Senaste kommentarerna i forumet

Hej Kinna!
Känner igen mig i det du skriver och vill gärna följa dig.
När drack du något sist?

Hej Kinna!
Känner igen mig i det du skriver och vill gärna följa dig.
När drack du något sist?

Nu gäller det att hålla ut till kl. 18 när SB stänger. Du kommer att tacka dig själv imorgon bitti.
Kämpa!!!

Dagen har flutit på! Så mycket lättare dagarna går när man bestämt sig för att inte dricka! Så mycket tid och energi det läggs på detta elände! Samtidigt vet jag att suget/ ångesten kommer som en blixt från himlen och vill förmana mig att jag kommer må mycket bättre om du tar lite alkohol , bara idag! Nä jag står emot! Idag tänker jag vara nykter!

Just nu är jag så nära att gå och köpa en flaska vin och sätta mig vid datorn och surfa runt, koppla av... om jag inte gör det kommer jag känna mig lättad när Systembolaget har stängt och det ör för sent. Usch då släpper suget också! Är det inte konstigt? Känner mig så sjukt seg också och vet att det enda som skulle göra mig pigg nu är lite vin.

Jag har haft en helvetesdag och det ska nog göra exakt så här ont för att jag ska vakna upp innan isberget krossar mig.
Jag har en fantastisk familj inklusive nu också bror som träder fram när han vet hur det är fatt.
Haft ett par samtal med beroendeterapeuten idag och vi går igenom vad jag behöver göra. Ringer beroende imorgon och samlar in lite fakta för att kunna ta nästa steg.
Mina två senaste återfall - igår inkluderat då jag inte drack men tänkte dricka och köpte en flaska sprit även om jag sedan bara hällde ut den så räknas det som ett återfall. Nå, dessa två fall har varit från mycket hög höjd eller snarare ner till ett väldigt mörkt djup. Så oerhört mörkt, sån bottenlös botten. Att inte min man slänger ut mig är ett under. Känner mig tacksam men fullkomligt värdelös. Skammen är som fastväxt i mitt hjärta.
Jag är sjuk, beroendesjuk, sjuk i alkoholberoendet. Min bror tänkte på sjukdom för att få ihop detta överhuvudtaget. Jag? Syrran? Alkoholist? Hurdå?
MM, du skriver att det är en progressiv sjukdom och jag vet hur rätt du har i det...Fruktansvärt väldigt mycket är det.
Ikaros, du skriver att jag inte är ensam i mina upplevelser, inte bland oss här inne. Jag vet och finner lite stöd i det trots allt. Att här finns ni som vet för ni har varit med om liknande saker. Liknande skam och tillkortakommanden. Värre än så här vill jag aldrig nå, aldrig värre än detta. Min maxgräns är nådd. Och definitivt min familjs!

Jag känner ibland att jag triggar mig själv när jag skriver/läser för mycket om alkohol. Det har gjort att jag är lite mer avvaktande med min närvaro här, men fortfarande går jag in och läser en del, oftast dagligen, och skriver något ibland. Jag tror det är jätteviktigt att komma fram till vad man själv mår bra av, för i slutet av dagen är det trots allt därför man är här.

Men jag håller med, jag är också orolig för Karin. Jag har ibland lite problem med anonymiteten här känner jag. Alltså, jag fattar givetvis varför den finns och är viktig, men det gör också, iaf för mig, att jag ibland känner att det är ganska otillräckligt att skriva här. Och sedan, i såna här fall, då man skulle vilja kolla med en person så inte den hamnat i något riktigt dåligt...

Jag har det ganska bra. Det går framåt, även om jag inte är "glad" hela tiden. Kramar

Jag kände också detta djävulusiska sug under första tiden som nykter. Jag stannade upp, bet ihop, knöt nävarna och tvingade mig att tänka på allt negativt alkoholen inneburit under åren. Det akuta suget släppte sitt järngrepp efter ett tag. Den omedelbara abstinensen var fruktansvärd och det var nära att jag gav upp flera gånger. Tack och lov var jag helt ensam hemma under de första två veckorna, så jag kunde ligga och kvida utan vittnen eller kommentarer. Det finns ingen mirakelkur för hur man ska klara det, men insikten om att man MÅSTE sluta dricka och att symtomen beror just på alkoholen hjälper.
Det är ingen dans på rosor, men efter den första tiden med a-sug, svettningar, ångest, sömnproblem osv blev allt så mycket enklare. Livet återvände, sömnen förbättrades, ångesten och a-suget släppte, midjemåttet minskade och ork till allt möjligt infann sig.
Men du MÅSTE igenom denna vidriga flaskhals först. Det är en hemsk resa, men den är värd det - jag lovar!
Nu är det säkert inte på exakt samma sätt för alla, men genom att läsa här har jag förstått att mina erfarenheter delas av många.
Nu har jag 53 vita dagar efter att ha druckit dagligen under flera år och är själaglad över att jag tog det här steget. Jag kunde, det kan du också!
Kämpa på och all styrka till dig, Annie!!!

Tack för gratulationen! För mig känns befrielsen total, så du får gärna utveckla vad du menar med att den skulle vara partiell...
Ja, tänk att folk på besök i Spanien inte dricker när det bjuds. Såg dock inga svenskar, förutom undertecknad, som höll sig till a-fritt. Så på lördagens bankett, med ca 1000 internationella deltagare, fanns det kanske bara en nykter svensk! Skönt också att slippa jaga flygplatsdrinkar.
Trampar på mot nya vita dagar, veckor och månader!

Jag vill att du skall veta att jag håller med om allt som MM skriver.
Din skam önskar jag lyfta av dig men vet att det inte går. Din brors reaktion är något att ta fasta på. Där finns tydligen flera som älskar dig och är beredda att hjälpa.
Som MM skriver har de flesta här inne upplevt det som du nu upplever och än värre saker också. Vi finns här för dig!
vänligen
Ikaros

Ibland så känner jag att en break vore bra. Kanske bara läsa. Men så märker man att människor blir oroliga och då måste jag ju höra av mig.
Eller som i Lördagskväll. En person var ledsen och behövde stöd. Det var inga här. Ja men då är det ens skyldighet att hjälpa till och peppa så det är svårt att vara tyst. Alla behövs.

Fast du. Jag är genuint orolig för Karin. Jag undrar varför hon inte skriver. Hon brukar ha perioder av tystnad men inte så här länge.
Ibland önskar jag att man hade ett nummer och bara kunde skicka ett sms och checka av..
Eller att den funktionen fanns att man kunde se när personen var online senast.

Hoppas du har det fint!

Kram för dina ord.

...slutar skriva här MM. Jag tycker att du har bra och inspirerande saker att komma med, även om jag inte skriver så jättemycket själv just nu! :)

Du är inte bortglömd...
Hur gick det för dig i helgen och vidare nu i veckan?

Grattis! Jag är bara inne på dag 6. När kommer all energi tillbaka? Jag är fullständigt slut mentalt och fysiskt, orkar ingenting

Det går upp och ner, men din insikt om att a inte är bra för dig finns där. Kampen mellan ditt vita och svarta jag pågår ständigt.
Kör du en vecka vit nu, inklusive helgen, är det en kanonseger för din vita halva som kommer att bli starkare och få lättare att parera när lockropen kommer.
Skam, ångest, sömnproblem osv går över på sikt, förutsatt att man lyckas stå emot suget.
Så all styrka till dig!!!

Starkt med 50 dagar, vilket vi nådde ungefär samtidigt. Diffar bara på en dag.
Visst är det härligt med alla fördelar man känner av att vara nykter? Det sporrar och mitt nästa mål är ytterligare 50 vita.
Kämpa på!

Perfekta värden och i bra trim. Bara att jobba vidare och inte rasera det....
Må så gott!

Du har inget att skämmas för. Absolut inget.

Här inne är vi alla i samma situation.
Vi är alla alkoholberoende. Vi är alla drabbade av denna skit.
Vi har alla gjort bort oss, supit nere oss och vi har svikit våra närmaste.
Vi har oroat dom, förnekat, ljugit.
Och man ljuger och smyger med det för att man inte vill såra dom man älskar allra mest.
Man vill skydda.

Om du ser på oss, tycker du att vi ska skämmas?
Om svaret är nej, varför ska då du själv göra det?

Jag tror snarare på att du kommer gå under av A och inte av skam om du inte bryter nu.
Jag ser isberget komma mot dig. Jag är oroad men jag vet och tror att om du bara får mer hjälp
lär dig att vara öppen om ditt beroende så klarar du det.

Och det blir lättare med hjälp, det är fortfarande inte lätt, jobbet måste man göra själv, men
lite mindre ansträngning är det.

Tänkte bara ge en liten uppdatering. Det går ganska bra, förra veckan drack ja bara på Lördagen, 5 öl. Dricker fortfarande 1 eller 2 gånger i veckan, men sällan mer än 4 öl åt gången. Hunden hjälper mig jätte mycket då varje dag då jag blir sugen på o dricka framemot eftermiddagen så låter han mig inte göra något annat än o ligga i sängen me han, så ja får ingen ro o dricka. En annan sak som hjälper mig e ekonomin, det e dyrt me hund o har helt enkelt inte råd o dricka så mycket. Vågar heller inte dricka för mycket då ja fortfarande måste ta hand om hunden.

Starkt jobbat! Firade också 50 häromdagen och bestämde mig för 50 dagar till.
Kämpa på!

Jag kommer ringa Beroendemottagningen imorgon och boka tid till läkare. Inser att jag måste ha mer hjälp. Jag bor i en liten håla ett par mil utanför en större sjukhusstad så jag kommer vända mig till den centrala beroendemottagningen, inte den geografiskt mest nära mig.
Har berättat för min bror, som grät och var chockad men ville finnas där oftare för mig nu. Jag gråter när jag skriver detta.
Han fann stöd i att tänka att det är en sjukdom. Jag måste för att överleva med mig själv nu tänka ATT det ÄR en sjukdom, inte ett beteendeproblem. Går under av skam isf...
Nu måste jag rusa till ett akutärende. Hjärtat känns som en handgranat.

Sundare börjar med en kram och säger igen att jag förstår.

Men din sjukdom börjar få stora konsekvenser.

Läs detta utan pekpinnar, det är från kvinna till kvinna och en mamma till en annan mamma.

Jag känner att du borde (Jag vill skriva MÅSTE men gillar inte ordet) ta en läkarkontakt.
Därifrån reda ut vad som är bäst för just dig.
Jag vill inte skrämma dig men för din egen och familjens skull ta hjälp! Ta all hjälp
du kan få. Du måste ta tag i detta nu. Sjukdomen, är progressiv, det vet du.
Stoppa NU Sundare innan du brakar igenom totalt. Jag hatar att skriva att
jag ser det komma. Du reder inte ut detta själv. Sjukdomen är för långt framskriden.

Jobbet? Ja. Det är ett jobb. Få arbetsplatser vänder ryggen till när man har dessa problem.
Familjen. Ja det är din älskade familj. Dom är viktigast. Jag vet att du är en bra varm mamma som har
dina barn i första rummet. Jag läser det när du skriver.

Det är inte dig felet ligger hos det är sjukdomen. Unga människor har svårt att förstå hur komplicerat det är.
I deras värld: bland annat min egen dotter - för dom är det så enkelt. Min dotter säger: Det är väl bara att strunta i
att dricka? Hur förklarar man för en ung människa? Tilliten kommer igen, men det tar tid. Men det går att bygga upp.

Du har ju även rätt att söka hjälp utanför din kommun, du kan ha låsta journaler.
Gör vad som helst bara du kommer under läkarvård.
Du måste för din egen skull och din familj.

Och glöm aldrig - Du är ändå du och du är barnens mamma.

Bra jobbat där Linus .. Bara fortsätt på den här vägen så kommer det att gå bra :-))
Förstår att helgen blir en utmaning för dig , men så mycket starkare du kommer att vakna på söndagen ..
Har förstått vad viktig positiv feedback och pepp är för att vi ska klara vägen framåt ..
Så heja dig .. jag tror verkligen på dig och vet att du har viljan ..
och Trevlig tisdag tillbaka till dig .. Kram Ler

Ringde min alkoholterapeut och berättade om gårdagen. Att jag efter tre vita veckor gått raka vägen till SB och köpt en flaska sprit och att maken avslöjade mig och även berättade detta för barnen. Hon ser sig nu tvungen att göra en orosanmälan för min yngsta dotter som är 16 år. Jag har stått emot detta då jag typ känner allt och alla inom socialtjänst och vård i regionen genom mitt arbete. Men hon kan inte göra annat då lagstiftningen finns och viktigare än mig är nu dottern.
Sedan ska jag fundera över Antabus tyckte behandlaren. Fasar då alla kontakter jag tar är att blotta min svaghet för folk som vet vem jag är. Tänk om jag bara jobbar med något annat, då hade jag nog tagit hjälp utifrån tidigare faktiskt.
Allt känns så overkligt, är detta verkligen jag, verkligen mitt liv som gått så här illa, så helt fel? Hur blev det så här? Självmedicinering, men sen då?
Familjen är så besviken, mitt agerande förstör ju för alla, jag raserar och förstör, typ ödelägger allt. Skammen ger mig tankar på att få slippa leva. I söndags kvittrade min dotter och uttalade högt hur stolt hon var över vår familj som "inte är som andra". Nu har jag förstört allting.
Är på jobbet men som ni förstår klarar jag inte jobbet - med döende och svårt sjuka patienter - särskilt bra. Min egen ångest håller på att kväva mig.

Har ingen förklaring till varför jag valt att dricka framför min pojkvän. Har sån oerhörd ångest över det nu. Tror det berodde på tristess, lindra ångest, rastlöshet, visst tvivel på relationen. Tror inte att jag är beroende, har inget sug efter alkohol nånsin, blev mest en vana tror jag. En ord cirkel av ångest. Jag hoppas verkligen att jag kan vinna tillbaka hans förtroende. Har varit nykter i en vecka nu. Varför drack/dricker du?