Senaste kommentarerna i forumet

Så där tänker även jag ibland! Man blir ju marinerad med alktankar här på forumet. Men så märker jag att det ändå är nödvändigt för mig just nu att ständigt konfronteras med Problemet A.

Hej .. det är så mycket som händer här inne så jag har helt missat din tråd ..
ska läsa ikapp ikväll .. vilket inlägg ..så det berörde mig .. kände att tårarna steg .. och vilka avslutande ord ..
.. Jag väljer mina barn !
Så enkelt .. men ändå så svårt ... Är med dig i din kamp ..
Kram Lerigen

Prat om alkohol innan återfall. Så är det för mig också! Livet pågår, fullt upp med andra intressen och så dyker plötsligt alkoholtankar upp i skallen. Jag börjar svara "skulle vilja sitta ensam i en liten stuga med några helor som sällskap" på frågan om vad jag vill göra. Eller säger " det ordnar sig, om inte annat finns det sprit" osv
Jag har till och med en vodkaflaska i fikarummet på jobbet (fylld med vatten ?). Månaderna innan senaste återfallet smög sig tankarna och pratet fram. Jag lyckades nog förhindra det väldigt länge för annars tar det bara veckor.
Jag funderar på om jag även nu, efteråt, fortsätter att fixera mig, och om det är bra eller dåligt. Inbillar mig att jag jobbar med mig själv för att förebygga och lära, men tvivlet finns där. Låser jag mig fast i tankar om alkohol istället för att släppa, rikta blicken framåt och ägna mig åt att leva istället. Ungefär som att inte släppa en olycklig kärlek. Kanske borde jag även låta bli att vara inne på det här forumet ett litet tag.

Hej missnöjd...
Oavsett så har du kämpat,Och än finns det tid... Att kämpa vidare..
Hade jag lyckats hålla mig en månad hade det känts bra, låter säkert konstigt
...

Tänker på ett stort glas fylligt solvarmt rödvin. Mysiga känslan, fnittret. Men det blev ju aldrig nåt fnitter senaste åren. Första glaset gled ner på en minut och andra, tredje, fjärde låtsassmuttades på. Den mysiga sköna känslan uteblev senaste åren. Inget fnitter. Snarare, domnad, irritation, trötthet, aggression. Dagen efter ångest, oro, skakig, beroendet efter en återställare. Den ständiga ångesten av dessa fyllor med bara två dagars mellanrum och ofta ett litet glas då också.
Vart tog fnittret vägen? Det mysiga vinglaset? Den förvandlades till tolerans. Beroende. Ångestdämpande. Ångestframkallande. Kan man få tillbaka fnitterglaset? Blev problemen i livet för stora? Kan man dricka det där enda glaset om man vore lycklig? Nänänää....jag lurade nästan mig själv! Hallå...jag drack för mycket och fel redan innan problemen i mitt äktenskap uppstod. Snarare är det så att många våra problem uppstått pga alkoholmissbruk. Idag har jag varit utan alkohol i 35 dagar. Det är nästan så att jag tror att någon högre makt hjälpt mig. Hur kunde jag fixa det? Är det fixat? 35 dagar utan alkohol. Ingenting är färdigfixat. Jag är fortfarande i riskzonen. Ett snedsteg och jag är tillbaka i missbruket. Inget är färdigt eller fixat bara för att jag varit "duktig" i 35 dagar. Nu inser jag att jag får vara observant på mina tankar hela livet. Inse att jag har ett val. Dricka destruktivt och livsfarligt eller inte alls!

Min mamma är alkoholist. Jag var hos henne idag och städade. Tvättade badrummet rent från avföring, toalettstolen, golvet, badrumsmattan, handdukar. Dammsög gamla brödsmulor, mattan var full av knapriga bitar som klinkade in i dammsugarröret. Massa annat krafs åkte in. Det luktade svett, ångest, sprit, bajs, mat, disktrasa.. Jag köpte mig fri nån vecka framöver genom att ge henne saker, pengar, parfym att dölja lukten med och genom att rengöra hennes hem.
Jag har antingen accepterat att min mamma är alkoholist och blivit värre med åren. Hon var vacker och medveten, intelligent och smart när jag var liten. Då jag var 10 började hon gömma vin. Då började hennes kamp. Hon försvann från mig och mina syskon. Blev ett offer. Med tusen anledningar att dricka, depression, att vår pappa var elak, att barndomen var hemsk. In och ut på psyk, självmordsförsök som jag bevittnade som liten, jag såg hennes uppskurna handleder, vad gjorde jag? Jag stod som förstenad, jag stängdes av. Jag reagerar likadant idag. Blir avstängd, städar och tvättar åt henne, skrattar, får henne att bli glad. Köper mig fri nån vecka till.

Jag har ett val. Jag är inget offer för min barndom eller mina gener. Jag vill ge mina barn den mamma jag förlorade då jag var 10.
Jag vill vara medveten, närvarande, sund, omtänksam, kärleksfull, ansvarsfull, stark och omhändertagande.
Så det där fnittriga vinglaset. Jag tycker inte att det är viktigt att försöka få tillbaka det! Det är borta! Jag väljer mina barn!❤️

Sisyfos: humor är för mig en sort hjälpmedel, botemedel, allt i ett!
Jag förstår verkligen vad du menar Sisyfos.
Humor ger ett bättre perspektiv på livet, gör att jag skrattar och får lust att leva.
Skulle nog bli deprimerad av en seriös terapeut.

LenaNyman: precis, piece of cake, ha ha. Ändra hela livet.
Jag inser nog att jag har mycket energi (kanske någon form av ADHD, ha ha, nej det är bara ambivalent anknytningsmönster och jag är lite manisk ibland). Jag stutsar runt som en kanintjej och är ganska meningslös. Efter att ha slutat dricka har jag en stor, tom plats i mitt liv och jag måste fylla upp det med någonting bra, annars känner jag att mitt liv är tomt. Jag vill inte agera utifrån: nu dricker jag inte, vad jobbigt, jag mår dåligt, hur ska jag lindra detta. Jag kan väl dricka lite coca-cola, eller jobba på lördag kväll för att slippa mina tankar.

Jag vill välja mina nya beroende. Min hjärna behöver kickar för att jag ska må bra och jag måste få dem innan jag börjar må dåligt och använder destruktiva strategier för att hantera detta. Jag vill göra nya saker. Jag har blivit helt besatt av att dansa, det har jag aldrig gjort förut. Jag känner så mycket när jag dansar. Om man inte testar nya saker, då vet man inte vad man kan bli beroende av, ha ha.
Det är lite jobbigt att ändra sitt livet, man kommer utanför trygghetszonen. Men helt plötsligt börjar man känna att någonting är så himla kul.
Jag hoppas LenaNyman att du får uppleva det snart :)

Jag önskar också det fanns en on och off knapp ?

Och en kram till dig!

Måste bara fråga - drack du vinet själv eller delade du med dig? Du måste ju ha varit konfirmationslägrets hjälte i så fall! Eller inte! Och du, min tro är väl att vi måste göra jobbet själva. För mig ekar orden "hjälp dig själv, så hjälper dig Gud". Kanske får vi lite styrka på vägen, men det är vi som måste göra jobbet. Ingen ställer sig i vägen när vi är på väg åt fel håll. Vi måste hålla riktningen själva, men vi har det inom oss. Det finns där! Du skrev nåt om långt, långt bak i hjärnan.., Lena'Nyman skev om sin ryggrad... och det finns ändå nåt. Kan tänka mig att en diagnos kan betyda att man kanske kan få fler nycklar att förstå sitt eget beteende och sina egna känslor. Bra att det känns bättre igen.

Det låter som en jobbig dag och vad jäkla typsikt att möta en sån otrevlig slusk ute på promenaden!!! Fy. Jag hade också blivit ledsen även det är personen som kan säga nåt som som det är nåt fel på.

Men det jag tänkte säga var i alla fall att jag kan nästan lova (eller inte bara nästan) att du absolut inte kommer vara tråkig utan bedövning. Det kommer att bli bättre! Så ge inte upp.

Ja, allt känns bara toppen i kroppen och knoppen! Surfar fram på en räkmacka.
Det kommer väl att plana ut så småningom, men på en betydligt högre nivå än på många långa år. Får inte bli för säker bara, utan måste vara beredd att höja garden och slåss när den dagen kommer.
Trevlig söndagskväll!

Idag känns inget bra.
Jag märker att alla i familjen gått lite på tå då jag varit tjurig hela dagen. Känns som om det är jag som driver allt framåt. Ska barnen plugga måste jag säga till. På söndagarna städar vi alltid tillsammans huset men inget händer innan jag säger till. (Sedan går det fort men det såg jag inte riktigt idag)
Jag tog en promenad och en man skrek " jävla pucko åt mig" jag förstår inte varför men det gjorde mig ledsen och tårarna rann resten av promenaden. Helt fel dag att bli påhoppad men jag utstrålade väl hopplösheten jag känner.
Dag 7 idag och jag funderar över meningen med det hela. Normalt gillar jag att jag lever i en familj som gillar musik men idag har alla ljud stört mig. Jag brukar ta ett glas vin och lyssna på lillkillen som spelar sax, jag gillar normalt det ständiga gitarrspelandet och pianoklinket men idag har jag bett barnen att spela på sina rum. Jag orkar inte med ljuden. Tänk om det fortsätter så här, tänk om jag bli outhärdligt tråkig utan bedövning...
Lovat mig själv att ge det en chans den här månaden. Hoppas veckan kommer att kännas mer meningsfull.

Det kan inte hjälpas LenaNyman, men du får även "att ändra hela livet" att låta lätt. Har sån tilltro till dig på nåt vis. Du jobbar inte som terapeut eller nåt så att jag kan boka en tid? Känner att jag vill gå till nån som har lite humor också om jag nu ska träffa nån.

Blir lika glad varje gång när jag läser dina inlägg. Din glädje lyser igenom och den smittar av sig.
Precis så där kände jag mig också i början. Jag bara tjohoade fram genom mina nyktra dagar.
Jag gled som smör i en teflonpannan.

Och det gör jag fortfarande men jag har inte den där lyckokänslan som i början.
Därför blir jag så lycklig när jag läser om din känsla.

Du ska vara stolt, Elias.

OCH 3 dagar är bra jobbat.
3 vita dagar är väldigt mycket bättre än 3 svarta med A.

Dina vackra ögon, dom finns fortfarande där.
Du måste bara se till att dom glittrar igen :)

Tror att om du i första hand nu tänker att kroppen måste få vila ut, inte gå på högvarv hela tiden för att bryta ner A så kanske det är lättare.
Kroppen tar ju tyvärr stryk. Första två veckorna brukar vara jobbigast med abstinens.

Insikterna kan ju också göra ont, så det är inte konstigt att vi känner oss ledsna. Jag pendlar också mellan stark som en oxe till supersvag.
Kan gråta för inget. Tårar kan komma på bussen men jag antar att det är bra, har inte gråtit på flera år. Inte ens när anhöriga
har gått bort. Man blir väldigt avstängd i sina känslor.

Man kan ju också ha ett beroende samtidigt som man är medberoende.

Vet din man om att du inte vill dricka mer?
Skulle du orka ta kraft och ring till den kliniken imorgon?

Tyvärr måste man ofta ta hjälp ...
Det finns ju också medicin som kan hjälpa dig.

Jag mår bra tack. Ensam hemma, utan min dotter, vilket är en stor risk för mig.
Ingen skulle ju märka om jag drack
Men jag börjar lära mig hur jag ska hantera dessa tankar....

Nu är det bara framåt som gäller. Med händerna på ratten och blicken framåt!

Tack för omtanken, det värmer!
Allt är bara bra, nyktert och klart. Kokade skaldjursfond idag och till det en halvflaska vitt - i grytan... Alkoholen bortputtrad, så det blir en god fisksoppa imorgon.
A-suget gör sig allt mindre påmint, känns befriande. Ser fram emot måndag morgon, när jag återigen får starta arbetsveckan pigg och utan bakfylleelände.
Så nu kör vi ännu en vit vecka som läggs till de tidigare i år och fler kommer!

Tack för ditt svar och tack för att du hejar på mig!

Hoppas du mår bra.

Jag har ingen bra erfarenhet av vårdcentralen här så jag kollade upp angående Beroendecentrum och det finns ett i närmaste stora stad. De hade ett flertal avdelningar med olika inriktningar och jag skulle nog passa in på två av mottagningarna som finns där. Ska kolla upp det lite mer.

Nu är det tre dagar och jag mår rätt så okej. Var i en jobbig social situation på eftermiddagen och jag tänkte direkt att så fort jag kommer härifrån ska jag hem och dricka vin. Men det skulle jag ju inte alls! Dels så ska jag ju vara nykter nu men så hade jag ju också sett till att inte ha något hemma. Annars vet jag inte vad som hade hänt idag. Imorgon blir det svårare igen när bolaget är öppet.

Suck... nu pös det till och maken öppnade sin första öl.

Humöret har svängt rätt så ordentligt idag. Omväxlande känner jag mig stark, glad, upplyft för att nästa sekund vara liten, skör och gråtfärdig.

Hoppas du mår bra. Kram

Jag upplever också att jag blir lugnare av Campral så din känsla är nog korrekt :)
Ätit i 3 månader. Sugen kan komma ändå men det får man jobba med själv.
Det är också som käftsmällar så det gäller att man aldrig sänker garden.

Lycka till med dina A-problem, du är inte ensam

Kramar

MM

Tack för responsen, det uppskattas verkligen!

På onsdag blir dag 0.
Ska trappa ner måndag och tisdag, och då kommer jag även att ha fått mitt recept på Theralen så jag kanske kan få någon timmes sömn.

Har käkat Campral i 5 dagar nu, efter 1 vecka nås full effekt. Men jag känner redan något, lite svårt att beskriva. Inte riktigt haft samma orolighet i kroppen.

Mina två diagnoser. Alkoholberoende och ADHD, med stark betoning på hyperaktivitet.
Finns nog drag av bipolär (utan den depressiva fasen) och en liten släng emotionell instabilitet också ?. Samt träningsnarkoman...
Därav användarnamnet.

Mitt liv kraschade ungefär för 5 år sedan. Gick igenom helvetet på jorden. Men nu börjar jag tro att kraschen var nödvändig. Den upplevelsen har format mig. Eller omformat mig snarare. Jag har förlåtit mig och sakta börjar jag inse att det gav mig en ny riktning, ett nytt liv.
Var jag tvungen att lida så mycket och så länge? Kanske.. Det ger mig iaf en enorm kraft idag, och tacksamhet för små saker.
Mizuta Masahide, var en japansk poet och samurai som levde på 1600-talet och han skrev:
“Barn’s burnt down — now I can see the moon.”
..ligger något i det. Ingen anledning att känna ånger över det som varit. Jag måste acceptera det som varit och lära mig att se positivt på framtiden med mina nya förutsättningar. Och jag står stark nu :)

Så om någon läser detta där ute, fortsätt kämpa! Ni har "himlen runt hörnet" ;)

Ja, det kunde blivit ännu värre, jag hoppas kunna använda detta som hände i fredags till att bli ännu mer förberedd i framtiden, självkänslan fick stryk nu givetvis när det gått så bra en tid, men jag kommer aldrig att ge upp kampen mot A djävulen.

Det är tack vare er här och erat stöd och trådar som kampen känns mer meningsfull, jag känner att jag inte är ensam, nu kör vi igen Elias...