Senaste kommentarerna i forumet

Vilken historia beccabus, du är verkligen stark som berättar och tog dig ur det.
Starkt att också hoppa över vinet, det är verkligen ett tillfälle att åka dit annat med alkohol.
Jag tror också att det gäller att ta en dag i taget och starkt överväga alla beslut som leder till alkoholintag. Jag ska också försöka vara utan alkohol denna helgen, kommer inte bli lätt men ja tänker ju längre man är utan desto piggare blir man och då är de lättare att säga nej?
Jag hoppas det iaf :)
Jag hade också en period när jag glömde massa, gick på fel tåg etc... detta visade sig ist vara en stor järnbrist som gjorde att ja fick för lite syre i blodet. Nu boostar jag upp det men jag trodde att höll på att bli knäpp.
Kämpa på!

Mår inte så bra men mkt pga andra saker tror jag. Fått milda ångestdämpande... hjälper! Imorgon börjar dag 4.

Jag förstår precis vad du menar. Det är sjukt mkt krav på ens axlar, men de beror nog lite på hur man ser de också, kanske kan man skaka av sig lite? Man vill ju gärna vara med och va en kul person att hänga med och dricka vin, och vips så har man lyckats häva i sig 3 glas för man känner en viss osäkerhet vad alla ska tycka om en etc. och vinet gör en mer avslappnad.
En helg utan vin skulle minst sagt kännas avskalad. Har du haft uppehåll någon gång från alkohol, eller försökt sluta dricka?
Jag ska försöka vara utan vinet denna helgen för första ggn på måååånga år, ser inte fram emot det men hoppas att jag kan känna mig tillräckligt stark att stå emot!

Känner mig ledsen, en jättestor ledsnad som absolut hör ihop med att jag drack igår. Är rädd över mitt eget beteende, tycker jag ser sliten o trött ut, jagad o liksom ständigt plågad. Och jag är ju det. Mitt alkoholbeteende måste ju upphöra! Jag får yrkesmässigt ofta höra att jag är klok, en vägledande, handledande o förnuftig person. Får ofta de svårare uppdragen då man har tilltro till min förmåga. Men mitt inre skriker något annat. Känner mig rädd o liten inför min motståndare alkoholen. Tänker på kapitulation igen, måste tillbaka till det ordet och tillståndet. Att erkänna att alkoholen är starkare än vad jag själv är. Att jag behöver stöd att bryta samtidigt som jag vet att det hänger på mig själv. Ingen kan ju göra detta åt mig. Det är jag själv o bara jag som måste bryta, som inte ska ta det där första glaset eftersom kontrollen inte finns.
Ledsen känner jag mig. Och rädd. Jag har allt att vinna på att sluta dricka, intellektuellt vet jag det. Jag har allt att förlora och håller på att förstöra allt om jag fortsätter dricka. Valet är uppenbart enkelt. Men varför är det då så svårt? Den invanda inlärda inprogrammerade förbannade beteendet. Den snabba fixen - en klunk och oron, ångesten, tvivlet skingras med ens...sitter på pendeln hem, kan ju inte direkt börja grina nu men det är exakt vad jag har lust att göra. Förbannar mig själv som hamnat i detta läge. Förbannar alkoholen, att den alls finns! Förbannar min svaghet.
Längtar bara till en sak - samtal hos alkoholterapeuten imorgon. Tacksam att jag ändå beslutade mig förra veckan att söka hjälp. Ett klokt beslut mitt i allt.

Bra jobbat! Kram och kämpa på ❤️

Tack! Känns bra ????

Så väl jag känner min gubbe. Visste redan innan han kom hem att han skulle till bolaget, ja redan innan han ringde och frågade om vi behövde handla hem något. Därför avslutade jag samtalet snabbt men glatt - så han inte skulle hinna fråga . Så kommer han hem, med varsin öl. Tackade nej. Ska jag paja hela min nykterhet pga EN öl. Nej tack!!! Blir så trött och besviken. Men stolt över mig själv att jag håller i. Åtta dagar! Kram

Skönt att du kom dig loss från den relationen. Det låter som allt annat än kärlek.
Snyggt också hur du hanterade gårdagen. Du växer ju för var dag i dina val nu :)

Räknar inte mitt återfall på mässan. Jag räknar från 23 augusti.
So far, helt OK. Ingen eufori, igen vråldepp. Lite tristare, oerhört mycket skönare. Längatr efter att dricka. Men går på AA och äter antabus.

att NU får det fan i mig vara slut, så finns inget hopp. Antabus gick att lura, Naproxen likaså. Enbart därför att lusten att dricka och vara "normal" är starkare än viljan att må bra. Vissa kan sluta supa enbart med hjälp av AA och behöver ingen medicin medans andra med all hjälp i världen inkl medicin bara tänker på hur de ska kunna lura alla till att kunna dricka iaf. Vem är du? Jag vet.

Din situation med honom var tuff, han är inte värd dig och skönt att du kommit ur det.
Skönt att du har arbetskamrater som stöttade dig och hjälpte dig i den svåra situationen.
Du är verkligen kanonduktig som kunde gå hem utan att ha druckit. Din jobb situation gör verkligen
inte det lätt för dig. Alltid ha alkohol i räckhåll, måste vara fruktansvärt tufft.
Skönt att du har din psykolog att gå till, hoppas du tar upp kontakten igen och får det stödet.
Kram och var stolt över dig, du fixade det!

Vilka skillnader känner du i kropp och själ nu?

Hur har du det, tänker på dig!

4 veckor är kanonbra, du är duktig och stark.
Som du säger en dag i taget och snart har en månad till gått.
Kram och ha en bra dag!

Så sant att vi ska göra nått vettigt av tiden, att ta vara på sina egna förutsättningar i kampen mot A.
Vara rädda om oss och ta hand om oss.
Ha en skön dag.

Blev tung, nu var det inte hunden som höll mig vaken, utan jag själv. Somnade vid 3 tiden, efter att vridit mig runt och det bara gick inte att sova.
Tankarna snurrar och självklart för att jag inte hade a kroppen, en kropp som är van att somna i dimma, som måste sova utan den, har svårt att slappna av. Jag klarade gårdagen och natten utan A så skönt fast det var jobbigt. Jag ska ha en till vit dag, det har jag beslutat. Men jag är ödmjuk, känner att jag ska inte skriva att jag absolut inte ska, för jag vet att tar A över och jag inte är beredd så är jag där igen. På dagarna blir jag inte sugen utan det är kvällarna då mannen gått och lagt sig som är svårast och jag är skör, det är då jag måste ha en strategi för att inte dricka. En ny dag och nya möjligheter har vi framför oss.
En dag i taget.

55 dagar, det låter både mycket och lite. Jag brukar ofta ha så dåligt tålamod och inte orka hålla på med grejer för att de tar sån tid, men tiden passerar ju ändå så varför inte passa på och göra något vettigt under tiden?! Tror detta kommer bli bra, jag har alla förutsättningar för det. Ha en härlig dag allihopa! :)

Jag känner att vi måste vara mer ödmjuk både åt oss själva och vår sjukdom. Vi är nog besegrade av A-djävulen och behöver ta hjälp utifrån och vara snälla mot oss. Skapar vi skuld och skam så gör det nog att vi inte bryter mönstret utan vi fortsätter i samma bana för att döva känslor.
Var snäll mot dig och vad skönt att du ska till alkoholterapeuten där du kan få hjälpen och lika be mannen ta bort all sprit från hemmet. Det är nog det enda raka.
Jag klarade mig i går, men är helt medveten om att det kan brytas när som helst då A-djävulen tar över mig.
Ha en bra dag och jag tänker på dig.
kram

Spekulerar bara nu, men tror du att det måste bottna i dåligt självförtroende? Jag har tänkt mycket på detta och för mig bottnar det nog i höga krav och dålig självkänsla.
Jag jobbar mycket, har alltid höga krav på mig själv i jobbet och dessutom vill jag vara härlig att umgås med och verkligen njuuuta av de lugna stunderna. Då blir det så där. Press att ha kul blir till hets att dricka mer, press att ha mysiga stunder blir direkt till vin och choklad, vin och film, vin och badkar, vin och matlagning. Det hör liksom till numera och allt utan vin blir fattigt.

Kanske blev väldigt osammanhängande detta. Spånar iväg här på morgonen.

slog över inatt på 4 veckor.
4 veckor utan alkohol.

En milstolpe är avklarad
och jag tar sikte på nästa.

4 veckor till men en dag i taget.
Känner mig otroligt stark just nu
och hoppas att denna känsla
stannar....

En dag till och jag ska göra så gott jag kan...

Kramar till alla fina kämpar!

Fantastiskt duktigt av dig, fortsätt så!

Det var det svar min far alltid gav på frågan "hur är läget?". Han började närma sig fyrtio när jag dök upp, på den tiden var det en synnerligen hög ålder för en småbarnspappa, många av hans vänner började ana barnbarn vid horisonten. Det fanns både för- och nackdelar med att ha en far som började komma till åren. Mina föräldrar hade gått igenom en hel del för att över huvud taget kunna få barn och efter ett missfall hade dom nog så smått börjat ge upp hoppet. Så dök jag upp och blev genast oerhört bortskämd. En fattig uppväxt gjorde att dom kanske inte skämde bort mig rent materiellt, dom kunde aldrig riktigt frigöra sig från känslan av att allt dom hade var till låns och kunde försvinna när som helst.

Men i övrigt hade jag det oerhört bra. Jag deltog i alla beslut som rörde familjen; vart vi skulle åka på semester, vilken färg den nya bilen skulle ha osv. Samtidigt visste jag ju att utnyttja situationen till min fördel, jag behövde bara hävda att jag blev åksjuk av att sitta i baksätet så förpassades min mor dit bak och jag kunde stolt sitta i framsätet, bredvid min far. Typiskt för en patriarkalisk familj på den tiden egentligen, männen var viktigast, oavsett ålder, kvinnan var hushållerska och hade att serva männen så att de kunde göra sin grej utan att behöva tänka på allt runt omkring. Så jag växte upp med en känsla av att världen roterade runt mig, att mina behov var viktigast av allt, att jag var ofelbar.

Verkligheten kom väl ikapp så småningom, men då var min känsla av överlägsenhet så befäst att jag inte förstod varför jag skulle behöva gå någon till mötes, jag hade ju alltid rätt. Så, besviken stannade jag kvar i min egentillverkade bubbla av självrättfärdighet och blev så småningom lite av en enstöring. Med åren har en större självinsikt växt fram och jag har gjort en del försök att närma mig världen, men alla dessa år av självtillräcklighet har satt sina spår. Jag trivs rätt bra på egen hand, samtidigt har alla de krämpor som börjat dyka upp med stigande ålder gjort att det hade nog varit trevligt att ha någon att gnälla ihop med. Så nu när jag tycker att jag, med ålderns rätt, har börjat förstå mig själv och trivas med det liv jag har valt, har min kropp börjat förfalla och vill tvinga mig ut ur den bubbla som jag äntligen börjat lära mig leva i. Jämna plågor, som sagt.

Ha en skön dag!

Tack att du finns här, tänker på dig o känner att det är en tröst att vi nu är fler som kämpar samma kamp. Kram

Varför är det så svårt? Jag vet ju den rätta vägen så varför går jag då åt andra hållet?
Skäms idag igen. Det verkar som om detta är en varannandagsvals. Ikväll ska jag göra mig upptagen, det var jag inte igårkväll. Igårkväll var ångesten på besök. Fann en gömd flaska o drack direkt ur. Inte en sekunds reflektion om att avstå. Värmen i bröstet o ångesten släppte taget med ens. Funderar på om jag är lat? Om jag av bekvämlighet väljer snabbaste vägen undan allt jobbigt jag inte vill ta i. När blev jag sån?
Imorgon ska jag till alkoholterapeuten igen o det ser jag så fram emot! Kommer erkänna alla tillfällen jag druckit sedan förra tisdagen, ingen stolt lista men jag behöver höra mig själv berätta detta ärligt för någon. Det var ju inte så att jag upphörde med mitt beteende med ens, inte alls. Mitt sug försvann inte när jag erkände mitt beroende. Alkoholen är starkare än vad jag själv är.
Det jag gjort denna första vecka är att definitivt ha druckit mindre, mycket mycket mindre mot veckan innan. Att jag måste ha det a-fritt hemma är nästa insikt. Men jag har knappast träffat min man denna vecka o har inte bett honom ta bort det vi har hemma. Lite för att en röst i mig vill ha nödutgången kvar...den där jävla destruktiva rösten som förstör allt. "Det är ju så skönt, tar du bara lite så märker dom ändå inget, du ska ju snart sluta, passa på att ta en liten klunk nu, då släpper smärtan i bröstet det vet du ju"...
FAN!! Blir argare o argare ju mer jag skriver. Nej alkoholen måste ut ur huset o till Systemet går jag inte mer, tycker man tittar på mig när jag är där, det är alktid samma personal o de känner igen mig vilket känns gräsligt. Skam skuld självklander självförakt uppgivenhet. Fan vad arg jag är på mig själv, jag håller verkligen på att förstöra allt, och då menar jag verkligen allt...

Idag var en riktigt tuff dag.

Jag vet inte om jag nämnt tidigare att jag jobbar på restaurang. Och att jag har ett ex som misshandlat mig både psykiskt och fysiskt.

Mitt under service kommer han in och ska äta middag. Jag började skaka och kände hur gråten la sig precis innanför ögonlocken. Jag ropade på en av mina kollegor som lugnade mig lite och gick raka vägen till min chef och bad henne sätta honom så långt bort från mig som möjligt. Det spred sig rätt snabbt bland servisen att han var där och hur han betett sig mot mig. Hela min kropp suktade efter något att lugna nerverna med. Jag hamnade såklart helt ur balans och gick med mat till fel bord och glömde flera gånger om vad jag höll på med för stunden. Men jag gjorde mitt bästa för att fokusera på annat. Det är jag glad för. Män som han (eller killar?) förtjänar inte att få ett uns av uppmärksamhet av mig. Han vill provocera fram en reaktion och det är det sista jag borde ge honom. Så dels är jag glad för hur jag reagerade på restaurangen och dels för hur jag reagerade för mig. Det hade varit lätt att dricka sig full och försöka glömma, men icke. Jag gick raka vägen hem. Framsteg!

Under nästan ett och ett halvt år levde jag med misshandeln. Den psykiska misshandeln var nog värst för mig. Jag var fet, en slampa och ovärdig honom. Han fick mig att tro att mina vänner utnyttjade mig, att min familj hatade mig och att alla runt omkring mig missförstod mig. Han knuffade mig ur sängen, spottade på mig och fick mig till och med så rädd att jag sov i min egen dusch. Jag låste in mig på toaletten.
Jag varken ville eller vill nu se mig som ett offer men jag kunde inte ta mig ur det. Han var ju "så snäll egentligen".