Senaste kommentarerna i forumet

Liksom börjar med att se vad du skrivit! De förmedlar lugn och trygghet!
Tack för det?

Du hänger i och den stora vinsten får du och alla nära! Jag tror på dig!!
Kram

Ja. Här i min tråd är det som vanligt lugnt ser jag.
Dag 17, lite för att påminna mig själv lite för att tvinga skriva något här så att jag inte tappar lusten helt.
Vilket inte hade var konstigt.

Jag ville skriva om saker bak i tiden men känner inte för det idag så jag hoppar det.
Kanske en annan dag.
Jag undrar iof För Mig Själv som vanligt, hurvida jag är periodare kanske?! iom att det sen min dotter
gått ganska så många dagar, längre tid mellan drickandet/missbruket.

Jag har inget mer idag.

Zorro, hur går det?
Kram ?

Leverjag, lever du?
Hör av dig snart. Kram ?

In mig i skaran och letar. Donde esta Sisyfos? ??

Anna: Ja kanske man får acceptera att man inte kan njuta av ett par glas, för egen del så har jag provat och det går inte så därför har jag valt att helt försöka avstå, finns inget alternativ. Hoppas du har en bra dag på jobbet.

Vaknar av att det regnat, friskt ute. Idag har jag bokat tvättstugan och ska roa mig där. Grannarna frågade om grillning i helgen och jag tackade glatt ja, kan hända att det finns alkohol men inte så att det kommer störa mig, känns bra.
Idag är en bra dag!

att jag helt kan sätta mig in i din situation, vi reagerar alla olika på trauman, men jag har upplevt något liknande. Min hustru begick självmord för många år sedan och precis som du tog jag till alkoholen för att döva alla känslor. Det gjorde ont, fruktansvärt ont i mig, och jag såg ingen annan utväg för att fortsätta klara det dagliga livet. Jag insåg att människorna runt omkring mig lade det hela bakom sig och gick vidare så mycket snabbare än jag klarade av. Jag kände att jag måste hålla fasaden uppe, jag ville ju inte vara den där som gick omkring och var dyster och fick alla på dåligt humör. Så alkoholen hjälpte mig genom kvällarnas förtvivlan.

Så småningom blev behovet av alkohol en egen kraft. Jag hade kommit tillrätta med min roll som ensamstående förälder och livet rullade på igen. Berusningen hade blivit ett mål utan syfte, jag drack för drickandets skull. Det tog mig sex år innan jag insåg att jag hade problem, och vid det laget var det seriösa problem.

Det var först efter något år som nykter jag kunde börja ta itu med allt det som gjort att jag började dricka ohämmat från början. Snart trettio år senare kan jag säga att jag nog har kommit över det som hände då, men alkoholen har aldrig tappat sitt inflytande över mitt liv. Katastrofer inträffar, alla upplever berg och dalar, det är en del av livet. Hur vi tar itu med det är individuellt, men personligen kan jag, så här i efterhand, säga en sak med säkerhet; alkoholen har ingen som helst positiv effekt, den hjälper bara för stunden, i det långa loppet lägger den sten på börda.

Jag tycker det är fantastiskt att du redan nu har börjat ifrågasätta ditt drickande! Jag ska ge samma råd som har givits många gånger tidigare här inne; prova att vara nykter ett tag, ett par veckor eller månader, ge dig själv chansen att jämföra och att kunna välja.

Jag önskar dig allt gott!

Så ofattbart tråkigt att höra om din dotter. Förstår att man tar till alkohol. Skönt att du börjar känna livslust igen.
Vi är några stycken som tror att det ska gå att fortsätta att dricka "normalt". Jag har knappt sett nån härinne som lyckas helt bra med det. Om det går hyfsat el inte tror jag beror lite på hur ditt förhållande till a såg ut tidigare. Har du försökt sluta under de här åren? Många som slutar ett tag börjar dricka mer än tidigare när de "släpper på" igen. Det är bra med en lite längre vit period till en början för att komma ur missbruket. Några lyckas dra ner, men du har också dövat din sorg med a och när man slutar bedöva sig så kommer ju känslorna tillbaka och det är både bra och jobbigt. Jag förlorade en närstående för några månader sedan och började åter döva mig med a efter månader av kontrollerat intag. Gick fort tillbaka i gamla hjulspår. Har lärt mig att a är en mäktig drog. Och när jag slutat igen, vilket jag gjort, så kommer känslor jag inte riktigt vill och orkar ta itu med. Mitt "kontrollerade" intag bestod också av a, enbart i sociala sammanhang och blev då väldigt sällan och lite per gång. Jag kan absolut förstå känslan av att inte vilja sluta helt. Har ännu inte accepterat själv att det inte ska kunna gå att dricka då och då, men det är en balansgång och det är svårt. Och som sagt det beror nog också lite på vad du får för "belöning" av alkohol och hur den funkar på dig. Beroendena härinne ser lite olika ut och vi är många som gjort ett stort antal magplask i våra försök att sluta. Det bästa du kan göra är nog att läsa runt lite i olika trådar och skriva själv. Lycka till med att finna din väg.

Precis så som det ska vara. Just att vara trött är jobbigt! Man kan inte vara sitt bästa jag. Om det går att vila några minuter i mellan gör det, lägg dig ner och slappna av sov tio minuter och du får ny kraft!
Du gör detta så himla bra! ?

Du är en klippa som stöttar! Verkligen tack!?

Idag skiner solen, kaffet smakar gott och jag har sovit gott! Tack för det! Jag har nämligen inte sovit två nätter innan, min hjärna har velat hitta på nya katastroftankar! Denna gång är det alla möjliga senarion att det bryter sig in någon i mitt hus! Direkt ville jag döva med öl. Men jag vet att det är ännu ett trick!

Utan detta forum och allt jag läst på om alkohol hade jag varit förlorad!

En sak som verkligen hjälper är att ge sig minst två månader utan alkohol!

Ha en fin dag alla där ute som kämpar!
Idag blir en nykter dag oavsett vad som än händer!

Vad fint att du börjar känna livslust igen, härligt.

Det är nog väldigt många som känner igen sig i det du skriver och det är inte så himla lätt att bryta en (o)vana som dessutom är beroendeframkallande.

Men du är verkligen värd att lyckas, det är skönt att bli fri från att vara styrd av alkohol.
Det vet jag för jag har varit utan alkohol i snart två år.

I början kom många undanträngda känslor ikapp och det var tufft, det gäller nog att ha tålamod och inse att det kan ta lite tid att få ro och därför kanske rikta in sig på att ta "en dag i taget".

Vilken enorm sorg att förlora ett älskat barn. Aj.
Det gör mig väldigt glad att du nu känner att du vill försöka dricka mindre, vara rädd om dig och leva.

Önskar dig verkligen lycka till och skickar en stor kram!

Ny dag igen,
morgonjogg avklarad och snart frukost. Tog ett skumbad efter jogg. Njöt. Det blev en bra dag igår trots öl i hotell baren på kvällen. Hade egentligen inget sug efter alko men när man satt där så kändes det ok. Tog med en öl på rummet också. Tänker på att minska tillfällen och mängd. Intensiv dag och vecka. Hittar dock ett lugn i nuet. Bara jag har kontrollen över mitt liv. Ingen annan. Fokus på att leva.

försöka lära min hund klockan. Under vinterhalvåret väcker han mig prick klockan halv fem, utom när det regnar ute, då tar han gärna sovmorgon. Men nu, under sommaren, är han lite mer oförutsägbar. I morse t.ex. försökte han få upp mig redan halv fyra. Han är väldigt diskret, han kommer och ställer sig bredvid sängen och bara tittar på mig. När jag så säger till honom att det inte är dags än så går han och lägger sig, men kommer tillbaka fem minuter senare. Det är som att ha barn i bilen; "är vi framme snart.."

Andmamman jag skrev om igår hade bara tre ungar kvar idag. Hon verkar utstött, hon går alldeles ensam på ena sidan dammen medan resten av flocken håller till på den andra. Jag kan inte undvika att dra paralleller med oss människor. När min hustru levde blev vi ofta inbjudna till olika saker, skidåkning, båtutflykter, resor etc. men när jag blev ensamstående förälder så slutade inbjudningarna komma. Kanske lade jag sordin på stämningen eller så kände man sig förpliktad att hjälpa till att ta hand om mina barn, vad vet jag.

Det tog rätt länge innan jag kom över det där, men faktum är att jag inte har så mycket att klaga på, nu när jag ser tillbaka på det hela. Jag har en fantastisk kontakt med mina barn, vi blev ett sammansvetsat team. Vi gjorde massor tillsammans, de följde ofta med på mina resor och hade innan tio års ålder sett mer av världen än många människor gör på en livstid. Visst, jag drack också, men aldrig när barnen var vakna och aldrig särskilt mycket. Den delen sparade jag till de tillfällen då jag var ute på egen hand. I stort har jag trots mina problem haft ett bra liv hittills, jag har insett att det är inte mycket mening med att spekulera i hur det hade varit om..

Tack Berra och LenaN för era kommentarer! De värmer.

Jag har just plockat ur diskmaskinen, först när allt stod prydligt undanstoppat i skåpen insåg jag att jag inte har kört den än. Några veckor till behövs det nog innan hjärnan fungerar som den ska...

Ha en härlig dag allihopa!

Vilken sommar vi har, med kaffe på trappan som start på dagen kan det ju bara bli bra.
Kvällsdopp igår efter jobbet gjorde inte avslutet sämre ?
Njuter så denna sommaren och att jag känner mig trygg i min vilja att må bra, är mycket som händer i mitt inre.
Ser det mesta på ett nytt sätt och hanterar saker med ett nytt lugn.
Har givetvis svackor men de känns hanterbara och låter mig själv inte bli kaxig i min nykterhet. Skall påminna mig om hur skört det är och fortsätta jobba med mig själv.
Tack Lena för dina ord och för att du trampat upp en stig att följa.
Önskar er en fin dag och bygger vidare på den nya kvinnan

Du är läsvärd och fortsätt skriv!

Du gör det bra. Kram

Jag är så jävla trött. Det har varit mycket de sista veckorna. Jag hade en härlig midsommar helg. Men det räcker inte. Jag går upp i tid hela tiden för att ''hitta'' min tid. Har knappt hittat denna tid. Till veckan ska jag gå upp ännu med. Pratade nyss med min kärlek. Han tyckte jag ''slirade''när jag pratade, som jag brukade göra när jag drack. Men jag är bara trött, helt slut. Har suttit i telefonkö till försäkringskassan. Efter en massa bla, ska jag ringa dem imorgon. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att han ska tro på mig. Men det är väl så det är när det är som det är. Ivilket falk så är jag ledsen.

Kunde varit jag som skrivit ditt inlägg tidigt på min resa mot nykterhet.
Det blir bättre - härda ut - lyckokänslan, pirret och det sociala kommer tillbaka och det blir bättre än innan :)
Lycka till!
C

Idag känns livet tungt. Är trött och låg. Försöker analysera vad som framkallat känslorna så jag tänkte skriva en rad för att bena ut känslorna. Jag känner mig ensam (tungt att erkänna) och nu när jag inte har druckit bort ensamheten så blir den mer påtaglig.. Jag möter helt enkelt det "riktiga" livet. Jag har en tråkig sida och får på mig en offerkofta när jag känner mig låg... Tycker liksom lite synd om mig själv. Jag vet att det inte är klädsamt men så är det.
Jag har ett bra nätverk av vänner men drar mig undan nu eftersom jag inte vill berätta för dem att jag har slutat dricka helt. Än har ingen frågat i detalj varför jag inte dricker vilket jag är tacksam över men samtidigt vill jag så gärna prata om det och berätta hur ledsen jag är. Att få stöd ifrån sina vänner och familj är en stor hjälp men jag har inte kommit så långt, tyvärr. Vågar inte. Känner mig misslyckad trots att det ser så lyckat ut på utsidan.
Inget sug efter alkohol, men vill gärna "leva" lite mer. Alkoholen gjorde mig gladare och mer utåtriktad (& utan offerkofta) vilket jag saknar. Känns tungt. Usch.

Vi är i precis samma sits. Jag brukar också dricka typ allt möjligt och det är nog inte någon gång då jag inte fått minnesluckor senaste åren när jag varit full. Precis som du så lider jag av en depression och det tog lång tid innan jag lyckades få hjälp, trots att jag desperat sökte efter det med all energi jag hade kvar. Idag har jag lärt mig hur jag hanterar min depression, vet vad jag ska göra när det känns skit. Min partners jag haft under åren har väl märkt mitt alkoholmissbruk men det är aldrig någon som direkt sagt åt mig att sluta, visst man har fått några hintar om att man dricker för mycket men då har jag bara blivit arg och tyckt att dom inte ska lägga sig i. Så det kanske är av rädsla för att man ska bli arg som dom inte säger något? Jag vet faktiskt inte. Hur som helst, jag tycker detta forum är sjukt bra, man slipper känna sig ensam. Från att ha druckit varje dag, haft minnesluckor och ångest så har jag nu varit nykter i en vecka. Det går både upp och ner men misslyckas man så är det bara börja om. Lycka till, hoppas du får lika stor hjälp som jag av forumet!

Hej! Är i ungefär samma situation som du. Det handlar för mig om att först reflektera över om man vill sluta dricka alkohol eller inte!
Vill man det så får man kämpa.
Ställ frågor till dig själv om varför du dricker? Om du helt vill sluta?
Om du behöver mediciner, terapi, AA möten?
För min del tog jag beslutet att klara det med hjälp av att vara öppen om vad jag ville mot min familj!
Jag har lovat de att ta hjälp av sjukvården om jag trillar dit igen!
Jag är inne på dag 16 som nykter alkoholist!
Det har varit upp och ner men mest positivt!
Jag kämpar mot den där lilla adjävulen varje dag! Njuter ändå av att vakna nykter utan ångest, hjärtklappning och dåligt samvete!
Hoppas du hittar en väg som passar dig!
Kram

Jag har saxat följande från PP:s tråd. Det är Muränan som skriver och det hon skriver sätter ord på precis det jag haft på tungan men aldrig formulerat själv. Tack Muris för denna ädelsten!

"Din kommentar om kämpande påminner mig om att du frågade för ett tag sedan vad jag menade när jag skrev det. Ska försöka förklara - utan att skriva ut hela personnumret... Jo, psykologen och jag körde liksom fast efter ett tag. För min del handlade det om att jag inte längre hade förmågan att känna ilska och bli arg. Istället för att känna tryckte jag effektivt undan det, vilken i sin tur skapade en outhärdlig ångest. För att komma i kontakt med de undanträngda känslorna, så måste jag våga och orka försöka lära mig att känna igen. Varje gång jag försökte tillsammans med psykologen, så slog alla försvarmekanismer på. Jag fick yrsel, domningar i hela kroppen, synbortfall osv osv. När jag pressade mig som mest, så slog hjärnan av och jag blev helt nollad. Var nära att svimma flera gånger. Så mycket kämpade hela mitt jag emot - allt för att slippa känna. Det här var mekanismer som jag aldrig själv förstått att jag hade. Det skedde helt automatiskt. Men för att kunna bryta detta, så måste man utsätta sig för det om och om och om igen. Den enkla vägen är ju att stoppa och säga att jag känner inget, det går inte, jag orkar inte, det är omöjligt, det är tomt... Den jävligt svåra vägen är att försöka stanna i det obehagliga och övervinna det. Att till slut äntligen våga känna, att våga ta ansvar för sina aggressioner och därigenom inse att det inte är farligt, att jag klarar av det här, att det går bra... att ångesten försvinner om jag klarar det här. Det var här någonstans som psykologen sa att om jag inte kämpar mer, så kan han inte hjälpa mig att komma längre. Det räcker liksom inte att gå till någon och "höra" vad som är fel och hur man ska rätta till det. Ska det bli någon verklig förändring måste man jobba med sig själv, utmana sig själv och själv inse vad jag måste göra och sedan inse att jag klarar att göra det. Kämpa alltså.

Nu vet jag ju inte vad som tynger just ditt hjärta och det kanske du inte gör själv heller. Det som som jag skriver ovan gäller alltså för mig och är en beskrivning av min väg till bättre mående. Men den generella slutsatsen är i alla fall att ingen terapi gör sig själv. Ingen blir särskilt bättre av att "gå och lyssna på en terapeut". Utan det handlar om att våga och orka lyssna inåt och försöka ändra sig själv. Jag förstod nog aldrig tidigare vad det innebar att jobba med sig själv. Men nu vet jag... ;-)"

Jag vill säga mer till mig själv om detta, men nu kallar annat.

... som uppskattar dina inlägg, heuhe. Gott att ha dig här.

Bara var din tråd finns. Och nu har jag letat upp den och postar här en efterlysning.

Kram på dig.