på denna hårda upphöjning. Hela ridhuset briserade av skratt när jag gled ur sadeln och låg och vred mig i sågspånet. Det var en hårdhänt påminnelse om hur sårbara vi män är, fysiskt och emotionellt. Hela vägen hem cyklade jag stående och återvände aldrig.

Ha en bra dag!