Senaste kommentarerna i forumet

Nu har du alltid anledning att fortsätta vara nykter. Så roligt med bebbe i magen ☺

Mina triggers kan vara många, allt från att det e fint väder, till att det e kallt väder. Till psykiska grejer och annat. Att jag e glad, att jag e ledsen, depression e.t.c. Anledningar till att dricka hittar jag alltid, även om jag nu försöker fokusera på anledningarna att låta bli.

Gjorde som du sa Rädd, har min gamla kloka ek den har lyssnat i flera hundra år.
Den blev förvånad över att jag var nykter, har suttit där många gånger och berättad hur dåligt jag mått.
I dag var det nya funderingar och tyckte trädet sträckte på sig och tyckte jag gjort kloka val det senaste.
Trädet fick min önskan om ro och frågan om hur reder jag ut det här.
Svaret blir ge allt tid, tittar på detta ståtliga träd och inser bygg långsamt och ha inte bråttom.
Och håll min linje jag har druckit färdigt vad som än händer, sök hjälp om jag börjar må dåligt.
Så Rädd kanske har Eken svaren som jag söker i mitt hjärta.
Kram på er

Jag kan bara pricka av min första vecka, men jag hoppas att jag alltid kommer ligga 7veckor efter dig resten av livet!

Så fortsätt...så hänger jag på efter ;)

Levande ? Jag vill ju behålla min bror. Tänker på de 12 stegen hos AA. Vet inte vilket lr om detta är innebörden men som jag tolkar det är att jag måste be om ursäkt & ta ansvar. Låta honom säga hur han känner & mår. Lr nått sånt.

Fin helg med barnen men nu börjar rastlösheten och surheten komma. Runt lunch på helgen brukar det kicka in. Vid 15 när det gått ett tag. Grinig och stingslig. Viktiga triggertider att vara medveten om. Nu läser jag min lista där jag skrivit varför jag inte vill dricka. Listan är lång och effektiv. Den övertygar mig när det känns skakigt. Skönt att ha det nedskrivet och i mobilen.Jag bygger på den med nya punkter allteftersom.
Läser på forumet. Timme för timme...

På tre liter ☺

...för att du delar med dig och inger hopp :)
Berätta gärna mer om vad som hänt i skallen under tiden som à-fri.
Själv 3-4 månader vit och det hela börjar så smått kännas bra.
Keep up the good work!
C

... sen den där marssöndagen förra året då jag vaknade och inte drack mer.

Jag minns så väl, medan jag fortfarande hällde i mig alkohol, hur tiden mellan berusningstillfällena segade sig fram. Tråkiga och onödiga transportsträckor bara. Gick det en vecka eller två utan nåt vått i strupen kände jag mig närapå som nykterist. På den tiden begrep jag inte heller att en längre tids uppehåll skulle få grejer att hända uppe i huvudet på mig. Jag tänkte på uppehåll som något som bara skulle bespara kroppen en massa smärta. Ja, jag hade nog en massa feltänk för mig, där i min lilla koja, där vin och öl var dom viktigaste ingredienserna. Jag kände så väl att dessa ingredienser bringade mig, och inte bara mig, olycka - ändå var dom livsviktiga. Med alkoholen hade jag skapat mig ett liv som blivit så torftigt att jag var tvungen att supa för att stå ut. För att våga. För att orka.

Eftersom jag drack alkoholistiskt.
Eftersom jag hade alkoholism i blodet.

Jag har alkoholism i blodet nu också. Det var det jag var tvungen att fatta innan jag kunde sluta. Skillnaden är att jag inte underhåller alkoholismen i dag.

På min gata i stan där jag bor skiner solen i dag, så nu ska jag ta min blekfeta lekamen och hasa mig ut i solskenet och ägna mig åt lite välgörande trädgårdsarbete.

En väldig massa varma kramar tycker jag att alla här i forumet ska få. För det tycker jag att vi ska ha.

KRAM

Varsitt hjärta får ni, Sisyfos och Muris. Eller hur många ni vill.

Puss-puss! :)

har min logga försvunnit, jag vill ha den njuter av nollorna! Det är ju det här viktväktarna lär ut, bokför allt och begränsa så går det bra!

Nu har jag läst din tråd och du skulle kunna skriva en bok. Det var lärorikt att läsa. Ha det bra och nyktert!

Vinlåda

Vad betyder BiB? Jag kan ju hoppas att jag också blir smalare...en sak i taget å andra sidan :)

Rabarber! Du skriver så bra om dina upplevelser. Jag har inte kommit igång. Har så svårt att släppa fram orden, de gör så ont och jag är så rädd att tappa kontrollen! Jag är inne på min 4-e dag och det känns riktigt bra. TACK vare det stöd jag känner i detta program och detta forum. ❤️ till alla kämpande fina människor.

Härliga tider! ?
I december blev jag gravid och det var det bästa som kunnat hända mig. Ska erkänna att jag hade lite blandade känslor, att jag gärna hade velat vara längre fram med alkoholbeteendet innan graviditet.
Men tillbaka till att jag mår så sjukt härligt bra nu och är så "klar i huvudet" med vad som är jag! Är lycklig nu ❤
Jag har gått hos psykolog och fått mycket hjälp där med att acceptera vad som har hänt i mitt liv och hur jag ska gå vidare. Visst jag kanske aldrig kommer läka ihop helt och känslorna kommer vara där i situationer men att hitta dig själv i att det faktiskt är okej att inte vara okej, det var inte jag som valde det där utan jag blev drabbad. Att jag gav mig rätten att sörja en gång för alla var vändningen för mig.

Bebis växer i magen och vi väntar ?❤
Blomman

är varken feg eller ego. Du är nu nykter och vandrar på en ny väg. Då ser man nya saker. Vissa underbara, vissa platser och vyer man inte visste fanns. Vissa smärtsamma. Vad du skall göra med den bilden av mannen och smygandet? Sätt dig vid ett träd, känn dess rötter och styrka och lyssna på vad bladen viskar till ditt hjärta. Må det goda leda dig på dina vägar.
Usch, vad svårt. Kram till Dig.

Så upplyftande att läsa om hur du klarat de första månaderna utan alkoholen. Ja även Northern soul Res och andra som startade under vid samma tid. Läser gärna det ni skriver men är lite dålig numera att skriva. Minns så väl hur härligt det var efter ett par månader. Önskar er alla kraft för fortsatt alkoholfri framtid.

Trevlig söndag

//PP

En helg till avklarad!

Shape det är blodprov jag tagit och ultraljud på levern, allt ser bra ut nu efter några månader av nykterhet.
Tack Rädd för dina tankar, boken är nyttig att läsa.
Så vad sjutton gör jag nu, låter honom dricka ifred och går nykter vidare.
Svårt när han inte stör någon han sköter jobb, dricker och sover när han är hemma.
Frågade för ett tag sen om han ville skiljas, men det var tydligen det sista han ville.
Är bara så rädd att jag hamnar i depression av detta och flyr in i dimman igen.
För detta är ett riktigt trist liv eller ledsamt och vet ju hur detta slutar.
Bevär för semestern i år, funderar på att hoppa över den i år. Jobba och ta en resa i höst istället, kanske fegt men kan inte tänka mig att se detta i flera veckor.
Är på den platsen i livet när jag är ego och sjutton inte vill göra saker som förväntas hela tiden.
Vill göra saker som jag längtar efter och få ro och känna lite lycka.
I dag får det bli en långpromenad för att rensa huvudet och bena upp alla tankar.
Få bort bilden av att han halsar vodka ur flaskan för att sen bara somna av.
Men väljer en dag till av nykterhet och det är mitt val och ansvar/ kram och styrka till er hjältar

Grattis till 56 dagar och tack för att du sätter ord på det jag själv inte ens kan nudda vid, eller ens påbörja i tanken. Det är för smärtsamt. För skamfyllt.
De jag älskar och hur de har och har haft det med mig.. Hu, jag lägger mig i mental fosterställning!
Men du inspirerar där borta i dina 8 veckor! Min önskan är att jag också når dit, att jag blir lika modig, stabil och klok som du verkar vara och törs lägga alla tankar på bordet en dag med mina nära. För trots allt finns väl ingen annan väg om man vill göra om och försöka göra rätt.
Glad söndag på dig och alla andra, och en speciell kram till alla de medberoende som kanske läser här!

Tack för du delar detta så fint och berörande ❤

Starkt av dig att låta honom göra det och nu kan ni börja läka.
Kram och styrka till dig

Bläddrar tillbaks i min tråd. Som heter Dag 1. Den där dagen för 56 dagar sedan, när jag vaknade upp och sa - FUCK THIS!. Och gjorde ett försök att låta bli.

Vilket lyckat försök det blev :)

Jag undrar varför det blev just den dagen och jag undrar hur jag lyckats hålla motivationen uppe hela vägen. Jag som drack varje dag. Lite grann hela dagen lång. Och som en dag bara slutar med det. Tvärt. Fast egentligen vet jag svaret nu i backspegeln. Jag hade kommit till insikt. Äntligen. Jag hade börjat i terapi och hade kommit en bit på vägen. Äntligen. Jag läste, skrev och fick stöd här.

Min terapeut menar på att jag aldrig var fysiskt beroende av alkohol, utan psykologiskt. Jag tänker att det senare föder väl det första, men jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll. Ett beroende är ett beroende. Och jag vet att jag inte vill ha alkohol mer. Som jag skrev tidigare i min tråd, förr såg jag vinet som min väg ut ur ångesten, nu ser jag vinet som min väg in istället. Och det är en gigantisk skillnad. Vinet skrämmer mig, för jag vet vad som kan hända.

Jag mår bra nu. Jag är stabil.

Nu gäller det för mig att ta tag i andra saker som har blivit trasiga på vägen. Förhållandet som gick i kras. Hur kan jag reparera relationen till en person som jag gjort illa, som har mått dåligt pga mig, som försökte och försökte att få mig att inse. Få mig att sluta. Jag som vägrade se. Ville inte bli hjälpt. Tyckte inte att det var så farligt. Jag blev ju aldrig "full", sa aldrig dumma saker, svimmade inte av i soffan, skötte barn, jobb, familj. What's the problem? Jag behöver ju det här för att må bra. Ju. Desto mer han försökte, desto mer låste jag mig. Han blev deprimerad, sjukskriven, matade mig med böcker, forskade på siter. Om och om igen försökte han få mig att inse, sluta. Och jag vägrade. För egentligen vågade jag inte. Jag var ju livrädd. Jag trodde jag skulle dö utan.

Han lämnade, har stängt av mig helt och jag tror väl aldrig att det kommer bli vi igen. Men jag skulle vilja säga alla dom här sakerna. Säga förlåt. Säga att han hade rätt. Att jag till slut kom till insikt. Det var en brutal käftsmäll jag fick, men jag behövde den. För att ta tag i roten på mina problem. För att hitta en annan livlina. För att våga se mig själv i spegeln på riktigt, osminkad.

I försöken att rädda mig, är jag rädd att han själv gick under i processen. Hur lever man med det? Hur kan man någonsin göra det rätt igen? Jag kan inte ändra på det som var. Tyvärr. Jag kan inte gottgöra det heller. Det som var går inte att trolla bort. Det enda jag kan göra är att böja huvudet och hoppas att han kan se mig nu och någonstans känna att han var en oerhört viktig del av det som blivit rabarber 2. Och kanske någon dag, sätta sig ner med mig och ta en kopp kaffe. Förlåta mig? Jag vet inte om jag kan begära det. Förstå mig, det hoppas jag att han kan göra någon dag.

När jag skriver det här, inser jag att vi väldigt sällan skriver här på denna sida om de personer som är oss nära och som lider av vårt beroende. Står i skuggan av vårt drickande. Blir bortvalda till förmån för vår kärlek till alkohol. Jag läser på anhörigsidan och får en klump i magen av alla där som kämpar med "oss". Hur de blir sjuka, hur de lider, deras frustration och vanmakt. Jag vill helst krypa under ett täcke och gömma mig. Jag läser också hur även om personen de försöker hjälpa lyckas sluta, så är förtroendet borta. Tilliten förstörd. De vågar inte lita på att det verkligen är sant. Eller så har de levt så länge med alkoholen som någon central nerv i relationen att när den försvinner, så finns det inget kvar.

Varför skriver vi inte om det här? Varför skriver jag om det först 56 dagar senare? För att det är för svårt och gör för ont? Så är det nog för mig.

Godnatt fina människor. Ta hand om er och varandra.

när jag satt och läste "Flodhästen i vardagsrummet" av Tommy Hellsten. Hur sund och uppriktig resa du gör.
Jag grät lite när jag läste också, för det gör ont att inse vissa saker. Varm kram till Dig.