Senaste kommentarerna i forumet

Ställer samma fråga igen, får hoppas att ni som har hållt uppe länge kan svara och vi andra får gissa. Hur skall man få alkospöket att inte skrika Whisky, så fort man blir stressad. Denna veckan är fullspäckad och ett återfall just nu vore kattastrof. Har alltid tagit time out med hjälp av alkohol, men från början var det ju väldigt sällan. Sen gick jag nog in iväggen eller något, livet föll ihop och stressen var dygnet runt, så då hamnade jag där med time out hela tiden. Men hur bryter man detta och vad gör man istället för det känns ju som man skall exploder. Att det skall vara så jäkla svårt att bryta vanor och beteende. Men får väl bita ihop och kämpa mig ur detta också//Kram kalla

Men roligt...när du spelade din låt och den varade 25 minuter. Haha. Kuf? Ja, vem är inte det? Jag tror att många av oss som har hamnat i alkoholträsket (missbruk över huvudtaget)...kanske är lite kufiga. Att det kan hänga samman med att något "fattas" oss. Att den tillfredställelsen som normalkonsumeneten känner...finns inte där...lika lätt. En tanke bara.

Hej Lelas! Kul att du tittade in. Allt väl i eran värld hoppas jag!

Här går livet sin gilla gång. Terapi, holkar...varje dag är den andra lik. Vet inte om jag kommit närmre en nykter Dompa. Det får tiden utvisa. Känner mig iaf. satans motiverad till att verkligen göra ett försök. Lära känna mig själv igen...kanske lära mig att även älska mig själv. Spännande. Ser fram emot att sjösätta detta i "riktiga världen".

Ledsen blir jag av att läsa en del trådar...hur en del kämpar och kämpar. Ofta helt ensamma. Eftersom vi alkies mörkar så mycket. Hur många kommer inte att sluta även denna dag ensamma med lite vin... Det gör ont. Kanske brinner jag extra för vinkvinnorna eftersom jag vet att den vackraste tillhör denna skara. Att hon sitter där ensam. I hennes fall är hon ensam eftersom hon inte vill ha ngn hjälp. För hjälpen finns där. Min fantastiska svåger är ju hennes bror. Han och hans fru försöker. Men eftersom de ej har ngt missbruk själva så förstår de inte riktigt varför de ej kan nå henne.

Men som PiL skrev i sin tråd... Jag ska skita i om andra har det värre. Detta är min kamp. Min och mina ongars väg tillbaka till ett värdigt liv.

Önskar alla en bra dag. /R

Ännu en helg har passerat i mitt liv, men inte med ljusets hastighet...
Jag är kvar i mitt inre och jag låter min själ få bestämma hastigheten...
Att låta upplevelserna komma i den takt jag hinner med att mycket noga få ta del av den..

Idag är MIN dag, som om varje dag vore min födelsedag, och jag finge bestämma allt...
Nu tar vi det lugnt och hinner med att uppleva dagen, hur mår du Berra???
Ett i mitt tycke väldans bra sätt att bry mig om mig själv..

Se mig i spegeln och inte koncentrera blickarna till det yttre i form av bilringar, ålderstecken
och annan plufsighet, utan se mig in i mina ögon, hur ser du på dig själv?
Flackar jag med blicken?, orkar jag inte se min själ speglas i mina egna ögon??

Vem ska då stå upp för mina egna ideal, om jag inte ens orkar med det själv...
En djärv blick långt in i den svarta pupillen, vad finns det där inne?
Är det jaget jag ser, eller någon annan som spelar med efter andras ideal???
Naturligtvis så är det jaget jag ser, precis som det ser ut i andras blickar.

En inre styrka som inte alls behöver bestå i en sorts aggrissivitet,
inget morrande för att skapa plats åt mig själv, utan ett sorts eget ...lugn..
Jag duger precis som jag är, ingen annan behöver ranka mig med några sorts betyg..
Jag är självsäker till både mig själv och till det yttre, även om det ej är ens sant...
Skapar lugnet för att få lugnet..

Den här helgen gick åt till att konfimera lillgrabben, och vi som ens knappt är religösa.
Varför tänker ni då, traditionen, nja delvist...
Men jag gav honom chansen att få den informationen OM han nu tror på ett högre väsen än oss själva.
Han vet mer idag än vad han visste/trodde i höstas, jo jag "tvingade" honom,
men han ångrar ingenting, det var verkligen skitballt under nästan hela tiden sade han idag...
Han är idag unik bland sina kompisar, det är inte många idag som konfirmerar sig,
hans själsliga mandomsprov är idag prövat, och det känns som om han är lite mera självsäker kille.
Nu är alla i familjen både döpta och konfirmerade, utan ens att vara riktigt troende,
men som hans konfrimationsledare svarade, att vara troende kan vara att inte veta också..

När jag satt idag i kyrkbänken och såg denna tonårskluns ett huvud längre än de vuxna,
så slog det mig, detta är inget barn längre, det är en vuxen-trainee..
En fullt utvecklad man, men i en övergångsfas från barn till vuxenlivet via tonårsfällan..
Jag vet vilka hormoner som sprudlar inom honom, och alla livets frågor..
Sluta behandla honom som ett barn, och numera som en medmänniska av mitt egna kött och blod.
Hälften av hans DNA-sträng är ju ett arv ifrån mig, en fjärdedel av min far, en åttondel av farfar.
Och båda hans anfäder låg idag i marken i samma kyrka och fick vara med om detta...
De måtte ha varit stolta, precis som jag var, i generationer via någon ...själsdelning...
En känsla som inte går att ta på, men att den var närvarande fanns det idag ingen tvekan om.
Fyra generationer män hade idag en närvaro, en sammankomst..
Kalla det traditionstvång eller vad ni vill, men det var en upplevelse som gav mig en enorm känsla.

Att det jag gör idag, känns så himla rätt, för mig och kommande generationer...
Dagens bitterkärva del gick som en stråle igenom mig, när jag doppade nattvardsoblaten i fel kalk,
smärtan min tunga och gom stormade ut, att detta var INTE ett alkoholfritt vin...
Tre och ett halvt års enveten nykterhet höll på att brisera ut som om jag vore spetsad av ett spjut.
Var detta slutet, eller ännu bara en omedveten prövning..

De femtiotalet gästerna som sedan invaderade vårat hem, från när och fjärran, i mörka kostymer,
skötte hanteringen av att tömma zinkbaljan fylld av allsköns dryckjom mycket skötsamt...
Det blev uppsluppet och trivsamt, och jag hade aldrig ens en chans i mitt undermedvetna
att pröva min ställningstagande om fortsatt nykterhet...

För jag vet om jag halkar i mitt undermedvetna i min relation till alkoholen,
så kommer resten av mitt liv att halka av banan, precis som det gjorde innan...

Det är MIN största religion, Amen!

/Berra

sanslöst bra föreläsning om beroende !!

http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw&feature=player_embedded

Hej Dompa!
Ville bara titta in och säga hej. Och aj. Om tårna.

Och att jag riktigt kan se Pianorow framför mig. <3

Kämpa vidare!
/H.

Fick gå en långrunda med hunden efter jag läste ditt inlägg Nynykter, du satte ord på många av mina tankar. Kalla

Jag tror att alkoholen blir ett osunt lim i många dåliga relationer. Så var det i mitt äktenskap. Alkoholen var väldigt viktig för att vi skulle ha roligt och koppla av. Efter alkoholen blev det ofta sex, men i efterhand har jag tänkt på att det var mer som gymnastik. Det fanns ingen närhet, ingen nykter bekräftelse av varandras unika jag. Det var gymnastik. I och för sig trevligt, men egentligen bara ytterligare ett sätt att dölja att vi hade vuxit ifrån varandra och att jag hade slutat älska. Alkoholen dolde sanningen. Sexet dolde sanningen. Krampaktigt kunde jag lura mig själv att det inte var så farligt eftesom vi fortfarande låg med varandra. Men glädje på flaska är ingen äkta glädje.
Nynykter

Hej Eken!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Mina föräldrar var ytterst måttliga med alkohol. För några år sedan läste jag boken Flodhästen i vardagsrummet som handlar om medberoende. Jag insåg att jag och mina syskon beter oss som alkoholistbarn! Även vi hade en fysiskt instabil förälder och en annan som sopade under mattan.
Hälsningar frånmNynykter

Helt rätt tänkt, tror jag på att inte ha någon alkohol hemma ibland räcker det om man får en extra stund att tänka efter. Jag har hittat på massa saker som underlättar för mig, bytt butik för den gamla låg väggivägg med bolaget låter kanske löjligt men jag känner mig själv. Ibland vaknar tonåringen i mig, regler är till för att brytas och då skall jag iallfall göra det svårt mig själv.

Så vi kämpar vidare på den lilla stigen, kram Kalla

Jag kommer att sakna de där glasen med svalt vitt vin ute på altanen de där härligt ljumma sommarkvällarna när skuggorna börjar bli längre och man sitter och njuter av allt som blommar och doftar. Jag har tänkt en del på det, kommer jag att kunna njuta av bara ett par glas, det är ju så mysigt, och sen inget mer? Nä, lika bra att inse, det funkar inte så jag får också börja ladda. Vi får hjälpas åt att skjuta fanskapet i sank, tillsammans fixar vi det!

Kram!

då ska jag nog klara av kriserna som jag vet kommer att komma från och till. Det är fixat nu, alla flaskor inlåsta.

Nej PiL, jag har inte fått någon kallelse till hudmotagningen än, bara ett brev att det ska ske inom 90 dagar. Jag tröstar mig med att om det verkligen hade sett allvarligt ut så hade jag säkert fått komma på stört. Så kanske inte verkligheten ser ut dagens kris-Sverige men det vägrar jag tro. Men det känns verkligen bra och lugnande att höra att det gått bra för de dina.

Hoppas ni alla får en fin och nykter lördagskväll!

Tror och vill att det är så.. att detta är ett steg till uppvaknade. Att första inlägget här var ett första rop på hjälp i tron att allt var hopplöst då.

Måste nog säga att detta forum varit till stor hjälp för mig. Nu först börjar jag förstå innebörden av en dag i taget , komma ihåg de negativa sakerna vid senaste fylla osv som ni skrivit om...

Som egen fundering

så ville jag bara berätta att jag själv i motsats till flera andra här kommer från ett närapå absolutistliknade hem. Absolut ingen alkohol någonsin förutom eventuellt någon enstaka större helg då vi hade gäster. Även då i minimala mängder.

Dock kan jag känna mycket igen mig i det som de som haft föräldrar med alkoholproblem berättar i den meningen att ni alltid var på er vakt och aldrig trygga och säkra på hur läget var och vad som väntade nästa stund. Dock i mitt fall inte pga av A utan pga av en mor med inte så bra psyke alla gånger. I mitt fall förstod jag väl nog ganska tidigt i tonåren att allt inte stod rätt till.
Förvånansvärt lika måste jag ändå säga att dessa problem är. Förnekelsen är lika stor. ”Medberoendet” eller vad man ska kalla det är likadant, eftersom detta lika skämmigt problem.

På den tiden var jag också vad man väl kalla perfektionist. Skulle klara allt och allt skulle se bra ut utåt. Som tur är har väl mina utmattningsdepressioner senare i alla fall fört det positiva med sig att jag tar livet mycket mindre allvarligt nuförtiden.

Skriver som sagt detta som en egen reflektion bara.

andas frihet o lätthet.
ha det gott

Kristi Himmelsfärdshelgen är www.gotlandskonventet.se och jag ser nu hur många vänner i gemenskapen börjar planera och styra och ställa för en semestervecka på ön under den tiden. Jag är så fascinerad över att folk från snart sagt hela Sverige masar sig dit för att umgås och ha trevligt i en ärlig och öppen stämning. Att stämningen är avklädd och öppen i en samling med nyktra alkoholister finns många bevis för, senast denna lovsång : http://blogg.tara.se/elizabethgummesson/2012/05/03/jag-hade-inte-behovt…

Jag var tyvärr inte på denna föreläsning men har flera vänner som var där och känslan var absolut ömsesidig och jag vet att många fler hårdhudade föreläsare har häpnat över responsen de får från oss.
En anledning är utan tvekan att vi inte längre behöver gömma oss bakom en för tillfället vald mask eller att vi inte behöver skämmas för att vi skrattar på "fel" ställe. Vi har lärt oss att vara oss själva med våra fel och brister.

Nästa helg har vår förening Gamla i Gården vårmöte och Annika Östberg är vår gäst på eftermiddagen. Jag har träffat henne förut och är våldsamt imponerad över hennes resa bort från ett tungt heroinmissbruk till det liv hon lever nu. Det är inte många som överlever heroinet. Hon använder också programmet fastän anpassat till narkotika och går således på NA så vi förstår ju varandra perfekt när vi hänvisar till olika känslor och värderingar.

Jag trivs avgjort bäst i sällskap med nyktra och drogfria människor där jag vet att respekten är ömsesidig och ärligheten är det viktigaste vi har tillsammans med kärleken till andra. Ingenstans i samhället upplever jag en sån förtröstan till livet och en tillit till att allt "löser sig" om jag bara litar på det. Jag kan verkligen släppa taget i sammanhanget och bara vara.

Det är en väsentlig skillnad mot hur mitt aktiva liv såg ut.

Nästa vecka ska jag också hälsa på en god vän som ännu inte accepterat sitt missbruk och nu ligger på avgiftning. Denna gången höll det på att sluta i sorg. Vi ska kramas länge och bara vara tillsammans en stund över en kopp kaffe :-) Det är väl inte jordens trevligaste fikaställe men det kunde ha varit begravningskaffe som jag skulle till.

Idag ska jag vara nykter hela dagen :-))

Ps Jag diggar Elisabeths beskrivning : "det är färg-tv hela vägen" Hur bra som helst :-))) Ds

Just så är det för mig nu, alkospöket har bytt taktik och säger att nu är du botad och kan börja leva som vanligt. Och det skrämmer mig riktigt för visst skulle det kanske funka några helger, men sakta och helt säkert skulle dras ner i det svarta hålet.
Så jag har laddat upp med en massa läskiga minnesbilder i huvudet som jag skall skjuta alkospöket med när den visar mysiga grillkvällar. För denna gången har jag facit, vet att det kan bara sluta med kattastrof så nu tar jag ett steg till på den här stigen framme är jag inte på länge men dit skall jag."I may not be there yet, but I'm closer than I was yesterday."Kramar Kalla

Kan bara säga att själv mäktade jag inte med några dryga två veckor i början av min "forumkarriär", så där ligger du före åtminstone mig :-)

Själv har jag bättre erfarenhet av hudcancer (om man kan nämna bättre i samma mening som cancer..), morsan har haft det, syrran likaså, båda den tyngsta varianten (malignt melanom) och båda har överlevt. Nu har vi förvisso god koll på födelsemärken men prognosen är hyfsat god, det sprider sig i regel inte jättesnabbt.

Vad Freud skulle sagt om följande vågar jag knappt tänka på ;-o men min fd flickvän har också haft åkomman, dock i den mildare varianten, "bara" hudcancer. Men det var säkerligen efter att ha frotterats med Familjen Blek där Malignt melanom är ungefär lika naturligt som att gå på toa ;-) som gjorde att hon i tidigt skede kollade upp det aktuella födelsemärket.

Har du fått svar ännu?

Ha en bra dag.

Ha ha, du kan nog hoppa över det där frågetecknet efter rubriken (Morgonpigg?), det känns lite överflödigt sådär lite innan kl.06 :-)

Med risk att framstå som en sur Svensson så håller jag med, tv-tablån är ett sorgligt kapitel på senare år, med eller utan alkohol i kroppen.

Minns förresten att du i tidigare skede funderade kring Naltrexon och huruvida detta kunde tänkas vara beroendeframkallande eller inte, men Mr Addicted Personality kan med stor säkerhet hävda att det inte är det. Jag tänkte samma tanke inledningsvis då det fungerade väldigt bra på mig, att nu ersätter jag ett beroende med ett annat, måhända att det senare är något mer hälsosamt, men dessa farhågor kom helt på skam. Å andra sidan fick jag mot slutet en alltmer tilltagande känsla av rastlöshet av Naltrexon, så det kan ju ha underlättat att sluta.

En annan rolig grej som måste kommenteras är att du uppfattat mig (och PP har jag för mig) som typ macho-sport-killar ungefär :-) Om PP är det må vara osagt, men för egen del stämmer det inte alls särskilt bra, visst har jag ett snudd på osunt fotbollsintresse men jag är oerhört egen, en kuf enligt vissa. Om det är bra eller dåligt må vara osagt, men helt klart är det så. De värsta dragen har slipats bort med åren och i vuxen ålder är jag rent utav hyfsat "normal", åtminstone på ytan ;-) Jag minns en musiklektion på mellanstadiet, vår lärare hade i högst pedagogisk anda med kamratskap och respekt som mantra, kläckt idén att var och en av eleverna skulle lyssna på varandras musik utan att kommentera i negativa ordalag. Detta tog ju några lektioner i anspråk och saken blev ju inte bättre av att undertecknad valde Pink Floyds 25-minutersepos "Atom heart mother" :-)

Så jävla läckert egentligen! Klasskamraterna himlade med ögonen, antingen var man synthare eller hårdrockare, Pink Floyd var inte riktigt det hetaste i åldersgruppen i mitten av 80-talet. Flera gånger tändes hoppet att "nu är den slut", men istället kommer den in i en andra, tredje och fjärde andning. Läraren såg för övrigt något besvärad ut över situationen, men det var aldrig tal om att avbryta mig.

Konstigt nog var jag inte mobbad, eller så märkte jag helt enkelt inte det :-)

Vad hemskt det är att det är hemmet som är din trigger. Det var det på sätt och vis för mig med. Visst kunde jag ta en drink med kollegor efter jobbet...eller en öl med en kompis. Men det var när jag satt i soffan hemma med mina nära...som jag inte kunde sluta. Där fanns helt enkelt en usel kommunikation. Ibland blixtrade till och den vackraste och jag nådde varandra. Skrattade, pratade, älskade... Men oftast bara undvek vi...hon i köket...jag i soffan. Så djävla underligt. Som du påpekat...det är ju mot sina kära man ska visa sina bästa sidor...men så blev det inte. Tänk på det...och Lilja vars ex:s nuna lockar fram en sån stark reaktion ;-). Jag inbillar mig...kan ha helt fel...att du kanske skulle må mentalt bättre...ensam. Men det är ett stort steg...barn, ekonomi, rädslan för ensamhet, mista stora delar av sitt nätverk. Det är därför jag fortsätter om att tjata om din minisemester...när du bara känner efter. Kram, kram /Dompa

Ännu en bok åker upp på min "att läsa" lista. FB-citatet var också bra. Liksom du kalla känner jag att jag måste förbereda mycket. Nu när sommaren kommer, man har varit vit ett tag. Börjar kanske inbilla att man kan dricka lite normalt. Nu är jag inte där än...men visst kommer jag att framför allt VILJA tro det. Men vi kämpar på...får hjälpas åt...förbereda oss. Du har det; styrka och stolthet! /R

Jag tror att den värsta chocken kanske har lagt sig. Du visste ju att din son skulle iväg...men att verkligen säga hejdå...på ett tag...det är tufft. Mera tufft kommer att följa. Nyhetsrapporteringar från oroshärden. Det är då du ska hänga på anhörigsidan...inte över vodkaflaskan.

Fint det låter med allt planterande. Vågar inte ens tänka på hur min trädgård ser ut. Ingen har brytt sig. Jag har aldrig fixat mkt. Min fru planterade allt...i år har det inte blivit så...men kanske kan jag rädda lite när jag kommer hem. Är ju sjukskriven en månad till efter utskrivning.

Jag hejar på dig. /R

Yep...men detta är ngt nytt. Sedan jag slutade med kvällswhiskyn i soffan framför TV:n. Då kunde jag sitta där till 2 på natten trots jobb dagen efter. Inbillade mig att jag kopplade av...fast jag faktiskt bara drack mig till sömns. Till saken hör att jag mycket sällan har sett ett tv-program jag gillar. Med undantag av ngn bra film eller dokumentär tycker jag att det mesta är ren skit. Nu när jag är nykter tycks det ännu värre. Mitt liv är för kort.

Så efter middagen som vi äter 19-20 här är det bara lite kvällssnack om hur dagen varit. Vad har vi lärt oss, vad har stört...etc. Sen är det fritid. Då tar jag mig en långpromenad/korthalt. Kryper i säng med en bok och somnar oftast före 23... Vilket innebär att jag vaknar vid 04/05. Tycks ej ha samma sömnbehov som andra som försöker nyktra till. Men jag gillar mina lugna mornar.

Har ej läst boken VD, men nu står den på min "att läsa lista"...låter spännande. Mindre spännande var det om att höra om de unga armskärar flickorna som blir hopsydda utan bedövning. Fy fan, är det sant? Anar att det är så eftersom du verkar veta. I mitt fall gjorde väl ickebedövningen så mycket. Eftersom det ändå inte gick att göra mer än spjäla och tejpa. Men visst hade en spruta suttit fint när doktorn höll på.

Har sett körsbärsblommorna i Kungsträdgården, senast ifjol. Håller med om att det är vackert...men det är ju så kort...

Alkoholterapeupt ska jag börja hos efter utskrivningen...så inte blir jag bara utkickad. Skulle säkert få stanna ngn vecka till också. Men nu måste jag ut...jag vill ta itu med vardagen. Jag vill tro att jag fixar det. Här i detta "icke liv" kan jag ju inte trycka för evigt. Håller focus, har inte ens köpt nya cigg...trots att det smakade så gott ;-). Ha en skön nykter lördag. /R

Klart du skall använda den hjälp du tycker du behöver för att nå dit du vill. Skickar dom bara hem dig, men det måste väl finnas ett planerat stöd när man kommer hem eller? Vågar nästan inte fråga för jag hoppas så att det finns stöd när man kommer hem.
Så lyssna på Lilja och håll focus nu Kram, styrka och stolthet Kalla

att ladda upp bilder här skulle jag lägga min finaste av körsbärsträden som just nu blommar i kungsträdgården. I hopp om att det skulle få dig att känna att det går rätt bra att bo här söderöver, någonstans.

Har du förresten läst Tusen små bitar av James Frey? Det finns en scen i den där tandläkaren gör några rotfyllningar och löständer på honom utan bedöving, för att han är inlagd på ett behandlingshem. Det blev värsta rabaldret om den där boken, som jag älskar btw, för att det visade sig att allt inte var sant, bland annat det där med den långdragna tandläkarplågan utan smärtlindring. Till och med Oprah var helt förstörd för att hon tyckte att hon blivit lurad. För killen hade nämligen fått bedövning.

Men här i Sverige, lutheranismens och det sammanbitna lidandets land, här praktiserar vi detta i praktiken. Ingen bedövning till missbrukarna, vad som än händer. De får skylla sig själva (liksom kvinnorna som skär sig i armarna och blir hopsydda utan bedövning, med det är ett annat inlägg)

Du får ursäkta men det är rätt knäppt och just därför även lite småroligt

Trevlig helg alla snyggingar
VD

Vad skönt att du mår bättre, nu njuter vi av våren. Här har också inhandlats massa växter som skall ner.Kram Kalla

Ha en jätteskön helg!