Senaste kommentarerna i forumet

och jag frågade rakt ut vad han tyckte, är jag alkoholist eller vad är jag. Du är någon som missbrukar alkohol, du kan inte behärska ditt drickande. Jag vet ju redan detta men f-n vad ont det gör att höra det. Jag kan inte gå vidare där , jag har liksom fastnat i ilskan över att det är orättvist, att jag inte vill att det är så här och att jag bara vill ha tillbaks tiden där detta inte hade kommit upp till ytan. En annan tanke som jag kom fram till idag när jag ärligt frågade mig själv om vad som skulle hända om jag inte hade man och barn var att då skulle jag dricka varje dag. Det här har varit den värst sommaren någonsin. Vet inte hur jag ska gå vidare.

kan det väl vara OS som dödar allt intresse för nykterheten ??

Underbara dagar på Öland, lyckats med både sol och bad. Har gått riktigt bra, inga hjärnsläpp denna gången, mannen valde även han att avstå utan att vi pratat om det.

Så nöjd och glad tar jag nu tag i vardagen med ny kraft//Kramar Kalla

Har fortfarande samtal i huvudet, dock inte lika ofta längre. Men imorse när jag var på väg till jobbet satte det igång.

- Jag hade nog klarat att dricka bara ett glas om året, om jag fick. Bara ett enda.

- Vill du ha det då, bara ett enda glas?

- Nej.

- Och du, hade du klarat att hålla det till bara ett glas? När alkoholen precis sugit tag i dig?

- ...tror inte det, nej.

- Bra.

Härom dagen funderade jag på charterresor, sådär som dom var när man var tjugo. Vad är meningen om man inte får festa, tänkte den delen av hjärnan som fortfarande vill provocera. Jag kan väl dricka bara då, under den veckan isåfall, det blir ju en isolerad händelse liksom. Ja jo. Men vill du det då? Vara full och bakfull om vartannat? Vill du inte uppleva en resa så som du upplever livet nu, trygg och harmonisk, glad och lugn? Jo.

Jag vill inte dricka mer.

Jag tycker att Atleten Paron har en trevligare klang än Alkisen Paron ;-) /R

Ofta känns det som jag är klar här. Har inget mer att tillägga. Men jag ska inte falla i den fällan en gång till. Hade ju tänkt mig forumfritt över sommaren...och föll ju ganska snabbt. Nu tror jag ju inte att det var på grund av bristande forum utan det var bristande insikt/vilja. Föll ju jag inte heller...jag tog mig ett återfall. Så för säkerhets skull loggar jag in varje morgon. Läser i alla trådar. Jag har fått en ny rutin. Kaffe och forum. Ja, det får väl funka.

Tror jag är klar med packandet nu. Bilen är full med prylar...när köpte jag allt detta kack? Varje punkt på listjäv....är prickad förutom jobbet. Dit ska jag ta mig nu på förmiddagen. En sista lunch med chefen och en del av boysen. Lite vemodigt det med. Har trots allt haft en del kul med gubbarna...men det var mkt alkoholkul. AW och tjänstresor. Nu går jag vidare. AW på nya kontoret får bli alkoholfri. Det blir bra. Jag är taggad på att börja om. Få nya rutiner...men forum släpper jag inte. Får väl bli en sån där som om sju/åtta år fortfarande hänger kvar och tjatar om min (förhoppningsvis) nykterhet ;-).

Drick med förstånd! /R

Just nu känner jag mig arg på A för den finns som sagt överallt!!! Men inte här och nu denna veckan i huset längst ner i Sverige. Som jag längtat hit och så tråkigt det var att komma hit med ångest och skam igår. I dag har det lättat lite och jag börjar långsamt njuta. Tänk att en cykeltur längs havet kan fylla en till bredden av lycka, på riktigt inte i rusets dimmor.

Mima !! Och även till dig Stigsdotter som formulerar mina tankar på ett annat sätt. Jag hade ju som de flesta andra problem med Gudsbegreppet i början av min nyktra karriär. Vi hade många och långa samtal om det under behandlingen och jag deltog med liv och lust i dessa samtal. Ända fram till det att jag märkte att dessa samtal inte ledde fram till något alls, det blev bara rundgång utav det.

Jag lade ner alla undringar om det och lät det vara.

Novis som jag var hade jag ju faktiskt, utan att veta det, lämnat över frågeställningen till nån annan och jag kunde koncentrera mig på något mycket viktigare : Att utveckla min nykterhet.

Det var först flera månader senare som jag insåg att jag hade använt Sinnesrobönen så som den är avsedd att användas, alltså i praktiskt arbete "....acceptera det jag inte kan förändra..."

Jag köper helt dina tankar Stigsdotter om den inre rösten. Den där fö-ade gaphalsen därinne som ville att jag skulle göra saker som är bra för mig men som jag i barnslig trots gjorde tvärtemot. Jag var så otroligt van vid att analysera alla situationer, ständigt vara förberedd på och ha reservplaner på flyktvägar, ha garden uppe hela tiden. Att frångå det var inte lätt. Jag var ju tvungen att hitta en balans mellan yrkeslivet, där det beteendet är bra att ha, och mitt egna, personliga, liv. Jag hittade den balansgången men det tog mycket tid och jag ramlade tillbaka flera gånger men det gick.

Idag bryr jag mig inte om Ordet och jag har fått en avslappnad till det som händer runt mig, jag kan inte, bör inte, ska inte, jag BEHÖVER inte lägga mig i allt som sker. Jag kan idag ställa mig frågan om det alls är möjligt för mig att påverka det som sker, är svaret JA : Gör det, är svaret NEJ : Lägg ner. Jag lämnar över och accepterar.

Men just idag önskar jag nog att jag skulle kunna trolla fram lite av mina gamla beteenden så att jag tar mig ur det vakum som jag nu befinner mig i. Livet är inte alltid lätt men min hela övertygelse är ju numera att det inte blir lättare om jag dricker igen.

Därför väljer jag att inte ta det första glaset.

Läste din rader för ett dygn sedan och har verkligen sugit på den karamellen. "...samma samtal vi haft i tio år." Exakt så känner även jag, kan vara därför jag har så lätt att lämna mina vapendragare och byta miljö. Jag kan ju allting utantill. Vad mer finns där att tillföra i umgänget?

Säkert hur mkt som helst...men inte så länge alkoholen talar högst.

Tack för dina ord i Addes tråd! Kram / mt

Du den tanken känner jag igen, att "bara döda fiskar flyter med strömmen, det är väl inte vettigt att bara "ge upp" och bara flyta med, överlämna sig? Då händer väl ingenting? Den där tanken att det bara är en massa fel på mig, att jag är maktlös, jag måste lägga mig ned med strupen upp". Ungefär så har jag tänkt om det budskap som AA förmedlar.

Men, så har jag tänkt att det där med att ge upp och flyta med kanske snarare handlar om att inte streta emot så mycket, inte tycka så mycket, inte analysera, försöka förekomma osv. Sådant som kan "vara i vägen" för den högre kraften. Som jag ser det kan den högre kraften mycket väl vara min egen inre kraft. Den där inre rösten som talar om för mig vad som är bra för mig och hur jag borde agera. Den där inre rösten som jag väldigt ofta väljer att inte lyssna på, inte vågar lita på osv. Låter det helt galet?

En liten tanke som dök upp här bara. Det är bra att fästa orden här, tar till mig Märtas rader det kan nog stämma det där!!

Det är sjukdomen som gör detta mot dig. Skamkänslan är en del av sjukdomen, skäms du tillräckligt mycket så leder detta till att du dricker igen för att bli av med den känslan. Du är inte en sämre människa, du har en sjukdom, en allergi om du så vill. En del kan inte äta nötter, en del kan inte dricka alkohol... Att det är så svårt att föreställa sig ett liv utan a tror jag beror på att den finns överallt, den är normen i samhället. Vi är indoktrinerade från barnsben!

Det har varit en tung dag, känns som att jag inte kommit någon vart sedan i början av sommaren. Har bara fått ytterliggare bevis på att jag inte dricker med måtta. Även om det går lång tid mellan gångerna så är det likadant varje gång, en jakt på mer och mer. Ångest dagen efter och börja om från botten med självkänslan och meningslösheten. Jag måste nog sluta helt, för det här funkar ju inte. Jag känner en sådan skam, hur hamnade jag här? Varför är det så svårt att föreställa sig livet helt utan A?

Så vackert beskrivet. Har nu följt dina texter och är väldigt glad att jag har hittat just det du skriver. Jag är inte alkoholost, men är djupt förälskad i en nykter alkoholist och försöker lära mig så gott det bara går. Öppna och hjärtliga svar och kommentarer från dig till de övriga är verkligen härliga att läsa.

Atleten tackar tackar! ingen som kallt mig för det tidigare.
Än så länge håller den helvita linjen.

att jag läst och tar till mig en (lite? eller ganska?)) ledsen stämma. Minns att du tidigare skrev något om att vara lika självklar som klockan på väggen. Har inga begåvade ord att ge, inga råd - och det är knappast det du söker. Hörde nyss Märta Tikkanen, sommarpratre i morgon, säga att det är först när hon satt ord på sina erfarenheter hon vet vad hon känt och upplevt... ungefär så tolkar jag det du skriver - att man kan se sig själv i det skrivna ordet - och så är det också för mig.

Jag hoppas att ni, du och hustrun, hittar tillbaka till att dela mer än huset, tidningen och allehanda göromål och att du kan känna att du betyder mycket för många. Vänskapskram / mt

Rapport från uteservering med svärföräldrarna. Testade ett glas alkoholfritt vin, känner att det kan kvitta. Märkligt att smaka vin men tyckte mest det var surt, har nog aldrig druckit för smakens skull kan jag erkänna. Dricker hellre cola eller mineralvatten, eller alkoholfri öl. Lättöl vågar jag mig inte på igen.

sig behövd, älskad eller som prästen Olle Carlsson säger : "känna sig brukad av", är nog ett av våra mest grundläggande behov. När den känslan försvinner så blir jag vilsen och osäker i mig själv och min självkänsla krymper till väldigt låga nivåer.

Så har det varit en längre tid för mig, jag har reducerats till nåt som bara finns där och fixar grejer som de säger åt mig att göra. Alltid vara till hands......alltid ställa upp för familjen. Ungefär som ett husdjur.......spring i hjulet där.

Jag vet inte om det är en effekt av min nykterhet eftersom jag var i centrum under min aktiva tid. Som i varje god dysfunktionell familj var jag, alkisen, familjens centrala punkt, allt fokus på mig. Nu behöver de inte ha koll på mig men ändå verkar jag vara någon som ska jobba för att tillfredsställa deras behov. För att kompensera för den tid som varit ?? Jag vet inte. Hustrun, eller ja, den som jag har tidningen och huset ihop med,har återgått i medberoendestadiet utan att vilja se det själv. Alla fel som uppstår i hennes liv anses jag ansvarig för utan att hon har minsta möjlighet att själv se sin roll i skeendet. Sonen, som jag har minimal kontakt med, mår så illa av sina psykosomatiska sjukdomar att det är en fråga om tid när han rasar ihop. Jag har en gång försökt att nå fram till honom men det finns inte en chans att han lyssnar. Min dotter är den som är räddningen för mig, vi är de som kan prata om allt och hon kan även se sin del i det som händer i livet. Hon kan idag be om hjälp från utomstående om hon känner att hon behöver det och det är utan tvekan så att hon kom till den insikten under sin Ungdomsvecka för länge sedan.

På något sätt känns det som jag skulle vilja göra ännu en "genomgripande förändring" av mitt liv men jag är osäker på om jag har den kraften idag. Jag har ju gjort den förändringen en gång i mitt liv och den är ju en fortgående process men att göra den genomgripande igen ? Det förutsätter att jag har en önskan, ett mål, något att se fram emot men idag är jag tillräcklig gammal för att se och greppa slutet på resan och jag börjar bli liknöjd med vad jag ser.

Jag har i programmets (AA's) lära lärt mig att lämna över till det som några kallar den högre makten, jag har inget eget namn på den, och det har funkat för mig men ibland kan jag bli uppmärksam på att bara döda fiskar flyter med strömmen. Att "lämna över"(att acceptera maktlösheten) när det gäller alkoholen är bra för mig men jag tror nog att jag själv får ta tag i mitt liv om det ska bli någon förändring. Egentligen vet jag inte vad jag vill säga med den här texten utan jag har nog skrivit den för min egen skull bara för att jag lärt mig att det ibland blir så mycket lättare att se mig själv i det skrivna ordet.

Hur mitt liv än ser ut idag så har jag hittills gjort valet att inte dricka och det är jag stolt över. Det är det absolut viktigaste valet jag kan göra.

Suget var igång och jag drack så mycket jag bara kunde igår i ren trots. Och det var roligt att träffa vännerna, men det var ruset jag var ute efter... Och det fick jag. Så nu är det treo och försöka vara trevlig som gäller, usch det var länge sedan och jag gillar det inte! Men vi åker vidare söderut till min efterlängtade Skånelänga (några mil öster om Smygehuk) och där tänker jag vara nykter hela veckan innan det är dags att börja jobba (hur ska det gå???) igen.

ligger och nattar minstingen. Ute på verandan sitter de gamla vapendragarna och hinkar öl och vin. Jag brukade ju också göra det,och vara med i den processen. Men nu föredrar jag lugnet här med ljudet av sovande 2-åring. Men jag går snart ut och umgås en timme till innan jag åter flyr samma samtal vi haft i tio år. Just dessa stunder är värst, stunder då jag känner mig obekväm i min nykterhet. Men jag genomlider. Om 12 timmar är det dom som känner sig obekväma med sina baksmällor.

för bra tankar!

Miss H, bra sista stycket där, ska tänka på det...
Grubblar, det konstiga är att jag grubblar inte längre på kvällarna. Tankar ja men inte riktigt grubbel. Vaknar faktiskt ofta med en ångestkänsla då jag just somnat till och är vips klarvaken. Lite åt ångesthållet tror jag... Jag HAR grubblat mkt förut, har haft svårigheter som liksom blev en del av mitt liv, vande mig vid att de fanns.
Men nu är det så att faktiskt, de problemen är borta men själv har jag inte hängt med i problemminskningen, så i mig... på kvällen när jag just somnat finns den där gamla oron lagrad i mig och poppar upp. Just den oron var fin att döva med vin ;) men det vill jag inte nu.
Nu har jag identifierat den här oron
och den ska förminskas lite för varje gång jag tänker det här! För det här var bra tänkt :))
Tack för hjälpen!

Städ och sånt har jag noll krav på mig själv... får va stökigt. Jag tror annars precis som ni skriver att det är en typisk duktighetsfälla.
Duktigheten som sätter sig i halsen på mig, består mer i att vara "bra" människa... smart, tillräcklig i alla lägen, säja rätt, göra rätt, vara rätt, vara fräsch, vara god, sköta jobbet mycket bra osv...

Finns det ingen bra litteratur hur man jobbar bort sådana här olater som hoppat på en redan som liten unge troligen?

Ska se vad jag kan skaffa mig för småfolk som jag kan lägga över bekymmer o tankar på, Stigsdotter. Bra ide.

här på forumet... Men i mina öron låter det som trolleriet får för stor plats.
Nu är ju sorlet o misstankarna igång, ...och var började det :)?
Det pratas om detta "troll"... Är det "farligt" om det nu skulle vara ett "troll"? Jag kan tänka mig att detta arma "troll" (om det finns) tröttnar ganska fort eller håller de på länge?
Skriva en massa tomma ord varje dag... för det måste det väl bli om man sitter o diktar?
Näe, troll finns i skogen, här orkar inga troll hänga tror jag.

Bra forum det här :)

Visst är det typiskt för sådana som hamnar i ett alkoholmissbruk, man ska vara så duktig hela tiden. MissH har många bra tips tycker jag, stanna upp och känn efter. Vad är viktigt just nu. Räcker det att vara lite duktig? Städa innan besök? Skit i storstädningen, fixa toaletterna och plocka undan i hallen bara - good enough!

Man kan fundera över om en viss sak är bra för mig och min nykterhet också.

Sömnproblem tror jag ofta är att tankar snurrar för mycket i huvudet. Jag försöker göra så här när det händer: kan jag göra någonting åt detta nu? Om svaret är ja, då gör jag det. Om svaret är nej, ja då är det ju bara att sova. Eventuellt skriver jag upp tanken så slipper jag oroa mig för att glömma.

Vet du vad en gudsburk är? Det är ett tips jag fått, man kan strunta i gud om man vill bara anamma själva principen. Man tar en burk, skriver upp sitt problem på en lapp, lägger lappen i burken och överlämnar det hela att ordna till gud eller nåt. Nu när jag skrev detta kom jag på att detta ju är samma som de små "Guatemalan worry people" jag fick en gång, en liten ask med pyttesmå dockor i. Det låg en bruksanvisning med där det stod att man skulle viska sina bekymmer till de små sedan lägga dem under kudden så tog de hand om allt. Det funkar faktiskt (hmm... ska gå hem och se vart jag lagt mina worry people) Kram

Anar att EN av anledningarna till jag drack var för att kunna "slappna av" och sova. Konstigt nog så sov jag inte oroligt med sprit i magen. Jag sov som den där stocken som nämnts. Nu för tiden somnar jag som ett spädbarn men vaknar som sagt alldeles för tidigt. Helt emot nykterreglerna. Men det funkar...även om jag ÄR trött så är jag sunt trött. Ingen bakfylla, ingen grinighet...ja, givetvis är jag grinig ibland men på ett vettigt sätt.

Jag är glad för er skull män att ni får sova. Men jag är inte säker på att Villervalle har rätt. Jag har märkt på familjen/farmor att ju äldre man blir desto mindre sömn tycks man behöva? Antar att det är olika från person till person. Dessutom "glömmer" jag ju de timmar jag spenderar sovandes i hängmattan eller på stranden ;-). Är tydligen en expert på att lura mig själv. Och hur lärde jag mig det? Ja, det vet vi ju alla... /R

Har picknick just nu. Goda mackor och kaffe framför datorn. En picknick med er skulle man kunna säga. För tjejen smet från packandet. Inser att hon ville följa med på resan för att hänga med hästfan :(. Vad har hästen som inte jag har?