Senaste kommentarerna i forumet

...det var som när jag mötte en goth-kvinna på Myrorna och trodde det var du MM,och som i själva verket visade sig vara motsatsen, som hämtad från en Elsa Beskow-saga! Om jag nu ska lita på din beskrivning.. du vill kanske fortsätta leka kurragömma..?

Jag har kommit till den punkten i livet att jag anser att det är inge bra sätt att leva, huvudvärk, argsinhet, sliten.osv. Jag dricker fortfarande, men mycket mindre. Jag försöker att bryta mina vanor, jag liksom du Coco79 brukar dricka vin samtidigt som jag förbereder en presentation eller liknande på kvällen, inte bra!! Jag har börjat träna, vilket hjälper mycket då jag inte vill träna på baksmällan, jag har börjat läsa böcker, dessa aktiviteter förknippar jag inte med alkohol. Hur skulle det se ut, gå och träna med vin i vattenflaskan?! :-) Så fort suget kommer fantiserar jag om hur trevligt det är att dricka kaffe på morgonen utan att vara trött, hur jag ser fräschare ut, hur jag slipper ljuga, hur gladare jag blir. Jag har inget vin hemma, då blir det omöjligt att dricka, Ska jag ändå dricka, så köper jag en flaska, inte en hel box. Jag skriver mycket här, och läser.

Hög igenkänningsfaktor, tyvärr. Men magen är svåraste kroppsdelen att banta ned. Har lärt mig från kinesisk medicin att man liggande kan massera bort något av den genom cirkulära motsolsrörelser runt naveln. Eller var det.. medsols? Skit samma. Massera gärna – det är lugnande dessutom och lugn är bra för allt möjligt, t.ex. "stressmage" som yttrar sig i att fettet pga höjd stresskortisol gärna lägger sig på (och i) magens vävnader. Googla om du inte tror mig!

citera Nils Ferlin: - ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Vikten ligger runt midjan tyvärr och ger mig en hög tyngdpunkt. Ställ en bowlingkägla på ett par strumpstickor så förstår du vad jag menar.

....men skrattet fastnar i halsen lite. Ulcerös kolit är inte kul att ha, jag vet eftersom min mamma hade det. Men går att medicinera och fr.a påverka genom ett lugnare och mer harmoniskt leverne, inkluderande rätt (fiberfattig!) kost och bulkmedel.

Jamen, om du är ca 1,90, så är väl strax under?100 kg ingen jätteövervikt? 75 kg (Leonbergerkilon), tycker jag låter lite.

i tarmarna måste vara ett litet h.e när man letar efter växel till parkeringsautomaten.

Jag är så förvånad! 29 dagar idag! Har aldrig hänt förr! I början gick tiden sakta men nu upplever jag att det har gått så fort..
Det känns fantastiskt bra! Ibland blir jag sugen på vin. När jag träffat vänner som pratar om att gå ut. Jag har tackat ja till en middag nästa fredag. Har inte sagt att jag kommer att köra dit. Känner mig nästan skyldig. Får väl beställa alkoholfritt vin så att de andra kan slappna av i tron att jag är lika domnad som de.
Jag trivs med att vara nykter. Jag har tydligare koll på livet, barnen. Och framförallt så känner jag mig inte ständigt dålig. Jag känner alla mina känslor. Som jag annars dämpat med vin.
Jag känner mig inte skyldig till allt som går snett. Nu ser jag vem jag är och vilka andra är som personligheter.

All styrka till oss alla att fortsätta nyktra!!⭐️

Kontakta beroendecentrum, åk dit och be om Oxascand. Det tar bort det värsta av abstinensen (och ångesten).

Lycka till.

Hej, jag befinner mig nu i samma sits som du för några veckor sedan, en flaska vodka varje kväll. Är så sjukt less på mig själv och skulle vilja höra hur det går för dig? Har du nåt tips? Kapa rakt av/ trappa ner (tror det skulle vara svårare eftersom det triggar) hur illa kan jag förvänta mig att må?

Vi fortsätter framåt, tycker jag. Det är ingen idé att frossa i skam över misslyckandena. Häng med på en nykter vecka istället. Tycker att det är lättare att se vad som triggar när det gått en tid. Att vi båda smygdricker är kanske mer beteenderelaterat än beroenderelaterar från början. Många måsten, längtan att fly, ångest över allt man inte är. Och den förstärks i så hög utsträckning när man dricker. Kom igen nu! Sakta framåt!

att det enklaste sättet att gå ner i vikt är att sänka temperaturen inomhus. Larv tänkte jag, men nu är jag inte så säker längre. En av de saker jag såg fram emot när jag flyttade hit var att själv få bestämma hur varmt jag ville ha det inne. Den lägenhet jag bodde i förut var modern, med luftburen värme och ingen termostat. Tydligen är det så det ska vara nuförtiden; hyresgästen har inget att säga till om, värden bestämmer vilket inomhusklimat som är bäst. Man kunde tro att det skulle innebära att termometern ständigt låg i den undre delen av det spektrum som är lagligt, men det hus jag bodde i var annorlunda. Det var ett spanskt (!) bygge och så fort temperaturen kröp ner under nollan fick det panik. Följaktligen kunde jag ha 27 grader varmt inomhus när det var minus tio ute. Försök stå i den sortens värme och klä på er för tio minusgrader så förstår ni att jag ofta var genomsvettig när jag väl kom ut.

Här däremot bestämmer jag själv, jag håller behagliga arton grader i de delar av huset där jag tillbringar mina dagar; aningen högre där jag sover. Jag har ingen våg så jag har ingen aning om huruvida jag har gått ner ett kilo eller fem, men svångremmen talar sitt tydliga språk; två hål har jag kapat från mitt tidigare midjemått. Kanske dags att gå till veterinären igen. Dom har en stor våg ute i receptionen för att väga hundar inför vaccinationer, den brukar jag passa på att använda när jag är där. Hittills har jag haft helt rätt vikt för en Mastiff men jag siktar på Leonberger så småningom, som ung låg jag mer åt Grand Danois - hållet; lång, smal och skranglig, men det är väl en nåd att stilla bedja om så här på gamla dar.

Jag märker det också på hunden; han äter mycket mer nu. Hundar har ju en mer direkt metabolism än vi människor, behöver han mer energi så äter han mer. Vi går kanske lite längre sträckor här uppe, men vi går också betydligt lugnare, hunden tar gott om tid på sig att nosa i dikena så jag står still längre tid än jag rör mig. Inget hurtigt yuppie-jogg här inte. Hursomhelst så jag har börjat snegla lite på de byxor jag inte har fått på mig på år och dar, men som jag ändå inte har kunnat förmå mig att slänga: dom hänger där i garderoben och minner om fornstora dagar då vågen visade tvåsiffrigt. Jag har haft för vana att om jag hittar byxor som jag trivs med så köper jag två par, så många av dem är sprillans nya. Än har jag inte vågat prova, men endera dagen var det väl själva den...

Ha en bra dag allihop!

Nej MM denna helg var allt annat än bra. Smygdruckit hela helgen trots att familjen var hemma.
Nu känns det fullkomligt obegripligt och på frågan varför har jag inget svar. Ångest, fysiskt illabefinnande, rädsla, skuld, skam...fan vad jag hatar oförmågan och oförståndet. Skamsen

Inte kul med tarmfickorna dock. Men det fixar du! Ta det lugnt och sköt om dig med rätt käk och lagom motion.
Bästa kryakramen / mt

...säger han med en viss efterton...
På ett skämtsamt sätt med ändå med faktiskt en del fokus på min livsåskådning.

Jo den här helgen blev inte vad den planerades för, ingenting egentligen, men det löste sig på något sätt ändå.
Visst lever jag ett ganska så stressigt liv både i mitt förvärvsarbete och på min fritid, ja någon enstaka gång som förra helgen då vi inte gjorde någonting annat än slösade bort söndagen enligt min frus mening.

Vartefter arbetsdagarna förflöt med ganska så hög fysisk aktivitet på jobbet så började jag känna ett tryck i nedre delen av magen.
Det kändes som om blåsan aldrig blev tömd och jag fick en hård och ömmande knuta strax nedanför naveln.
På Tordagen ringde runt på alla möjliga alternativ både de privata försäkringarna på jobbet och de landstingsstyrda, men ingen ville kännas vid min oro, utan jag hänvisads runt och till slut till min distriksvård där dagens akuttider redan var slutsålda.
Jag har ett genetiskt påbrå med prostatan på mina fäders sida, och i dessa prostatacancertider så började jag känna lite av en begynnande stress, jag ville egentligen bara få ett sk.PSA prov utfört så hade det lugnat mig åtskilligt, men icke.
Trycket ökade över dagen och på vägen hem smet jag iväg tidigare för att svänga förbi lättakuten, men där hade de två tjänstgörande läkarna ännu inte kommit, och det var många i väntrummet.
Jag hade kunnat vänta men frugan behövde bilen om ett par timmar så jag hade inte tiden kvar för detta.
Det får bli distriktmottagningens akuttider imorgon istället, så jag dunkade iväg ett mess till chefen och skrev att jag kommer till lunch imorgon efter att besökt läkaren för magåkommer (vem fasen vill skriva prostatan egentligen).

Så blev det så då rå?
Självklart inte, värken blev på natten alldeles akut och frugan sade åt mig, ta en taxi till lasarettet, NU!
Det är bättre att du ta reda på en petitess i onödan istället för någonting farligt för sent, jo ibland är jag lite tjurig håller jag med om.
Efter att ha laddad hem en app på mobilen kunde jag följa taxin som åkte fel flera gånger, och jag tänkte men sätt fart nu då din jäkel jag kanske håller på att dö hör medans du velar runt utan att använda GPS'n, rör på arslet!
Och det är så typiskt mig, när jag väl har bestämt mig får ingen annan söla bort min dyrbara tid.
På vägen in tilltog mina magsmärtor och tröttheten av att inte ha sovit speciellt bra gav mig en dimsyn, ihopvikt minns jag den röda skylten med korset på som en flyktig minnesbild.
Väl inne i väntrummet doftade det av sprit, de hade spritat av gårdagskvällens soffor från bakterier och våldets blod.
Ensam satt jag vid receptionen och svarade på en massa frågor, vem är din närmaste anhörig, vad har den för telefonnummer, får vi ditt tillstånd att titta i dina journaler, jajaj gör vad fan ni vill, ville jag skrika högt till kvinnan bakom datorskärmen, ge mig hjälp nu.
Det tog inte lång tid då jag var ensam i väntrummet, och därefter kunde jag slappna av, nu var jag under kvalificerad vård.
Jag släppte min kropp till läkarvården och lät de ta besluten, ännu mera frågor och sönderstuckna armveck.
Jag rullades runt på en brits och har diffusa minnen av att är det så här många personer har sina sista minnesbilder av jordelivet,
Man ser de vita innertaksplattorna med lysrörsarmaturerna åka förbi från fötterna och förbi ens huvud, och troligen med samma dimsyn som jag hade.
Hamnade på skiktröntgen och minns med våda hur jodblandningen de trycker in i mitt armveck bara på några sekunder får hela min kropp att vilja eruptera i en brännande lavamassa, det fullständigt brinner i hela min kropp, trots att jag har gjort detta flera gånger förut, och ja det skrämde mig lika mycket den här gången också.
Min kropp skakade av rädsla och kanske också av att jag låg helt naken blottlagt i detta kala och kalla rum.
Jag fick morfin och mådde naturligtvis mycket bättre efter detta, det gurglade igenkännande i mina tarmar, jag sov så mycket jag kunde i väntan på att förflyttas i nattens lysrörskalla korridorer.
En ung kille som bröt på språket med hörlurar i sina öron var sprallande glad, han hade precis gått på sitt morgonpass och i väntan på sänghissen berättade han att hans lägenhet hade brunnit ner i förrgår och att han nu bodde hos sin brorsas familj.
Men varför så glad frågade jag?, men hallå bror, jag lever ju svarade han medans han jazzade runt lite i tonerna från hans lurar.
Och ja, varför skulle inte han vara glad tänkte jag, det gäller ju att prioritera här i livet, det materiella går ju att återställa.
Han hade en syn på livet som inte jag skulle ha haft, jag hade ju enbart grämt mig över allt besvär med att finna boende, bråka med försäkringsbolag, finna nya kläder och försöka återfå allt som det var innan.
Väl uppe på salen fick jag reda på att jag hade tarmfickor och får enbart käka flytande föda efter att ha fastat ett dygn, min näring och det som släcker min törst kom från flaskorna som hängde däruppe i krokar på en ställning, fast vid flaskan igen tänkte jag.
Dygnet förflöt i ett tungt sovande för återhämtning och smärtan avtog vartefter tiden gick.
Men är fortfarande väldigt öm om magen och skulle bara en fluga sätta sig på min istra buk så skulle jag skrika högt.
Får väl se det som en fördel, magen har sagt ifrån mitt dåliga leverne om att äta bättre och mer näringsrik mat, stressa mindre och att de kan bli några kilon lättare på kuppen.
Jag har blivit sjukskriven en vecka och det gör nog att jag hinner vila upp mig lite och lugna lilla magen.
Väl hemma berättade frugan att hon hade tänkt tanken om jag inte skulle komma hem igen, hur skulle hon då klara av att sköta hemmet och bilen med alla grejor som bara jag fixar med, och jag svarade troligen lika svårt som det är för de tre änkorna som bor på vår gata och har gjort så i tiotals år utan att ha haft ett manligt handtag att få vardagen att gå runt.
Man ändrar sig utefter förutsättningarna, en ren överlevnadsinstinkt.

Vad skulle jag ha gjort istället denna helg, jo hjälpt brorsan att flytta, men det sket sig ju helt och hållet.
Men resten av släkten tog smällen och fixade allt helt galant, bokade om lastbilen i rätt namn, tog köpemat istället för lagad mat osv.
Ännu ett bevis på att man ändrar sig under de nya förutsättningarna, man anpassar sig och löser det.
Själv har jag fått lite extensiella tankar om livet, speciellt när jag på vägen ut genom personhissen från sjukhuset kom på att jag hade legat på samma sal som min mammas gubbe dog på bara för ett par år sedan.

Vissa klarar sig, andra inte, och inget rår vi på att ändra på det, sinnesrobönen och tacksamheten fick sig en genomkörare.

Så har man överlevt ännu en helg, inte möta döden på riktigt, men det kändes lite som om man ändå snuddade lite vid det.

Lev väl!

Berra

Jag förstår Sisyfos, har du fått tid att berarbeta mötet nyktert nu?

Hänt har hänt, lägg inte så mycket värdering i det.
Nu kör vi en måndag utan promillehalt ?
Kanske kicka igång dopanimerna i hjärnan med dampdans i köket?
Pusspåre ?

Jag har haft det tufft o ramlat. Hur mår du? Bättre än mig hoppas jag!
Kram

Hej igen...

Tack för alla uppmuntrande kommentarer ;)

Ny helg med nytt besök i storstaden och nya utmaningar.... men det känns lättare och lättare för varje gång. Jag har inga som helst problem att säga till de man träffar att jag har en vit månad (de flesta mer avlägsna vänner/kollegor träffar man ju så sällan att de inte har en aning om ifall det är sant) och de flesta har själva vita månader med jämna mellanrum. De närmsta vännerna är det enklare att bara säga som det är till. Dessutom är det befriande OCH praktiskt att berätta att man inte dricker.

jag har förstått att det här med a-fri öl är en kontroversiell fråga, och att det finns en hel del delade meningar om det, men för mig är det något som funkar väldigt bra. Fördelarna enligt mig är:
1. Den är alkoholfri !!
2. Man kan hitta en hel del som smakar väldigt gott ( mariestad alkoholfri är tex godare än den med alkohol ! Veteölen på bolaget är också god)
3. De jag har kollat på har mindre kalorier OCH mindre kolhydrater än tex Mjölk (Ja, jag vet att jag är lite kontroversiell här)
4. För de som vill dölja att de inte dricker sprit så ser man inte någon skillnad.

Nackdelar har jag inte hittat någon ännu, vissa här pratar om att man inte "avvänjer" sig från ett beteende, men jag har fortfarande som mål att "förändra mitt drickande" inte att sluta helt.

Så.... om nu allt går så jäääääkla bra för mig, varför skriver jag då här ???
Jo, dels för att hjälpa de som sitter i samma sits som mig, och dels för att jag är ärligt rädd för att det inte kommer att funka att gå tillbaka till att dricka igen. Jag har läst en massa här och insett att det inte alls är så lätt att kontrollera intag av en substans som i sig själv skapar okontrollerat beteende, och är inspirerad av tex SL som ärligt och rakt berättade varför det gick åt skogen sist hon försökte kontrollera det. Jag hoppas att alla våra historier kan få oss alla att inte upprepa varandras misstag, och på det viset hjälpa oss att hitta den rätta vägen till "normalt" drickande.

God natt gott folk.

Jag hoppas du har haft en fin och lugn helg.

Och du, var snäll och rättvis mot dig själv
Det är du värd.....

Kram

MM <3

Ha ha ha jag håller med. Jag har också bilder av er i huvudet och har kommunicerat med en person här som jag har sett som att det skulle vara en man.
Det visade sig nu efter flera veckor att det är en kvinna. Vad snopen jag blev...
:)

Känner igen mig i mycket det du skriver! Har inte läst hela din tråd ännu men pågång. Jag vill liksom du kunna dricka måttligt och mindre, men hur gör man? Hur gjorde du när du startade projektet att dricka mindre? Vad hade du för strategi? För mig tror jag enda lösningen är att ha en ganska lång vit period nu att börja med, för annars dricker jag samma mängder som förr. Dvs jag vill först minska toleransen. Vet inte om det är min slutgiltiga lösning men en början.... och det är jobbigt med vita dagar! Inte lyckats så bra där ännu.
Jag läste också under denna vecka boken Tack det är bra, av Cecilia Svensson. Slukade den på två dagar, och mycket jag känner igen! Förutom att hon tog emot mycket hjälp, vilket jag just nu grubblar på, ska jag göra det eller inte...

Menar det verkligen, era kommentarer fick mig verkligen att växa. Har tänkt sedan dess varje dag hur värdelös jag är och att det bara är att gå tillbaka. Tur att jag har er! <3

när man verkligen "vet" att någon här på forumet är en man och så läser man att det är en kvinna. Jag har bilder på er allihop, men jag skulle inte känna igen er i verkliga livet, uppenbarligen. Det känns skönt att det är anonymt här.

Hej!
Enda kravet för medlemskap i AA är en önskan att sluta dricka. Kvantiteterna man druckit eller dricker är alltså ointressanta.
Det du skriver om att du blir våldsam när du dricker är ju mycket oroväckande. Förutom det här forumet och AA skulle jag, om jag var som du, kontakta psykiatrisk psykologisk expertis. Du finner sådana på beroendeenheter och kanske också på kommunens alkolrådgivning.
Lycka till
Ikaros

I morgon kommer jag vakna klar i knoppen, det ska bli så skönt. Det är en omställning helt klart att sitta i soffan utan mitt vinglas, men det går bra. Jag läste en alkoholbok, "tack det är bra" av Cecilia (efternamnet minns jag inte) Den var mycket bra. Så mycket igenkänning.