Senaste kommentarerna i forumet

Idag är det dag 23. Rekord!! Rödvinssuget har slagit till. Å så mysigt med ett glas vin. Men för mig blir det inte ett glas. Det blir hela flaskan. Efter redan ett glas ändras min personlighet. Fyllot tar över min kropp och hjärna. Jag tänker på konsekvenserna. Ångesten. Barnen. Vill inte chansa.

... men jag förstår verkligen vad du beskriver och jag har börjat jobba lite likadant. Jag behöver sätta korta, tydliga och uppföljningsbara mål för mig själv. Läste för några månader sedan om att prokrastinera, och det är på många sätt samma sak. Tyvärr är alkohol-dopaminen strong in this one så även om jag förstår vad han säger att oxytocin egentligen är en "bättre" och mer long lasting känsla så är det svårt att nå den när den väldigt pockande dopaminen tar för sig. Eh, jag tror att det jag försöker säga är att jag behöver och försöker byta ut alkoholdopaminen mot mer produktiv dopamin, och när jag hittat någon slags balans i det, försöka bygga med oxytocin.

Jag hoppas dina väggar klarar sig från studiematerial och du har en bra kväll! :)

Jag liksom du funderar - Hur han/hon det idag? Speciellt när det är "tystnad" i forumet.
Vi må vara alkoholister men vi besitter en otrolig medmänsklighet.

Vad spelar det för roll om du har din vita dagar i en rad?
Dom räknas ändå som nyktra. Din kropp har fått vila och
under dessa vita dagar så har du fått ny kunskap.
Säg att du skulle ha 300 dagar vita och resten gråa under ett 1 år?
Är det dåligt jobbat? Knappast...

Jag känner att du är väldigt hård mot dig själv ibland.
Var inte det. Du gör din resa på ditt sätt och ingen annans.

Jag kommer ihåg att jag blev så otroligt glad när jag
läste ditt inlägg om att du lagt alla korten på bordet
för din familj. Kommer ihåg hur lättad du kände dig...
Det är ren styrka att kunna göra det.

Du har gjort en otrolig resa på dessa fyra månader.
Ser du inte det själv?

Ska fundera på vad jag skulle sätta för namn på dig...
Återkommer när jag klurat klart :D

Kram

Förstår precis din åsikt.
Jag gör också så, skriver upp saker som dök upp längs vägen och som blev klara. Därför jag tipsade om just den delen av klippet. Intressant att veta vad i hjärnan som aktiveras när man får stryka något.
Jag sitter och pluggar just nu. Sjävklart har jag delat in kvällen i etapper på vad jag ska göra mellan vilka klockslag. Annars är väl risken stor att jag kastar boken i väggen och tar ett glas vin istället.

...för era stödjande kommentarer. Känns så skönt att veta att någon annan vet om mina bekymmer, även om det är anonymt. Idag var en något bättre dag. Suget är inte lika påträngande, tänker inte på a hela tiden. Känns som att det kommer att gå att fortsätta, men rädd för att enkelheten kan få mig att tro att allt är ett påhitt (att jag är beroende alltså). Men antar att det återigen är beroendehjärnan som gör sitt bästa att manipulera mig. Och jag ska inte låta denna ondsinta figur vinna.

Angående att prata med någon, känns det som oöverstigligt. Dels pga skammen men även för att jag inte vill släppa in nån annan som kan kontrollera mitt beteende. Så fungerade jag även när jag var som mest under isen i ätstörning. Eftersom ingen i min omgivning fattade så kunde jag försöka bli frisk på egen hand och i min egen takt. Det gick trots allt bra, som tur var. När det gäller alkoholen tänker jag på samma sätt att jag ska försöka först på egen hand. Det är därför det är så fantastiskt att kunna läsa och skriva här på forumet där det finns människor i samma situation som vet hur det kan vara och som ger sitt stöd utan krav. Det jag tänker är att det finns ett så stort stigma med alkoholberoende och att det kan vara svårt för nån som inte är beroendeperson att förstå och kunna hjälpa (bortsett från professionell hjälp då). Det skulle säkert funka med AA men steget känns nästan oöverstigligt. Där är jag inte än.

Ha en bra kväll alla underbara människor!

Why Leaders Eat Last, som du tipsade om Karin! Jag måste erkänna att jag inte är vansinnigt förtjust i analogin mellan det militära som ett system för att belöna osjälviskhet, but I guess that's America for you, men förutom det är det riktigt bra! :) Jag skrattade faktiskt högt åt det med listorna. Jag har aplånga todolistor på (framförallt) jobbet och när jag slutfört något som dykt upp och inte varit på listan sedan tidigare skriver jag alltid ned det efteråt och checkar sedan av det. :) Men också hela delen med att bli distraherat och ha svårt att koncentrera sig, check och check.

Tack till alla er snälla människor som svarar och peppar och delar era tankar om känslighet mm! Jag undrar om någon har något tips om hur man hanterar sin ångest över att ha gjort bort sig på fyllan för någon. Även om man pratat ut (typ) så finns skammen kvar. Och även när det bara gäller nån på jobbet eller en bekant så är det hemskt. Man kan ju inte säga 'jag är alkoholist, det var därför' när man pratar ut, eller det kan man kanske men så modig är jag inte...Imorgon vet jag att jag kommer träffa på en sån person och har massa ångest för det. Ska man skämmas och ursäkta ännu mer? Man kan liksom inte skämmas mer än jag redan gör...

så det blir ytterligare en vit dag. Känns skönt. Tänkte innan idag på glaset med vin jag skulle kunna hälla upp, hur jag faktiskt skulle dricka upp hela flaskan, för så är det, jag kan inte lura mig själv och säga: Det blir bara ETT glas, för det blir det inte. En dag i taget. Idag var jag ute på en promenad och kände sådan glädje, jag kände mig inte groggy, jag hade kraft, jag kände mig "normal"när jag är bakis känns det som om jag bär på en hemlighet, något som jag försöker dölja, vilket jag också gör. Jag är expert på att dölja mitt missbruk.

saknad gubbe lilla !!

Hoppas du hittar ett namn som är värdigt dig
Kram

rapporterar jag. Det blir extra trevligt att rapportera när allt har gått bra. Jag var väl förberedd, plåster och liniment låg redo på köksbänken ( jag har väl nämnt att jag har mängdrabatt på plåster) och jag hade bäddat i soffan bara utifall. Isen hjälpte till, trapporna och kärran var alla täckta av ett tunt lager is, så jag med mina dubbade fötter hade ett klart övertag. Bökigast var det faktiskt inomhus, men med en lätt modifikation av vårt motto, som fick bli "en decimeter i taget" gick det utmärkt. Jag har genom åren lärt mig att det man inte har i muskelmassa, det får man ha i tålamod. Så efter några timmars intervallbaxande står de nu där jag vill ha dom.

Det är skönt att veta att ni bryr er, samtidigt är det den enda nackdelen med detta forum, som jag kan komma på i alla fall. Man lär känna många människor här inne, och man börjar bry sig om dom som de goda vänner de känns som med tiden. Så händer det att det blir tyst i en tråd, man kan inte låta bli att oroa sig, och det finns ingen som helst möjlighet att kolla läget. Även om det rör sig om ett återfall så hade det varit skönt att åtminstone veta. Tyvärr ligger det ju i sjukdomens natur det där, jag tvivlar på att jag skulle skriva en rad här om jag bestämde mig för att ta en simtur i träsket. Det ger mig en viss förståelse för hundens översvallande glädje när jag kommer tillbaka efter stunds bortovaro.

Det var en väldigt skön morgon! :) Men det är ganska tufft rent allmänt just nu, kände det så fort jag hade några dagar själv igen. Mycket rastlöshet och tankar som loopar hela tiden. Framförallt på eftermiddagarna. Och när det (förhoppningsvis) sen släpper blir jag helt utmattad istället.

Låter som en bra morgon. Den unnar vi dig verkligen :)

Jag har faktiskt upplevt att jag blivit mer ensam i min nykterhet. Många s.k.vänner har dragit sig undan. Tidigare var min man o jag självskrivna gäster på många tillställningar middagar o fester. Inte så längre. Jag tror att min nykterhet i dessa sammanhang blir störande på så vis att många kommer att tänka över sitt eget drickande. Det vill man helst slippa när man skall ha kul. Jag bryr mig inte så mycket, men helt klart har vi en snävare umgängeskrets nu.

Undrar också hur det går. Kram!

Tänker ofta på ett par rader av Tomas Tranströmer; Du blir aldrig färdig och det är som det ska.
I MMs tråd igår läste jag Sobriety is a Journey, It´s not a Destination.
Känner att dessa båda lite går ihop.
Jag hör ju nu INTE till dem här inne som kan räkna massa nyktra stolta dagar i en rad. Min resa har hittills varit en skamfylld bergochdalbana med många dippar, en bitvis skräckfylld skam över att bli återupptäckt i mitt smygande och oärlighet. Men jag har ändå tillägnat mig ny och mer kunskap, insikt och inser att nykterhet inte är målet utan resan. Jag har många dagar då jag gjort kloka val, många dagar då jag klarat att hålla mig vit, de gånger jag fallit har jag även ordentligt begränsat intaget men jag räknar även en liten snaps som ett återfall eftersom ett nyktert liv inte håller alkohol överhuvudtaget. Är långt ifrån färdig och långt ifrån tillfreds med mitt resultat hittills. Men vi blir aldrig färdiga och det är som det ska. Huvudsaken är att jag fortsätter i rätt värderiktning och gör min vandring i nykterhetens spår.
Nu grunnar jag över att ge mig själv ett annat alias för att åtminstone bildligt bryta mig loss från skammens boja. Återkommer inom kort när jag landat i detta.

Hej Ikaros, tänker på din sista rad och hur min längtan efter vännerna nu växer alltmer och kräver att bli lyssnad på. Alkoholism är isolering, jag hamnade i ett självdestruktivt utanförskap. Jag söker mig nu åter till de vänner i vars närhet jag får vara precis den jag är, och det är så fint att se att där finns människor omkring mig.
Tänker också på det du skriver om vana - min alkoholterapeut har tagit upp detta vid våra samtal. Det är inte alltid sug, självmedicinering, många gånger är det bara vana. Man kommer hem, vet var flaskan är gömd, går dit och tar sin klunk - vanemässigt och utan att tänka. För mig är detta ett beteende som krävt tid både att komma underfund med och bryta.
Vet du vad, jag är så glad att ha dig att skriva till och utbyta tankar med. Inte sällan tänker jag; Undrar hur Ikaros har det idag? Pallas Athena låter lite väl pampigt för mig...men alldeles snart byter jag mitt nick!

har varit en vanlig sysselsättning för mig också. Jag upptäckte tidigt i min alkoholistkarriär att det fanns många fördelar med att dricka ensam. Ingen risk att någon snyltade på den gudomliga alkoholen, ingen runt sig som babblade, krånglade eller stökade. Bara helt kunna ägna sig åt sitt eget drickande och sin egen fylla. Och ingen risk att någon drack ur flaskorna när man slocknat/ankrat, man kunde fortsätta när man vaknade.

Denna typ av drickande gör också förmodligen att man utvecklar alkoholismen mycket snabbare, än de som bara dricker när det är fest och i lag med andra. Då blir det färre tillfällen, fyllorna blir glesare i almanackan. Det är sällan fester på måndagar, men inget hindrar att man dricker själv då.

Jo, många av oss alkoholister har nog en hel del speciella egenheter. Många av oss har t.ex.en oerhört stark vilja. Och det kan vara en stor fördel om man blir så klarsynt och förståndig att man vill sluta med skiten. Då vänder man viljan mot all alkohol.
Det kan till och med vara så att det är en viss fördel med att ha varit en "ensamhetsdrickare". Har man inte varit beroende av att andra måste festa för att få dricka själv, behöver man ju inte heller vara beroende av att andra ska sluta med alkoholen för att man ska sluta själv.
Har man lyckats att bli alkoholist på egen hand, ska man väl klara av att bli nykter på egen hand. Jag menar då självklart inte att man ska undvika att söka hjälp, för det ska man verkligen göra om man behöver, utan att man kanske har bättre förutsättningar att jobba med sig själv, sina tankar och sin nykterhet.

En annan vanlig egenskap hos oss alkoholister som jag blivit uppmärksam på här på forumet, är att vi ofta är väldigt känsliga människor.

Här i Januarisolen sitter jag och reflekterar litet över mitt drickande när det var som värst. Klart är att jag då kände mig mycket ensam faktiskt utanför det mesta. Detta föranledde följande reflektion.

Alkoholismen är en ensamhetens sjukdom. När jag drack gick jag in i mig själv och då fanns bara flaskan och jag. Den yttre världen upplevde jag som störande. Sedan under tillnyktringen var ensamheten också påtaglig. Då var det jag och ångesten. I mellanliggande nyktra faser försökte jag kompensera mig och/eller dölja svagheten. Då bar jag på hemligheten. En hemlighet som distanserade mig från omgivningen och var grogrund för ensamheten. Paranoida tendenser dök upp. Med tiden har jag lärt mig att detta även gäller för andra alkoholister.

En alkoholist jag känner vägrade hälsa på människor han mötte i det mindre samhälle där han bodde. Orsaken var att han ansåg att de andra skulle hälsa först, därefter ansåg han sig vara skyldig att besvara hälsningen. Detta agerande fick naturligtvis konsekvensen att alla slutade hälsa på honom. Då fick han bekräftat att han var utstött.

Det läge som han försatte sig i känner jag mycket väl igen. Detta med att dra sig undan för att få utanförskapet bekräftat. Då får jag dessutom något att rikta mina aggressioner mot. Och så ville jag ha det när jag inte ville bli botad. Det var de andras fel att jag drack eller att jag stod utanför. Jag vältrade mig i självömkan och självförsvar i det egna råttboet, dit jag förpassat mig i den ständiga kampen mot omvärlden. Ett agerande mot den egna nyttan för att envist hävda sig själv.

Envisheten och självsvåldet tog över. När jag sedan blivit tillräckligt ensam söp jag ofta av leda och tristess. Och sist men inte minst av gammal vana. Vanans makt vid alkoholism är underskattad. Jag hade funnit min metod att möta omvärlden. Att denna metod var destruktiv försökte jag förtränga med, just det, alkohol.

Är det någon som känner igen sig i detta? Tilläggas bör att jag med tilltagande nykterhet bryter ensamheten alltmer.

Ikaros

Ja, bra jobbat. Skönt att du får stöd och att du är ärlig mot läkaren.

Man kan mycket väl vara ängel med svarta vingar. Jag tycker definitivt att du skall byta alias. Varför inte Valkyria, Pallas Athena, eller något liknande.
vänligen
Ikaros

Jag känner mig skyldig till en ursäkt till alla här som peppat, skrivit och hejat. Förlåt! Nu gjorde jag säkert er besvikna, förutom mig själv. Men jag vill och måste vara ärlig. Igår ville jag inte ens stå emot suget. Och då går det förstås inte. Hoppas jag inte blir utkastad från forumet pga mitt snedsteg.

Men jag klarade mitt första mål, en vit långhelg. Så jag vet att jag kan, om jag vill. Nu nästa mål att fortsätta med nyktra dagar resten av veckan, och januari ut. Mådde ju så mycket bättre under de nyktra dagarna och det var skönt! Även om jobbiga stunder fanns, men överlag en skön känsla. Inte var det värt känslan som jag fick när jag drack under några timmar igår. Måste skriva detta så att jag minns till framtida dagar. När jag vaknade idag var jag dåsig i huvudet och illamående. Och kände mig inte utvilad. Konstigt nog känner jag mig inte så misslyckad som jag gjort innan, tror det beror på att jag skriver här. Och känner ett slags stöd. Samt att jag vill vara ärlig.
Nu fortsätter kampen!

Idag är det 28 dagar sedan jag drack alkohol senast! Inte en enda morgon har jag vaknat med dålig smak i munnen, lätt huvudvärk och en seg känsla i kroppen! Jag har kunnat svara ja på frågan om skjutsar. Jippiii mig!!

Ja det har varit många tuffa stunder när man var liten. Jag försöker bearbeta det hela tiden. Det är inte lätt jag har stängt in det så länge så man har blivit som en mussla för att skydda sig. Det har gjort mig lite känslomässigt skadad. Men jag jobbar på att öppna upp för min sons skull. Alkohol hjälper mig bara att stänga om ännu mer och det vill jag inte. Jag kämpar på med mitt alkoholproblem de är de bästa jag kan göra. Det låter som du också är på rätt väg jättebra jobbat ??. Tack för du komenterade alltid skönt med fler som vet vad det innebär. Ha en fin dag

Jösses vad jag känner igen mig i detta inlägg! Alla förståsigpåare som tycker att jag är så klok och sån enorm förmåga till självreflektion!
Men sen då, när beslutsamhet blir totalt bortblåst-då är man som bortblåst!
Även det du skriver om att inte göra andra besvikna känner jag igen; det är en känsla jag alltmer börjat iaktta. Gör du det?