Senaste kommentarerna i forumet

Bra att du hittat hit och skriver om ditt liv på ett intressant sätt. Det ger oss styrka och kraft i både med- och motgång i kampen mot A.

Jättebra jobbat. Jag har ju också en man som dricker, men han har blivit nykter! Vet inte om han ska vara det ett år. Men det återstår att se. Vår relation är inte så skör längre, men han förstod att jag inte tänkte förhandla om min nykterhet. Tidigare var jag osäker på när han skulle vara full eller åka till bolaget. Nu känns det mycket säkrare med det. Jag sa att vi får flytta isär om jag inte orkar med hans drickande. Då hade han tagit ett eget beslut om ett års nykterhet. Hoppas det går bra för er också på ett eller annat sätt <3

Jo det gick väl hyfsat, festade hela vägen o natten ner på bussresan, blev kanske 8-9 öl. Bakfull, hade inte sovit, det regnade och ställer var ett lerfält första dagen, tänkte vad fan gör jag här? Drack inte första dagen annat än cola o överdyrt vatten. Andra dagen drack ja, blev kanske 10 öl o 2 irish coffee. Nu har ja inte druckit sen i Lördags iallafall, inte sugen heller.

Bra kämpat ☺ Tror alla har/kommer till en vändpunkt. Det är fortfarande ett tufft jobb men ändå lättare på nått sätt. Himmel vad jag svamlar. Men låter det stå kvar. Grattiskramar

Är inte lätt, en del får en svårare lott i livet. Jag förstår din rädsla & din sorg. Vinet har inte hjälpt dig det har bara fördröjt & begravt dina känslor. & då blir det dubbelt så jobbigt när känslorna får fritt spelrum utan a. Du gör ett kanonjobb som kämpar på. Ge inte upp det blir lättare allt eftersom tiden går. Jag trodde inte det & min hjärna slog slint tog ett återfall & körde onykter. I nykterhetens bländade ljus dagen efter skakades jag om rejält, tror det var min vändpunkt. Men det blir lättare att låta bli. Styrkekramar

Ringde polisen för att höra om de fått svar på min blodanalys. Så jag får veta min promille. Går som på äggskal av nervositet!! Vad får jag höra! Vi är ledsen men det har blivit nått fel, vi skickade inte ditt prov förrän igår!!! Whaaaa!

Härlig läsning :) Strongt jobbat ☺ Som någon skrev: man ångrar aldrig en nykter dag! Sant. Kämpa kramar ?

Sen tror jag än om det är jobbigt för barnen att bo varannan vecka. Så är det viktigt att barnen får tillgång till båda sina föräldrar dvs bo hos dem. Få en vardag att fungera på sikt. Annars blir du roliga pappan & det är enligt min åsikt inte en bra lösning. För mig & mitt ex är det otroligt viktigt att delta i det vardagliga allt från tjafs om läxor till godnattkramen. Om du skulle ha barnen tror jag nog oxå att du skulle ha det betydligt lättare att vara nykter. Jag säger inte att ni gör fel utan bara från min upplevelse & erfarenhet.

Alltså i mitt fall är det så att dels så lät vi barnen bo kvar hemma. För att separationen skulle påverka dom så lite som möjligt. Sedan var frågan om vem av oss som skulle flytta. Jag är lite dumsnäll och lät min fru bestämma och då blev det jag som flyttade. Mao har jag just nu egentligen aldrig barnen, annat än när jag gör saker med dom. Vilket iof varit väldigt ofta upp till förra fredagen.
Men nu efter att jag fick reda på att min fru var otrogen så har jag inte satt min fot i huset igen. Så nu träffar jag dom knappt alls.
Hur det blir i framtiden vet jag inte.

Det finns en beroendeenhet i varje kommun där man kan få stöd & hjälp med samtal av erfarna behandlare. Samt medicin ifa det behövs. I min kommun fick jag de fem första samtalen gratis. Sedan för det behövs nästan alltid fler samtal, kommer du & din behandlare överens om hur ni ska fortsätta.

Ja det är jättejobbigt att vara ifrån dem varannan vecka. Saknaden är enorm. Saknaden försvinner nog aldrig men man lär sig leva med det. Jag har varit skild i lite över 4 år nu. Det blir bättre men aldrig bra. Men så ser det ut! Kramar av kidzen kan jag aldrig få nog av ?

När jag körde full. Har jag inte haft något problem att avstå. Det har varit solklart att det inte är värt det. Men innan den 20 har det inte varit det. Visst jag har haft månader av nykterhet bakom mig men jag har inte känt att det varit förankrat längst inne i mig. Det är en annan känsla nu & det är jag tacksam över. Jag matar den känslan varje dag så den ska bestå. Så när det gott ett halvår & minnena av rattfylla & vad det för med sig kanske bleknat en aning så ska jag komma ihåg vad som står på spel. & som jag skrev nån timmes flykt är inte värt det. Inte när man som jag druckit ensam & för effekten. Nån gång i framtiden kommer jag kanske att ta ett glas vin till en god middag tillsammans med kärleken lr kanske en irish coffee eftet en dag i backen, då oxå tillsammans med kärleken. Aldrig mer ensam. Men detta är om några år. Nu måste jag fokusera på nu!

Måste bara plocka ut ett citat ur det du skrev "Någon timme av att inte känna något pga alkohol är inte värt det" ja, det är väl det som drickandet handlar om. En timme av att inte känna nåt... Å sen då? Ångest, skam, fysiska problem... Den där timmen är absolut inte värt resten. Varför är det så jäkla svårt att begripa? (Ställer frågan till mig själv).

Tack. Så små saker som gör att man faller till föga. Igår fick jag tag i min dotter rätt sent och talade om för henne att jag hade fixat hennes telefon. Så jag åkte förbi gamla huset (vilket bara det är rätt jobbigt) och fick en härlig lång kram av henne. Det gjorde mig lycklig. Sen åker jag hem... och saknar barnen så.
Tyvärr är H sjuk nu och hon är den starkaste motkraft jag har.

Du kan boka tid på nätet. Jag tyckte det var skönt att slippa berätta för någon varför jag hörde av mig. Skriv vad det handlar om. Du kommer få träffa en allmänläkare som sen funderar på vad som är bäst för dig.
Sen bestämmer ni tillsammans vägen att gå fram. Och vägen fram kan vara samtal med psykolog/psykiater/kurator, mediciner eller specialist. Beroende på hur läkaren bedömer din situation. Men gissningen är ju att det blir en blandning av alla.

Jag har problem med ångest och depression. Så i mina kontakter med VC är alkoholen det sekundära. Men vi håller koll på läget tillsammans och det känns väldigt tryggt.

Foursquare: Jag har ringt & pratat med polisen två ggr sen det hände. Pratat bla om behandlingshemmet jag varit i kontakt med. Det kändes skönt. Ja det var bra att jag blev tagen så att det inte skulle bli ''ok'' att köra påverkad. Samtidigt är det skitläskigt vad som väntar... Men jag får helt enkelt ta det som det kommer. Än hur jobbigt det käns. Kommer ju inte undan ivf! Min målsättning är att forsätta på den väg jag går nu. Nykter & ärlig. Måste komma ihåg vad jag spelar med, jag kan förlora mina barn, min käresta mitt liv som äntligen sp smått har börjat räta upp sig. Någon timme av att inte känna något pga alkohol är inte värt det, en stund av flykt hjälper ju inte soppan jag ställt till med den finns ju kvar när jag nyktrat till & då nyktrat jag till till ett liv i ensamhet. Viktigt att komma ihåg! Tack Foursquare för ditt inlägg, det käns skönt med pepp & stöd :)

Ja, det måste jag säga, att sista dagarna har jag bara reflekterat och reflekterat.
Varför, hur och när började jag dricka. Fel anknytningsmönster, krävande uppväxt, mycket jobb med relationer, känslighet för miljön, antagligen någon form av GAD, ICD och alkoholism på detta.
En välfungerande person på jobbet och bland kompisar och släkten.
Våren kommer och det är inte svårt att strunta i drickandet på veckodagar, för att jag är så himla envis. Det är helgerna som är svåraste, men om jag har klarat superbra en helg, fixar jag fler, jag började tro på mig själv.
På kvällarna, med en sadistisk glädje spelar jag filmer i mitt huvud. Filmer av allt dumt och korkad som jag har gjort på fyllan. Oftast märkte ingen mina pinsamheter, men inte alltid. Jag tänker: nästa gång, vad kan hända då? Du ramlade och fick blåtira (ljög att jag svimmade), nästa gång kanske slår du ut ögat? Tappade balansen och ramlade mellan soffan och bordet. Nästa gång kanske ramlar du ner för trappan?
Jag vill nog inte utsätta mig själv för det. Därför att tänker jag ofta på det på kvällarna.
Dag 9 utan en droppe alkohol. Jag har fått någon inre, mystisk styrka.

Åk med en liten bit till en början. Kanske kan du tänka lite kortsiktigt... En tre veckors reningskur och sen ta ett nytt beslut. Allt måste inte vara så svart och vitt. Det är fullt förståeligt att du behövt en snuttefilt, men den håller på att kväva dig just nu tror jag. Om tre veckor hoppas jag att du känt livskraften återvända och tar ett nytt beslut. Och stannar kvar på tåget. Tre veckor är en kort tid. Pröva!

Jas75: Känner igen mig så mycket i det du beskriver. Jag erkänner att jag med kör bil ibland när jag har druckit. Jag är väl medveten om riskerna både för mig och andra. Men jag har även kommit till insikt med att ju fler gånger du gör detta, desto mindre oroar du dig för att köra påverkad. Det blir liksom normaliserat när du ser att det går. Precis på samma sätt som när vi en gång i tiden började smygsupa och kom undan med det. Ingen märkte ju av att du hade druckit det där lilla.

Problemen är när dessa två problem möter varandra. Någon gång kanske du sitter och är extremt påverkad och får för dig att köra och den gången kanske du inte överlever.

För två år sedan så somnade jag bakom ratten 05.30 på morgonen. Eller jag däckade rättare sagt ,körde då in i refugen på motorvägen och på något jäkla sätt lyckas jag ta mig ur bilen och lämnar den i innerfältet på motorvägen. Jag kan ännu inte idag begripa att ingen såg mig eller ringde till polis men jag klarade mig.

Den händelsen du har vart med om skall du se som ett uppvaknande. Var tacksam för att någon kanske har räddat livet på dig , eller någon annan. Detta kan låta helt sjukt, men trotsa dina tankar och kontakta poliserna. Möt din rädsla, tacka poliserna personligen? Jag vet att det är en otrevlig mindbender men det hjälper dig att växa och kommer att känna en enorm lättnad av att ha en kontakt med personerna i din närhet.

Ett exempel är när jag för några år sedan fick skuld hos Kronofogden. Fick flera hembesök och blev paranoid som fasen i mitt egna hem. Varje gång det knackade på dörren blev jag livrädd. Tillslut begärde jag få ett möte med dom. Blev till och med vän med delgivningsmannen. RIngde honom ofta i andra frågor och han hjälpte mig mycket. Ett typexempel på detta. Polisen uppskattar när man erkänner ånger, då får även dom en helt annan attityd emot dig.

Stå på dig nu! Detta kommer du klara av bra!

Ja nykter så skulle jag aldrig drömma om att sätta mig i bilen när jag druckit! Jag fördömer de som kör alkoholpåverkade! Ironiskt nog så har jag gjort precis det ? Spyr på mig själv! Det jag måste göra är att ta konsekvenserna av mitt handlande & facea dem utan alkohol. Ska jag få ett alkolås så är det nolltolerans i två år om det är som jag tror, grov rattfylla. Väntar/bävar inför brevet lr samtalet från polisen. Huvva.

Levande: I går kväll gick det faktiskt rätt bra.... Var så ledsen o trött att det blev lite tv sedan somnade jag... Tack för dina tröstande ord!

Vinärgott: Jag gjorde som du skrev! Tryckte i mej massor. Tyvärr köpte jag även ostar som lite vin hade passat utmärkt till.... Men det gick bra! Jag har samtalsstöd varje tisdag. Kom just därifrån nu. Känner mej tyvärr mer ledsen då hon tyckte jag skulle köra helt vitt o antabus. Blir livrädd, har inte kommit riktigt dit än.....

Sisofos: Du slår just huvudet på spiken!!! Är livrädd att släppa min snutits..... Den som har "räddat" mej att orka när pappa dog och mamma månaden efter blev dement och dog 6 månader efter..... Min syster flyttade par veckor efter utomlands. Det kändes som jag blev ensam från alla mina kära på kort tag. A har också hjälpt mej från min ångest av rädsla för ytterligare op. Gjort 4 st under 2 år därav 3 blev misslyckande o månader av sjukhusvistelse och komplikationer.
Hur skall jag kunna byta ut denna tröst mot ? vad? Utan att vara rädd.
Vet att jag måste göra slut en gång för alla men är om sanningen skall fram livrädd!

Studenten: Om jag skall vara ärlig.... Nej! Jag vill ha kakan kvar när jag har ätit upp den! Därför är jag enligt A tanten inne i den svåraste delen av hel jobbet. Veta att jag borde men vill inte till 100%.
Hon säger att i början vet man inte om sitt missbruk, sedan nosar man på känslan att nått är fel, sedan vet man om felet men vill inte sluta, sedan man väl beslutat sig att vara utan A helt blir det lättare men då börjar en annan resa. Jag står just nu på en perong o tåg efter tåg går förbi men jag vill/ vågar inte hoppa på..... Det värsta är att jag blir bara senare och senare o nu börjar de få konsekvenser!!! Ändå står jag bara kvar.....

Grym resa Zorro!
Som jag skrev i min tråd så känner jag igen mig så jävla mycket i det du beskriver.

Angående vätska i fötterna så vill jag varna för detta. Sök vård kring detta, det finns en medicin man kan ta. Anledningen till att jag varnar är för att där det samlas vätska samlas det även gifter vilket innebär att man kan få svåra infektioner. Jag har en vän som har blivit behandlad för detta och han menade på att det slår ut stora delar av den naturliga reningsprocessen. Eftersom du inte dricker nu Zorro så tycker jag att du skall försöka uppsöka läkare kring detta. Det finns flera anledningar till att det blir så här så misstanke kring alkohol är inte den första från läkarens sida. Du skriver även att du (precis som jag) lever med kraftig övervikt. Bland killar som oss är det extra vanligt med vätskesamlingar så kör på och sök medicin för just detta.

Först och främst vill jag tacka er som svarat under kvällen/natten. Jag hade ångest igår och kände mig allmänt piss så jag åkte hem till en kompis och försökte prata ut lite. Har dock inte avslöjat för mina vänner om mitt tillstånd. Min orden ligger på tungan, snart vågar jag berätta.

Rent generellt har jag sedan länge passerat insiktsfasen och självförnekelsen. Jag VET att jag är alkoholist. Jag kan ibland till och med fascineras över hur sjukt min hjärna är som gör alla dessa stopp förbi systembolaget när man bara fem minuter innan lovade sig själv att inte åka dit. Tänk om man hade agerat liknande på andra saker, som att handla brädor eller tvätta bilen? Då hade man kunnat se direkt att det handlar om ett maniskt beteende som inte är friskt.

@Sisyfos: Aboslut! Du har så rätt så. Vet du vad som är det mest ironiska. Jag är rätt duktig på att döma andra som lägger upp öl och sprit på banden. Jag står konstant och analyserar vad andra köper. Det är helt sjukt. Att man inte har förståelse för andra istället för att döma ut dessa individer. Men det är väl en del av ens ursäktande. Att hela tiden inte inse sitt egna fall utan att gärna hitta människor som sitter djupare ner i skiten. Tack för att du påminde mig om detta!

@Zorro: Nu var detta var text jag skrev av mig igår. Men visst har man tänkt tanken av att bara skriva en brutalt ärlig bok om hur jävla illa det egentligen är i en alkoholists verklighet. Tror många skulle tappa hakan av den mängden alkohol som faktiskt går åt för ens missbruk. Jag blev väldigt glad över att se ditt svar måste jag säga. Jag har själv följt dig i din tråd och precis som du skriver så känner jag igen mig i MASSOR av dina tankar. Jag skulle nog våga påstå att vi är nog väldigt lika varandra som personer. Eller personligheter för den delen. Blir glad av att höra att du finns med på min resa.

@mattiasheja: Ja, du har nog rätt. Satt och googlade på detta igår och funderar på att uppsöka VC idag. Har två möten som skall avvaras först bara sen hinner jag nog åka ner. Men ringer du ner innan och bokar tid? Jag tänker främst på att jag skulle vilja träffa någon som är specialist på just alkoholfrågor. Eller är det en remiss till en specialist jag får där?

Stort tack för alla era svar. Jag har suttit och läst i alla trådar och svar här i snart två år utan att våga ta tag i detta. Nu är det nya livet på väg in och jag känner mig peppad tack vare era positiva tillrop. Den 1:e Maj drack jag min sista droppe. Nu får vi bara hoppas att detta håller i sig. Mitt rekord hittills är 3 månader. Återigen, tack!

Din lever återhämtar sig och dina alkoholmarkörer likaså. Du ska låta bli alkohol helt på 4-6 veckor och ta nya prover.
Sen får du besked från läkaren och se vad det ger.Jag tror att det behövs ganska många års drickande och större mängder inte bara två glas!

Jo diagnoser i alla ära men det brukar bli olika diagnoser beroende på vem som ställer den. En del kan få väldigt många diagnoser inom psykiatrin. Där är det inte så lätt att sätta fingret på vad som är fel och diagnoserna är i huvudsak beteendediagnoser som bygger mer på dina berättelser än läkarens iakttagelser.
Ja vårdcentralen utreder kanske inte heller så bra idag trots att det handlar om en helt annan bedömning.
Må väl