Senaste kommentarerna i forumet

.

Klart du ska vara med. Ge inte upp nu, du har kommit så långt. Jag tänker att du till viss del lever lite farligt när du räknar med att kunna helgdricka. För mig var det länge otänkbart att inte kunna slappna av med vin på helgen, nu fattar jag faktiskt inte varför det kändes så viktigt. Jag förde min kamp i det tysta och misslyckades gång på gång. Har ff inte stängt dörren helt. Kanske gör det en vacker dag. Hur som helst, lär dig av detta i stället. Varför hönde det? När och hur kom suget? Hur ska du hantera det nästa gång. Det är lätt att tycka ibland att alla anta verkar ha det lätt och att man själv är ett stort misslyckande. Men jag tror att man är i olika faser när man börjar skriva härinne. Jag tycker at du är både bra och stark som finns härinne både när det går bra och när det går dåligt. Och att du öppet deklarerar var du står och hur du tänker. Du har kommit långt, valeria. Häng i nu!

Vet du, det där med att sörja alkoholen och se andra sitta och ha trevligt.
Se dem promenera med en påse från systemet i ena handen och en bukett blommor i den andra en fredag.

De stunder du sörjer kan du tänka att det är att glorifiera det.
Jag följer din tråd.
Kram

Tack för era kommentarer.. Tog en promenad på en timme sent nu ikväll och för en stund så kunde jag känna en glädje.. Det är nu livet börjar liksom.. Det är nu jag äntligen har alla chanser i världen att få ett fantastiskt liv! Det är inte lika lätt att känna den där livsglädjen jag förr så lätt kunde locka fram..känner mig lite avtrubbad. Små små korta stunder kommer det men sen blir det ganska neutralt igen.. Det kommer nog att bli bättre med tiden. . Framför allt när jag släpper taget om den relationen som inte blev något.. den spökar ju mycket i min hjärna.. Jag har alltid väldigt svårt att gå vidare när det inte varit mitt beslut att avsluta.. Skulle nog varit lättare nu om jag inte hade haft det som drar ner mig. .å andra sidan skulle jag inte slutat dricka om det inte hade hänt eftersom att det var det som satte bollen i rullning. Så det är ju liksom något jobbigt som fört med sig något mycket mer positivt, men som jag ändå måste sörja över och blanka. Ja, jag är en överanalyserande person..;)

I helgen väntar jobbresa i 3 dagar till Finland..Mina kollegor brukar gå ut och ta några öl på kvällarna.. Ut och äta kommer jag ju göra med dem men i övrigt tänkte jag släpa med träningskläder och träna på hotellgymet och ligga och läsa på hotellrummet..

Tack! Jag har gjort en del ansträngningar. Som har varit helt bortkastade. Men jag skriver mer när jag är nykter.
Tack Sisyfos!

hoppas man får vara med ändå.....

Du ska vara stolt över dig själv. Det är starkt gjort. Förstår att man inte kan slappna av, man ska väl kanske aldrig glömma eller sluta påminna sig.

15 månader snart. Äter antabus än. Klarar man ett år ökar chansen att förbli nykter ganska så mycket. Suget kommer ibland så då håller jag mig sysselsatt så går det över. Tänker ibland på att ta en öl men det blir cola zero istället. Kommer nog inte slappna av än iaf.

Tänker på dig, hoppas du får ut det du vill av kvällen, får mer klarhet och ett lugn... Du om någon är värd det, du som ger så mycket av dig själv och stöttar andra. Vi finns här för dig, liksom du alltid finns för oss. Kram

Känner som du, så jag ska inte kunna gå på resturang och äta och drika gott. Funderar mycket på hur jag ska släppa de tankarna. Samtidigt är jag nöjd med mitt beslut. Vill inte vara den som driker bort den jag är och bli ansvarslös. Men visst vore det skönt om man inte var så fixerad vid tankar kring A. Fortsatt trevlig kväll

Över att sörja alkoholen men precis som du säger, vi blir sjuka av det.
Och precis som du har jag mer och mer börjat inse att om jag ska kunna ha sunda relationer, så får jag börja med mig själv och en del av det är att avstå alkohol.

Fredag.. Sitter på bussen och ser folk med påsar från bolaget och känner såklart lite sorg eller liknande känsla.. Saknar det. Eller jag saknar det på förhand inför framtiden att inte kunna få ha kul med alkohol..Känns skitjobbigt och trist! Men samtidigt.. Jag blir sjuk av alkohol. Jag får problem med ångest, dålig självkänsla, får ett trasigt liv, blir ansvarslöst. Så i stället för att se det som att jag har en sjukdom försöker jag se det som att jag inte kan dricka alkohol eftersom den gör mig sjuk. Hjälper för att förstå varför jag inte kan..Inte ens lite. Och vill jag någonsin träffa en partner, en kärlek där relationen är sund och balanserad, ja då är enda alternativet att jag är nykter. För den omogna, osäkra, medberoende-personen som jag blir om jag dricker kommer göra att jag bara fortsätter träffa "fel" personer.. För att hitta en trygg, stabil, kärleksfull person måste jag bli trygg i mig själv, stabil och kärleksfull mot mig själv..

Kvällens funderingar..

Och kände igen mig i ditt sätt att resonera och analysera över dryckesmönstret. Jag har också ägnat mig åt smygdrickande, speciellt för att hantera ångest och bakfylla som på söndagar i tvättstugan. Smusslat med någon öl i tvättkorgen bara för att komma i balans dagen efter. Nä, dit vill jag inte igen.
Har inte riktigt kommit till rätta med sömnen och avslappningen än. Hörde talas om något som kallas "bolltäcke" att det kan hjälpa för att komma ned i varv. Ska googla mer på det.
Ha en fin nykter fredag :-)

Ta hand om dig och er. Kram

Gick en trappa upp för nån timme sen. Tror jag ska gå ner igen och ... hitta på nåt att säga. Kanske ställa honom den frågan.

Mitt liv utan Lucas skulle kanske inte bli mindre torftigt men däremot mycket ensamt.

Loggar ut nu. Dags för lite reality check.

Bra jobbat med 28 dgr! Jag funkar precis som du. Sug idag... Och det är nog mest för att dagen varit intensiv och jag behöver vila. Tidigare alltid med vin som belöning. Har slutat ofta... Inga problem och känt mig duktig och börjat igen. Först kontrollerat och bra, sen har det barkat iväg igen. Och värre för varje gång. Det är slut med det. Kopplar av med a-fritt. Och för mig är det nog helt omöjligt att helgdricka igen. Tror inte ens att jag vill. Förstår inte idag varför det drickandet har känts så viktigt. Jag gillar mitt nyktra jag.... Och kopplar av ändå. Hoppas bara att jag kommer ihåg det här. Aldrig mer!!!

Men hur känner Lucas, känner han samma sak? Skulle ditt liv bli mindre torftigt utan honom?

Ja det tycker jag låter bra. Hur länge har du varit utan alkohol? Om det är länge, är det lika mycket jobb mentalt eller slappnar man av efter ett tag, börjar lita på sig själv mer? Vågar man slappna av så man inte tänker att det är okej att ta en öl helt plötsligt. Hur lång tid tog det för dig isåfall? Vet att det är olika beroende på hur man är som person men ändå intressant att höra hur det varit för andra.

... och stökat bort middan och parkerat oss i soffan så brast det. "Älskling, jag är så jävla ledsen". Pressade jag fram. Och började gråta. "Vad är det då?" frågade Lucas. "Jag vet inte", snyftade jag. Och fortsatte gråta i mitt hörn medan han satt kvar i sitt med sin kaffekopp.

Vårt liv tillsammans känns plötsligt så jävla torftigt. Tydliggjort i en grisblink. Jag vet fan inte vad jag ska ta mig till.

Jag bytte ut gud mot min egna ande. Tittade in mot mig.

Måste planera för vad jag ska göra imorgon. Nästan i detalj så jag har nåt att fokusera på. Har varit ute hela dagen med barnen.

Har läst om AA, vad dom skrivit. Dagliga reflektioner hittade jag idag. Det där med Gud fungerar dock inte för mig men jag förstår ju att det är en makt man litar på för att klara sig igenom detta. Jag får lita på att det finns en sån makt i mig och att jag själv har styrkan att klara detta. Jag hoppas och tror att det stärker mig. Kanske kan jag se tillbaka och förlåta mig själv för allt. Jag gör så gott jag kan, jag ligger minus på karma-kontot men jag har hela livet framför mig att göra det bra eller bättre.

Det känns skönt att höra att man inte är ensam i detta. Jag läser här och överallt, skriver av mig.. det hjälper

Du är inte ensam om dessa tankar. Jag tänker likadant ofta

Har tänkt mycket på detta men det är nog bara den senaste tiden som jag börjat inse och fatta att det är jag som förstör. Jag har länge vetat och insett att jag har alkoholproblem men varken orken eller lusten att ta tag i mina problem.

Har försökt i många år att dricka normalt, att kunna hålla mig. Vara som alla andra. Jag har alltid avundats dom som kan njuta av en öl, ett glas vin och sen är det bra med det. Hur återhållsam jag än varit, hur bra självdisciplin jag än har så funkar det inte. Det har jag bevis fått svart på vitt. Har blivit så arg på mig själv att jag inte fattar vad fan jag håller på med. Men det är alltid alla andras fel aldrig mitt. Det var alltid andra som provocerade eller var otrevliga, tyckte jag. Har förstört relationer till vänner och släktingar, och jag vet om att det var mitt fel varje gång. Jag är så ledsen för det jag kan aldrig göra det ogjort. Jag tänker att det är min sista chans nu för det blir bara värre.