Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår att din instinktiva känsla är att skämmas men du behöver inte skämmas inför oss.. Det är verkligen inte en lätt sak att stå emot eller att sluta tvärt.. Jag kan bara tala för mig själv, men så länge jag inte såg några allvarliga konsekvenser av mitt drickande mer än att bli för full eller göra nåt jag kanske inte annars skulle ha gjort så var inte viljan tillräckligt stark.. Visst förstod jag att det nog inte var normalt att gå och smådricka öl hela dagarna på helgen trots att jag hade barnen hemma men jag var ju inte jättefull..nån paus på någon timme så kunde vi hitta på något..och väl hemma kunde jag "få" fortsätta.. Det var först när jag började inse att jag inte kunde hålla mig, ångesten över det och livet i allmänhet ökade och jag då började dricka ännu mer, oftare och var bakfull varje dag som jag började vakna.. Och för mig räckte det att för tredje gången på 2 månader försova mig till jobbet pga att jag varit full vid 4 på morgonen, att fatta att jag kommer att förstöra mitt liv OM jag fortsätter. Jag är så tacksam att den insikten kom så pass tidigt i livet..Nästan 15 års oförmåga att dricka måttligt talar dock ändå sitt tydliga språk.. Även om det riktigt destruktiva beteendet bara pågått under 2015 så har beteendet att dricka som skälvmedicinering alltid funnits och det har jag förstått nu.. Jag kommer aldrig kunna få ett normalt förhållande till alkohol.. Jag fick 21 poäng på min AUDIT.. Det talar sitt tydliga språk..

Jättebra att du ska på livsstilssamtal..Det är nog en bra början för att du ska få yttre synpunkter och kunna identifiera dina problem.. E dag i taget, imorgon finns alla möjligheter att försöka igen!

Kram!

Vilken investering du har gjort och fortfarande gör i dig själv, den allra bästa skulle jag gissa! :)

be proud!!

Tjaba, tjena, hallå - Sattva. Jag var ihop med en man som jag visste drack för mycket redan innan vi började "kila stadigt", tyckte det var okej för han skulle då inte döma mig. Det gjorde han inte heller, han tyckte jag var relativt måttlig. Jag gjorde slut i juni bl a för att kunna sluta dricka, saknar jag honom? Nej, men jag saknar någon. Mer ensam än någonsin. Gjorde jag rätt? Ja, det var rätt att avsluta vår relation, men just nu saknar jag honom. Så ingen kan råda dig till vad du ska göra. Tycker du är duktig som prioterar barnen, har en väninna som har ett enormt behov av att alltid ha en man vid sin sida, hennes yngsta har fått flytta ohälsosamt många gånger. Mitt barn skulle däremot må bra av att morsan var lite mer aktiv, jag lever som om jag redan vore ålderspensionär. Mina föräldrar på dryga sjuttio är mer hålligång i än jag. Fan va tufft av dig att fixa antabus, berätta gärna exakt hur det går till, vill inte utlämna mig så till en läkare, är lite paranoid om vilka som får tillgång till den informationen, min dotter är mitt allt, vill inte ha socialen smygande runt knuten, inte för att jag tror att de skulle göra ngt radikalt då jag anser att jag är skötsam, men allt strul på jobbet får mig att tänka konstiga tankar. Märker när jag skriver att jag är under isen, vill bara delge dig lite funderingar så du inte gör ngt överilat med mannen, låt det bero tills du känner dig säker är mitt råd till dig. Kramisar kotten

Hej Valeria, ja det finns många det går bra för, jag behöver läsa om de som lyckas likväl känns det bra att jag är inte den enda som kämpar. Jag hade en enorm övertygelse om att jag var på väg att sluta för gott i början av sommaren, men som vanligt misslyckades jag med varaktig förändring. Dock tror jag att viss förändring skett, visst vet jag att jag dricker, men att medvetandegöra det i skrift tror jag minskar intaget. Jag tänker på dig och önskar att dina segrar fortsätter att överraska dig. Kramisar ko ko kott kotten

Verkar klara mig att vänta till fredag igen, men det blir nog ingen alkohol denna helgen då jag har maginfluensa. Var riktigt svårt i Söndags och Måndags kväll men stod emot och därefter har ja inte kännt nåt sug. Detta forum va nog precis vad jag behövde, med nån bok, det finns så mycket alkohol reklam i samhället så det e bra med en sida på det motsatta.

Hej, Pärlan. Nu har jag mitt återfall och jag dricker folköl. Öl som öl, det är inte bra och jag skäms efter all uppmuntran jag har fått av er här på alkoholhjälpen. Det är säkert nyttigt för mig att skämmas lite dessutom. Angående yttre stöd så har jag tid för ett så kallat livsstilssamtal på måndag så förhoppningsvis kan det bli fortsatt hjälp där. Men imorgon när alkoholen har avtagit så tar jag nya tag och avstår alkoholen.

Tack för era ord, det värmer!!!!

Okej, jag känner mig som en AA-tjatare här i forumet men..en av de absolut finaste bitarna med det är att man är bland människor som förstår precis vad man går igenom. De som tar återfall möts med omtanke, stöd och pepp..och finns ingen känsla eller tanke som är konstig eller fel.. Har du funderat på någon typ av yttre stöd?

DryMartini, tack för att du skrev. Blev en skum kväll ikväll. Tjejen hade med en kompis hem som är en gemensam vän sedan många år tillbaka och berättade allt för henne med. Kändes bra först men sen kändes det som om dom bara dömde mig för mitt bakslag. Förstår du? Kändes som att jag är anledningen till allt ont i omgivningen. Blev så förbannad att jag fick lämna rummet. Men jag är säker på att deras ärlighet är viktig detta avseende. Det måste ju bero på att dom bryr sig. Nu har min sambo åkt iväg under kvällen. Tror inte vi är ovänner men hon orkade inte med mitt dåliga humör.

Hej igen. Jag äter antabus så jag kan inte dricka. Har provat två gånger varav den sista höll på att ta kål på mig. Man blir röd som en kräfta, dunkande huvudvärk, hjärtklappning mm om man dricker. Jag tar tre tabletter i veckan måndag, onsdag och fredag. Har inga biverkningar och om jag får ett sug så försvinner detta snabbt för jag KAN ju inte dricka. Då kan man koncentrera sig på att stärka sig själv. Så min bild av antabus är bara positiv.

Tack för era svar..
Jag vill verkligen förändra det här sjuka beteendet. som ni också skriver, det är så sjukt att man gör så här mot sig själv!!
Jag vill inte ge upp, men det känns så oerhört tungt när man hela tiden gör sig själv besviken. Vad ska till för att man ska rycka upp sig!!
Drycker - Byt inte ut din drog mot en annan, det är missbruket vi måste ta oss ur!
Sommarkatt - Det ska vi!!! jag tycker om din idé att gå igenom vad man kan göra för att bryta sig ur spiralen. Vad ska man tänka eller göra just i den sekunden som suget kommer och då det bara finns det där enda målet i sikte, att dricka alkohol! Något måste man ju kunna göra för att låta bli. Hur stålsätter man sig!?
Jag ska börja med att skriva ned all jävla skit som alkoholen bidrar med.. kanske kan man påminna sig själv om detta i morgon innan man går från jobbet, idag är det tyvärr försent.
Jag delar med mig här när jag fått ihop det! Vi hjälps åt!
Aeromagnus - Har du erfarenhet av de mediciner som finns mot alkoholism? jag är tacksam för alla tips..

Kärlek!
//Filosofen

Enormt insiktsfullt och klokt skrivit! Jag tycker du är fantastisk och så modig som ber om hjälp! Stor kram

..har inte klarat det ännu. Sitter på hotellrummet och laddar med en kopp nypon-te och ett äppel:)
Ganska trött faktiskt, hade kunnat tänka mig att hoppa över middagen och slappa framför tv:n istället. Är det arbetsvägran!?

Jag läste någonstans att de tre mest stressande händelserna som vi kan råka ut för är: skiljsmässa, flytta och att byta jobb (kanske inte i den ordningen). Du har gjort allt detta samtidigt. Det är inte konstigt om marken gungar. Jag har läst din tråd och tycker att du har gjort en fantastisk resa.

Idag hade jag mitt andra möte på alkohol- och drogmottagningen.. Lite annorlunda från första gången när jag var känslosam och uppriven över allt som hänt.. Kände mig stark och positiv.. Dock, i takt med att humöret återvänder, jag är glad och mår bra så börjar sakteliga känslorna, precis som förväntat, om att "är det verkligen så allvarligt" smyga sig på.. farligt.. Tänker inte dricka men jag måste förankra problemet i mig själv för annars kommer jag nog till slut börja undra varför jag inte tycker jag kan dricka när jag ju "mår så bra".. Och det finns ju en anledning till att jag mår bättre och blir gladare för varje dag: att jag inte dricker! Den är viktig att komma ihåg..

Läste den här artikeln idag: http://www.expressen.se/halsoliv/camilla-45jag-hallde-alkohol-pa-all-so…

Det blev extremt igenkännande angående medberoende och relationsmönster samt hur man är som person om man är medberoende-typen.. Det är ju mig de skrev om kändes det som! Det jag tycker är jobbigt är att jag inte kan förklara varifrån det kommer.. Att det finns något skumt i relationen till mina föräldrar, det har jag vetat länge.. Jag har alltid varit rädd för att misslyckas inför dem..medge när något gått fel.. Knappt vågat berätta när det tagit slut med en pojkvän etc. Dolt att jag snusat eller rökt (på den tiden jag gjorde det) eftersom de inte tycker om det. Inte pratat känslor och mående med dem för att det känns obekvämt. Men ingen av dem har ju missbrukat, snarare tvärtom. De är dysfunktionella i sin relation till varandra..mamma är dominant och pappa undergiven.. Kanske inte kände mig sedd som liten då mamma var på jobbet på kvällarna.. Hon är dock kontrollmänniska och vill gärna veta allt..är ganska snokade av sig och jag undviker att berätta saker för henne för att det känns som att hon då klampar in i mitt privatliv..

Ja, en herrans massa funderingar jag har nu för det här vill jag komma underfund med! Något är det iaf som har skapat det här enormabehovet i mig att vara behövd..och jag har inte haft en enda relation där killen i fråga inte varit trasig, trasslig, sysslat rejält med droger eller brott i ungdomen.. T.o.m min ex-man som under hela vår relation varit skötsam och "vanlug" har det förflutna.. Jag dras till de här skadeskjutna och tänker att min kärlek ska få dem att bli hela och må bra..skulle offra min högra hand för att ställa upp osv.. Känns lite chockartat nu när jag insett att jag inte haft en ENDA relation som varit balanserad och hälsosam i hela mitt liv..

Några folköl har ingen dött av. Så skulle man kunna uttrycka det, men jag förstår att du känner det som ett stort bakslag. Nå, bakslag har de flesta av oss varit med om, ofta flera gånger. Ingen större skada skedd. Ingenting har egentligen förändrats, så hoppa upp på hästen igen och ta nya tag. Du kommer kanske få flera bakslag under din kamp mot alkoholen. Men, so what? Huvudsaken är att ambition och vilja finns där och att du faktiskt känner att du gör framsteg. Seså, skippa ölen nu och fortsätt ditt nyktra liv. Varje dag utan alkohol är en vinst och ett steg i rätt riktning.

Du verkar klara det dar med mattligt drickande galant, hoppas du kan fortsatta med det pa ett satt du ar glad med. Starkt jobbat.

För varje gång en sån som du vänder ett nujäklarskajagminsann till nujäklarskajagminsannINTE blir en sån som jag så himla glad.

Det är kanske inte så bra att säga, för beslutet kommer ju inifrån och ska inte pådyvlas utifrån, men ... äh, det hjälps inte. Jag blir ju det, så himla glad. <3

När man kommit just den här biten på väg där den ena nyktra dagen naturligt (hyfsat naturligt, i alla fall) följer på den andra så går det lite av sig själv, lite som på autopilot. Det finns luft under vingarna och den bär. Nu står du där igen med allt jobb framför dig, och du skjuter upp.

Ja, vad ska få dig i take off-läge igen? Under tiden kan du kanske, med varje fiber i ditt väsen, uppleva alkoholens verkningar. På din kropp, ditt sinne, din själ. På din familj, ditt jobb, din tillvaro. På så sätt vet du precis vad du lämnar kvar den dag du skjuter i höjd igen.

It is doable.

Med varje inlägg du skriver här utkristalliseras alltmer vilken slags människa du är.
Modig. Stark. Klok.

Varm kram till dig från mig.

Heja dig!

Just det där med alkohol och ångest är intressant.. Jag har ju druckit när jag känt ångest..men jag har verkligen inte fattat att alkoholen förvärrar ångest och är ångestdämpande.. Märkte bara att jag bara började må mer och mer dåligt och få allt svårare att orka hantera allt som var tungt i livet och då drack jag ju ännu oftare! Och ja, det blev ju en ond spiral..

Att vara rädd för orosanmälan känner jag också igen.. Det är nog därför jag inte varit ärlig tidigare mot min omgivning..Men nu när folk vet så oroar jag mig inte för skulle någon vilja göra en sådan kan jag ju visa att jag faktiskt redan gör något åt mina problem. Jag går på träffar hos alkohol- och drogmottagningen, jag går i AA..Mina arbetsgivare vet och stöttar osv.. Tror nog de skulle se att jag redan har gjort livet bättre för barnen och att jag är på rätt väg nu och det är skönt nu, för nu har jag inte den oron.. Den var värre när jag drack och jag visste att folk märkte att det inte var bra. Då kan jag tänka att någon skulle ha oroat sig för mina barn..och med all rätt där och då..

Så tänk inte på det utan tänk i stället vad BRA när du kan känna gott samvete och stolthet över att du nu lägger ner..

10:e nyktra dagen idag..Mitt första försök att sluta.. Har tänkt tanken förr och gjort nåt halvhjärtat försök till uppehåll men inte med full beslutsamhet.. Ville nog inte sluta då, men nu vill jag och inser också att det är ett måste för mig.. Jag vill känna mig fri, lycklig och bli trygg i mig själv..:)

Och samtidigt; detta forum har sin egen tideräkning. Det här året som jag haft nöjet och glädjen att lära känna dig känns mycket längre. Gick till din trådstart och vem skrev första kommentaren? Jo, Ebba. Sju minuter efter du, SL, postat ditt allra första inlägg.

Ditt varande här har berikat mitt varande här. Jag är så glad över att ha fått tagit del av din resa.

<3

Där var det klippt. Köpte folköl och drack. Blev som en tyngd bara släppte från mina axlar. Jag hatar detta, det är inte normalt. Abstinensen blev olidlig och mitt humör blev riktigt illa. Irriterade mig på minsta lilla sak... Hur ska jag gå vidare? Jag kanske inte klarar att sluta tvärt

Oftast är det torsdag-söndag. Torsdagar 3-4 st. Fredagar 5 och lördagar 5 st och söndagar 3. Det är så det sett ut. Under semestrar och ledigheter är det varje dag. Det var lätt första gången jag blev gravid. Andra gången var det jättejobbigt både under graviditeten och efter. Andr gången började jag dricka mycket tidigare efteråt. Så visst kan jag. Jag ska ta promenader varje dag, det ska jag se till. Kanske börja springa igen, hjälper mot ångesten

Det är alltså i snitt ungefär tre öl om dagen. Stämmer det? Det skiljer sig nog från person till person, på kön och hur länge man druckit som avgör ifall man behöver hjälp av medicin. Spontant låter det som att du skulle kunna sluta på egen hand och tvärt, utan någon svårare abstinens. Men jag är inte någon expert på det. Att din hjärna kommer att försöka övertala dig att det vore bra att dricka, tror jag absolut, för det är ju så det fungerar.

När du slutat, vad tror du om att gå raska promenader morgon och kväll, som komplement till passen du bokar? Då får du in en ny positiv rutin som kanske kan hjälpa dig att låta bli ölen.