Senaste kommentarerna i forumet

Sitter o läser i lite trådar och då kommer en del tankar tillbaka. Tankar som jag hade för ganska exakt 5 år sedan när jag började förstå att alkohol var ett problem för mig. Eller rättare sagt, jag trodde att andra hade ett problem med att jag drack. Själv såg jag ännu inte mig själv i deras problemställning.

Men jag köpte liksom att jag kanske borde dra ner på intaget, inte minst för att slippa tjatet. Inser nu att jag var så sjuk att jag trodde jag var frisk. Jag trodde fortfarande att jag hade ett val när jag steg upp på morgonen. Det var först när jag höll upp med alkoholen en tid som jag fattade att jag var fast. Inlåst. Utan möjlighet att styra själv. För efter en nykter tid var hjärnan totalt fokuserad på alkohol. Och om jag ”tog ett glas”, givetvis i smyg, var tiden till nästa glas bara en tom transportsträcka. Så även om jag höll mig nykter kretsade mitt liv kring alkohol mer än någonsin. Det är fullständigt outhärdligt och dessutom meningslöst. Jag var dömd att dricka igen.

Det som jag idag kan le åt (åt mig själv) är att jag hela tiden trodde att jag kunde välja. Jag satt på AA möten och tänkte ”antingen blir jag som dom och får det dom verkar ha, eller så kör jag min egen väg, löser det på mitt sätt”. Vad jag inte förstod var att jag inte bara skulle ”få” ett nytt nyktert liv bara jag ”valde” det (och jag var inte ens säker på om jag ville välja det spåret). Jag inser idag att jag inte kunde få sinnesro och nykterhet som ett pris i ett Kelloggs-paket, utan först skulle jag få gå en rejäl holmgång och där alkoholen nästan höll på att släcka ljuset för mig..

Jag har förstått att det är ganska få som får nåden att uppleva det fantastiska i att vinna över alkoholen och göra en livsstilsförändring. Men det går om man verkligen förstår vad man har att göra med. Jag tillhör den typen av alkoholister som måste avstå från alkohol helt. Jag kan inte trigga belöningssystemet med ett par glas vin då och då. Och när jag till slut gav upp tanken på att reglera mängden, dricka svagare sorter, senare på kvällen mm, blev allt så mycket enklare. Det var då min resa började. Så länge jag drack, även mindre mängder, fanns ju suget efter mer kvar och det slutade alltid illa.

Jag tror tyvärr, att om man har en tendens att verka gilla ruset mer än andra, så ser resan ganska lika ut för oss alla. Vissa går det snabbare för, andra kan hålla nere intaget under längre tid. Men resan slutar i ett beroende som tar ifrån oss våra valmöjligheter, våra egna tankar, våra liv. När sen alkoholen styr mina val av vänner, matställen, prioriteringar, sysselsättningar och framför allt mitt humör, då är jag fast. Samtidigt som jag inte har en aning om att jag är fast. Jag skyller allt på andra, min partner, chef, syskon, förälder, vänner, övervikt, ekonomi, stress, vädret, politiker. Alla är ju emot mig och min hjärna talar om för mig att jag behöver slappna av, jag behöver en belöning, jag behöver en tröst..

Sen fortsätter resan och nästa hållplats är isolering och ökat intag. Man dricker alkohol som medicin. För att orka och för att sova. Hit kom jag. Men det finns två stopp till. Nästa hållplats är den när alkoholen slutar verka. Det är det jävligaste en alkoholist kan uppleva. Nu fungerar inte alkoholen längre och samtidigt som man måste dricka för att inte dö av abstinensen så är ruset noll och all ångesten kvar. Här har man bara två val. Gå av bussen eller åka med till slutstationen. Och alltför många sitter kvar på bussen hela resan..

Så, till dig som fortfarande har ett val, gå av bussen. Jag kan inte förklara hur underbart ditt liv kommer att bli, du måste uppleva det själv (därav länken ovan).

Kämpa på där ute.
Kram

Tack Livet 16, Börja om och BElisbeth!

Jag har förstått att snedsteg kommer, och att man får acceptera dom. Och ta nya tag. Jag tror också att det är viktigt att man inte drunknar i eget självförakt. Då är det lätt att trösta sig med fel saker.
Vi ses i morrn!
Kram!

Du är fantastiskt duktig. En dag i taget. Jag jobbar på jag med. Även fast jag är splitter ny här i forumet. Läst hela din tråd och du är så fantastiskt stark. All cred till dig!
Kram!

I mitt fall har det varit...något en inte pratar om. Faktum är att jag försökt någon gång men nånstans vill de inte, barnen. Iofs förståeligt. Iofs. Men lite mycket att gömma på. Skilsmässan blev dålig också. Hade gärna sett att vi lyckats med den ändå. Men. Icke. Så barnen, de nu mycket vuxna människorna fick sitta emellan där med. Inte för att ex och jag pratade skit om varandra, åtminstone det. Men iskyla och ingen kommunikation.
Idag drack jag med början 18.30. Fanns skäl jag väl mest diktat upp. Får se om jag kommer upp imorgon. - Tack ni dom läser och kommenterar! Viktigt för mig

Du träffade mitt i prick där med resan. Och jag har redan tänkt på det och kommer hålla mig spik nykter. För henne spelar just det där glaset i handen en stor roll, även om det bara blir ett glas. Det väcker minnen, känslor, avsky etc etc. Så det kommer bli så. Till skillnad från dig så kör jag inte en vecka i sträck, men kan mycket väl kröka i två dagar under helgen. Och mår då skit, eftersom jag känner min dotters ögon i nacken. Mitt dåliga samvete är enormt. Men för hennes skull kan jag gå igenom berg tror jag. Och nånstans måste jag börja. Det här forumet har hjälpt mig idag.

Jag hade tänkt prata med terapeuten och försöka komma åt problemet istället för symptomet (alkoholen, självmedicineringen). Men det funkar nog inte så. När jag läser här i forumet så inser jag att en klar hjärna hjälper mig bättre än en luddig hjärna. Jag har ett fredagsbeteende, koppla av i soffan efter arbetsveckan och klämma några glas (läs: två flaskor) vin. Vaknar på lördagen, på lördag e.m är jag i farten igen. Blir bakis på söndagen, kurerar mig och skittrött när arbetsveckan ska börja. Vilken cirkus :(. Jag har inte så många vänner där jag bor, bor inte längre i min hemstad. Och barnen har flyttat hemifrån. Delvis ensamheten som gör att jag tar sällskap av vinet. Men det är något jag får klura ut. Under tiden: En dag i taget.
Tack för pepp! Och kloka råd :)

du är den som verkligen får kämpa otroligt mycket för din nykterhet härinne, och det är så starkt gjort av dig att vart utan så länge.
Du kämpar ju verkligen med näbbar och klor. Ibland när du skriver kan man nästan ta på din panikkänsla känns det som. Håll i nu. Ta antabusen så slipper du ens fundera på om du kan eller inte.

Lustigt precis så säger min A-psykolog att jag ska tänka:
Alla/Ni kan. Inte jag. Sad case an tough shit men så är det.

Och jag vill bara påminna om att vinet är ingen bra vän.

Väldigt bra att du tar itu med det! Kämpa på där hemma, jag tror det kommer bli jättesvårt om din partner inte stödjer dig, eller t o m uppskattar när du är onykter. Jag vet att jag har varit en sån, enabler. Det är sjukt negativt och något jag skäms för, men det går inte förändra historien. En bra partner hjälper sin respektive hantera alkohol (eller andra substanser) på ett fungerande sätt... Jag har fått "stöd" på ett sätt hemifrån så till vida att jag fick ett tvärt nej för några år sedan: antingen slutar jag dricka helt eller så är det slut. Det hjälpte inte. Det har gjort att jag smygdruckit och passat på när vi varit ifrån varandra. Otroligt negativt.

Styrka och kram själv! <3

om man kan dricka måttligt eller inte. Jag kan det inte med många andra, tar vi det första glaset leder det till flera glas som leder till ett gäng dagar i en rad. För oss handlar det om att aldrig ta det första glaset. Och det är en sorg men enda sättet för oss att inte dö i förtid.

Jag har också en dotter som jag har fått bygga upp tilliten till. Hon bor dock halvtid och mina fylleslag har vart mestadels när hon inte har vart här. Men dom fattar ändå. Dom märker ändå. Jag är periodare och har inget sug alls i 3-4 veckor sen kan det slå till hårt. Och då dricker jag i 7-8 dygn konstant.

Om du kan eller inte, jag vet inte. Det är ju som att kuta på ett minfält.

Men ska du åka på resa med din dotter så vore det kanske en bra ide att hålla sig nykter då, eller inte dricka alls om det skapar oro i henne när hon ser dig dricka. Kanske den veckan är början på något bra? Varför inte se det som en nykter vecka med dottern där nya upplevelser kommer, kanske ny tillit kan skapas? Gör nått fint av den veckan. Och inkluderar inte det alkohol så slipper du ju iaf sabba det för din dotter. Det kan ju vara så att det väcker avsky när hon bara ser ett glas i din hand?

Kanske din dotter är orolig och det visar hon genom ilska.
Jag vet att det värsta dom vet, våra barn, är när vi ljuger om det.
Min dotter säger drick ihjäl dig, om du vill välja det, men LJUG inte för mig.
Det gör ont, att vi som har fött dom, vi går bakom deras ryggar.
Många unga skriver i anhörige forumet. Att dom är oroliga. Att dom får ta hand om sina föräldrar.

Våra barn ska inte behöva ha den oron. Det är inte schysst.
Men det är vi som skadar dom vi älskar mest....

Kram

MM

Bra gjort att du tagit dig hit för att få stöd och läsa om andras erfarenheter. Det är ett steg i rätt riktning! Jag tycker det låter på dig som att du kommit till insikt och faktiskt vill förändra. Har du provat vara utan alkohol helt i någon månad? Det kan vara ett första steg för att bryta dåliga mönster. Kämpa på och skriv gärna hur det går för dig! Kram

Tack för tipset. Ska genast gå in och kolla den :)

Jag har suttit här hela eftermiddagen och kvällen och läst och läst och läst. Inser att vi har våra alkoholhistorier allihop. Med olika svårigheter. Jag vet att min dotter inte kommer lita på mig på länge, jag har heller inte talat om mitt beslut. Hon får upptäcka det själv. Men jag gör detta också för min egen skull. Jag hoppas få utskrivet nån medicin som tar bort suget från alkoholen. Den finns inte där jämt, suget alltså. Svårigheten är att NÄR jag dricker är det svårt att sätta stopp. Jag vill bara ha mer. Därför kan jag ibland känna skräck över sociala sammanhang: Kommer jag klara att dricka måttligt? Ibland fixar jag det, ibland fixar jag det inte. Suck :(....

Känner så igen mig i att lättanden är enorm när man inser att man har skött sig. Sitter och småskrattar här framför datorn, nykter! Nu tar vi en dag o taget, kanske en timme i taget.

Vad skönt att höra att jag inte är ensam. Låter som en bra idé. Var inne på youtube och sökte på "alkolism" och då kom bloggaren Therese Lindgren upp, där hon berättar om sin alkoholism. Rekommenderas!

för att du tar dej tid, för lite ensam känner man sig. Konstigt nog mer nu som nykter.... "alla" andra kan, inte jag....

Kram

DEN känslan känner jag igen, vinärgott. En kompis i ensamheten. Nån att hålla i handen. Men det där glaset blir en flaska. Det vet ju både du och jag. Och som du säger, den sabbar så mycket. Håll mig i handen så går vi vidare mot ett nyktert liv. Belöningen ligger inte i vinglaset, den ligger i att varje morgon vakna fräsch, och lite vackrare för varje dag. Minns de svullna ögonen och tröttheten och ångesten. Den tänker jag hålla i minnet.
Kram!

Jag har följt din kamp under hösten och tycker att du varit stark och gjort stora positiva framsteg.

Jovisst känner man saknad efter flykten in i glaskupan, att få komma undan ett tag, gå in i dimman. Men med det följer all hemsk ångest och skamkänslor. Sedan är man tillbaka på ruta ett igen. Ännu mer söndertrasad i psyke, med ännu mer skador på de inre organen etc.

Nej, fortsätt att kämpa för nykterheten Lena72, nu när du kommit så här långt. Jag kan lova dig att man mår bättre och bättre, och sugen blir färre, ju längre man varit nykter.

Nu är du på väg att komma bort från "tratten med såpade väggar" som du själv skrev i en annan tråd för ett tag sedan. Undvik den tratten, sträck inte ut handen efter det första glaset. Du kan klara det här Lena72.

Julkramar

Min plan är, eller har väl varit, att dricka måttligt. Eller, måttligt är kanske inte rätt ord, men: jag är inte så intresserad av ett par glas till middagen ibland, jag har tänkt att jag kan ta en drängfylla, men det ska vara länge mellan dem. Men samtidigt: jag har en växande känsla att åtminstone under en rejält längre tid, så är inte det ett fungerande alternativ. Så vi får se.

Men sen vill jag faktiskt prata med någon om hur jag mår även oavsett alkoholen. Visst, den har varit en central del av typ hela mitt vuxna liv, men även i perioder där jag varit väldigt återhållsam under längre tid så har jag haft väldigt svårt att närma mig mina egna känslor och vara ärlig med mina behov och så. Vilket gör att jag tror att jag har utvecklat en depression med tiden. Jag är inte så intresserad av att bara få några tabletter som ska göra mig gladare utan vill gärna ha en personlig kontakt, återkommande, också.

Akut nu är det ju så att det blivit alldeles för mycket alkohol på senaste tiden och jag tror inte jag kan hantera mitt allmänna mående om det inte blir ett slut på det, så det är ju också en aspekt.

Sen vill det sig så "illa" att jag har bra möjligheter på jobbet just nu, pga saker jag gjort tidigare, men jag behöver producera en del konkret output inom kort för att kunna ta tillvara på den här chansen som öppnat upp sig för mig, och som är något jag strävat mot professionellt senaste typ 5-6 åren i alla fall. Tyvärr har jag inget go att producera något vettigt just nu, vilket stressar mig väldigt mycket.

Den där är inte bra. När man drar sig undan och dricker ensam. No good. Men du ser ju själv att ditt drickande är destruktivt och då är det dags att tänka om innan man förlorar allt. Bra att du har tagit hjälp :)

Det går hur bra som helst men jag hade inte väntat mig något annat. De tankar som flyger i mitt huvud är långt fram och det är nästa helg och även ett par månader framåt för det är då utmaningen är störst hos mig för då börjar tankarna snurra och säga: - Det här går ju bra så varför inte ta en flaska vin. Det är just dessa stunder som jag ska kämpa emot. Jag vill verkligen sluta dricka och fick en extra kick idag som stärker mitt sätt att ha ett mål och det är att George Michael gick bort vid 53 års ålder. Jag har inte många år kvar tills dess och jag vill då vara en nykterist och stark person som har lagt av med allt skit.

Idag har bara tankarna gått till att kämpa mot tiden som kommer.

så bra imorgon. Och som jag skrev tidigare. Var så ärlig du kan även om det är skitjobbigt men dom är vana vid detta. Vad är din egen plan i detta? Dricka måttligt eller bli helt nykter? Vad är din fundering?

Många vet nog att jag gärna blitt för full på fester, aldrig varit hotfull eller våldsam - det är inte min grej, men allmänt jobbig, för på på damerna, kräkts och varit konstig och helt enkelt en sån du helt enkelt helst slipper på partyt. Men jag försökte sluta dricka för några år sedan. Det innebar att jag sen dess mest druckit för mig själv. Vilket gjort det sämre på alla plan. Men samtidigt hade det blivit helt fel att hänga i de sammanhang jag brukat hänga i, för där söps det väldigt ofta, egentligen oavsett övrig aktivitet - och jag hade ju SAGT att jag slutat dricka för en längre tid. Senare har jag berättat för några, inte nödvändigtvis de allra närmaste, men några i alla fall, hur det är nu. Det har känts bra och skönt att prata om det och inte behöva hålla det för mig själv, men samtidigt har nog dessa några varit utvalda för att de inte direkt är sådana som hjälpt mig att inte dricka, så att säga... Summan är väl att jag har insett mer och mer att jag måste vara ärligare med hur det är, mot alla. Det är inte så jättemånga nära vänner kvar, just nu, men de finns ju i periferin och går såklart ta upp kontakten med igen...

Den visade ju den nakna sanningen, den äldre mannen i slutet som var fysiskt beroende av alkohol. Delirium. Otäckt. Den var otroligt bra så se den om du kan.....

Ja jag blir mer och mer irriterad över att alkoholen styr så förbannat. Kan lätt säga att ca 80% av mina vänner har problem med alkoholen men inte inser det. Man blir fundersam. Man kan liksom inte göra något utan alkohol med i bilden. Ska vi ta en fika? Nej men vi kan väl ta en bira istället. Ja man blir bortvald av vissa. Men då får det väl vara så då. Jag har inga problem med att berätta för mina nära vänner. Dom är säkert bara glada att dom slipper ta hand om mig.

Eller, det verkar vara en intressant dokumentär, jag har inte HBO Nordic och har sedan länge använt min gratismånad. Men jag brukar teckna ett abb några månader när Game of Thrones börjar om, så jag ska skriva upp den så jag kommer ihåg den till då.

Som många andra skriver uppskattar jag också hur du skriver Monday. Direkt, osminkat, och från hjärtat. Det är bra. Och det här du börjar den här tråden med, att mycket kretsar kring alkohol, det har verkligen varit sant i mitt liv med. Och även att saker som egentligen inte borde vara förknippade med alkohol kan bli det. Jag har exempelvis spelat mycket musik i mitt liv. Med ett band jag spelade med i många år bestämde vi oss vi några briljant tillfälle för att aldrig tacka ja till ett gig om det var på ställen där man behövde vara nykter. Alltså, ni hör ju... När jag för ett par år sedan gjorde ett halvseriöst försök att sluta dricka blev det skitkonstigt. Hur gigar man nykter? Dessutom, det är helt obekvämt och inte så nice att giga nykter om de andra är packade. Sådant gör det verkligen inte lättare att bryta med alkoholen.

Jag är också sprillans ny här. Och också klarat mig hyfsat :). Men har gjort bort mig, skrivit fylle-sms som jag läst dagen efter med stor ruelse. Jag kommer följa din tråd. Det här blir den första dagen i vårt nya liv LoffeLoffe. Det är främst mina barn som fått lida då de inte haft en pappa att lita på. Men jag har skött mina jobb, men druckit för mycket hemma. Och mina barn har hatat det. De är utflyttade och vuxna idag. Men märker de att jag är påverkad blir de skitförbannade. Och dömande. Jag har nu tagit beslutet att EN DAG I TAGET vara helt nykter. Jag har aldrig druckit varje dag ständigt. Men ofta nog. Och det blir ett problem om mina barn känner sig svikna av mig. Så nu är det dags. Jag är inne på fjärde dagen helt nykter. Om nån vecka har jag mitt livs första besök hos terapeut. Jag hoppas vi kan gå den här vägen tillsammans mot ett hyfsat nyktert liv.
Kram!