Senaste kommentarerna i forumet

Hej LenaNyman
Undrar hur du mår?
vänligen
Ikaros

Jag ska till Magnus Huss kliniken för utredning. Vet inte hur lång tid det tar.
Men kanske kan förklara mina perioder av stort intag av A. Och förmodligen
en hel annat jag haft för mig i ung ålder :(

Tror inte jag har glasklar ADHD utan mer att det lutar åt det enligt
den lilla förundersökning jag gjorde på Riddargatan med min A-terapeut...

Såhär ser det ut för mig:

Bristande impulskontroll - Ja
Spänningssökande - Nej
Inre rastlöshet - Ja är alltid på gång med nått
4-sekunders framförhållning - Nej måste planera allt jag gör
Risktagande - Nej
Lässvårigheter - Ja
Koncentrationssvårigheter - Ja
Bipolär - Nej
Ångest - Nej, förutom när jag dricker.

Tack igen :D återkommer hur det går

Tack fina du. Jag mår ganska bra men är fundersam. Jag blir det ibland.
Men jag resonerar med mig själv och det går bra.
Suget har dragit över för denna gång och för varje gång lär jag mig
nått nytt hur jag ska hantera det.

Det är bra att ni håller mig nackskinnet när hjärnan spårar ur...

Tack!

Ett otvetydigt JA!
Självklart hänger det ihop. Vad behövs för att bli alkoholist? Bristande impulskontroll, spänningssökande, inre rastlöshet, 4-sekunders framförhållning, risktagande (allt som fyller på de läckande dopamindepåerna). Många med ADHD har haft svårigheter i skolan, i relationer, upplevt misslyckanden och missförstånd. Hjärnan rusar, kroppen på högvarv - alkohol stillar tankarna och lugnar kroppen. Listan kan göras hur lång som helst. Jag tror också att alkoholister typ 2, dvs intensivt supande med nyktra perioder emellan är typiskt för ADHD.
Jag fick diagnos i vuxen ålder och medicin (Concerta). Plötsligt inget behov av alkohol. Behövde inte dricka. Senaste återfallet var det troligtvis hög press tillsammans med kroniskt beroende i botten som triggade igång efter några enstaka tillfällen med ganska liten mängd alkohol.
Jag har väldigt tydlig ADHD med i huvudsak hyperaktivitet. Tror även det finns en del bipolaritet och emotionell instabilitet utan att uppfylla alla diagnoskriterier. Fick tilläggamedicin i torsdags som lovar gott (Quetiapin)

Du måste nog söka direkt för dina alkoholproblem, inte att du har någon annan åkomma och nämner att du dricker för mycket.
Man brukar dessutom få lite förtur när man söker för alkoholproblem.
Där jag går sitter alla möjliga (på beroendecenter) ur alla sociala grupper.

A problem är ju pass utbrett och vanligt idag att läkare är medvetna om att även människor utan den typiska alkolooken kan vara alkoholister.
Tycker du borde söka direkt för att få en rejäl koll på kroppen och hjälp med detta.

Tusen tack för ditt svar MondayMorning!

Har funderat på läkarbesök men jag vet inte om jag kommer att tas på allvar. De gånger jag har sökt på vårdcentral för någon åkomma så har jag alltid nämnt att jag dricker för mycket men det tas ingen notis om det. Det kommer inte ens med i journalen. Kanske de inte tror att det är så allvarligt när man kan samla ihop sig och hålla en hyfsat snygg fasad?

Jag var 15 år, var på konfirmationsläger och jag snodde nattvardsvinet. Det är sant! Jag snodde nattvardsvinet, 3 flaskor ur prällens skåp.
Tror inte det är nån ide för mig att söka upp den kyrkoherden.....
:(

Hej
Detta med högre makt är knepigt. Jag har, liksom du MM, bibringats uppfattningen att Gud finns utom mig. Men jag vet också att inom kristendomen och även andra trosriktningar finns uppfattningen att Gud eller den Högre Makten finns inom människan som Pi3415 skriver. Detta är ingen marginaliserad uppfattning utan relativt vanlig. Guds ande är så att säga nedlagd i människan dvs i Dig och mig också MM.

I den frireligiösa traditionen om frälsning finns Gud snarare utom människan som alltså måste söka honom.

Personligen vill jag hellre tro att en högre makt finns inom mig men som jag skrivit hittar jag inte den där heller. MEN i ärlighetens namn skall sägas att jag inte heller sökt på djupet. Men att jag har eller har haft en inre kraft som stundtals varit starkare än jag själv är ju uppenbart.

Ja MM det kan vara så illa att jag låtit alkoholen blockera kontakten med den högre makten som jag faktiskt känner att jag har behov av.
Däremot är jag säker på att om där finns en Gud, inom eller utom Dig, så¨är det nog inte han utan du som skall knacka på. Finns han tror han på Dig liksom så många här inne gör.

Slutligen undrar jag hur du mår i dag?

Ikaros

2 dagar är ändå bra, din kropp har fått vila i 2 dagar så det är ju en jättebra början!
Kroppen repar sig ganska fort trots allt.

Har du funderat på att ta ett läkarbesök och be om att få ta prover?

Mvh

MM

Japp och vi tar emot bollen!
Välkommen Sarsaparilla!

Jag lever som singel så jag har svårt att ge kloka ord kring
din man men det finns andra här inne som är i samma sits.
Vet inte riktigt hur man gör då om en partner vill fortsätta....
Hmm..

Ville mest skriva Hej och att jag såg ditt inlägg.

Igen varmt välkommen :)

faktiskt upplever denna "högre makt", att det kommer ett ljus utifrån och att dom blir frälsta, förlåtna och lite annat smått och gott.
Bl.a. mitt ex vittnar om detta. Att när han var på bottens botten (detta var inte drog/a-relaterat, utan andra problem)
Han sökte då stöd i kyrkan och fick denna oerhörda känsla att en kraft utifrån tog tag i honom och drog upp honom.
Fysiskt! Som att Jesus uppenbarade sig för honom.

Då tänkte ju jag. Kan det hända honom så kan det väl hända mig.
Men nej då, inget händer fast jag försöker.
Varken Jesus eller Gud knackar på här....
Gud tror inte på mig helt enkelt. Jag får nog kämpa själv.

Ja jag vet inte. Kanske är det den "inre makten" som är det som är Gudomligt då?

Vill du (jag) vara den där personen som pratar med sig själv och bara om sig själv, lallande och småvinglande med stirrig blick och halvhängande ansiktsdrag? Gissningsvis inte...så "varför" välja det? Tänk om man det visste. Och mitt kloka jag säger att det spelar väl ingen roll varför man väljer det, utan det är vad man gör som räknas. Eller i det här fallet, INTE gör...hoppsansa vad klok jag är då :/

en mer utpräglad periodare. Startades en gång i tiden ( kring 20-strecket om jag minns rätt) med en alldeles för kraftig fylla, följt av en vit period, som byggde upp ett kraftigt begär efter A, osv. osv.
Mina två 5-årsintervaller med A, mellan mina två långa uppehåll tidigare och fram till i våras, var riktiga hemska berg-och dalbanor. Huah!

Någon Guds-tro kommer jag aldrig att få uppleva. Funkar inte på mig.
Men när jag klarade av första suget i början på mitt 16 års långa uppehåll, då kände jag en stark euforisk känsla. En mycket stark och positiv upplevelse. Jag var inte längre jagad och rädd för A. Jag kände tryggheten växa. Men det kom ju inte utifrån, från någon sökt högre makt. Utan det uppstod inom mig. Det var det jag försökte förmedla och beskriva i förra inlägget. Detta att man kan söka en tro och trygghet inom sig själv. Eller kanske bättre formulerat, man bygger upp en tro på sig själv.
Nu är jag ute på hal is, men kanske det är denna inre trygghet en del känner när de tror sig ha funnit en högre makt. De går omvägen via en abstrakt högre och yttre makt, och tycker sig ha funnit den när tryggheten växer.
I bland är det svårt att formulera i ord det man vill beskriva.

Mycket enklare att säga; allt som kan få en människa som blivit beroende av alkohol (eller andra droger) att sluta, är bra och positivt. Oavsett metod, tillvägagångssätt eller form av hjälp. Detta forum är en guldgruva på så sätt. Här finns många trådar med tips, råd och idéer. Och väldigt många blir hjälpta av forumet.

Du får söka och fundera vidare MondayM. Utan tvekan är du på rätt väg, och på den ska du fortsätta. Längre fram, runt en krök, kanske ett Halleluja-moment väntar på dig. Vem vet.

Mycket starkt jobbat av dig också.

Föreställningen om vem "Gud" är, är nog högst individuellt. Den "högre makten", etc. Den som söker ska finna. Bara det. Att söka något man inte kan föreställa sig! Tror jag ska söka upp min gamla präst och be om ett samtal där också...

Tack för kramen!
De personer jag mött som i vuxen ålder fått diagnosen har faktiskt samtliga uttryckt en lättnad, att det blivit klart för dem varför olika situationer uppstått. Andra kan ha tyckt att det är "roligt att umgås med dig för det händer alltid något", men personen själv har tyckt att det har varit rätt jobbigt att det hela tiden hänt saker. En diagnos är inte mycket värd om det inte leder vidare, då tänker jag kunskap och stöd, medicinering.
Klokt av dig att förstå att uppförsbacken blir tyngre om du lägger in extra motlut! Var rädd om dig!

Den 13 januari, drygt tre veckor sedan, skrev jag så här i min dagbok: "När den falska tröstaren visar sin mjuka sida kommer den åt mig. Det är nu faran är som störst. Invaggar mig i hopp om att det är möjligt. Att jag har kontroll.
Glömda är alla gånger jag legat vaken med ångest och hjärtklappning, när jag förbannat mig själv för att jag ännu en gång fallit för frestelsen och lögnen. Då har jag för ett ögonblick sett verkligheten så som den är och att jag aldrig, aldrig kommer att ha kontroll.
Men ändå kan jag inte låta bli. Det är ensamheten och hopplösheten som alltid får mig att ge efter. Fast jag vet att allt bara blir värre. Eller är det för att jag vill att det ska bli värre?
Men lugnet som sprider sig är belöning nog. Ingenting kan mäta sig med känslan av värmen och bedövningen som sprider sig från magen och sedan genom hela kroppen.
Ibland fungerar det. Och även om nio gånger av tio lämnar mig med större ångest efteråt än innan är det den där enda, tionde gången, när lugnet ligger kvar och biverkningarna uteblir, som jag minns och sedan försöker återskapa. Om och om igen.
Är det därför jag är så försiktig? För att behålla illusionen om att jag har kontroll? För att hålla kvar hoppet om tröst?
Det är nu jag borde bli rädd. Nu när effekten var precis som jag hoppats.
Jag kommer att längta efter nästa gång. Göra allt jag kan för att få uppleva det igen och igen. Och det kommer att bli oftare, det kommer att bli mer. Ända tills jag är tillbaka där det alltid slutar.
Och det är så jag förstår att jag faktiskt är alkoholist och alltid kommer att vara det. För att jag aldrig slutar tro på den där falska mjuka sidan. För att jag envisas med att lura mig själv gång på gång.
Om jag så klarar av att hålla mig nykter i tio år är jag fortfarande likt förbannat alkoholist. Om jag två av tre gånger klarar av att behålla kontrollen är det den tredje gången som förstör. Och jag vet aldrig innan när. Det är så jag förstår att jag är alkoholist. Jag har ju faktiskt inte kontroll, det ser ju bara ut så för att jag just den gången det gick bra helt enkelt var turen eller slumpen som avgjorde.
Jag har nog aldrig förstått att jag måste inse att det är farligt för mig att dricka oavsett hur lite. En droppe väcker monstret. Hungrigare för varje gång. Farligast när det visar sin mjuka sida. Om inte första, andra eller tredje gången så vet jag ju att det alltid kommer att ta över och att jag aldrig kommer att kunna stoppa själv förrän det gått riktigt åt helvete. Hur lång tid kommer det att ta den här gången?
Idag mådde jag så bra. Vill ha det igen."
Därefter drack jag 30-50 cl sprit 12 dagar av 14. Mer för varje dag.

Jag kopierar in en text jag skrev i min egen tråd, apropå det du skriver om att gå vilse i skogen och hur man resonerar där.

"En metafor är när vi på utflykter märker att vi är vilse så startar en process. Vi kan stanna upp och prata om att vi är vilse, att det är läskigt. Att enbart stanna där gör inte att vi kommer någonstans. Att med gemensamma krafter leta fram en riktning är smartare. Någon kanske har karta och någon annan kanske kan läsa den. Efter det ska man vara överens om vägen. Någon tar vänster och någon annan höger och resten rakt fram..För vad vi vet kan alla kommit fram eller gått vilse på nytt. Vad vi vet är ändå att de som gör något annat än bara pratar kommer någonstans. Men att ta fram karta och kompass och tyda den är konstruktivt. Och det är väl det vi gör genom att ventilera här hoppas jag. Och kommer vidare från det låsta läget."

Fy vad det är hemskt när man känner hur andra ser ut och luktar och verkar må dagen efter dagen innan! Och också rätt läskigt att vara nykter på en tillställning där övriga medverkande blir totalt personlighetsförändrade efter några glas. Jag har försökt räkna och kommit fram till att det är ungefär vid tredje glaset som människor slutar prata MED varandra utan övergår till rätt lalliga monologer. Kolla någon gång...man blir rätt fundersam på vad som är roligt i det där!

Det värsta har gått över. Man lär sig varje gång. Det går över. Börjar fatta det nu. Håller jag mig bara i schack och med stor hjälp av er underbara människor som håller mig i nackskinnet så drar det över efter ett tag.

Jag hamnade i nån dipp, nån ledsamhet. Fick den dagen också reda på av min A-terapeut att jag förmodligen har ADHD och att
jag har en remiss för vidare utredning. Vet inte riktigt vad det innebär att få den diagnosen i vuxen ålder.

Well jag hade en liten uppförsbacke den dagen men uppförsbacken blir enormt mycket längre om jag skulle dricka.

Så tack, det är bättre men är i en period då jag funderar mycket,

Varm kram

Hej och tack för att du skrivit inne hos mig! Jag läste din tråd nu och slås av en tanke som jag vill att du ska fundera på iallafall även om den kan kännas ovan.Jag är rättfram så jag skriver rakt på. Du beskriver att du är skör, haft tuff uppväxt, har ångest och när du mår psykiskt dåligt dricker du inte. När du mår bättre och känner dig uppåt så dricker du för mycket-det slår över. Visst har jag förstått rätt? Jag tänker att du kan ha en bipolär sjukdom, jag vet inte vad du vet om det men det går att läsa mera på nätet. När man är mera glad är det lätt att dricka för mycket och att det slår iväg fel. Det är väldigt vanligt att det finns en samsjuklighet mellan bipolaritet och alkoholism och får du bukt med måendet (det vill säga att det svänger lite lagom mycket mellan upp och ner) blir det lättare med alkoholen. Önskar dig välgång!!

Hej NT! Tack för att du hörde av dig. :) Jo, det är både och... Jag har varit full ungefär en gång i veckan sedan jag skrev i mitten av januari och hade haft en "dålig" fylla och gjort dumma grejer. Det har jag inte gjort sedan dess. Och jämfört med hur det var när jag började skriva här i december är mycket bättre nu. Jag har börjat komma tillbaka i gott slag på jobbet igen och är typ ikapp med det mesta (förutom en jobbig jävla ångestuppgift) och även börjat driva på processer och komma med förslag. Typiskt bra grejer. Jag lagar mat igen, många dagar i alla fall. Jag städar lite mer. Jag tränar lite mer. Har tagit kontroll över räkningar och annat nödvändigt "skit" som jag iofs inte släppt helt, men slarvat med. Så det är mycket som är bättre.

Men det är ju som du säger, jag har inte skrivit här på ett tag. Jag läser en del, känner igen mig i mycket, och har kommenterat någon gång, men har inte riktigt haft orken att skriva något ordentligt. Att skriva eller prata om alkohol kan fungera som en trigger inser jag, så det har också bidragit lite till att jag inte skrivit så mycket. Jag har inget sug för det mesta och när jag har sonen är det aldrig något som helst problem, men sen kommer tillfällen då jag tidigare inte hade tvekat en sekund och jag känner nu också hur all min bestämdhet bara rinner iväg. Som någon, kanske du, skrev: det känns som jag VILL misslyckas. Jag sörjer även tanken på att jag inte borde dricka mer alls. Jag försöker styra upp grejer för de dagar jag identifierat som "risktillfällen", men det blir inte så mycket tyvärr, och om mina första försök inte ger frukt är det som att jag bara "nämen då sitter jag väl hemma och dricker istället då". Mitt personliga nätverk är inte så stort längre. De flesta jag hängde med förr om åren har flyttat efter avslutade studier eller lever familjeliv med småbarn och har väldigt lite tid. Kvar blir en del gamla ragg och en del personer jag typ skrivit med på fyllan. Ingen skugga ska falla över någon av dem, men det är faktiskt inte de personer jag skulle behöva nära mig just nu, tyvärr. Jag känner mig väldigt ensam. Och som i en limbo då jag fortfarande inte vet något om hur det kommer bli mellan mig och mamman till min son. Jag borde fokusera på det, men alkoholen tar väldigt mycket fokus och energi, även om jag "bara" druckit en gång i veckan.

Så, mycket fungerar bättre nu. Det är bra. Men jag känner att jag inte alls tagit mig ur mina grundläggande issues och jag har fortsatt mata alkoholdemonen. Försöker väl tänka att ett steg i taget, det handlar om att ändra vanor, men det är inte så lätt...

Aja, jag hoppas du har en fin helg!

Man kan känna sig ensam bland andra människor också. Jag är känslomässigt ensam i mitt äktenskap. Jag var känslomässigt ensam som barn. När tomheten som heter ensamhet är för stor vill jag fylla tomrummet med alkohol.
Jag tänker att det är svårare att sluta med alkoholen och vara kvar i nykterheten om själen fortfarande är ensam.
Jag har öppnat upp och släppt in, vågat komma nära andra och fått riktiga vänner. Mörkar ingenting. Förutom att man slipper skammen tror jag att det räddat mig många gånger de senaste åren. För en vecka sedan kanske det räddade mitt liv.
Brukar kalla alkoholen för den falska vännen.

Tusen tack för det. Jag är nog i min vinnarposition. Iaf med fötterna i blocken. Jag var ju nära medvetslöshet sist. Jag satt upp i min blodiga säng och gallskrek rakt ut. Det jag kände då var: Jag orkar inte mer. Jag orkar inte en dag till i denna skitmisär. Jag orkar inte en enda dag till i detta förbannade helvete.

Jag vet att ett återfall är ganska långt bort trots att jag få galopperande sug ibland. Jag har ju också försökt halvhjärtat tidigare att sluta dricka men det har ju inte funkat. Nu är det 115 dagar nykter och jag vet inte om sugen kommer att infinna sig med längre och längre mellanrum.

Hur som helst så skulle jag vilja bli så där underbart upplyst. Ha den där makten jag kan lita på. Den har jag inte nu. Jag får lita på mig själv och livet. Vad är det t.ex kristna människor pratar om när dom känner den där "Guds-känslan"? Jag har frågat flera troende om detta men ingen kan förklara. Du vet där "Jesus kom till mig", hur känns det? Jag vill också ha ett "halleluja moment". Och tro mig jag söker och jag söker men inget händer. Har även funderat på att åka till ett Ashram i Indien för att hitta det.

Det som förundrar mig ibland är att jag kan uppleva att något visar mig vägen och detta kan jag inte förklara.
Det kommer som små tecken till mig och detta händer ofta. Som att detta "något" har något att säga mig...

Kanske detta är min makt?

Grattis till 250 dagar. Starkt jobbat.

Är du också periodare som jag och Ikaros?

Aha, jag fattar, spännande! Jag har haft en rätt bra dag idag tack. Min man var ute igår och det blir extra påtagligt för mig hur skönt det är att vakna upp fräsch och inte behöva lukta "fylla", vara uttorkad, ha huvudvärk, trött hela dagen, se bakfull ut med trötta ögon etc. Den här gråa vintern är tillräckligt motig som den är, inte behöver man försämra livet med att vara bakis.