Senaste kommentarerna i forumet

Ja visst var det bra med tanke att det bara var några öl jag drack och att det var kontrollerat och jag hällde ju ut den sista ölen:) Ja så räknar jag i alla fall för så är ju i verkligheten:) Hur går det för dig då bra hoppas jag:)

Så stört är de enda ord jag finner!
Kämpa vidare vi finns vid din sida.
Kram

Ja visst är det så att det är bara att gå framåt för man ska inte vara för hårt mot sig själv det tjänar inget till.Starkt jobbat av dig att ha klarat 49 dagar bra gjort av dig:) Hoppas dit mående blir bättre och ha en trevlig kväll:)

33 dagar minus 1dag

Sorry för sent svar har kännt mig lite nere dom senaste dagarna. Vad bra att det går okej för dig och att du tog modet till dig att gå på mötet det visar att du vill förändra saker till det bättre och en styrka hos dig bra jobbat:) Ja jag firade månadsdagen med några öl helt kontrollerat och ingen baksmälla dagen efter så det var skönt så sätt. Ja det är bättre å räkna så vita dagar minus dagar man trillat dit för det är ju så det är än att börja räkna från noll igen det sänker ju bara moralen hos en.

Ja dessa tankar slåss man med ibland och då är det ju bra som du säger att tänka bort den tanken och fokusera på något annat och det brukar funka.Hur mår du idag? Tack så mycket och ha det så gott:)

Ja det är helt sjukt hur man flyttar sina egna gränser. Jag drack aldrig något hemma förut en princip jag hade för mina barn skulle aldrig får uppleva att se sina föräldrar berusade om än så en aning.
Det ändrade sig sakta men säkert. Inte bra! Gick emot mina grundprinciper och ledde mot en väg jag svurit aldrig hamna på. Men jag försöker tänka att om det gått att flytta gränsen åt ena håller borde det gå åt det andra hållet med. Återta de principer jag en gång inte bara stod för utan höll!

Jag kämpar så med att denna gång på riktigt ta orden i min mun jag är alkoholist. Det känns ännu inte rätt men jag vet att det är sanningen. För man behöver inte dricka ofta, vara utslagen etc. För mig är det kontrollförlusten som är det tydligaste jag stannar inte där jag tänkt, mycket sällan. Och ja då får jag inse och ta orden i min mun.

För mig som liksom du lärarinnan har ett yrke där man vill föregå med gott exempel även på hur man lever sitt eget privatliv så känns denna förändring än mer viktigt. Att kunna stå för den man är som yrkesmänniska även privat. Snurrigt uttryckt kanske men hoppas ni förstår.

Lärarinnan och ni andra VI ska klara detta. Jag känner mig dock väldigt schizofren eftersom mina tankar far mellan vita och svarta mer än någonsin.

Kram till ER alla och nu gör vi sunda val för oss själva och våra nära!

Jag har inte gjort bort mig på nuvarande arbete. Har aldrig druckit med dem och inte tänkt göra det. Har gjort det med tidigare kollegor och det blir inte bra. Tabbar jag mig tappar folk/kollegor trots att jag aldrig druckit i tjänsten förtroendet för mig. kommer det fram att jag har de problemen jag har med alkohol på mitt jobb skulle det inte de bra ut.....

Tror faktiskt överlag man ska undvika alkohol i arbets sammanhang. Något jag som sagt inte alltid gjort.

Alkohol på jobbet är ett elände.
Jag var själv i Din situation härom veckan. Tänkte att jag skulle dricka en liten skvätt, för att visa mina arbetskamrater att jag inte har alkoholproblem, vilket vissa av dem tror. (De har ju rätt, men det inbillar jag mig fortfarande att jag inte ska behöva erkänna.) Jag klarade den kvällen. Men nästa kväll brakade allt sönder, som om jag hade hållit tillbaka för mycket och behövde släppa loss.
Nästa gång ska jag avstå. Du Då?

Hur går det för Dig?
Här går det lite upp och lite ner. Har just idag insett att: skammen är en av de saker som hindrar mig att klara det. Jag måste förbi den för att återta kommandot över mitt liv. Vi måste förbi den, skammen. Det finns ingen skam i detta. Bara vanlig svaghet, vanlig sårbarhet, vanlig mänsklighet.

Finns inga ord! Även om jag inte vill att man ska kunna bete sig såhär och komma undan med det, så är mitt råd till dig att göra det som blir bäst för dig. All styrka till dig! Du överlever detta och kommer ut stark o ny på andra sidan.

Funderar över om jag inte skulle ha börjat det här projektet nästa vecka. I morgon är vår bröllopsdag och då skulle det ju vara trevligt med lite vin till maten.
Men nu är det som det är och min lever behöver vila lite. Senaste veckorna har jag fått för mig att jag har ont i levern. Känns precis under revbenen. Sitter ens levern där och kan man ha ont i levern? Borde kanske googla det... Kanske borde jag gå till vårdcentralen och ta provet?
Jobbet är för stressigt för att jag ska kunna dricka just nu. Dricker jag så kan jag inte sova och kan jag inte sova kan jag inte prestera.
Ja ja i morgon är det bröllopsdag. 16 år med finaste mannen :) . Jag vill ha många mer bra år så om jag tror att jag riskerar en leverskada ska jag inte dricka vin. Nog resonerat kring det, en lättöl kan jag få det är också gott till maten.
Natti natti alla kämpar där ute.

Vi halkar snett - vi hittar hem igen.
Det är en tuff resa. Din är mycket tuff, om Du ska vara nykter tillsammans med någon som kan välja ett glas ibland. Jag sliter med samma sak. Är inte riktigt Home Safe ännu.
En dag i taget, ett steg i taget. Som Du skriver: Man är inte klok i huvvet. Inte Du. Inte jag. Men vi vill bli.

Kan bara åter beundra din styrka och mod, ingen skall behöva ta sådan skit ifrån en arbetsgivare.
Sen har jag väldigt svårt att förstå att det kan få sådana konsekvenser som drabbat både dig och Magnus säkert många fler.
Ni sköter era jobb, skämmer ut er utanför jobbet, erkänner era problem och söker hjälp.
Det är en jäkla skam att sådant kan hända och era chefer borde skämmas som behandlar människor så.
Så styrka och kram

Hej. Tack alla ni som delar med er. Jag vill inte att ni skall ha det jobbigt men samtidigt så känner jag mig inte ensam när jag läser er historia. Jag önskar er all lycka.
Alltid kommer en ny dag den dagen jag slutar för att nästa dag belöna mig att jag var duktig Och igen börja . Jag vill aldrig bli full och slutar dricka när det börjar kännas . Jag känner att jag har kontroll men det är för mycket ändå. Känner inte igen mig med de flesta som berättar om känslan att vara full. Jag dricker inte för att döva utan jag dricker när jag blir rastlös. Det är som en mysig vän som taggar ner mig men känner att denna vännen håller mig ifrån mitt liv. Allt jag kan göra utan alkoholen men på något vis så blir jag så skapade och modig med denna vän som jag inte tillåter annars . Min rädsla försvinner och det känns tryggt just då men det är ingen rädsla som man är van att tolka som rädsla utan mer en rädsla för att verkligen leva livet fullt ut . Jag vill börja leva och har fått nog men sitter i skrivandes stund med min vän rött vin.

Då är så otroligt stark.. och du har inte gjort nått fel... INGET!.. Eftersom jag sitter i en liknande sits som du med arbetet.. så kan jag så väl relatera till den enorma ångest som sånt här skapar.. men jag tror.. att om vi bara står upp för oss själva.. och vägrar ge upp.. så kommer allt lösa sig.. och vi kommer vakna en morgon.. och känna lugn och lycka över att det är en vanlig vardag.. en helt vanlig dag.. utan ångest och rädsla.. en dag när höjdpunkten är att man lagar en god middag och har en trevlig arbetsdag.. inget mer drama.. det siktar jag på.. och jag hoppas och tror vi båda kommer dit.. Jag tycker man får perspektiv när man hamnar i sådana här situationer.. på hur tacksam man bör vara för vardagen.. och de små sakerna i livet... Du är fantastisk som tar dig igenom detta.. kom ihåg. DU har INTE gjort nått fel.. stå på dig.. andas.. andas lite mer.. för detta komma ta slut.. det kommer det! Jag finns här som stöd och jag tror på dig! hela världen är full av rötägg... men det får inte knäcka oss.. klappa dig själv på axeln nu.. och sträck på dig.. du är fantastisk! Kram Odette

Är inne i en jobbig period där min hjärna hakar upp sig på alla former av alkohol.
Inget sug som inte går att hantera, mer som ett myggbett som kliar och irriterar.
Måste säga att måendet under dessa månader påminner mycket om en bergbana och korta stunder av ro.
Så inget direkt kvitter här idag utan mer pust och gnäll.
Men även om det är tyngre så bygger jag vidare och hoppas på kvitter imorgon, önskar er en fin dag

Kämpa kämpa slå bort tankarna. Men jag kommer på mig själv att de tränger sig på hela tiden. Vi får vara tacksamma över att vi (jag än så länge) har en partner som står vid min sida. Kram till dig! ?

Du skriver att din partner vill stanna kvar trots allt som hänt, jag kan tänka likadant om min man. Det jag tror är att de ser just det du pratar om - att när vi är fulla är vi inte oss själva, det de ser är människan bakom och det är den de älskar. Jag är så oerhört glad att de kan det. Nu måste även vi göra det. Jag har även haft självmordstankar men pratat om dem och fått hjälp, jag hoppas du kan prata om dem med någon och i värsta fall söka akut. Din familj behöver dig och du är värd så mycket mer än det hör. kram

För dina ord Jullan. Att jag har problem med alkoholen är vi rörande överens om mannen och jag.
Det är svårt att inte vara hård mot sig själv tycker jag. Det eftersom jag verkligen inte klarar att stå för den jag blir under alkoholpåverkan det är så långt ifrån vad jag i nyktert tillstånd står upp för. Därför "slår" jag mig själv så hårt. Säkerligen också för att jag liksom många andra med trasiga bakgrunder lovade mig att aldrig bli sådan. Nu är jag här och det jag behöver göra är att strunta i alkoholen. Rent fysiskt är det inte ett bekymmer. Det är att stå emot rösten när det gått en tid som säger "du kan" ,"du har nog inte så stora problem". Då vill jag minnas hur jag mår nu och att jag aldrig vill må såhär igen. Om det kan gå av egen kraft eller om jag behöver hjälp i annan form (samtal/grupp) på vägen det ver jag inte än. Ångesten på nätterna just nu är värst jag drömmer om vad jag gjort mot alla runtomkring mig. Jag blir lämnad av alla, outad på jobbet osv. Vaknar kallsvettig..

Finns det någon som vet om allt du gjort på fyllan eller bär du runt på det ensam?

Hur mår du?

Varenda gång jag läser en kommentar får jag tårar i ögonen, tack Li-Lo! Jag tar verkligen tankarna på allvar när de kommer - det enda jag vet är att jag aldrig vill skada mina barn och familj på det sättet. Därför är det läskigt när tankarna och impulserna är så starka att man inte vet om man ska kunna stå emot... därför är jag extra tacksam för allt stöd... stödet här, min syster och min man som bara släpper allt för att sitta hos mig och krama mig när jag ramlat ner i de där avgrundsdjupen. Hittills har det bara hänt två gånger och jag har börjat vänja mig vid att få mattan undandragen tydligen eftersom jag igår bara fick "vanlig" ångest när jag fick nästa slag.
I förrgår var jag hos läkaren och blev väldigt bra bemött, sjukskriven och dessutom fick jag sms från ett av jobben jag varit i kontakt med att de inte medvetet lät mig vänta utan de var inte samlade alla förrän nästa vecka för att kunna diskutera. Jobbigt att vänta men sms:et kändes ändå hoppfullt, de var måna om att jag ibte skulle tro att de inte brydde sig och det tar jag som positivt.
Igår var jag hos psykologen och det kändes bra, på vägen hem ringde fackets ordförande. Han hade varit i kontakt med deras chefsjurist ich sedan den instans (högsta) som min chef dragit in. På en vecka har han rusat hela vägen till högsta ort. När facket pratade med dem bad de om en skriftlig redogörelse för vad de anklagade mig för. Det får vi inte. Det fanns även ett hot om att ifall jag inte säger upp mig polisanmäler de mig. Problemet är att de inte har några skrupler, min chef har redan ljugit om att jag på något sätt förgripit mig på två andra som inte var sant.... vad är han kapabel till här? Problemet med sådana hör fall är att man inte kan motbevisa något... dessutom blir det offentliga handlingar... på något sätt är jag beredd på allt just nu... det enda som kändes bra var att den facklige ordföranden var arg å mina vägar... samtidigt säger han att vi måste vara väldigt försiktiga här... det får ju ödesdigra konsekvenser om de går vidare, jag försöker lugna mig med att polisanmälan är hotet de har kvar över mig, om de går vidare försvinner det. Hade jag för ett ögonblick trott att detta vore sant hade det varit en annan sak, men trots att de var arga på redan sa ingen något om detta, kvinnan erbjöd mig skjuts ensam i hennes bil, hon satt med på första mötet och då försökte de få mig att sluta pga a. När de insåg att jag erkände allt och tog tag i mitt problem hittade de på detta.... kram

Det är väl det närmaste man kan komma när man ska beskriva de första storbilds-tv som kom på 90-talet. De var som en mindre lekstuga, en gigantisk låda som dominerade även det största av vardagsrum. Det var ingen tv i ordets rätta bemärkelse, det var en halvgenomskinlig glasskiva. Inne i lådan satt en projektor som projicerade en spegelvänd bild på skivan, den var ljussvag och aningen suddig, men ändå, den var stor; de fanns ända upp till 80 tum. Min gode vän hade en sådan, den kostade som en mindre bil så han var väldigt stolt över den och alla de 120 kanaler han kunde titta på. En sådan spelade också huvudrollen i min första och enda hallucination.

Jag befann mig i en liten håla på USA's östkust och bodde på ett kackerlacks-hotell. Rummen kostade någon hundralapp och huserade bland annat ett antal droghandlare, som hade vad som närmast kan betecknas som små närbutiker i sina rum. Trafiken till och från hotellet var intensiv, av ren självbevarelsedrift höll jag mig på rummet hela dagarna, utom då jag behövde handla mer sprit. Mitt missbruk hade nått nya nivåer, än i dag har jag svårt att förstå hur jag kunde dricka så mycket och fortfarande vara vid liv. Till slut började jag spy blod och hamnade på sjukhus. Efter magpumpning och endoskopi satt jag i ett väntrum och väntade på att läggas in. Där stod en storbilds-tv som visade motortävlingar, komplett med kommentator. Inga rosa elefanter eller läskiga insekter, bara en tv. Tack och lov skrämde det mig tillräckligt för att leda till min första riktigt långa nykterhet.

Min hund har blivit lite äventyrlig. I morse bestämde han att vi skulle gå vår vanliga morgonpromenad, fast tvärtom. Vi började där vi normalt brukar sluta. Han var synnerligen bestämd på den punkten och vem är väl jag att neka honom lite variation i tillvaron. Fast i går kväll tvingades jag ändå säga ifrån. Han brukar få ligga i min säng på kvällarna, vid mina fötter. Han ligger normalt bara några minuter sedan blir det för varmt och han lägger sig på stengolvet i hallen i stället. I går kväll fick han för sig att han skulle ligga på min kudde, inte med huvudet utan med den ände som luktar lite mysko, så jag försökte vända på honom. Det bar sig inte bättre än att han trillade ur sängen, då blev han sur och gick ner och lade sig i köket. Och jag låg länge vaken med dåligt samvete.

Ha en bra dag!

Observatör, göra bort oss har vi alla gjort som har problem med a. Vet verkligen hur det känns med all den hemska skam o ångest man känner. Försök att inte vara så hård mot dig själv, det blir inte ett dugg bättre. Försök att acceptera att du har problem med a och att om möjligt tala med din partner om detta. Fundera på vad du vill och behöver göra för att bli nykter. Ensam ärman inte så stark har jag märkt. Ta en dag i taget och läs o skriv av dej här. Tänk oxå att över tid lugnar sig omgivningen o därmed gubben, om du är ärlig och gör så gott du kan. Stor Styrkekram

bra jobbat!