Senaste kommentarerna i forumet

När jag ifrågasätter saker eller vill prata om något "känsligt" drar hon sig inte för att hota med att ta livet av sig.

Än har den inte startat, men den är nog inte långt borta. Men i dag ska jag inte dricka, inte göra nått för att förhindra att abstinensen tar tag i mig.
I morgon ska mannen jobba och då kan jag ha abstinensen i fred och förhoppningsvis rida igenom den utan att han märker nått.
Detta att försöka dölja i alla lägen börjar bli fruktansvärt jobbigt, men jag har ju själv ställt mig i den här situationen och nu är det bara råjobb framför mig.
Jag ska klara denna dag, läsa här så mycket jag bara kan och få pepp från alla andra i samma situation.
Nu känns det som jag bara skriver och babblar på, har nog stort behov av att synas någonstans och höras, då jag inte kan synas och höras hemma här. Jo jag syns och hörs i alla andra situationer men inte i det som är det viktigaste just nu, att bli av med alkoholjävulen.
Men en dag i taget, så ska jag klara det!!!!

Det är lögnerna och hycklandet som är skadligt.
Min mamma lever i tron att jag haft den perfekta barndomen. Hon har dolt allt som inte passar henne att jag ska veta om henne och släkten, hycklat och blåljugit. Läst min dagbok, snokat i mina lådor, gömt brev som hon inte tyckte att jag "behövde läsa". Klassiska kommentare var "nuuu, var du ingen snäll flicka", "det trodde jag inte om dig", blandat med "silent treatment", mutor och hot. Men visst, jag fick det mesta jag pekade på. Hon pratar skit om mig med mina barn, hånar mig och påpekar att jag borde gå ner i vikt. Så fort jag vill göra något hon inte gillar så säger hon med ett snett leende "hur mycket ska du ha för att låta bli?". Hon har ALDRIG sagt att hon älskar mig. När jag berättar saker kan hon säga "haha, DET tror jag inte på!"
Och vem har dåligt samvete och ångest över vår relation? Jo, det har JAG? Ångest över att jag inte kan älska min mamma, dåligt samvete över att hon sitter ensam och att ingen kommer och hälsar på henne...
Visst är det sjukt?

Åk till sjukhus, du behöver absolut akutvård just nu. Det är min omedelbara känsla. Inget är viktigare än du just nu.

Jag har också försökt prata med de mina om A problem. Men jag tar inte in mig själv riktigt i det. Har ett barnbarn som jag är mycket orolig för och hon tar inga argument allt. Är så rädd för att hon ska hamna där jag är i dag.
När jag var i hennes ålder så hade inte jag några problem utan höll mig borta från A, tog ansvar för barnen. Men med åren har det stegrats och nu har det gått över styr.
Jag är arg på både mig och A, den har ställt till väldigt mycket, men nu är det dags att ta tag i livet och förhållningsättet som jag har till allt.
Så skönt att detta forum finns, det känns som ett halmstrå i detta.

Jag känner att vi har många beröringspunkter du och jag. Jag är jätte noga med maten jag köper, så långt det är möjligt så är det kravmat lagar det mesta från grunden, gillar matlagning och har också en massa andra intressen.
Men sen förstör jag allt med A, då finns inget bra tänk. Blir så besviken på mig när jag inte kan låta bli, ibland intalar jag mig att nu måste denna goa mat även ha ett gott vin, då är det ju tillåtet att dricka och jag behöver inte smyga de första glasen. Tragiskt.
Men nu är det en ny dag och en ny vecka på gång, vi stöttar varandra och ser till att vi får en bra vecka.
Ha de gott i dag på promenaden och resten också.

Ja, detta ska bli en bra det. Det har jag bestämt. Ätit frukost, druckit kaffe och extra med vatten, tänker att kroppens reningssystem behöver hjälp med genomsköljning, känns logiskt på något vis men hur hjälpsamt det sedan är vet jag inte. Ja, en dag i taget blir bra. Det var mitt motto under mitt förra alias men jag föll tillbaka och föll djupare än jag varit innan. Nu behöver jag livlinan här som aldrig förr. Är rädd och skamsen när jag tänker på vad jag gjort mot min familj, mot min kropp - och mot mig själv. Så destruktiva krafter som bor i mig, blir rädd för det, att man kommer till den där nivån när man skiter i hur det går bara dricka till sista droppen. Är så glad för alla er som välkomnat mig, så skönt att inte behöva vara ensam mer i skammen, alkoholen och tomheten. Ni här inne förstår varför jag här kan skriva precis exakt hur det är. Inga lögner eller tilrättalägganden av sanningen. Ni får mitt osminkade liv här inne. Behöver ett forum att skriva av mig för att själv förstå och detta funkar bättre än en dagbok då det finns fler ögon som läser. Lägger vinn om att förklara och berätta om hur det varit - och om hur det kommer att gå. Inser att jag kommer trötta ut somliga då jag behöver skriva så här mycket just nu...förlåt mig för det men jag gör just nu det jag behöver. Tack för pepp, välkomnande och stöd. Att dela är en bra väg framåt.

Ja verkligen är det så. Vi blir sönderstressade av alla intryck idag, jag kan knappt sätta på tv längre, filmerna och programmen är så komprimerade, med massa klipp hit o dit. Snabbt, så man nästan inte hänger med i handlingen. Ingen rast, ingen ro. Bara massa händelser o bilder som avlöser varandra. Nä heueh , vad går upp mot stillbilden från en skogsdunge, med lite kvitter i bakgrunden. Eller en morgonblank sjö, med solstänk på ytan. Tidig kaffe på en veranda i tystnad. Låååångsam promenad i skymningen. SINNESRO ger det, ett fantastiskt tillstånd. Tänk, jag hade faktiskt inte ens hört det ordet tills inte allt för länge sedan.... inte upplevt det heller. Men sakta kommer man på var o hur man kan uppnå sinnesro, utan sinnesförändrande medel. Ganska häftigt faktiskt. Här o nu, nuet. Ha en sinnesrofylld söndag. Kram

Välkommen skamsen, en dag i taget blir bra.

Jag blir jätteglad att du vill att vi hjälps åt och peppar varandra här inne! Idag mår jag mycket bättre, ska snart upp och göra mig en god, närande frukost. Är rätt insatt i matlagning och val av bra råvaror för kroppen. Desto mer besviken har jag blivit på mig själv x flera att jag inte lever som jag lär. Det är nog banne mig ett livstema för mig tänker jag nu när jag skrev det - jag använder inte den kunskap jag besitter för min egen del utan bara på alla andra där jag är "hjälparen". Hoppar liksom över mig själv när jobbdagen väl är över, jag har fixat massa annat som ligger på mig och sen...är det slut. Orkar inte umgås, inte träna, inte äta som jag egentligen vill med matlagning och bakning av vad jag tycker är bra mat. Det blir TV.serier och alkohol när maken jobbar borta o barnen är upptagna med sitt. Jag har varit mycket frånvarande i mitt eget liv de senaste åren när jag nu tänker på det. Tack att du skrev till mig Villhaettliv. Jag fick många reflektioner med ens. Ja, livet är banne mig rätt småtråkigt men att dricka sig till ett intet är inte mycket bättre. Att dricka vanemössigt ör som att leva i ett vakuum, det leder inte till något - jo skador på kropp och själ. Jag tror jag börjar rikta in mig på kroppen nu. Tror själen kommer att repa sig på samma gång. Ska göra något snällt mot min kropp idag, den har haft det så tufft den sista tiden, ja de sista åren. Dags att ta hand om den nu.
Hör av mig lite senare idag, känner att forumet är nödvändigt och som jag skriver här ovan - ska inte släppa denna livlina denna gång...

Tack för välkomnandet. Jag ska ut på en promenad idag, men en stilla då jag är genomförkyld o varit hemma från jobbet (det var den dagen jag fick tid att dricka i min ensamhet) Jag ska stanna hemma ett par dagar till. Förkylningen är envis o jag tror det beror på alkoholen. Skäms fortsatt för mitt beteende men ska ta hand om mig ett par dagar till innan jag rusar iväg till jobbet. Jag har tagit hand om mig själv alldeles för dåligt under lång tid, har istället druckit så tiden försvunnit. tiden jag kunde lägga på att må bra o göra saker. Har många intressen men när jag dricker försvinner ork, energi och initiativförmåga. Igen ser jag att jag har allt att vinna på ett alkoholstopp.
Ska hålla mig här inne, det ger stöd att se att vi är många som kämpar och det finns kunskap och förståelse. Ska inte släppa denna livlina denna gång...

Jag mår väldigt mycket bättre nu när jag vaknat. Har läst din tråd så jag vet att du har erfarenhet av detta.
Vill du skriva något mer om vilka symptom jag bör ge akt på? Har läst fakta här på forumet men jag känner inte igen de symtom som radas upp som tecken till att sjukvård behövs. Eller kan de komma senare menar du? Idag mår jag som när en ordentlig bakfylla lagt sig, känner mig seg men på banan igen och lättad att det känns så mycket bättre. Jag har ätit och druckit bra under gårdagen, tänkt på saltbalans och druckit söta drycker vilket jag aldrig brukar då jag längtat lite snabb energi. Har inga skakningar, svettningar/värmekänslor har jag annars också så det kan jag inte avgöra, det är inte mer än vanligt i varje fall. Tack för ditt stöd. Jag har fortfarande svårt att se det som sjukdom, tycker mer att det är mitt eget fel, en följd av mitt eget beteende. Att jag är alkoholist kan jag stå för härinne men har fortfarande inte berättat för fler än den egna familjen. Tack igen Ikaros.

Hej Skamsen!
Det är första gången för mig i forumet men annars så liknar din historia min väldigt mycket. Försöka, verkligen kämpa - och trilla dit igen. Gång på gång. Och mer och mer oro och förtvivlan ju äldre man blir för att man successivt sabbar sin kropp och sina relationer mer och mer.
Hur som helst, jag drack EN öl i fredags (på en misslyckad dejt ?), ingenting igår trots att jag var väldigt ledsen och låg. Vill gärna att vi peppar varann här!
Jag har aldrig tagit professionell hjälp för detta men skulle göra det om jag vågade. Blir så arg över att detta fortfarande ska kännas så svårt!
Idag har jag bokat in flera saker. Vill hålla mig sysselsatt, tror att det är viktigt i början. Men senare måste man hitta ett sätt att hantera även de tillfällen då man har tråkigt, utan att bedöva sig... För livet är ju lite småtråkigt ibland.
Nåja, vi får ta en dag i taget! Kram

med min dotter. Vi har många med alkoholproblem i släkten och jag vill att hon ska vara medveten om riskerna för beroende, att de finns hos oss. Jag tror att det är jättebra att våga prata öppet om beroende och att det är en sjukdom.

Önskar dig (och vovven) en fin söndag!
Kram

ljuva tystnad. Den här veckan har fått mig att inse hur privilegierad jag är, som kan ta mina morgonpromenader i lugn och ro. Den tystnad jag får uppleva tidigt på morgonen är tämligen unik. Helt tyst var det naturligtvis inte, men jag kunde urskilja enskilda ljud, en sjuksköterska på väg in till morgonskiftet, en hund som försöker göra husse och matte uppmärksamma på att det går rådjur alldeles för nära gården, en flock fåglar på resa mot varmare breddgrader. En trasig gatlykta gav mig en glimt av natthimlen med alla stjärnkonstellationer, stjärnor som vi drömmer om att resa till men aldrig kommer att få se på nära håll. Vad har hänt med oss?

Bor man i ett samhälle så bombarderas man av sinnesintryck, trafikbruset hänger som ett tungt draperi som hindrar oss från att höra vad som finns bortom det, gatuljusen hindrar oss från att se vad som finns bortom vår närmaste horisont. Går vi in i en affär så öser högtalare specialdesignad musik över oss, musik som ska få oss att handla mer. Borta är tiden då, när solen gick ner, det blev mörkt och tyst. Naturen varvade ner, vi satte oss kanske och läste i skenet från en ensam lampa. Allt lugnade ner sig, vi fick en stund av ro innan vi gick och lade oss. Det var tyst, befriande tyst.

Vårt samhälle må ha utvecklats i en rasande takt under de senaste tvåhundra åren, men vi har det inte. Gener är gener, naturen tar sin tid på sig. Vi, som människor, har inte verktygen för att handskas med den kontinuerliga stress vi utsätts för, överallt, alltid, på jobbet, på fritiden, i hemmet. Kanske är det därför vi söker lugn och ro på artificiell väg. Många härinne skriver om alkoholen som ett sätt att varva ner, att stänga världen ute, att skapa en egen liten bubbla som isolerar oss från allt oväsen som omger oss. När vi tar bort alkoholen så har vi inte längre den där zonen att fly in i, och det ger oss en känsla av panik. Därför betyder mina morgonpromenader så mycket för mig, där har jag min säkra, trygga lilla vrå, där jag kan fokusera på mig själv och uppleva min omvärld utan glättiga sångtexter och blinkande lampor.

Ha en härlig söndag allihop!

Så bra att du hittat hit, välkommen.

När jag har svår ångest efter att ha druckit, tvingar jag mig ut. Jag går och går och går i timmar för att trötta ut mig och för att få ångesten att släppa sitt grepp. Sen äter jag mat som jag blir lugn av, lite tyngre mat (så jag hamnar i typ "paltkoma"). Avstår socker, för socker triggar mig (alkohol är socker) och gör mig stressad och uppvarvad. Jag kan bli bakis av socker, vilket jag upptäkte efter ett födelsedagskalas. Jag har en beroendehjärna och behöver tänka på att göra allt lagom inte överdriva. Vilket jag såklart gjort med alkoholen.

Får du svår abstinens, så har Ikaros rätt. Du bör söka hjälp! Var rädd om dig och försök tänka att det ska bli bättre. Det här forumet är ett bra stöd och att läsa andrar trådar ger kraft.

Jag var ute och gick med hundarna i den kalla luften igår. Solen sken och jag hade ingen ångest, ingen alls. Den har plötsligt släppt sitt grepp om mig och det känns jättebra just nu. Jag vet att det kan vara annorlunda imorgon, men just nu är det bra. Jag är nu inne i en läsperiod och tro mig, jag kan marathonläsa. Helst en hel bokserie i sträck. Jag är likadan när det gäller film. Att kunna köpa en efterlängtad DVD box och parkera i soffan och se avsnitt efter avsnitt. Numera med en kopp te och något gott att äta.

Klockan är 04:23 och det är vintertid. Jag släckte lampan vid 23 igår och vaknade redan 01:30, sen har jag sovit och vaknat om vartannat tills jag gav upp för en halvtimme sen. Sömnen är mitt största problem just nu. Att inte få sova en hel natt utan enbart 3-4 timmar sliter på mig. Jag vill var pigg och utvilan nu när jag inte druckit. Jag mår som jag skrev väldigt bra här på landet, men det ger också tid för tankar. Jag vill inte tänka för mycket, det mår jag inte så bra av, därav mitt läsande. Det ger mig andrum och en frist från mitt eget liv. Det finns så mycket jag skulle vilja göra annorlunda idag, men det går ju inte att ändra i dåtid. Jag måste blicka framåt och ta ansvar för min framtid. Mitt största orosmoment är stressen på mitt arbete. Den kan verkligen få mig ur balans och då är steget till en fylla inte stor. Funderar på hur jag ska klara av att hantera stressen. Hur håller jag den ifrån mig? Hmm...

Mysigt Mimmla, frukost under en filt :) Kanske något för mig idag med en film eller min bok. Hundarna de betyder så oerhört mycket för mig. De dömer inte eller lägger skuld. Bara kravlös äkta kärlek och härliga stunder med lek och gosande.

Kram!

Gick av bara farten. Nu sova.

Hej
Jag lider med dig och vet hur hopplös och hemsk abstinensen är. Men du bör kontakta sjukvården där du bor. Risken för delirium skall du inte underskatta och obehandlad leder då vart femte fall till döden. Alltså gör allt för att få medicinsk hjälp. Ring sjukvårdsupplysningen, ta taxi, begär ambulans eller försök få tag på en läkare. Detta även om den värsta skammen är över i morgon. Du är helt enkelt sjuk och det är inte ditt fel. Det är som om du hade diabetes som inte behandlats. Kom i håg att alkoholism klassas som en sjukdom i Sverige och inom världshälsoorganisationen. Lycka till
Ikaros

Det bästa med denna dag är att den inte kommer tillbaka. Vill inte ha såna här dagar, har mått uselt hela dagen och det har jag krattat ihop till helt på egen hand. Där alkoholen går in går vettet ut säger man ju och det är oerhört sant. Att så totalt tappa kontrollen och bara dricka tills det är tömt, fruktansvärt. Skäms så fruktansvärt. och är rädd...mycket rädd.
Imorgon hoppas jag må lite bättre, hoppas verkligen. Läste att kulmen kommer 48-72 timmar efter att man upphör dricka om man druckit mycket o länge. Känner mig nu rädd att det ska drabba mig och samtidigt hoppas jag må lite bättre för varje tim som går, det brukar vara så för mig. 72 tim är 3 dygn, det innebär måndagkväll...Nån som har erfarenhet? Läser allt och blir rädd för skador o symtom. kanske att rädslan o paniken kan hjälpa mig att avstå, detta har varit en hemsk dag på alla sätt, vill inte må så här. Skammen är total!

Sätter igång många tankar och känslor att läsa här på forumet. Som: vad kommer först - skammen eller alkoholen? Den svåraste skammen är att inte ha blivit älskad som barn. En känsla av att inte duga, inte vara värd kärlek. Spriten kan där fylla en funktion; ge en sorts värme och tröst som bekant, men med baksidan att den skapar ännu mer skam, gör en ännu mer oälskbar... och sedan är spiralen i gång. Så mycket som fungerar på det sättet, att det behov man har får en falsk tillfredsställelse som gör bristen allt starkare och genererar ytterligare falsk behovstillfredsställelse... Hur bryter man det mönstret? Var hittar man den förlösande kärleken?

jag får också en känsla av att du ligger i riskzonen för kraftig abstinens och eventuellt delirium. Det finns inga hjältar i kampen mot alkoholen och som sagt, det finns mediciner som kan hjälpa dig igenom abstinensen. Var rädd om dig!
Kram

Jag har läst i kväll och det finns så många bra berättelser som ger mig nya tankar och nya kunskaper om mig själv och om vinets makt. Tja flera tusen års erfarenheter egentligen. Ha en bra vecka alla pen pals

Men du kanske kan titta efter annat än AA. Intressanta reflektioner du gör och som får mig att tänka vidare. Tron finns nog hos oss alla som inte kan acceptera att slutet är döden.

Jag hänger på och tänker läsa dina rader.