Senaste kommentarerna i forumet

Jag tänker på dig och undrar hur du mår.

Jättebra! Kanske är att bestämma sig det svåraste steget.
Hur orka? Ensam är svårt. Har du vänner du litar på? Berätta och ta hjälp isåfall. Någon som du kan ringa när det känns jobbigt?
Att gömma problemet gör dig bara ensam.

Var du helt nykter under den tiden? Jag har tänkt börja med en helt nykter månad (minst) men hoppas verkligen att kunna dricka socialt max 1-2 glas vin vid festligare tillfällen, inte varje fredag och lördag men nån gång per månad kanske när tillfälle uppstår. Mer inte om det är ett bra upplägg? Just nu har jag noll energi att ta mig för att träna, vill på sikt självklart göra det och vet att man mår bättre av det men kan omöjligt gå ut för hårt i början. Har börjat med att vila, gå korta promenader och dricka vatten och massa vitaminer. Har noll matlust. Vet inte hur jag ska börja. Mår bara uselt

Det tog ca 2,5 månader innan jag började må bättre psykisk.
För att orka behandlade jag mig själv som en person efter en svår sjukdom. Jag åt bra, gav mig själv presenter, pysslade om mig själv och var nöjd med allt var jag gjorde. Jag drog ner på alla krav. Köpte blommor för mig själv. Läste böcker.
Och jag tränade så klart för att orka. 3-5 gånger per vecka.

Jag överreagerade en del när det inte gick att komma åt forumet. Ber om ursäkt för mitt tonläge men vidhåller att sajten är så viktig för många att stor omsorg bör läggas på att hålla den uppe.
Jag hoppas att du tar åt dig det positiva i detta. Ni har skapat ett forum som är utomordentligt viktigt för många. För en del säkert livsviktigt.
vänligen
Ikaros

Hej
I dag hade jag en telefontid med min alkoholläkare. Han berättade att mina prover var mycket bra, faktiskt så bra att han blev avundsjuk.
OCH vad tänkte jag då? Ja, just precis det! "Nu kan jag ju supa ett tag till!".
Sedan kom förståndet i kapp understött av Elias, MM, Sundare och alla ni andra härinne. Jag skall ju vara tacksam i stället! Bygga upp i stället för att riva ned.
Ikaros

Jag har typ 2 diabetes och jag förstår inte riktigt vad du menar!

...är något jag också funderar mycket på och börjar tro att den inte fungerar särskilt bra...?
Som MM skriver har man oftast sin läkare för att ta prover och få medicin, men sedan får man själv välja/be om att få samtalsterapi?
Något som jag anser borde vara en självklar, obligatoriskt del av behandlingen, alltså inte ligga hos vårdtagaren att besluta över...

I helgen fick jag äntligen tummen ur och gjorde den stora rensningen i min garderob.Allt fick komma ut och fick genomgå utförlig inventering för att sedan avgöras huruvida ödet som skulle gå dem till mötes var spara, släng/återvinn och förvara. Längst in hittade jag en topp, skrynklig en, nästan som en boll in slängd i den mörkaste delen. Så vansinnigt snygg när man är brun, coola detaljer har den med! Antagligen därför det också var det plagg som jag hade på mig den kvällen som fick mig att komma och börja skriva i forument från allra första början. Tittade på min topp och såg tydliga spår av drinkar (vin?). En tydligare påminnelse av vad som varit kunde jag inte få.

Som sällskap i min stora rensning lyssnade jag dessutom på P1 Dokumentärerna Kvinnor som supit (finns i två delar). Det blev en söndag i eftertanke onekligen. Kände en liten sorg men desto större tacksamhet för att jag gör något åt det och tänker på det. Det finns bara en väg och den är framåt.

Ska förresten slänga in blusen i maskinen och se om det biter på de flera år gamla fläckarna. Men den, liksom vi, förätjänar en andra chans.

Ta hand om er därute <3

Förstår och håller med. Om jag skulle söka samtalsterapeut så vill jag gärna att hen haft liknande problem som jag. Utbildning och teori i all ära, men utan verkliga upplevelser skulle jag ha svårt att ta till mig behandlingen.
/Lizzbet

Varit lite krasslig i helgen, och trött, djävulusiskt trött. Tror det är vintern som tar ut sin rätt och alla processer de senaste månaderna.
Kollegan kommer bli sjukskriven på deltid vilket riskerar skvätta över på min tjänst med ökade arbetsuppgifter. Fasar lite för det. Har ju tidigare under två års tid täckt för två personer varför jag till sist sa upp mig och bytte tjänst. Vill inte hamna i det igen!
Noterat ett ökat sug efter både mat och snacks, är ingen söt utan salt böna, läser ju annars en del här om sockerberoende. Men hellre det än alkoholen förstås. Fler som känner igen det?
Tack till Ikaros o MM som hälsat på här! KRam!

Ja det har blivit värre när vi fick barn. Det är vårat första så det är klart att det påverkar väldigt mycket. Jag brukar gå undan när hon blir den där lejonhonan. Det gå nämligen inte komma någon vart i diskutionerna då. Och då blir hon väldigt elak men de är väl så. Jag får försöka tänka piossitivt och berömma mig själv och henne kanske de blir bättre.

Blanda inte ihop din resa med ditt mål! Att det blåser storm nu betyder inte att du inte är på väg mot solsken!

Sitter med lite vin PÅ DAGEN! (Ledig)
Suck....
Hur känner jag mej nu? Fest? Kul? Bra?

Nä trött, slö, lite surrig.... så skönt...

Vad hände med: Energisk, påhittig, fart?
DET ÄR JAG!
Vill så mycket, nu inget. Ledsen men det känns lite skönt....

Måndag o vill bara ge dej.....
En kram

Strunta i det som har hänt nu. Titta framåt och låt dina ben ta dig till möten.
Bara att trampa på ;)
Du har ju kommit igång riktigt bra..

Kram

Tänk att det finns svenskar som inte dricker i Spanien! Inte trodde vi väl det under vår aktiva tid. Obehagligt också att efteråt inse att där fanns vittnen. MEN mycket behagligt att uppleva nyktra utlandsvistelser. Och inte saknar man första drinken klockan sju på morgonen på Arlanda?!
Eller hur?!!!
Jag tänkte skriva bra gjort men jag tror inte att du behövde anstränga dig särskilt mycket denna gång för att vara nykter. Gratulerar i stället till befrielsen även om den kanske i bland bara är partiell.
vänligen
Ikaros

Antingen blir det en skitvecka i USA eller så blir det en härlig vecka hemma, lite lotteri med goda vinstchanser.
Alltid lika bra att läsa dina ord, ha en fin dag i halkan

Om möjligt , utan tvekan Ja.

Däremot är alla läkare värdefulla under avgiftning eftersom det är en medicinsk/psykiatrisk process.

Men alkoholläkare kan vara bra ändå när de har erfarenhet. Oerfarna alkoholläkare har jag enbart haft negativa erfarenheter av.
När det gäller att upprätthålla nykterhet kan inget mäta sig med det här forumet och AA. Det är där experterna finns.

vänligen
Ikaros

...men du får ta en sak i taget. Börja med att ta reda på hur din kropp mår. Det kan bara bli bättre om du agerar nu.

Jag tänder ett ljus för dej ... och mej och gemenskapen mellan människorna? Din glädje är din. Var rädd om den, värna den!
Städar också idag. Varma kramar / mt

Han kanske sitter där i det exotiska Grekland (antar Grekland då han drack Retsina), nykter och fin, dricker påskmust och tänker på den fina svenska kvinna, ängel, som förändrade hans liv.

Kram Dionysa

Ja vem vet han kanske har A-problem han med. Why not? - tänker jag.
Men även om han inte har det så är han en klinisk person i mitt liv som bara behöver ta mina prover och ser till att jag får det jag behöver på recept.
Han slipper att höra om mina dagliga reflektioner. Dom skriver jag av mig här. På gott och ont. Jag tillhör också den som oftast blir missförstådd härinne.

Och då funderar jag mycket på om det är bättre att zippa igen istället. Tror det är 6:de gången jag skriver något som ur min synvinkel kändes bra men som blev missförstått av någon annan. Och vändes till nått annat och som gör att jag inte längre gläds lika mycket åt det. Så är det............

Återgår till min storstädning av köket men önskar er alla en Happy Monday :D

Det behövs bara att jag kliver över i anhörige forumet så tappar jag min förmåga att förstå hela vägen.
Man läser fruktansvärda historier om människor som lever i detta och det enda jag tänker är att:
Gå.
Gå din väg och se dig inte om.
Ta dina barm och för deras skull så flytta.

Jag ur den alkoholiserades vinkel kan se att en förändring är långt borta.
En del av mig förstår problematiken att lämna en mamma eller pappa.
En annan del förstår det inte alls. Jag kan inte känna igen mig.
Och jag sitter och undrar.
Varför väljer man att leva i detta? (ställer också frågor kring detta och får svar på det mesta, och förstår då lite bättre)

Och det handlar ju om rädsla.
Att kanske tvingas att lämna ett barn ensam vissa dagar och kvällar utan att veta vad som pågår.
Jag förstår men kommer aldrig förstå att människor stannar kvar i en destruktiv relation som dessutom skadar ens barn.
Jag mår väldigt dåligt när jag läser om det, jag ömmar, jag lider med det, jag känner empati, men en del av mig begriper det inte.
För att jag aldrig har varit i den situationen.

Även här inne så känner jag att de som har samma dryckesmönster som jag själv
förstår bättte hur jag fungerart. B.la. Ikaros vet och förstår. Han kan känna av mig fast jag inte
ens har skrivit direkt hur jag mår. Han misstänkte senast att mitt A-sug skulle dyka upp
innan jag ens själv visste det. Innan jag ens hade skrivit om det... Men han hade rätt.
Han kunde läsa det mellan raderna.
Fantastiskt.

Tack för dina fina ord Mulletant. Katarinamässan är underbar, även för oss icke-kristna.
Tänk på mig, kanske jag är där utan att vi vet om varandra.

Varma kramar

MM

Jag gick till ett beroendecentrum i min kommun och sa att jag behöver hjälp. Det innebar att jag har pratat med en terapeut några gånger, men även fått träffa läkare. Och innan träffen med läkaren så var det en sköterska som tog en del prover på mig, framförallt för att kolla att jag inte skulle få något problem om jag påbörjade någon medicinering. Det visade sig att jag har ganska bra fysisk status. Något förhöjda levervärden, men inte så farligt. Jag har nu för en tid sedan även börjat med Campral.

Har återbesök hos läkaren nästa vecka och ska göra ny provtagning innan dess. :)