Senaste kommentarerna i forumet

Hej Lerigen
Det var fint att läsa ditt första inlägg i din egen tråd. Din insikt imponerar på mig. Att inse och acceptera sina begränsningar är svårt och jag kommer att tänka på sinnesrobönen när jag läser vad du skriver.

X ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden.

För övrigt har du och jag nog varit nyktra lika länge. Jag tog mitt sista (förhoppningsvis inte det senaste) återfall i oktober.

Vänligen
Ikaros

Ett steg i taget. Ibland blir det ett steg bakåt också. Botad tror jag inte, men kommer inte vara vinseg i veckan! DET känner jag nu är en gåva jag ger mig själv och hoppas förvalta väl!

...din egen tråd!
Gör inget om du hänger i min tråd ibland ändå, du är alltid välkommen att flytta hem igen. Du är en härlig inneboende!
Det är märkligt att man tar till alkohol som bränsle för att klara allt som snurrar runt omkring. Den enda ventilen för att koppla bort alla måsten, men som ändå inte hjälper för att få plats för sig själv. Destruktivt.
Underbart att du kom till insikt om detta och bröt med vindimman för att få in solsken och kunna le ditt vita leende igen! Det närmar väl sig ett halvår snart...
Värmekramar i din egen tråd!

Ja, min resa har varit spikrak sedan nyår. Dessförinnan var den a-indränkt dagligen under flera år...
Så´n underbar sprittande glädje du förmedlar nu, så härligt att läsa!
Så finns där en oro hos dig - din pusselbit. Du vacklar om vilket val som är bäst. Ja eller nej. Tolkar jag det rätt att du var tvungen att bryta i höstas för att kunna vandra vitt? Trots att han hjälpte dig.... får inte ihop det riktigt. Låter som att det blir svårare med ditt vita liv om du följer hjärtat, medan det förblir vitt om förnuftet får råda. Tufft dilemma. Du vill veta om du är stark nog för det vidare vita livet även om hjärtat får tala. Förstår att du brottas konstant med detta. Helt spontant verkar det som om så länge du inte vet om styrkan finns där så gör den nog inte det ännu. Men den kommer! Men den dagen, när kommer den? Och är det försent för hjärtats röst då? Komplicerat. Det är bara du som kan veta. Eller inte.
Inte mycket hjälp i det resonemanget...
Klarblå himmel med strålande sol idag, någon minusgrad och lite vitt på marken. Går nog ner till havet för en lång powerwalk utefter ett glittrande Öresund, norra inloppet. Magiskt vackert!
Lördagskram till dig!

Hej Z,
hur tuffar det på?
har du testat mötet på Mariagruppen på fredagar 1830 än?
Det är en riktig höjdare. Har många vänner där :)
..och sluta inte skriv här ;)
Kram

Grattis till 331 dagar och din frihet.
Det värmer mitt hjärta att läsa dina rader.
Tack för det.
Har en mysig och värdig helg fylld med överraskningar och sinnesnärvaro/frid.
Kram till dig o alla er andra

När du Hueuh pratar om företaget i USA.... kommer jag osökt att tänka på hur vården i vårt land fungerar. – Vården i vårt land är bra! Den bästa i världar vi lever i ju! Men... det finns ett men. Jag lade in mig för x antal år sedan på Capio Maria efter att ha blivit gravt felbehandlad av en av deras nytillkomna läkare (han jobbar inte där längre....) Resten är historia, men ändå inte. Tydligen. Jag träffade chefsläkaren där vid ett par tillfällen. Han var uppenbart orolig över vad jag skulle kunna tänkas meddela om min vistelse där. Ja, den kunde lämna mycket till övrigt. Missbrukarvården är....speciell. Finns en del jag kunde berätta. Återkommer.

Tyvärr hade jag en skutvecka på jobbet och orkade inte stå emot! Men jag tänker ta kraft från forumet och villja att ändra mina dryckesvanor! Förra veckan ringe jag två gånger till alkoholllinjen för råd! De hade stängt båda gångerna! Fixar jag det inte nu tänker jag ringa! Tack för att du frågar efter mig!
Hur går det för dig?

För mig är det en väldigt kort tid och känns inte som någon större bragd. Jag har fått en tankeställare genom att fundera själv och läsa mycket. Kronisk visste jag att min sjukdom är. Har inte riktigt tagit in att progressiv även gäller mig. Men jag passerade en gräns sista gången som jag inte gjort i det här livet - dvs mitt nya liv som startade för ca 20 år sedan. Den absoluta botten har jag varit i. Alla tillfällen sedan jag reste mig från helvetet har känts som bagateller. Kanske har jag med tidigare erfarenheter som referens förminskat allt som kommit därefter. Det är lite svårt att se det progressiva när återfallen varvats med många månaders helnykterhet. Mönstret har sett ut så här: När jag var 28 år bestämde jag mig för att det fick vara nog. Började plugga på universitetet och efter något halvår blev jag gravid med mitt första barn. Samma dag jag fick reda på det slängde jag all psykofarmaka (och det var en hel del kan jag tillägga) och sa upp kontakten med psykiatrin. Den graviditeten vill jag minnas att jag tyvärr drack vid några tillfällen. På den tiden var jag fortfarande väldigt sjuk psykiskt men kämpade på så gott jag kunde. Tre år senare, gravid med mitt andra barn, hade jag börjat träna regelbundet och även slutat snusa och röka. Mådde mycket bättre psykiskt och hade fått självförtroendet tillbaka. Tiden mellan barn två och tre drack jag mig rejält berusad vid några tillfällen, men trodde jag var botad eftersom det skedde sällan och jag kunde dricka kontrollerat för det mesta. Eftersom jag tränade mycket drack jag inte mer en någon helg i månaden. Starksprit förekom inte. Jag vet nu att det är den farligaste triggern. Köper jag sprit är jag såld.
Allt eftersom tränings- och tävlingsambitionerna blev högre fann jag för ca nio år sedan att jag helt slutat dricka. Födde och ammade fyra barn under en tolvårsperiod och hormonerna kan ha hjälpt ADHD-symptomen en hel del.
För två år sedan, efter en tung höst och vinter med kriser inom flera områden, började jag snusa och var fast på första prillan efter sjutton nikotinfria år. Strax därpå hittade jag en gammal whiskyflaska i köksskåpet som stått orörd i ett decennium. Fick för mig att jag ville känna den där välbekanta värmen och avslappningen. Första gången drack jag bara någon dl och var nykter igen efter en timme. Bara positivt och inga konsekvenser. Vad jag inte fattade var att där och då väckte jag rovdjuret. När rovdjuret spinner och verkar alldeles tamt och lugnt är det som farligast!
Senvintern 2015 matade jag rovdjuret med små portioner var och varannan helg. Inga negativa upplevelser, full kontroll. Så kom påsken. Jag tog semester hela påsklovet. Och köpte sprit. Först en hela whisky, två dagar senare tre helor som räckte i fem dagar. Sista tre dagarna lyckades jag få ner två helor till. Den gången missade jag inte ett enda träningspass och tyckte själv att jag haft kontroll om än sliten efteråt. Sommaren räddades av tävlingar varje helg. Men jag som trodde att det enda farliga för mig var starksprit och därför bara lät bli att ha det hemma lyckades mot förmodan ändå vid ett tillfälle bli full på öl. Garden var nere när svågern kom hem med ett lock 7.2or efter en resa. En sån vågar man ju dricka, tänkte jag, svagt som vatten och jag gillar inte ens öl. Det blev tio-tolv stycken. Konstaterade att man tydligen inte blir botad från alkoholism hur länge sedan det än var missbruket var aktivt.
Nästa återfall, julhelgen samma år, var ännu svårare. Drack sprit rätt ur flaskan i bilen på väg hem, började redan efter lunch med att svepa ett stort dricksglas rent alla dagar utom någon mellandag då jag var på jobbet. Äldsta dottern reagerade. Ingen av barnen har sagt något innan. Alkohol har liksom inte varit något de kommit i kontakt med och lukten har inte varit förknippad med obehag. De tillfällen de sett mig dricka har de trott att jag bara tagit en öl. Aldrig upplevt mig berusad, eller förstått att jag varit det, vilket jag förstås är tacksam över. Men den helgen märktes det.
Jag vaknade. Bestämde mig för att inte röra skiten. Genomgick utredning för ADHD, fick medicin och upptäckte att längtan efter alkohol försvann. Trodde jag var botad - igen...
Ett år senare, januari i år, gav jag efter för pressen. Fler livskriser och ett stort tryck på mig väckte behovet av att radera hårddisken igen. Jag hade som vanligt kontroll. Lurade mig sjökv genom att tänka spriten som medicin utan krångel med recept. Eskalerade snabbt till att dricka sex dagar i veckan, fort och mer och mer. Gränsen passerades genom att jag levde på som om jag bara åt medicin. Höll i kvällsmöten, körde bil, tränade till och med innan gårdagens fylla bleknat. De sista dagarna trodde jag att jag skulle supa ihjäl mig, hade till och med en bild av ett vägskäl inom mig. Dricka tills jag dör eller försöka bryta. Sista dagen fasade jag ut med små mängder sprit hela dagen och för första gången i mitt nya liv tog jag också en återställare på morgonen. Nästa morgon skapade jag ett konto här.
Jag har varit nykter sedan dess och dessutom fått hjälp utifrån, av kollegor, min terapeut och läkaren på psyk som satt in medicin som hittills hjälpt mig väldigt bra. Känner lugn i hela kroppen men vaken i hjärnan på ett sätt jag tidigare inte upplevt.
Förra helgen skulle jag åkt till min pappas stuga med en kompis. Skrev här inne hur jag tänkte inför detta. Att mr Vodka kunde få göra mig sällskap dit för jag visste att tävlingssäsongen snart är här och jag inte kommer att vilja fortsätta dricka på grund av det.
Weekenden avblåstes som tur var och gav mig lite mer tid att hitta förnuftet. Till helgen ska vi dit.
Jag lutar idag mer åt att den blir nykter, men säker är jag inte!
Kanske låter mina inlägg i andra trådar väldigt beskäftiga och kan ge sken av att jag är trygg i min nykterhet och mina strategier. Jodå. Så är det nog. Men har en impulsivitetsstörning att handskas med. Den tänkande hjärnan är med på tåget. Chefen som sitter där inne är klok, men rätt var det är somnar chefen på sin post. Jag skriver här i ett försök att hålla hen vaken. Läser i trådarna och kommer med råd, som även är till för mig själv.
Kanske är mitt stora fokus på detta forum ett substitut för att dricka, kanske hade det varit bättre att flytta fokus till verkliga livet. Jag vet inte. Är iallafall nykter än så länge.
Tack för att du orkade läsa!

Jag tror att vi är olika härinne och att det beror lite på vad alkoholen triggar igång hos oss. Några kan inte sluta när de börjar dricka, några super i perioder. Jag har tränat mig till ett beroende, tror att det startade i en dålig vana. Jag fick jobba på lite, för jag gillar inte att vara full. Sen händer saker och drickandet blir ett annat när man passerar en gräns. Vet inte om det går att vrida tillbaka tiden. Eller om jag nu har ändrat för mycket vad alkoholen triggar.
Hur som helst, du kan ju börja med att hålla dig under riskbrukskonsumtionen. Jag har fått en väldig respekt för alkoholens påverkan genom att jag inte riktigt känner igen mig själv om jag dricker för mycket, för ofta eller så nu för tiden.

Jag kommer också ha en helt nykter helg och vecka. Återkommer inför nästa helg som är en jätterisk. Tänkte börja jobba med den redan nu i min egen tråd.

Jag har varit "botad" hundratals gånger. Varje gång jag upptäcker att jag är botad går det till slut åt helvete. Ibland tar det tio år, ibland några veckor. Hoppas du håller dig botad länge och att vin fortsättningsvis smakar skit. Att ta med sig vinet kan stärka dig eller stjälpa dig. Bara du vet. Ha det gott!

Tror att vi är många härinne som måste bli bättre på att ta hand om oss själva. Välja den där halvtimmen av ro och reflektion. Och "kliniskt ren" varar så kort stund ändå. Ha en trevlig födelsedag.

I natt har jag vaknat flera gånger med torr mun, huvudvärk och ångest. Det har tagit några sekunder att inse att jag inte kan vara bakis för jag drack inte igår! Likväl vaknade jag upp med lätt huvudvärk och känner mig allmän seg nu på morgonen. Har jag druckit så många fredagskvällar så min kropp per automatik är bakfull en lördagsmorgon? Hemska tanke!

Från och med att jag anlände på festen igår kändes det inte svårt att vara nykter. Varken där eller hemma. Det kändes riktigt bra att sitta i soffan och glo på tv:n och att komma i sängs i tid. Berättade om det här forumet för maken också, eller jag sa aldrig vad det hette utan vi pratade om vilken funktion den här platsen fyller för mig. Han har ju märkt att jag sitter och skriver en del och börjat undra över vad det är jag håller på med. Han tog det hela med ro (vilket jag visste att han skulle göra) och visade ingen ror över mina dryckesvanor utan tyckte det var bra att jag gör det som känns bra för mig. Han sa också uttryckligen att han skulle låta bli alkoholen själv så länge jag vill vara nykter, för att inte fresta mig. Det känns bra, jag behöver det stödet. En del av min problematik ligger i att jag, helt plötsligt och från ingenstans, står där med glaset i hand och har börjat dricka utan att förstår hur det egentligen gick till. Det har blivit en så stark rutin att det skrämmer mig.

Det känns fint att sätta sig här en stund på morgonen, med mitt morgonkaffe och reflektera. Egentligen har jag väldigt mycket att göra nu på morgonen och förmiddagen då vi ska ha kalas men vet ni vad? En halvtimme här behöver jag. Jag både behöver och förtjänar det. Jag tror helt ärligt att kalasbarnet skulle välja en nykter och välmående mamma framför en kliniskt ren och kalaspyntad lägenhet fylld med fika.

Nu har jag hittat en länk till den där dokumentären om tvillingarna som ställer upp på ett experiment med alkohol, och som vi skrev till varandra om i somras. Här finns den
http://ihavenotv.com/is-binge-drinking-really-that-bad-horizon

Men man bör kanske inte titta på den om man har en svag dag.

Hoppas du får en bra resa over there.
Sköt om dig

Man kommer in i mående-svackor i bland, men de går att bemästra.

Titta på dina händer. Vrid på dem, knyt dem, öppna dem. Du har kontroll på dem.
Bestäm dig för att ingen hand ska sträckas efter det första glaset.
Du har ju kontroll på dem.

Ha en bra dag, och fortsätt bygget av ditt fria liv!

Du vågade utmana både a-suget OCH behovet av att smälta in! Imponerad ??

Om du går tillbaka till din nyktra väg nu så har du även visat dig själv att du har styrka att bryta ett litet bakslag. Klarar du att inte fortsätta? Du skriver stt du just haft den längsta nyktra perioden på 10 år. Det är ju en jätteseger! Fira den med att ge din kropp återhämtning och frisk luft. Kan du använda återfallet för att lära dig? Vad var det som triggade?

Kidneybeans: Välkommen hit!

Hjärnklar: Starkt jobbat!

Hur skulle det gå till? Bestäm dig för att inte tänka på en lila elefant t ex. Vad såg du just framför dig? För att undvika något måate du ju ha full koll på det du ska undvika. Ett hot måste bevakas, eller hur.
Det enda du kan göra är stt träna förmågan stt bara låta tankarna passera, notera vad som just dök upp i tanken utan att värdera och låt den flyta förbi. Rikta fokus kan man däremot göra medvetet. Om tankar på a får lov att komma och gå som de behagar medan du själv väljer att riktia upp ärksamheten på det du tycker är viktigt kommer de inte kunna påverka dig lika mycket.
Lättare sagt än gjort men se det som en övning. Fokus kan du styra men inte vad som dyker upp i tankarna.
En liknelse: kroniskt alkoholberoende blir man ju inte av med fast man är nykter precis som man inte blir av med typ 1 diabetes även om blodsockret ligger stadigt med hjälp av insulintillförsel. Fast själva missbrukskriteriet kan du ju bli av med genom att inte dricka. Så man kan ha ett alkoholberoende utan att missbruka (en sammanhängande period på 12 månader utan att bli berusad så uppfylls inte kriterierna för missbruk)

Ha det bra även i USA! Berätta vad du ser, känner, tänker... under din resa och efteråt! Jag vill veta, jag som sitter här instängd i småstaden Stockholm!

...dippar. Och du valde att skriva istället för att döva. Tack!
Hoppas klara det också när den dagen kommer och jag känner uppgivenheten nafsa i hälarna. Styrka till dig ?

Ha en bra dag du också! / mt

Jag undrar om ni - och andra som delar sin kamp här - alls kan förstå vad era berättelser kan betyda för oss medberoende?! Jag älskar och lever med en idag nykter alkoholist. Tack vare mänskor som ni här på forum (och öppna AA-möten) har den medicinska diagnosen och de sociala och psykologiska förklarningsmodellerna fått "liv och kropp". Kunskap om hjärnans betydelse i beroendet och levande berättelser har gett mig en helt annan respekt och förståelse för hur det är att sitta fast i missbruk. När jag började läsa och skriva här för ungefär sju år sen blev Adde och Berra de första representanterna för mitt hopp om att förändring är möjlig. En kvinna på anhörigsidan höll mig på banan med den sidan av saken. Tack Leles, min vän.
Idag tycker jag mig här känna igen dem som för en ärlig kamp, som "supit färdigt" som min man brukar säga. Det lyser igenom på och framförallt mellan raderna. Åh vad ni betyder mycket!
Jag läser fortfarande här åtminstone varje vecka och skriver ibland. Det hjälper mig att vara medveten om min och mannens respektive och gemensamma resa - vårt livsäventyr med dalar och höjdpunkter. Oberoende av min egen närkontakt med missbruk-medberoende så är forum en fantastisk arena för att få djupare insikt och förståelse för vad det betyder att vara människa.
Tack för livsgemenskap! Tillsammans är ett fint ord <3 / mt

kan förstöra ett helt företag. Jag åker till USA idag och ska bland annat besöka just ett sådant företag. Jag har haft affärer med det här bolaget i över tjugo år och det har alltid varit en gåta för mig hur dom lyckats tjäna tillräckligt med pengar för att hålla sig flytande. Företaget genomsyras av en "varför bry sig"-attityd och är väldigt frustrerande att besöka. Ingen är intresserad av att lära sig något nytt, det verkar som om de flesta bara sitter av tiden för att kunna hämta ut sin lön i slutet av veckan och gå hem. Så fort dom får minsta problem så ringer dom oss och vill att vi ska komma dit och fixa, och det handlar undantagslöst om enkla saker, ungefär som om man lät bogsera bilen till verkstaden för att bensinen började ta slut. Tack och lov betalar dom våra skyhöga räkningar i alla fall, det är annars en vanlig inställning bland jänkare att vad dom än ställer till med så ska någon annan både fixa det och betala. Se bara på Trump och hans mur, det må verka löjeväckande för oss men för en hel massa amerikaner är det fullständigt logiskt.

Det kan vara en skröna, men jag har läst någonstans att i Kina och Japan är det cheferna som får gå först om ett företag går dåligt. Nu ska jag väl inte kasta sten i glashus, men jag tycker det är en bra princip; personligen tror jag att jag skulle må så mycket bättre av att ta ett steg tillbaka i karriären och hamna på en position jag behärskar än att hålla fast vid ett jobb jag vet att jag inte riktigt klarar av. Dessutom är det ju logiskt; de anställda kan ju inte göra mer än sitt bästa på de arbetsuppgifter de har fått order att utföra. Ändå är det ju alltför ofta deras jobb som ryker. Se bara på Facit: chefer som höll fast vid att tillverka mekaniska räknemaskiner i en värld som snabbt var på väg att bli elektronisk lyckades radera ut 8000 jobb. Jag hade säkert inte kunnat göra det bättre men jag är i alla fall expert på att vara efterklok.

Jag har själv målat in mig i det hörnet mer än en gång. Jag hade helt anammat principen att man kan göra precis vad som helst om man bara är beredd att jobba hårt och mycket och fick för mig att jag skulle bli designer. Jag skulle minsann åstadkomma fantastiska saker, vackra möbler, glassiga armbandsur, kanske till och med en häftig bil. Jag tog på mig att designa en serie kosmetika-fodral och misslyckades kapitalt. Det visade sig att jag hade bara inte det sinne för form, färg och proportioner som krävdes. Det ledde till att jag mådde uselt och tog ett hejdundrande återfall efter lång tids nykterhet. En annan gång fick jag för mig att bli videofilmare, även det ledde till en bottennotering för självförtroendet och, självklart, ett återfall. Skomakare, bliv vid din läst sägs det ju, och det äger nog sin riktighet.

Ha en bra dag!