Senaste kommentarerna i forumet

??

Stark jobbat av dig Nike och grattis till 48 vita dagar:)Ha en trevlig kväll:)

På 36 dagar så har jag bara snubblat till lite på en dag då jag drack 5 öl. Så 35 vita dagar mot 1 svart dag är ju inte helt fel:)

Desamma Karin:)

Tack jag tar verklifen emot orden du skriver.
1) sorgen
2) se mig för den jag egentligen är
3) backiga och krokiga vägen
4) Undivka rösten
Tack❤️

Då hade jag gått på Beroendecentrum här i stan och fått hjälp att sluta med alkoholen. Efter tre månader tyckte dom att jag kunde klara det själv och det trodde nog jag också. Men efter sju-åtta månader så föll jag IGEN och sen dess har jag gjort några halvhjärtade försök att sluta själv. Nu gör jag ett nytt försök, för jag har så mycket att leva för där alkohol inte ingår. Min hund har jag skrivit om tidigare och hon gör ju att jag får motion o frisk luft ett par gånger om dagen. Nu har jag också skaffat mig en islandshäst, så jag har egentligen fullt upp med fritidsaktiviteter och hinner inte med att sitta hemma o dricka vin på kvällarna. Och ändå väljer jag vinet och rider bara när jag hinner till stallet tidigt på eftermiddan så att jag ändå är hemma så tidigt som möjligt.
Jag försökte i somras att gå till Anonyma Alkoholister, men det var nog inget för mig. Ett gäng gubbar som pratar om sina rejäla fyllor och baksmällor och avslutar varje möte med att stå o hålla varandra i händerna i ring. Kände mig väldigt utanför och faktiskt inte speciellt välkommen heller.
Nej, nu håller jag nog till här på Forumet och skriver av mig och läser så mycket som möjligt av hur ni andra hanterar svårigheterna. Nu vill jag verkligen lyckas hålla mig borta från vinet och bli den person som jag innerst inne tror att jag är (eller i varje fall vill bli).

när man håller sig hemma och undviker AW mm. 48:e dagen idag. Saknade fredagsvinet men bara när jag skulle ställa mig och laga mat.

Vill gärna följa dig.

Ta du din antabus regelbundet så du kan hålla dig nykter. Man får mer ork och det blir lättare med tiden att avstå. Livet blir mycket lättare och leva när man är nykter. Mycket bättre.
Även om det kan vara svårt att vara nykter är det mycket, mycket svårare att dricka hela tiden.

nu kör vi, jag tar också en i morgon så slipper vi fundera fram till fredag. Och kanske tar vi en till på onsdag så slipper vi fundera på helgen.
Väldigt befriande när man vält svalt sin dos. Vi håller varandra i handen och mår bra dag för dag, vad säger du?

Hej Lena,

Nej jag förstår inte heller.
Det var av den anledningen jag skrev min tråd då jag är själv så förundrad. Vad händer i min kropp??
Jag hoppas jag kan få svar på detta så fort jag får hjälp.
Jag är ju alkoholist jag med. Vi lider fast på olika sätt.

Kämpa du med!
KRAMAR!

Följer dig gärna Oblitt.
Dion.

Du är så bra Nyckelpigan! Med all denna stress håller du dig nykter. Hela den här historien låter totalt bisarr. Känner att jag egentligen skulle vilja veta vad som hände om det faktiskt gick till en polisanmälan. Känner också att jag är lite nyfiken på om motsvarande händelser hade gjorts av en man, hade det uppmärksammats då om han var fruktansvärt full? Hur många män har man inte mött som varit väl gränslösa fulla, men det ska mycket till om man skulle dra det till en anmälan tror jag. Så därför är jag så nyfiken egentligen på vad som hände. Det är kanske en sak att ljuga och hota så här, men en annan sak att ljuga för polis. Då är det lite mer allvar. Skulle de verkligen våga dra det längre?
Jag tycker att din strategi verkar bra dock! Tänk på dig själv. De ska leva med sig själva. Nån gång tror jag ändå att de får "betala". Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig! Andras agerande kan man tyvärr inte styra, men man kan faktiskt bestämma själv hur man vill behandla andra (åtminstone i nyktert tillstånd).

Hämtade ut mina antabus idag, hjälp jag är en alkis......

Som jag inte har fattat det!
Känns förjävligt! Eller? Skall jag känns lättnad? Rädsla? Förlust?
Känns allt på en gång!!!!
Men tänker för att överleva i mina tankar just nu dom skriker NEJ det är inte så farligt.... Tänk OM duvill sitta o ta ETT glas på AW på fredag.
Läs: Har inte varit på AW någon fredag! Ett glas? Aldrig hänt! Vet att jag lurar mej själv....
Tänker så här: Nu kör jag i en vecka eller två om jag MÅSTE dricka kan jsg ju sluta med tabletterna.
Tänker försöka en längre period o ju längre jag är nykter ju mer stolthet o jävlarannama får jag. Vågar inte riktigt tänka 1 månad, 3 månader 1 år, hela livet......
Tar en antabus i morgon, vågar jag tar jag en till på onsdag.
Sitter just nu o läser bipacksedeln o fightas med mina demoner.
Suck! Hur blev det så här.......

Jag är inte i din sitts, här dricks det förmycket gärna varje dag.... När jag läser din tråd tänker jag att nopp jag fattar inte. Konstigt! Vi är ju alkolister båda. Känner mej både förundrad o förstående och fattar ändå inte....
Ta mitt inlägg rätt, jag är INTE bättre än dej. Lite avundsjuk på ett konstigt sätt, du gör inte bort dej!
-Det har jag nu ångest för!
-Du är inte sugen, det är därför jag trillar dit varje jävla gång....
MEN förstår att du lever ett helvete så som jag!
Mest förundrad hur samma problem kan se så olika ut?!?!
Jag dricker mindre varje gång (ca1) flaska vin och blir bakis, då vill jag INTE ha! Sedan under nästa kväll är baskisen över o jag tänker men ETT glas till middagen vore gott.
Tänkte mer säga hej o hoppas att du kan lära från mina hemska jävla misstag!!
Kram o kämpa!

Det är ju korkat att inte kunna säga nej när man bestämt sig. Jag gjorde samma fel i veckan, lyckades resa en hel resa nykter i businessklass (normalt dricker jag nog 4 glas vin och ett par whisky under 2 timmar) och stötte sen på en bekant under bytet på arlanda och innan jag visste ordet av satt jag med ett glas. Ska det vara så svårt att säga nej, jag slutade ju inte direkt efter ett glas heller.

Jag tänker att man är kanske lite för kontrollerad emellan varven. Borde tillåta sig att inte vara så perfekt.
Hade en mycket god vän som tyvärr är död nu. Han blev dock över 80 trots allt. Han cyklade över halva stan för att köpa ett speciellt hälsosamt bröd, levde som en renlevnadsman i långa tider för att sedan rätt var det var supa ner sig totalt. Besökte honom ngn gång då han bokstavligen krälade runt på golvet
Visst är det obegripligt!
Jag vidhåller i alla fall att man måste inte ha det så dramatiskt.
Hoppas du får den hjälp du är värd Miss E!

Grindsanoj. Inte för att jag vet, men det låter ju som om det borde var snällast mot både dig själv och din omgivning om du tog en rejäl time out från spriten. Använd energin till något roligare än att tjata med den. Du kan!
/D.

Jag ska testa att tänka efter i 20 minuter innan jag beställer en öl eller ett glas vin. Fortsätta med att distrahera och avleda mig med något annat.
Och jag fortsätter med att plöja min litteratur och lära mig mer.

Starkt jobbat att du stod emot! Jag tycker inte alls det är en liten utan en STOR seger. Det uttjatade "en dag i taget" får fortsätta. Hur har du det nu, hur går det för dig? Även om det inte går bra, skriv... här finns det förståelse och stöd att få, oavsett vilken fas man befinner sig i! Kram

Vad skönt att du ändå kunde koppla av med familjen en kväll... jag förstår att du brottas mycket med skam- och skuldkänslor och jag förstår dig, jag har varit och är där ofta, speciellt efter något har hänt. Jag hoppas du kan få hjälp att förlåta dig själv och se den människan som din man och dina barn ser... som du själv skriver - trots allt du har ställt till vill han vara kvar. Hade du varit en hemsk människa hade du inte haft sådana fantastiska människor i ditt liv. Det du visat här inne är omtanke och en vilja att stötta andra även om du själv har det enormt tufft. DEN människan är den du är, resten är en sjukdom. Det betyder inte att vi inte ska ta det på allvar eller friskriva oss från allt ansvar, vi kan ju få hjälp och även om vägen kommer gå upp och ner många gånger går det att hitta ett liv utan a. Jag hade ett längre uppehåll och då insåg jag hur mycket mitt liv hade kretsat runt a även när jag inte drack. Det fanns där hela tiden i bakhuvudet, planeringen, tillfällen när man fick dricka mm. När jag bestämde mig för att sluta då och kom över den sorg som jag tror man måste igenom fick jag ett annat lugn, den delen som var kidnappad av a blev min igen. Jag får väl sörja igen, även om det på senare tid inte varit någon vidare bra vän att sörja... men att erkänna för sig själv att det är det man gör är nog bra, att ge sig tillåtelse att göra det. Varför började jag då om om allt var så bra? Det är ju det som är det lömska - den där rösten som försöker säga att det ju inte var så farligt, du kan nog ta ett par glas vin mm... och så går det bra några gånger... tills det inte gör det. Nu efteråt kan jag säga att få fort jag släppte in a i mitt liv igen satte ångesten igång. När jag kommit ut ur mitt lilla helvete som pågår just nu hoppas jag hitta lugnet igen. Jag finns här på din resa, förstår dina tunga tankar, jag kan dock av erfarenhet säga att det går att komma ut på andra sidan, det går att hitta glädje igen. Det jag lärt mig är att man dock måste vara extremt försiktig och INTE lyssna på rösten som säger att det säkert går bra. Det gör det inte för mig. Stor kram

Odette, tack för att du alltid är där och stöttar. Jag hoppas det går framåt i din process också... Min process går i racerfart, vanligtvis brukar ju sådana här saker ta evigheter, jag vet inte hur det är för dig? Sträck på dig du också, tillsammans står vi upp mot idiotiska chefer! Stor kram till dig

Levande, tack för ditt stöd! Ja, jag fattar inte heller det här... det är ju av en annan allvarlighetsgrad om man missköter sitt arbete, men om man INTE gör det, tar på sig allt ansvar, skaffar hjälpen själv och betalar för den borde man i varje fall få en chans att återställa förtroendet och tilliten, inte bli tillintetgjord i en fas som är så jobbig... när man tagit mod till sig och i skam erkänt sina problem. För mig personligen (och säkert de flesta) är det väldigt svårt och skrämmande att ta ett sådant steg, att blotta sig på det sättet... i den stunden är man enormt sårbar och att då bli så totalt attackerad gör att man ramlar baklänges. Jag kravlar mig dock upp... något inom mig säger att det inte får gå till så här... jag tänker inte börja dricka eller gå ner mig bara för att de är dumma i huvudet. Jag tar ansvar, men jag tänker inte bli hotad och trakasserad längre. Samtidigt finns rädslan för att hotet ska fullföljas, även om de ljuger ihop en historia (där grunden kanske bara är att jag har pussat någon på kinden och kramat om) kan jag aldrig motbevisa den.

Tack, Sisyfos - jag förstår precis vad du menar... en del av mig vill ju inte att de ska få komma undan med detta men jag inser även att om jag bestrider detta hela vägen så kommer det kosta mig enormt. Jag har tänkt ut mina minimikrav för att kunna gå, de är inte höga, jag inser att jag måste ur den här processen och de kommer att gå oskadade ur detta. Om de däremot verkligen anmäler mig hamnar både jag och de i en annan sits... DÅ kommer det kosta även dem eftersom jag inte har mer att förlora då. Mitt mål är att avsluta detta på fredag helst, med minst mina minimikrav uppfyllda. Sedan får jag med hjälp av min psykolog bearbeta alla känslor som kommer med detta för att inte bli bitter. Bara känslan av att någon så gärna vill bli av med mig är ju hemsk... speciellt som jag jobbat häcken av mig för dem och jag vet att de är jättenöjda med mitt arbete, de klarar dock inte av att ha någon med problem. Det känns hemskt att man inte är värd mer än så här för dem. Det gör ont och det kommer att göra väldigt ont efteråt. Jag betraktade dessa människor som mina vänner.

Observatör, tack för dina ord och att du står vid min sida!

Muränan, tack för dina råd! Efter senaste mötet bestämde jag mig för att inte ha fler möten ensam med min chef, precis som du skrev, juristen på facket sa samma sak. Ett problem är att det är en av delägarna (kvinnlig) som står kvar vid en ev sexuell anmälan (även om jag har ett sms från min manlige chef att hon ser saken var utagerad, det var dock efter att han trott att han knäckt mig och att jag skulle ha sagt upp mig).
Tack för rådet att skriva ner allt, jag har gjort det sakligt dag för dag, utan att lägga in värderingar utan bara en redogörelse. Vad gäller rehabansvaret har det drunknat i den här sörjan, jag funderar dock allvarligt på att göra en motanmälan angående detta om de fortsätter och ställer allt på sin spets. Jag känner mig även enormt kränkt av min chef, som jag har en beroendeställning till, som medvetet grafiskt har anklagat och beskrivit övergrepp som jag VET inte har skett (kvar finns den andra chefen som jag inte vet hur mycket mened hon är beredd att häva ur sig).
Om jag får det nya jobbet är jag beredd att i stort sett säga upp mig, få sekretessavtal och någon sak till (ungefär vad min chef ville förra onsdagen när han ljög om alla övergreppen)... ibland har jag tänkt - jag skulle kanske bara ha tagit det då och sluppit all den här ångesten och allt jag gått igenom nu... men samtidigt vet jag att jag nog behövde få gå vidare... annars hade jag alltid trott att jag skulle ha kunnat lösa det på ett bättre sätt om jag gått hela vägen. Nu vet jag hur jävliga mina chefer är och vad de är kapabla till... då är det på något sätt lättare att i framtiden lägga skulden och skammen där den hör hemma. Jag har inte sagt att jag har gjort rätt, jag VILLE ju ta på mig ansvar och rätta till mina fel, sluta dricka mm. Allt de har gjort har de gjort i nyktert tillstånd... Det värsta är att de har så gott anseende och inte ens jag kan knappt tro att de gör det de gör... ingen kommer ju tro mig.... Det jag kan säga är att jag går ur det här med min integritet intakt, det är väldigt viktigt för mig. Vad de går ur det här med vet jag inte, men inte är det med någon integritet i alla fall.
Tack igen för allt stöd härinne, det betyder allt för mig just nu! Idag är det 15 dagar nykter, inser jag, och det under de mest fruktansvärda omständigheter.
kram till er alla

Just nu känns det väldigt jobbigt, ångesten bara kryper omkring i kroppen... jag fattar inte att människor kan vara så som mina chefer är... jag är arg, ledsen, vill bara skrika åt dem samtidigt som jag måste hålla mig lugn eftersom de hela tiden hotar med polisanmälan för något som de blåst upp till en enorm sak bara för att få mig att säga upp mig frivilligt så de slipper stötta mig med alkoholen. Allt har gått i ett rasande tempo... Nu är det beslutat att det på fredag ska vara en överläggning med arbetsgivarorganisationen, mig, min arbetsgivare (antar jag) och jag. I fredags hade jag gått en långpromenad, hade försökt tänka på allt bra jag hade i mitt liv, vad jag hade att vara tacksam för, att försöka lägga det som händer runt mig åt sidan för att kunna samla kraft med min familj i helgen... Jag kände att jag lyckades med det - gick och tittade på träden och alla fantastiska färgskiftningar som hösten bjuder på.... Kom hem lugn och nöjd. Halvfem på fredagkväll ringer den facklige representanten och säger att arb.giv.org. har kommit med ett bud (urdåligt, sämre än att säga upp sig), ultimatum att de måste ha svar på måndag. Allt lugn försvann, i bakgrunden ligger ju hela tiden hotet om att de ska anmäla och jag vet att de kan ljuga ihop vad som helst. Jag vill bara ge igen, visa alla hur jävliga de är, men jag måste sitta stilla i båten... Jag tänker inte ta deras "bud". Jag är trött på att bli hotad, trött på ultimatum. Vi hade ett möte inplanerat till på fredag, vi får sätta oss ner och diskutera detta då, inte hålla på med ultimatum och skit. Jag är så förbannad, vill bara skrika åt dem men vet att jag måste vara lugn, saklig och låta min facklige representant hålla i det mesta. Om de anmäler mig har jag saker jag vill anmäla, vad gäller mitt rykte är allt förstört ändå då eftersom det blir offentliga handlingar och då vill jag gå ut offentligt med hur de behandlar sina arbetstagare. Det de inte fattar är att om de bara hade gett mig ett par dagar att landa på hade jag så småningom sagt upp mig (eller förhandlat fram en deal) utan att hela den här cirkusen hade behövt dras igång... jag har noll respekt för dem som arbetsgivare och människor och vill naturligtvis inte jobba kvar. Jag hoppas att jag får positiva besked om ett jobb på tisdag, i så fall sitter jag i en helt annan sits när vi går in i mötet på fredag. Det jag har stött och blött i helgen är om de kommer att gå direkt till handling när jag säger nej till deras bud imorgon... men jag kan inte tänka mig att det är i deras bästa intresse, de vill ju ha detta avklarat så fort som möjligt. Jag har hela tiden försökt att inte sänka mig till deras nivå, men det finns en gräns hur långt man kan driva någon med hot och ultimatum. Jag har hela sms-konversationen med min chef sparad... och den visar hur "stöttande" han är... kan inte tänka mig att han vill att den ska komma ut.
Det är så jobbigt att bara vänta, att inte kunna göra något, inte ha någon kontroll. Bli anklagad för hemska saker... känns jätteolustigt, speciellt som jag inte ens kan få ett svar på VAD det är exakt jag är anklagad för... som jag sagt tidigare, om jag verkligen hade trott att detta handlade om någon som genuint kände sig sexuellt kränkt av mig hade jag gått direkt, men om ni har följt hela historien och hur min chef ljög för mig om andra övergrepp som är HELT osanna samt historien runt allt så tror jag istället att detta bara är deras sätt för att skrämma mig att säga upp mig. Sexuella anklagelser går inte att motbevisa och är förödande att ha på sitt CV... Jag bara babblar, men jag tror fortfarande inte att det här kan hända mig... när jag väl erkänner att jag har alkoholproblem så brakar hela världen lös över mig. Min energi nu borde ju läggas på att bygga upp min nykterhet, istället slåss jag för mitt liv. Det enda positiva med hur jävliga mina chefer är är att jag i nuläget drivs av ilskan; "de ska ivf inte få mig att börja dricka igen"!!! Nu har jag kräkts ut en massa... väldigt jobbig dag idag, igår kväll gjorde vi dock god mat hemma, såg på film och myste... då var jag i nuet och lyckades lägga detta åt sidan. Jag får väl acceptera att idag blir en skitdag med ångest och ilska. Önskar det gav mig kraft att ta tag i saker här hemma, men istället blir jag förlamad.
kram till er alla

Exakt! Finns ingen möjlighet till att göra bort sig i mitt fall heller.

Tack! :)

Ja mellan dessa galna perioder så lever jag ett mycket bra liv.
Jag har ett bra jobb, tränar och sköter mat och kost till perfektion.
Har inga problem att gå på middagar, sitta på uteserveringar, dra på kryssningar eller dra utomlands utan att dricka.

MEN mitt liv pendlar mellan att helt nykter utan alkohol sug överhuvudtaget, till att jag ligger i mina egna blodiga spyor i 6 - 7 dagar.

När jag går in på systembolaget så måste jag köpa så mycket alkohol att jag vet att det räcker för att däcka mig i ett dygn, tills jag kan gå dit igen. Så ser det ut i en vecka eller mer. Och trots att jag vet vad som kommer att ske när jag tar den första klunken (inget fin-vin eller fancy drinks här inte, utan billigast möjliga) så kan jag inte stoppa det.

Jag har iaf tagit kontakt med en alkoholmottagning nu och hoppas på en tid så fort som möjligt. Min önskan är att inte dricka alls...
Jag är övertygad om att jag kommer att supa ihjäl mig på ett eller annat sätt. Dör i min egen spya kanske..

Bästa söndagen

MissE