Senaste kommentarerna i forumet

Rabbitgirl det är ngt jag jobbar med hela tiden! Att jag faktiskt duger som jag är! Strunta i att lägga energi på andras värderingar! Inte helt enkelt men jag tränar!
Har idag haft en djävulsk dag som tagit just mkt energi från mina värderingar! När detta kommer leder det till sug! Lyckades övervinna detta, kom ner i varv och suget försvann! En skön känsla!

när vi växer upp. Vi läs oss massa bra saker, men vi kan också lära oss att vi inte duger.
En oönskad present från mamma, pappa och omgivningen.
Det går nog inte att förändra det förflutna och tyvärr har många det inlärda mönstret "jag duger inte".
Varför vill duga? Vad driver dig fram? Varför är behovet så stark?

att avstå helt, men jag tycker ändå om alkoholen, fast jag vet att den inte gör så bra, men att avstå helt är inte ett alternativt för mig, iallafall inte så som jag känner just nu. Men vem vet, kanske kommer jag dit. Idag är jag nykter och känner inget sug efter alkohol, ska lägga mig tidigt och läsa en bok tänkte jag.

Vad skönt att du har kunnat ta beslutet att avstå giftet ikväll! Det känns så mycket bättre, när man verkligen känner att "Nej, inte ikväll. Ikväll vill jag inte dricka".

Jag vet nog inte riktigt än! Måste landa! Har varit en jobbig dag på jobbet! Så känslig, så ledsen! Men har trots det tagit över tröskeln att undvika alkohol! Hade lätt kunnat ta till det idag, men vet ju att det inte blir bättre!
Jag har som du ljudbok,tv och lite god mat! Sedan blir det spikmatta och förhoppningsvis god sömn! I morgon en ny dag!

Rabbitgirl det konstiga är att mitt liv har gått upp och ner! Borde värdesätta livet bättre! Men det är väl det att man aldrig är nöjd med sig själv! Ska alltid vara lite bättre! Duger inte riktigt! Jag vet att jag egentligen gör det men måste få hjärnan och själen att inse det oxå!

Svärtis hur mår du? Hur tänker du?

Men . åh .. så ledsen jag blir .. så ska ingen behöva att må .. , ser att du skrev igår .. hur känns det idag .. hoppas på ngt bättre ..
det är inte bra att hålla saker inom dig .. kan du inte berätta här .. ..
bara få ur sig .. kan kännas bättre och man kan se saker annorlunda ..
hör av dig snart .. . kram ler

Bara 3 dagar och kommer nu att prova att planera mitt alkoholintag för att se om det fungerar

.....istället för ett par öl blev det. Skönt, märker att jag vissa e.m. när jag blir hungrig eller törstig ska stoppa i mig något annan. Ett päron vid 15 gjorde också susen. Det rena sockret kan ställa till det i hjärnan. Viktigt med detta framåt!

Så stark du är i din strävan, tycker det var så starkt att hälla ut flaskan.
Klokt val och en stor seger för dig, kram och styrka till dig

Vad bra att du söker den hjälp du känner att du behöver! Jag tycker de är så modigt och strongt av människor att göra det. Själv är jag inte riktigt där ännu. Jag är en sådan person som stänger in mig i mig själv när jag mår dåligt och behöver reda ut allt själv. Det tar emot att prata med folk, jag har blivit bränd tidigare och klarar inte riktigt av det. Egentligen vet jag att det inte är farligt, speciellt inte på en mottagning av den sorten men ändå ... jag behöver lite tid för att bearbeta det själv. Jag har min man och honom ventilerar jag det mesta med, fast just alkoholproblematiken känns svår. Kanske för att jag nyligt erkännt den för mig själv och jag behöver lite tid i att landa i hur det känns.

Hur ser din sambo på alkoholen? Dricker hon? Vet hon om dina tankar kring din nykterhet?

Och du, säg till om hur besöket var! Kanske blir jag inspirerad.

Min dag har vart rätt bra. Tiden har sprungit iväg och jag har inte haft tid att tänka på alkoholen. Men nu, just efter 17 (som vanligt) börjar tankarna smyga iväg mot att de vore skönt att slappna av med en öl eller ett glas vin ikväll. Det ska jag inte göra. Jag har ett sudoku, en film, flera serier, en ljudbok, en målarbok och ett badkar jag kan sysselsätta mig med istället efter att barnen lagt sig. Dessutom har jag någon tanke på att köra ett lättare träningspass. Ja och så har jag en massa smaksatt bubbelvatten hemma, så vanan med att gå med glaset i handen inte behöver rubbas!

Norrlandsbruden: Jag har inte hällt ut det ännu, maken min ville smaka på det ikväll. Jag sa att de var äckligt och att han skulle hälla ut det om han inte dricker upp det. Han gillar både öl och vin och dricker det gärna varenda helg och ibland på vardagarna, precis som jag. Ber jag honom så hämtar han från bolaget på en gång men nu har jag sagt att jag vill ha en vit period och han verkar vara med på noterna. Hur är det med din sambo?

Kinna: Åh vad jobbigt när man har dåliga dagar och inte får "trösta" sig själv på kvällen. Hur ser dina kvällsvanor ut, vad ska du hitta på?

kan vara grymt nertryckande. Jag är ju äldre än dig och har jobblivet bakom mig så det sociala den vägen är ju borta. Ensamheten efter separationen är stundom lika bedövande och jag deppar svårt de dagar som är gjorda för familjer och vänner. Alla hjärtans dag ? Jotjena. Fars dag ? Jotjena. Födelsedag ? Sisådär.... "Vänner" som åker förbi på vägen utanför utan att ta sig tid att stanna...sitter som en tagg i hjärtat.

Förra året riktade jag mig in på att göra saker som är bra för min egen skull men i år måste jag ta det lite lugnare av flera olika skäl och det är inget jag ser fram emot. Jag vill ju också att det ska hända grejer...

Det enda som är säkert i mitt liv att det blir avgjort inte bättre av att jag super till.

är det underbart att få återupptäcka sitt känsloliv ?? Kan vara lite överraskande eftersom vi haft det avstängt så länge när spriten hade jouren.

Jag kan nog inte säga att det gått över för mig men å andra sidan njuter jag av att det fungerar fullt ut i mitt sinne med alla olika typer av känslor. Det känns att jag är en människa igen !

Ledsen orkar inte mer...
Men vill visa att jag bryr mig.,,
??????????????

Hej.
Kanske kan mina anteckningar från akutvården för 5 år sedan vara av intresse. Jag skrev dem i sängen.

Akademiska sjukhuset i Uppsala

Lördag 18 februari

Jag är inlagd för intensivvård. Det har sagts mig att det är lördag. Hur länge jag legat här vet jag inte. Minns att jag under de senaste dygnen rört mig upp och ner som i en seg trögflytande vätska. Sirap eller olja. När jag ansträngde mig, kämpade, rörde jag mig uppåt. Oklart mot vad. Men uppåt. När jag inte orkade längre, sjönk jag. Sakta men obevekligt. Nedåt, mot något. Benen kändes blytunga och sikten var grumlig. Som i feberyrsel.

Nu har jag kommit upp till ytan. Långsamt och omständligt försöker jag ordna mina tankar och få grepp om situationen. En tanke i taget får räcka. Jag känner och förstår att jag varit nära döden. Kanske mycket nära. Ett diffust intryck av utslocknandet kommer för mig. Något som stundtals kändes eftersträvansvärt.
Men eftersom det verkar som jag kommer att leva vidare skall jag försöka skriva. Skriva om vad som förde mig hit. Försöka närma mig sanningen. Om där finns någon? När jag skriver, känner jag mig mindre ensam. Jag föreställer mig att där finns någon jag riktar mig till. Det känns något bättre då och orden får ökad tyngd. Om jag hade tron kanske jag bett till Gud men eftersom jag inte har den får jag försöka tala med dig.

Jag är kopplad med en mängd sladdar till en apparat där mitt hälsotillstånd följs kontinuerligt. En läkare har upplyst mig om att mitt liv inte längre är i fara, något jag redan insett. Nu försöker de rädda mina njurar. Försöken att bota mig kostar samhället en hel del. Till vilken nytta kan jag undra.
Den digitala skärmen där data mäts finns bakom min rygg. Säkert är det en liten skärm med kurvor i grönt. En sådan där som man ser på film. Jag ges dropp med ett medel jag inte känner namnet på och jag har kateter som tappar mig på vätska. Två gånger per dygn skickas prover med taxi till Karolinska sjukhuset i Stockholm för bedömning av mina njurar. Min syn, som också var i farozonen, är tydligen säkerställd.

På eget initiativ har jag för att kunna skriva tagit bort fingertutan på höger ringfinger vilken mäter syresättningen. Ingen har märkt det och själv är jag inte orolig eftersom min syreupptagningsförmåga är god. Det vet jag för jag tränar vanligtvis hårt för mina 68 år vilket ger lindring i själen och är bra för kroppen. Kan vara att min fysik räddat mig. Också den här gången, måste jag nog tillägga.

Trots svettningar och illamående blev det några sidor i dag. Nu orkar jag inte mer. Jag känner att medicineringen verkar avtrubbande och dämpande. Med förvåning konstaterar jag att ångesten, den välbekanta, ännu inte infunnit sig.

Jag får nog ringa på larmklockan och be om hjälp med att lägga datorn på nattygsbordet. Eftersom det står till höger om mig och i huvudhöjd når jag inte dit, slangarna och kablarna hindrar mig. Så där. Nu kommer redan en sköterska.

Ja, så var det då
Ikaros

Något mer jag märkt när jag inte dricker: jag har närmare till mina känslor. Jag rörs lättare till tårar, men jag blir också lite argare än förr. Det är som om jag är mer hudlös. Går det över? Eller börjar jag hitta mig själv? Hitta den jag verkligen är?

Nja, jag drack väldigt moderat. Nåt enstaka glas vin, nån öl. Vi umgicks med två kvinnor vi träffade som var urtrevliga. Upp 07.00 och i säng, urtrötta, vid 21.00. En kväll var jag och en av damerna på klubb. Tre drinkar senare var jag inte nykter. Hem till rummet, dottern vansinnigt ledsen och förbannad. Vi bråkade. Sen var det inte så himla kul resterande två dagarna. Vi pratade om det - men jag var den stora boven. Vad som var lite jobbigt hela resan var att hon hela tiden högg mot mig när vi satt och pratade med de här två damerna. hon sa emot, var lite sarkastisk, osv osv. Jag blev jätteledsen och kände mig förminskad. Detta skedde både före och efter mitt klubb-besök. Jag pratade med dottern om det, som frågade kvinnorna om de upplevt samma som jag. Och det hade dom. Men dottern vill inte ta det till sig. Hon säger bara: men du gör ju samma sak mot mig. Vilket jag vet med mig att jag inte gör.

Jag har i alla fall nu börjat hos en kbt-terapeut. Jag har en tendens att dricka när jag är arg, ledsen, besviken etc. Men har inte druckit en droppe sedan vi kom hem den 28 jan. Det är ju nästan en månad nu. Jag mår fint. Sover gott om nätterna. Och är alltid utsövd. Har ingen ångest alls och vet att jag klarar det här.

Jag frågade dottern häromveckan att "jag har inte rört alkohol på länge nu": "Jaha - vill du ha en applåd eller....". Det är DET stöd jag får. Ja ja. Får klara detta själv. Jag vet inte vad som är fel. Vi har alltid stått varandra nära, men jag inser att det här var den sista resan för oss. Jag orkar inte känna mig ständigt förminskad av henne. Hon är ingen elak person. Men nånstans har vi kolliderat. Kanske är vi för lika? Hon behöver ständigt bekräftelse på jobbet, av mig, av alla. Men om jag ber om bekräftelse så går det inte. Jag får inte vara människa. Jag ska bara vara mamma. Jag trodde jag skulle få gå ur den rollen lite grand nu när hon är 30.

Suck. Blev lite ledsen när jag skrev här nu. Har en del att reda ut märker jag. Men är livrädd när jag nollar om ett par veckor. 20 pers samt min dotter. Skall hon förminska mig igen bland detta stora sällskap där jag har alla människor jag älskar omkring mig? Eller kommer hon låta mig ha min dag med bara glädje (och nej, DÅ kommer jag inte dricka alls - det kommer bli frågor men det får jag ta).

Klart jag vill reflektera tillsammans med dig! Vi hjälper varandra när vi faller! Var en hårsmån från att åka till bolaget idag efter en skitdag på jobbet! Besviken, trött och arg!
Kämpa på nu och ta nya tag!!!

Idag har jag sån brutal ångest. Jag mår verkligen dåligt. Allting blir för mycket, saker jag inte kan berätta för någon, jag måste hålla det inom mig. Vet inte hur jag ska hantera allt. Jag är ensam igen, har inte längre någon vid min sida. Känner att jag bara vill försvinna härifrån. Livet passerar och här står jag, kvar på samma plats och ser hur allt och alla far förbi. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på det, men jag har inte energin och modet till det. Jag önskar att jag vågade, och orkade. Hur länge till ska det fortsätta? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte heller vart jag kan vända mig, någon psykologhjälp blir det inte tal om för jag har inga pengar. Varför ska det vara såhär..?

Om du startar en tråd i anhörigforum kanske det finns fler i liknande situation som du och som kan stötta dig bättre.
Men som svar på din fråga, har du tagit upp problemet med personen i fråga och denne inte kan se att det är ett problem, eller vet han att han har problem men vill inte vända sig till kontakten du föreslagit? Kanske det finns andra vägar att få hjälp? AA, beroendevården, vårdcentralen mm

Åter igen känner jag igen mig. Detta med att veta att man har, man bestämmer sig redan efter lunch att "ikväll!"!. Också är man glad och positiv hela dagen ocu ser framemot detdär glaset.
Jag förstår kampen med att stå emot frestelsen... tycker du gör ett vettigt beslut att hälla ut vinet, har du gjort det? Eller tar det emot? Om du får bort allt ur hemmet, kommer det förbli så då, ellr har du ex en sambo som ibland vill ta något glas någon helg, också vips är kylen full nästa vecka också..?
Tänker på dig!

Det tycker jag absolut du ska prova om du har möjlighet! Jag tror att det är värmen som framför allt tar bort suget för mig.
Jag tittar mest igenom mobilen, ofta typ på play lite olika (paradise hotell är en av programmen) där känns det oftast bra att man är nykter då man ser hur alkoholen påverkar dom.. haha! Vet inte om du sett det men dom beter sig ju helt knäppt då dom fått alkohol i kroppen...
men annars kolla på serier eller något, ljudbok eller podcast kan jag också lyssna på. Men det är sällan jag bara "ligger" :)

Jag såg ju det.. så tråkigt att man ska behöva ha det så jobbigt, och som du säger, pms är ju lite svårt att slippa ifrån...
Jag själv känner att jag behöver någon annan hjälp just nu då jag ändå hållit mig ifrån alkoholen på vardagar snart 2 veckor. Så jag har bokat tid på en alkoholmottagning imorgon för att få ventlileras och kanske få lite andra tips på hur man kan hindra tankarna. Kanske det vore något för dig oxå? Det är ju inget som säger att man måste fortsätta, men jag tänker iaf ge det ett försök! Ta hand om dig!

Jag som är sk "periosupare" dricker inte alkohol socialt eller för mys särskilt ofta. Men, om det händer är återfallet nära. Varje "lyckat" försök att dricka lagom ger näring åt alkomonstret. Jag brukar tänka att de farligaste tillfällena är när jag får den önskade känslan, stoppar i tid och mår bra dagen efter. Det kan till att börja med se helt normalt ut. En tll två kvällar i månaden, inte särskilt stora mängder, men mönstret är för det mesta progressivt om jag inte är mitt uppe i en tävlingssäsong (fast då är det oftast ändå nolltolerans som gäller).
Så. För att hjälpa dig i valet. Hur ser mönstret ut för dig? Är kontrollerat mysdrickande en trigger som kan öka risken att du lurar dig själv och hamnar i den onda spiralen igen, elller vet du säkert att du klarar ett sånt här avskilt avsteg från vägen och kan hoppa på spåret igen så fort du kommer hem?
Hur du än gör hoppas jag det blir en fin resa❤️