Senaste kommentarerna i forumet

Jag träffade dom på det amerikanska behandlingshem där jag tillbringade en tid för tjugo år sedan. Dom var väl i 25-årsåldern och hade åkt fast för att ha sålt droger för att underhålla sitt eget missbruk. På den tiden trodde det amerikanska rättsväsendet fortfarande att man kunde få positiva resultat av att tvinga missbrukare till vård, så Bill & Bull fick välja mellan fängelse och vård. Självklart valde dom det alternativ som innebar ett stort mått av frihet, inga vakter och inga murar. Så hamnade dom på behandlingshemmet och träffade Pelle.

Pelle var en ung kille, kanske nitton år gammal, snäll och trevlig men lättledd och inte alltför intelligent. Han hade väl inte haft en alltför besvärlig uppväxt, åtminstone inte med sydstatsmått mätt. Han hade bara tyckt att skolan var så svår, hade haft svårt att hänga med även i det måttliga tempo som skolor i den amerikanska södern höll på den tiden. Så han hamnade i dåligt sällskap, började skolka och sitta på avlägsna platser och röka på i stället. Familjen upptäckte så småningom att allt inte stod rätt till och fick in honom på behandlingshemmet. Där träffade han Bill & Bull.

På ett behandlingshem som till största delen var fyllt med gamla alkisar var det inte lätt för tre unga män att passa in. Framförallt inte som alkisarna hade en tendens att se ner på drogmissbrukare, som om det på något sätt var finare att missbruka alkohol. Så de tre bildade en egen liten treenighet och höll sig för sig själva i mångt och mycket. Pelle passade inte riktigt in där heller, han var som lillgrabben som hängde i hasorna på sina större bröder, så ibland gick han ut i trädgården för sig själv och satt en stund. Där satt jag ofta också, och vi pratade en hel del. Jag gillade grabben, det var något troskyldigt och ärligt över honom som gjorde att jag trodde att han faktiskt skulle ha en chans. Om det inte hade varit för Bill & Bull.

Ett par, tre gånger i veckan åkte vi buss till ett AA-möte. Ofta var det uppemot hundra personer på de här mötena så det var stor trängsel i lokalen, många fick stå och lyssna i angränsande rum. Vid ett av de här tillfällena såg jag Bill (eller om det var Bull; de var svåra att skilja åt ibland) köpa något av en av de droghandlare som såg de här mötena som en utmärkt affärsmöjlighet. När vi kom tillbaka till behandlingshemmet funderade jag en hel del över vad jag skulle göra. Jag ville ju inte vara en tjallare, framförallt som konsekvenserna skulle bli allvarliga för Bill & Bull, men jag tyckte verkligen om Pelle och ville gärna att han skulle få en chans att få ordning på sitt liv. Så jag talade om vad jag sett för ledningen och de gjorde ett drogtest på Bill & Bull morgonen därpå som var positivt. Och så skeppades de omgående iväg till närmsta fängelse.

Kort därefter var jag färdig med min behandling och flyttade till ett halvvägshus. Pelle blev kvar och jag vet fortfarande inte vad som hände med honom. Kanske sitter han på en traktor på ett majsfält någonstans, kanske sitter han i ett gathörn och tigger ihop pengar till en fix, kanske är han död. Vad vet jag, tyvärr får jag nog sortera in honom i den överfulla del av mitt minne där jag förvarar människor jag träffat men aldrig fått veta hur dom har levt sina liv efter att vi skiljts åt.

Ha en bra dag allihop!

De flesta av oss åker dit igen någon gång och även flera ggr. Jag är här på forumen för tredje ggn och mitt fjärde nyktra valda tillstånd. För mig är det viktigt att ha i minne varför jag vill vara nykter och välja det varje dag. De gånger jag har "trillat dit igen är just när det gått ca 2 månader och jag inbillat mig att jag kan nog dricka, som andra.
Du klarade två månader, så nu klarar du ännu längre. Det är en sjukdom och återfall är en del i bilden. Jag har fått Naltrexon är läkaren på beroendemottagningen och de hjälper mot suget. Min vilja, samtal med kurator/KBT och Naltrexon tillsammans är en bra kombination, som jag kan rekomendera. Var inte rädd för att ta kontakt med beroendemottagningen (du kanske redan får stöd därifrån?), ring dem, be om hjälp. För mig är samtalen jätteviktiga och en stor del i mitt tillfrisknande.
Bra att du kom hit igen!

Då kan du säkert finna nåt för dig här. Välkommen

det är ju Söndag, tänkte inte på det
...man blir lite trög av ångest, ha, ha. Känns lite bättre nu, tittade i en konst bok med en konstnär jag älskar vilket muntrade upp mig. Och gosade lite med katten vilket alltid hjälper.

Skönt att vakna upp och inte känna dödsmaken i munnen. Åkte till en vän och fikade och när jag tog bilen behövde jag inte fundera på när senaste glaset var. Gick och tränade, och nu bakar jag. Jag längtar till i morgon, då ska jag riktigt känna efter hur det känns i kroppen och själen. Nu är det dags att ändra vanorna, för det har blivit för mycket de senaste veckorna. Trevlig söndag alla fina på forumet. Vi höres!!

Första kontakten med alkoholen fick jag i hemmet året då jag fyllde tretton. Det var strax efter nyår och jag låg i min
säng och läste ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg. Vi hade besök av farmor som disponerade mitt rum varför jag sov i
vardagsrummet. Eftersom det hade varit jul fanns det alkohol i huset. I skåpet under det nyinköpta kylskåpet stod en
flaska dessertvin. När det var tyst i huset smög jag upp och tog några klunkar ur flaskan.
Jag lade mig åter att läsa och ett värmande lugn spreds min kropp. En värma omslöt mig som jag aldrig upplevt förut. Det var som en varm filt av liv som kramade mig. Tiden tycktes stå stilla och tryggheten kändes absolut. Det luktade jul och kärleken omslöt mig. Jag hade funnit min mentala islandströja. Efter en stund vågade jag mig upp och tog en klunk till varefter jag lade mig ner och njöt. Det snurrade lite i huvudet men jag kände mig till
freds och jag tyckte mig känna Karl-Oskars närvaro från boken. Sedan somnade jag. Men minnet skulle följa mig genom livet. Dessa korta minuter av lycka gjorde ett outplånligt och ödesdigert intryck. Jag längtar dit. Till ensamheten , kärleken och flaskan med de magiska krafterna..
Kanske bidrar det till min ensliga fyllor nu nästan 60 år efteråt?
Med Spolarvätskan invid sängen och vidriga uppvaknanden med en ångest som ligger utanför allt förstånd?
Ikaros

Ja, det är väl lika bra att ta enligt ordination. Ironiskt är att jag trots öppna armar inför alkohol, alltid varit skeptisk till tablettintag. Hoppfullt att det värsta skulle gå över imorgon. Jobbigt dock med dåliga rutiner, flera gånger under eftermiddagen när jag gått förbi ett ställe i köket har alkoholnerven slagit till och väntat att jag som vanligt ska gå till handling... men lyckats slå ifrån mig.
Den här natten kanske blir avgörande..?

Stå emot!

Ångesten blir bara värre
Kämpa som den starka tjej du är :)

Dessuton Söndag och bolaget är STÄNGT!
Bra - då får vi ett par timmar att tänka efter och reflektera över vad som är viktigt i våra liv

Och kom ihåg vi sitter samma jävla båt och vi flyter ihop!

Kram

jag som inte skulle dricka i kväll. Jag skulle bjuda grannarna på mat, på lunch de kommer uppifrån Norrland trodde de skulle vara här till lunch, men ingen kom. Så dyker de upp vid 15 tiden och maten var klar, mannen åkte på hockey och jag blev ensam med dem. Jag hade inte tänkt att bjuda på vin, de hade med sig. Tror ni att jag kunde låta bli, näää som vanligt.
Hur ska jag kunna bli så stark så jag säger NEJ TACK! jag dricker vatten till maten!!
Så går de hem, jag har mitt sug, fan helvete, det gick inte i dag heller.

av nedstämdhet. Vill gråta men kan inte. Bra att jag bor ute i skogen och inte kan springa till bolaget. Det går säkert över tills imorgon. Nog bara lite höst ångest.

Hej
Ta sobrilen som den är ordinerad. Den hjälper dig och kan också bidra till att hålla ettt Delirium på avstånd. Sobril är den "mildaste" formen av benzoiazepiner och som verkar lugnande. Tveka in med detta som kan vara din räddning. I morgon börjar det värsta förmodligen gå över men börjar du hallucinera måste du till sjukhus. Som du kanske förstår har jag varit med om liknande erfarenheter själv. Lycka till
Ikaros

Kram

Jag kan rekommendera Camilla Kuylenstiernas bok AnsvarsFull
Om hennes liv som toppchef för Swedish Match och alkoholist.
Det finns också klipp med henne på nätet där hon pratar öppet om sin sjukdom.
(googla hennes namn, då man inte får lägga ut länkar här)
Och hur hon tar sig ur helvetet.

Väldigt väldigt bra bok som numera är min bibel då det är en bok som jag känna igen mig i.

Känner mig tacksam över att må rätt bra. Timma för timma och det blir bara bättre med kropp o själ. Lagat en god måltid som vi åt tillsammans under vardagsligt samtal. Det är ju så här det ska vara, enkelt och vanligt och gemensam närvaro. Har bestämt oss i familjen att ge varandra mer av närvaro. Blir lätt splittrat med obekväm arbetstid, sena kvällar för nån och tidigare morgnar för den andra och så flyr man in i sin lilla bubbla, kollar nätet o kollar film. Och då ges utrymme för mig att smygdricka när alla är upptagna på respektive håll och vi bara möts en kort stund på väg till frukost o badrum. Av olika anledning har vi haft delade sovrum ett tag men från och med ikväll kommer vi sova tillsammans igen maken o jag. Det blir bra, går ju inte för mig att dricka när han ligger bredvid. Så del för del rasar jag ner försvaren som gjort det möjligt att dricka som jag gjort. Te kommer bli vad vi ska dricka nu och tillsammans dessutom.

Skönt att höra att du har sovit bra och att denna dag blir vit. Känner exakt som du när det gäller "slitenheten" Vill INTE!

Tack Ikaros. Ja, jag är lite orolig för sobrilen också. Hur snabbt blir man beroende av Sobril? Det står att jag ska ta den tre gånger om dagen, men blir man inte helt utslagen då? Därför har jag börjat med en tabl. om dagen.Sen blir jag förvirrad över att husläkaren sade att Sobril inte påverkar levern, men att det i beskrivningen står att den gör det... Tog Campral förut men den orsakade bara illamående och kräkningar.
Och delirium låter otäckt. Blir man inlagd då? Nedsövd med dropp och så? Jag åker till akuten om jag känner oroväckande signaler växa. Under tiden försöker jag härda ut vidare här hemma.

Bra att du har Sobril. Var försiktig bara så att du inte tar för mycket. Jag har fått en fruktansvärd abstinens när jag missbrukade Sobril. Kolla dock alla tecken och var beredd att ta läkarvård. Delirium är inget att leka med om den kommer. Kämpa på.
Ikaros

Rekommenderar starkt att du tar kontakt med en terapeut eller nån annan med kunskap om sjukdomen alkoholism. Det är svårt att fixa de på egen hand. Prata med din man. Erkänn för dina barn. De kommer älska dej oavsett. För de vet att du dricker. Det går inte dölja hur mkt man än smyger. Ta hjälp av antabus ett period. Det är bättre att va lite grå en att hamna i alkoholens svarta helvete.
Investera i dej själv nu. Jag har varit nykter i 5 veckor. Vet inte när senast jag mådde så här bra.
Kram

Det är så skönt att känna stödet och att man blir sedd på den här sidan. Skamsen skriv så mycket du vill, det tänker jag göra också, det ger en känsla av gemensamhet och man får också perspektiv på sig själv. Får en massa insikter av att läsa om takar och känslor. Vinärgott vi tar en dag i taget och så stöttar vi varandra.

En dag i taget och går man inte på systembolaget i morgon, ja då kommer man inte att dricka.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst..."

Det gick bra att sova i natt. har ingen alkohol hemma så jag kan helt enkelt inte dricka, vilket känns som en lättnad. Jag tar en dag i taget. För så här kan ja inte ha det, även om det gått bra i perioder. Jag vill inte se ut som en sliten alkolistkärring, vilket jag kommer att göra om jag inte tar tag i detta.

Tack Gunda!
Känner igen mig i många trådar o det är en lättnad. Att inte vara den enda som gör så här. Man borde se sig som allergiker, en nötallergiker skulle sällan käka nötkakor. Vi som är sjuka på detta sätt, alkoholallergiker, borde avhålla oss från alkohol med samma självklarhet. Varför gör vi inte det? Min jämförelse är lite naiv o enkel, herregud jag vet! Det var ju i förrgår jag bara hällde i mig av min allergen trots all kunskap om följderna. Jag tänker idag mycket kring alkoholism som sjukdom och hur jag ska ta mig ut den. Misstänker ju att den är krononisk också.
Men jag börjar med en dag i taget så det inte blir mig övermäktigt. Hittills har kag tagit hand om min kropp genom en vettig frukost o själen har fått lite lättnad då jag tagit tag i något som jag länge skjutit upp.
Nu fortsätter jag dagen. Varnar för många inlägg från mig, har sånt behov att skriva av mig och formulera steg för denna resa bort från självdestruktiviteten och till ett liv som går att leva. Kram till dig som vill ha en kram här o nu!

För att kunna kasta barndomen över axeln och gå vidare i sitt eget liv, måste man nog jobba med det, det är nog jätte viktigt. För om vi fortsätter att skylla vårt beteende på de andra så kommer vi ingenstans och det är lätt att ge all skuld för ens drickande på dem.
Jag är ur en familj där det min pappa var periodare och det ställde verkligen till det och en mamma som var nykterist skör och vågade aldrig säga ifrån, sen om hon någon gång vågade yppa sig så blev han våldsam, jag kommer ihåg hur jag gömde knivar och hällde ur sprit i slasken.
Jag vet att tittade han på mig så skakade jag av rädsla, han har aldrig slagit mig, men mina syskon fick ta en hel del. Men jag var nog som mamma livrädd att det skulle drabba mig med slag och hemska ord, jag blev nog väldigt skör jag också.
Jag tror inte att min mamma älskade mig, hon hade nog ingen kärlek för någon mer än min lillasyster.
Min mamma har berättat att hon hade tankar på att ta sitt liv och samtidigt ta livet av min lillasyster då hon inte trodde att hon skulle få kärlek från någon, det jag kände då, var,,, ja ha och mig skulle hon lämna kvar, varför???? älskade hon inte mig, varför skulle inte jag få följa med henne också, jo därför att hon älskade inte mig. Detta har hon berättat för mig när jag var vuxen, det gav mycket skuld, sorg och skam att hon inte älskade mig.
Jag har jobbat med detta och har kunnat kasta det över axeln, så mitt drickande skyller jag inte på dem utan det är helt och hållet mitt eget fel.
Men det här beroendebeteende kommer därifrån, det är nog viktigt att ha i minnet.

Tack för råden om ev akut hjälp och medicinering. Har faktiskt fått sobril utskrivet men tog första tabletten först i går. Känner mig dåsig men det bättre än abstinens. Tror det hjälpte sömnen för den var bättre i natt. Vad som också gjorde gott var promenaden i lingonskogen och bastun på kvällen. Vill svettas ut alla sorters gifter, rensa ut. Kissa vitt någon gång, Under en tid blir det nog adjö till all sorts kött, inte bara a.
Nu gäller det att klara av dagen...