Senaste kommentarerna i forumet

Så här kommer bara några tankar, som jag funderat på under året.
Att jag är alkoholist ingen tvekan, men varför är jag det.
Kan vara arv, miljö och inte haft verktyg för hantera livet.
Tror iallafall många av oss kvinnor flyr alla krav och krossade drömmar för vi tror vi måste orka.
Ingen kritik mot männen för detta börjar oftast redan i barndomen och kan bara ändras om man ändrar sitt liv.
För kraven idag är orimliga vi skall hinna så mycket mer än min mormor gjorde, hon skakar nog på sitt huvudet på molnet och undrar vad jag håller på med.
Så kanske en ny orsak som inte är arv och miljö utan flykt.
Några tankar bara

Visst är det konstigt?! Vad gör hon förutom att sköta jobbet och festa?! Vad blir över, s.a.s.? Är detta en ny kvinnofälla?

Skönt att hjälpen är nära när man skriker på hjälp. Då är forumet som bäst!
Blir glad av att du känner dig starkare i nykterheten efter traumat i lördags. Stark och sprudlande så det märks, en komplimang från chefen är ju aldrig fel. Hela händelsen är ju en härlig seger för dig!
Barcelona gick hur lätt som helst och det travar på med vita dagar som staplas på hög. Nr 56 i ordningen idag!
Nu kör vi en go vit helg igen och vita kramar även till dig!

Hon tycker att det är gott. Och socialt.
Själv vill jag ha fyllan annars får det vara.

Fan hon kanske äter Campral? I smyg ha ha ha...
Kanske därför hon inte blir full?

Jag har frågat henne om ångest men lika där - Nä varför skulle jag ha ångest? Hon har aldrig haft A-relaterad ångest.
Att hon inte blir onykter har jag tänkt att hon kanske har utvecklat någon form av tolerans. Hon kan ha varit ute på krogen till 03.00, sover ett par timmar och är uppe 07.00 och tar en långpromenad i friska luften till jobbet. Sköter sitt jobb till fullo. Aldrig sjuksriven om hon inte är sjuk på riktigt. Dessa vita månader, tror hon kör det 2 ggr per år är mycket strikta och ingen abstinens. Jag har frågat henne om hennes enorma intag inte oroar henne. Men nä inte det heller.
Hon festar på med sina groggar och det är inget som påverkar henne.

Tror inte att det är underdrift om jag säger att hon minst dricker 2 l starksprit + 3 vinflaskor + en massa starköl per vecka.
Men aldrig destruktivt. Och människan har aldrig nånsin haft ett fylleryck.
Alltid koll på läget.

Ska se den dokumentären. Intressant.

Funderar mycket på min väninnas intag och hur det INTE kan påverka henne.

Meen..., varför ska man dricka om man inte blir berusad? Är det kanske bara smaken, måltidsaccessoiren, sällskapet? man är ute efter då..?

...oavsett kön är ni alla söta bönor!
LL, jag hann bli ledsen att du försvann! Det kändes tomt ska du veta! Jag blir också ledsen och arg på din man som snackar ned dig och har mage att både snoka i din tråd och sen vara elak med dig!! Grrr!

Vaniljsmak, det får ta sin tid med mannen. Han är uppriktigt bekymrad över mina minnesluckor och att jag vid ett par tillfällen har haft hallisar. Han är med på att inte köpa hem, men är som jag skrivit inte bangen att haka på mina impulser plus att som nu driva på. Jag tror han tycker det är okej och hör till med allt vid tillfälle...Som jag mer och mer ser att han söker.
Men från att ha tyckt att han har ett helt oproblematiskt drickande har han tagit till sig mina reflektioner och säger att han druckit för ofta. Medicin mot det är att inte ha hemma. Men då var det det där med att passa på nu när det är tillfälle!...

Kidneybeans, vad bra att du är här! Skriv och läs, det ger så mycket! Tonen härinne är varm och generös, jag ser bara stöttning!!

Jag har en fundering ang denna person. Hon har förmodligen aldrig utvecklat eller fått någon ångest p.g.a. sitt drickande. Vet du något om det MM?

Jag lärde känna en person, en man, för över 30 år sedan som drack mycket och ofta, men som aldrig mådde dåligt eller hade ångest för sitt drickande.
När jag frågade honom en gång såg han väldigt förvånad ut och svarade något i stil med: -Ångest? Varför i all världen skulle jag få ångest, jag älskar alkohol och älskar att vara berusad.
Han var alltid på ett gott humör, såg ytterst sällan berusad ut. Han tog återställare om det fanns, men klarade sig bra utan om inget fanns.
Nu träffar jag honom aldrig, men har genom bekantas bekanta hört att han har hälsan hyfsat i behåll, är över 70 år, och dricker ganska mycket och ofta fortfarande. Och han är fortfarande på samma glada humör, och har aldrig haft ångest för sitt drickande!

I den engelska dokumentären där ett par tvillingar ställde upp på ett vetenskapligt experiment där dagligt smådrickande jämfördes med enstaka rejäla fyllor, omnämns att en del människor har något slags enzym (?) som gör att de inte blir lika lätt berusade.
En kombination av att inte lika lätt bli berusad, och avsaknad av alkoholrelaterad ångest, kanske gör att man inte lika lätt utvecklar alkoholism.
Ja, detta är bara en fundering från min sida, så här en fredagskväll.

Dokumentären fanns tidigare på UR TV, men är borttagen där. Nu finns den bl.a. på
http://ihavenotv.com/is-binge-drinking-really-that-bad-horizon

OBS! Läsare som mentalt är nära återfall bör inte se dokumentären, då alkoholen flödar friskt.

inte med bastu för att sonen ringde: jag kommer hem till helgen om du hämtar mig, 15 mil enkel väg... Jag är glad att han kommer, och ännu mer glad att jag kan köra. Om det hade hänt för 4 månader sedan, vad skulle jag ha svarat? Stanna där du är för att jag har redan druckit halv flaska vin?
Det är fredagskänsla, träna och sedan få honom hem :) Bastun blir på söndag ;)
Bastu ger mig en lyxkänsla och hjälper otroligt mycket.

Ursäkta, jag var lite snabb att skriva om hur jag tänker om det du skriver. Din fråga var ju, hur tänker ni om er själva.
Ja, för att vara helt ärlig är jag nog lite dömande mot mig själv också. Tänker att jag som är så bra på att analysera och ge andra verktyg, som själv vet precis hur jag fungerar och som har kompetens inom de flesta behandlingsmetoder, ändå och med vidöppna ögon kan välja självdestruktivitet. Dessutom så målmedvetet, som om det var ett uppdrag eller ett projekt. Jag vet till och med varför jag gör så. Som om jag vill använda mig själv i mänskliga experiment. Hur långt kan man gå, hur mycket kan kroppen tåla?
Det är lite frustrerande. Men samtidigt har jag en bakgrund som de flesta inte skulle överlevt med förståndet i behåll och kan utifrån det förlåta mig för att ibland falla tillbaka.

Hon måste vara en enastående... person! Kunna fungera trots alla dessa mängder a. + skörlevnad! Men tänk bara... vad hon skulle kunna vara utan allt detta!!

Om du kan göra självmedicineringen begriplig för dig själv kan skammen minska. Självmedkänsla istället för dömande. Beteenden förstärks genom belöning på kort sikt. Belöningen kan antingen vara negativ - att slippa obehag - eller positiv. För att kunna välja ett beteende som är bra på längre sikt krävs förmåga att stanna upp och komma i kontakt med den "tänkande" hjärnan. Känslohjärnan, och särskilt när det gäller rädsla (snabbt komma bort från hot är en livsviktig funktion) är blixtsnabb. Frontalloberna är långsamma. Vissa situationer är det svårare att tänka rationellt och man väljer kanske det som kortsiktigt känns bra. Vips, så medför den kortsiktiga belöningen att beteendet förstärker sig självt. Alkoholism är alltså inte självvalt i den mening att man tänker "Nu ska jag dricka och sabotera mitt liv och mina relationer, vilken bra idé!" Det är kemi och förstärkning genom betingning.
Fundera över vad alkohol har fyllt för funktion för dig.
Vad har du sluppit, vad har du fått? På kort sikt, alltså.
Kemi: signalsubstanserna blir störda av alkohol. Vissa blir lätt beroende, jag som redan innan har dopaminläckage blir beroende av allt som kan höja dopaminnivåerna, men även om man har balans i CNS från början kan mycket alkohol rubba den.
Skam behöver du inte. Självmedkänsla, förståelse och omsorg om den lidande personen du är hjälper.
Se också hur mycket du försöker. Det krävs mod att berätta för andra, till och med att våga se sig själv kräver mod. Du förnekar inte, gå in i anhörigforumet och läs om alla som lever med personer som inte förmår eller vågar se vad de håller på med.
Jag tycker du ska byta ut skammen mot stolthet!
Kram❤️

Nä även om hon inte är alkoholist, så tar ju ändå hennes lever stryk.
Men alla kanske inte utvecklar beroende? Jag vet inte, funderar på det.

Låter lite som mig själv i yngre dar.
Det var först när barnen flyttat hemifrån ( tack o lov)och jag passerat mitten i livet som jag förstod att jag blivit beroende.
Jag tror ingen med ett så vidlyftigt drickande klarar sig i längden.
Hörde förresten på radion igår att alkoholberoende ökar allra mest hos äldre kvinnor medan det minskar hos ungdomar.

Visst är alkoholism en sjukdom det råder det inte längre något medicinskt tvivel om. Tvivlet om detta kommer inte från läkarvetenskapen utan från andra grupper i samhället.

Sjukdomsbegreppet fritar dock oss inte från eget ansvar eftersom man med fog kan påstå att alkoholism är en s.k. livsstilssjukdom jämförbar med diabetes, högt blodtryck och astma. Dessa sjukdomar är liksom alkoholism kroniska och recidiverande. Man kan alltså inte bli fri från sjukdomen men man kan lära sig leva med den och minimera eller eliminera recidiven genom eget agerande. Din fråga om det är en sjukdom eller ett beteendeproblem är alltså felställd.

Jag tänker om mig själv som en person som råkat utveckla denna sjukdom (jämförbart med diabetes typ II) och det jag kan göra nu är att ta hjälp och försöka undvika eller eliminera återfallen. Här gäller det för mig att försöka finna de vägar som passar mig. Jag tar antabus regelbundet, går på AA ibland, är aktiv på nätet och försöker undvika stress och andra faktorer som kan trigga ett återfall. Så gör jag, med varierande framgång. Längsta perioden utan återfall varade i 13 år.

Jag har också insett att jag är en "beroendeperson" som ofta satsar för fullt i det jag gör vare sig det handlar om arbete, studier, träning eller sprit. Detta försöker jag också numera att hjälpligt hantera. Men det har också lett till "framgång" socialt och i yrkeslivet något som inte är ovanligt bland alkoholister.

Ja, detta var ett försök att besvara dina frågor. Som jag skrivit tidigare är jag övertygad om att du kommer att lyckas i kampen mot sjukdomen alkoholism. Om du tvivlar på att det är en sjukdom läs gärna Markus Heiligs bok, "Alkohol. droger och hjärnan:"

vänligen
Ikaros

Jag hittade till denna sajt idag. Och vill typ bara säga tack för att ni skriver. Jag brukar ha svårt att förstå forum-grejen, men inte här. Ni skriver så bra saker, och det är fint att få ta del av med och mot gångar. Kanske är det hit jag ska vända mig för att få styrka och ta tag i mitt "alkoholbeteende".

Färdig vid 19.40, sedan en lång stund i bastun, bara låta kroppen bli ett med bänken, smälta ner och andas. Sedan är man gott trött när man kommer hem o kan lägga sig i soffan, läsa för barnen eller sitta med en egen bok.

Jobbar men känner av "fredagskänslan"....
Min man vet ja att jag satsar nu och vill "ta tag" i allt! ?
Vi bryter upp golvet hemma o "måste" ut o äta. Jag tänker att jag kommer beställa en Cola, för jag vill ändå..... försöka.
Barnen är med, så mycket blir det inte men det hade ju funkat med 1-2 glas....
Min man har just skickat ett sms!
Nu kör vi en vit helg! Kom igen.... ingen alkohol!
Jag får fullständigt panik! Va, en hel helg? Inget?! Får inte?! OM jag vill?!?! Hur gör jag då? Smyger, fuskar?
Så trött på mej själv!
Jag känner mig som Bambi på hal is, o han vill att jag skall göra konster?!?!?!!!!

Skäms för min reaktion!

Hade han sagt: Nu beställer vi en flaska, då hade jag sagt, Nä jag tar en Cola!

Så trött på mig själv.... och han ?
Han känner ju mej! Fan varit ihop i 30 år!

Grrrrrr

Kram

Jag har haft en egen tråd, men idag sökte min man upp den och läste. Han blev galen! Så jag bad admin att ta bort den, vilket de var snälla nog att göra. Vi har varit tillsammans länge, vi båda var tonåringar när vi blev ihop.

Du ska absolut inte skämmas över hans åsikt, det är hans och inget du kan göra något åt. Hur länge har ni varit tillsammans? Har du skapat en (ny) egen tråd ännu?

Håller till fullo med dig om att vi inte är nollor som hänger här. Tvärtom! Men min man tycker så ( vilket jag skäms över) Och, ja, han är nästan alltid så. -

Har ätit detta nu och undrar om det inte var naltrexon jag skulle ha istället?
FAAAAN att jag inte kommer ihåg vilket som var vilket?!?!
En tig bort suget, tog jag ett glas blev jag mätt o hälde ut glas 2. Dit vill jag!
Den andra tig bort "fyllan" berusningen låter bättre. Funkade men efter ett tag blev jag "desperat" o sneglade på starksprit för att uppnå....

Hoppet är det sista som lämnar människan.....

Har haft nästan daglig kontakt med min alkoholterapeut denna vecka. Gråter o pratar.
Har berättat för min bror, en kollega och en av mina bästa vänner.
Vi är alla ställda inför min situation, alla tycks tänka det är lika overkligt. Jag? Hur kunde en självmedicinering gå så helt över styr?
Haft sån fruktansvärd ångest. Nu också. Skakar i hela mig.
Men nu är det nog, nu är det nog. Nog!
Vi ska ta oss ur detta, familjen och jag. Jag ska vara helt transparent och det enda som är viktigt är: inte dricka alkohol. Inte dricka bort familjens förtroende och mina vänners omsorg. Som första steg gäller att aldrig vara ensam hemma på mycket lång tid. Jag ska hålla mig synlig.
Och jag ska hålla kvar i denna tråd.
Tack för ert stöd, det ger mig sådan tröst. Har även en fråga till er:
Jag har ett hyfsatgott självtroende egentligen men inte nu, inte nu. Men jag vet att självförakt heller inte är en väg framåt. Hur ska man tänka om sig själv? Skam, skuld, självförakt dominerar mina tankar som jag så ofta berättat om.
Jag tänker även mycket på detta med sjukdom eller beteendeproblem. Ansvaret kommer jag ju inte undan men är det sjukdom eller felvalt beteende?
Tacksam höra era tankar. Hur tänker ni om er själva?

Hjärnklar: Jag blir lite ledsen för din skulle när din man inte riktigt är med på samma tåg angående nykterheten. Den här kampen är nog hård som den är utan att man ska behöva ha frestelsen rakt framför näsan. Samtidigt har man ingen rätt att förbjuda andra människor från att leva sina liv som de anser lämpligt. Jag hoppas du är stark i dig själv och att du kan finna stöd här inne.

Livlina: Det låter rent av förskräcklig, det du skriver! Inte är du en nolla inte, det är ingen av oss som hänger här! Vi är människor som varit starka nog att inse att vi har ett problem och smarta nog att hitta verktyg som kan hjälpa oss lösa problemet. Är han alltid sådan, din man?

Hej! Idag är det 3 veckor sen jag drack (förutom 2 folköl, vid 2 tillfällen). Jag mår så bra och är även lite förundrad över att de gått så lätt. Det är den längsta perioden på åratal!
Nu kommer en utmaning - långledig helg och liten fest på lördag. Men jag ska använda mina strategier och tänka positivt. Jag tror även att det handlar om att tro på sej själv, att man kan mer än man tror. Har inte varit på bolaget och tänker inte gå dit imorgon heller...
Hoppas du mår bra. Om suget sätter in, tänk på hur bra du mår efter en tid utan A! Du har ju klarat det med bravur tidigare! Nu låter jag redan som en "besserwisser", men vi måste tro på oss själva och tänka positivt! Trevlig helg o kram