Senaste kommentarerna i forumet

@Vitvargen

Hej och, igen, tack för ditt svar!

Du tycks vara så påläst och seriös i ditt arbete med att bli nykter. Det inger hopp!

Jag läste texten du skickade med stort intresse. Tänker att det är så värdefull information för människor som försöker sluta dricka och upplever den där inledande avtrubbningen: i det sköra läget, utan alkoholen som krycka, måste det vara otroligt nedslående: ”är det så här det nu ska kännas resten av livet?” Nog borde det kännas bra att få veta att allt är en naturlig del av processen.

För mig som stod bredvid och än idag försöker förstå vad det var som hände under de där åren hamnar jag alltid tillbaka i detta: kan en alkoholist i aktivt missbruk känna kärlek i den ”vanliga” bemärkelsen, för en partner. Eller är allt bara ett alkoholindränkt töcken där den enda riktiga kärleken är just den till alkoholen?

Jag förstår ju såklart att det inte finns ett absolut svar på den här frågan, men jag är ändå intresserad av ur ni med erfarenhet från ”andra sidan” ser det.

@Ansiansiansi, jo jag förstod att din partner var ett avslutat kapitel och bra att du kunde ta dig ur. Du frågar för att du vill förstå mer om vad som hände och varför din kärlek och omtanke inte räckte. Jag gav en del av svaren, och foliehutten fyllde på med ett liknande perspektiv.

Jag har använt mig själv som försökskanin under den här nykterhetsresan och noterat noga hur jag reagerat på att plötsligt sluta. Belöningslooparna med dopamin och serotonin är bara en liten del i det hela men väl så viktiga, dessa tyckte jag var relativt lätta att återställa och gav mycket bra effekter på måendet rent allmänt.

Men det finns även andra biokemiska mekanismer som är intressanta om man vill försöka förstå på djupet. Jag tyckte mig känna av viss känslomässig avtrubbning på vissa plan, inte lika uttrycklig som du beskriver men tillräckligt för att väcka mitt intresse.

För en tid sedan gled jag därför in på oxytocin-spåret, denna substans som är djupt involverad i känsla av förtroende, empati, ja rent av känslor av kärlek.

Jag kan dela en prompt och det svar jag fick från en av alla LLM jag använder. Svaret innehöll en hel del referenser till ledande medicinska tidskrifter och det är uppenbart att det är ett mycket aktuellt forskningsområde - inte minst för att försöka hitta behandlingar mot AWS, alcohol withdrawal syndrome.

Så här ligger det till vad gäller oxytocin i detta sammanhang.

Prompt
How long time does it typically take for the oxytocin receptors throughout different brain subsystems to regain normal responsiveness? The blood levels seem to normalize rather quickly but if the OXTR response is attenuated then it may explain problems of emotional numbness people may experience, this is how I understand the mechanism.

Svar:
Yes, your understanding is consistent with current research.
While blood oxytocin levels may normalize within weeks, the re-sensitization of oxytocin receptors (OXTR) in the brain appears to be slower and region-specific, which can contribute to persistent emotional numbness during recovery.
Key findings from animal and post-mortem human studies indicate:
• Early withdrawal (first few days): OXTR expression is often downregulated in reward- and stress-related regions like the nucleus accumbens (NAc) and prefrontal cortex (PFC).
• After ~3 weeks of abstinence: Studies in rats show a rebound upregulation of OXTR mRNA and protein in the PFC, amygdala, hippocampus, and striatum—suggesting a compensatory response and gradual restoration of receptor availability.
• Hypothalamic oxytocin production (in PVN and SON) remains reduced during this period, indicating a prolonged deficit in central oxytocin synthesis.

This delayed recovery of OXTR responsiveness, especially in limbic and cortical circuits involved in emotional processing, likely contributes to prolonged emotional detachment, social withdrawal, and stress sensitivity—even after acute withdrawal has passed.

Thus, the disconnect between peripheral oxytocin levels and central receptor function helps explain why emotional symptoms can persist well into recovery.

___
Detta gav mig en bra förklaring till vad jag upplevt, både inledande euforiska känslor och sedan en längre period av "emotional numbness", och kan konstatera att det stämmer bra att denna effekt går över efter ett tag och normaliseras fint redan efter som i mitt fall några månader!

Det du inte får glömma för din del är att ta hand om dig noga, gå vidare i full förvissning om att du är en mycket klok, kärleksfull och fin människa som fått dig en smäll här genom ditt tidigare förhållande. Att du frågar här på forumet och tar del av andras erfarenheter som "överlevare" såväl som tillnyktrare är mycket bra och du hjälper även andra genom att reflektera och fundera!

@Vitvargen
Hej och tack för ditt svar!

Så fint att läsa om dina erfarenheter och få ta del av dina kloka synpunkter!

Det var flera år sedan vår relation upphörde, men jag kämpar fortfarande med att läka efter vad det innebar för mig att leva med en person som med jämna mellanrum bytte skepnad. Jag funderar mycket på vad som var sant och inte. Eftersom han ofta drog sig undan mig under sina nyktra perioder (sällan förekommande och aldrig längre än någon månad), undrar jag om vi ens fanns ”på riktigt”…

Vilken var den sanna versionen av honom: den han var när han drack eller den han var när han inte drack?

Rent spontant tänker jag ju att man är mer sig själv utan alkoholen. För de flesta av oss som inte slåss mot ett alkoholberoende är det nog så, men är det annorlunda för en alkoholist? Jag har hört flera beskriva det som att alkoholen är det som får dem att känna känslor överhuvudtaget… Men är de känslor som upplevs då, under perioder av drickande, ”äkta” känslor?

@Ansiansiansi, varmt välkommen till forumet och så bra att du hittat hit!

Din berättelse väcker många känslor hos mig som relativt nyligen nykter (drygt 3 månader nu). Eftersom jag har känslorna och minnet av dem ganska aktuella för mig så kan jag bekräfta att det "hål" du pratar om kan vara direkt orsakat av alkohol-alkoholstopp, detta eftersom det "kidnappar" våra naturliga belöningssystem. Dessa mekanismer involverar centrala signalsubstanser bla serotonin, dopamin, GABA som regleras upp/ned artificiellt av alkoholpåverkan, det tar tid innan dessa mekanismer kommer igång igen.

Nu vet jag inte hur långa din partners vita perioder var men många kämpar med dessa känslor av håglöshet och tristess under flera månader i början, kanske uppåt ett kvartal, halvår, år. Det tar tid att bygga upp fungerande belöningsmekanismer igen om de rubbats under lång tid.

För min del var det inte särskilt svårt, jag växlade upp kraftigt med gamla hobbies och hittade en mängd fördelar kroppsligt som gav belöningskänslor. Detta spillde av sig i relationer också via ökat självförtroende och rikare känsloliv. Andra kan ha det mycket svårare men visst jag noterade att det bildades ett "hål" som behövde fyllas med aktivt och målmedvetet arbete med mig själv. Detta är *inte* enkelt för de flesta, jag var lyckligt lottad här inser jag av andras berättelser.

Jag förstår att detta har känts mycket jobbigt för dig och att du frågar dig varför din kärlek inte räckte för att fylla hålet, tomheten din partner kände. Det är inte du som på något sätt är otillräcklig, fina du! Det är bara det att det är en formidabel fiende ni försökt bekämpa, något som saboterar centrala nervsystemets mest heliga och känsliga biokemiska mekanismer.

Jag säger att "hålet" kan orsakas av alkohol av sig själv, men det kan också vara så att det redan finns ett hål där från början och att din partner använt alkohol för att i någon mån försöka hantera detta, bedöva bort det. En flykt från att hantera djupare saker som flyter upp till ytan förr eller senare - stresskänslor, trauman och mentala ärr från förr, etc. Oavsett, den enda som kan ta tag i detta är personen själv, ingen annan kan göra jobbet åt den som använder alkohol för "självmedicinering" eller bara sitter fast i en osund vana utan egentlig anledning.

Varmt lycka till, på detta forum hittar du massvis med människor som känner igen sig i din situation och som har bra strategier hur man kan tänka och agera, massvis med stöd och peppning!

Många kramar!

@myssockan det var faktiskt inte någon jag kände där, och det var skönt. Sedan har det kommit in folk som jag har känt förr eller som jag känner lite nu. Men då har jag ändå vart så trygg i mötesformen så det har känts bra. Vi är ju alla där för samma sak och det är fint att få den gemenskapen. Jag är så glad och tacksam för att jag hittade dit och att jag stannat kvar.

vad min partner sa...... ja du
då jag gick första gången var det i ett skede då jag nyss flyttat ut och vi hade inte någon större kontakt ( eller han hade kontakt med arga fylle sms på nätterna)
Sedan blev vi sams och började träffas och då tyckte han att det var så fint att jag gjorde detta för hans skull. för ingen hade ställt upp så för honom som jag gör.
Sedan kom det smygande, mina möten var konstiga, mina möten var för töntar som tror att vi har problem, mina möten var onödiga vi hade det ju bra. mina möten var farliga för mig.
Jag har blivit hjärntvättad och allt annan skit man kan komma på att säga.
Möten och allt runt det är för folk som verkligen behöver det som han. För jag behöver inte det enligt honom, det är bara töntigt av mig att tro

Jag är så glad att jag stannade på mina möten, gick dit varje vecka och det är en del i att jag orkat och vågat bryta mig loss.
Det är inte lätt och jag är inte stark men de har hjälpt mig att känna att jag är inte helt ensam. Även att läsa här ger den styrkan.

@has som vanligt träffar dina ord och upplevelser mitt i prick i mitt hjärta. Skulle så gärna ha dig som en typ sponsor, du ligger hela tiden en liten bit före dig och det skulle vara skönt att bara skriva med dig..... haha lät som en stalker och det är inte så jag menar. Men det är svårt att få kontakt med någon som förstår hur förvirrad man är och som kan ge hop om att man faktiskt kan må bättre.
För nu hittar jag min sinnesro och sen efter bara någon minut rasar jag ner i det stora svarta hålet av sorg, sorg över det som inte blev, sorg över allt han gjort, sorg över att han lurat mig så på pengar det har inte kommit fram förens de sista veckorna, innan har jag haft ett litet hopp om att han ändå skulle stå fast vid det löftet, men nej,

Men ska ta till mig det du skrev, ska också ta tillbaka alla högtider och börja njuta av lugnet.
❤️

Jag hade under många år en särborelation med en man som under hela livet brottats med ett alkoholmissbruk, om än i varierande grad och med vita perioder. Det blev till sist jag som motvilligt bröt upp (så många svek från hans sida), men jag känner att jag har svårt att gå vidare. Det är så mycket jag inte förstår.

Vår relation präglades mycket av hans ambivalens vad gällde kärlek och närhet, något jag upplevde hängde nära ihop med hans intag av alkohol. Under de perioder då han drack, lite eller mycket, var det som att han klarade av både kärlek och närhet. När han sedan ”skärpte sig” och skulle hålla sig borta från alkoholen, var det som att han försvann in i sig själv. Jag hade svårt att nå honom och kände mig ofta ”fel”, vilket naturligtvis blev väldigt sårande för mig. När jag tog upp detta beskrev han det som att han hade ett hål inom sig, att det ibland kunde kännas som att inte kände någonting överhuvudtaget för en annan människa, inte ens för sina egna barn. Han kunde beskriva det som att under de perioderna fick förlita sig till tanken/hjärnan: ”jag vet att jag älskar dem”, ”jag vet att jag älskar henne”, osv.

Medan vår relation pågick brottades jag mycket med det där. Jag älskade honom och ville att, om han nu hade ett hål, skulle vår kärlek räcka till för att fylla det. Och om den nu inte räckte att fylla det, var det då ett tecken på att vi/jag var fel?

Ni som tampas med alkoholmissbruk: känner ni igen beskrivningen av att ha ett ”hål” inom sig? Skulle ni i så fall säga att det hålet fanns där från början och att alkoholen till viss del fungerar som ett sätt att fylla det? Eller är det alkoholen som orsakar hålet?

Tacksam för alla svar!

@myssockan det är verkligen svårt att vara där du är, minns själv hur jag konstant brottades med alla funderingar på vad som faktiskt var sant.

För det jag trodde var sant sa han inte var sant. Men det var väl sant… eller?!

Manipulation är ett känt symptom vid alkoholism, och den är väldigt lurig.

Samtidig är ju det du känner ett friskt symptom på en sjuk situation. Det är vad jag försökt påminna mig om under alla dessa månader jag försökt lägga pusslet bakåt.

När någon säger att den älskar dig och gör vad som känns som kärleksfulla handlingar, samtidigt som den också gör saker som är allt annat än kärleksfulla - ja, då blir man förvirrad.

Och det blir ibland för svårt att hålla de totalt skilda världsbilderna i huvudet samtidigt och man hamnar själv i en slags förnekelse.

Vi hamnar i ett konstant ifrågasättande av varför vår person inte bara kan förstå sin problematik och sluta dricka, samtidigt som vi själv står i samma problematik och andra undrar varför vi inte bara går.

För mig går det väldigt bra skulle jag säga, tack för att du frågar❤️

Jag tar tillbaka julen och andra högtider som mina egna igen, med traditioner och med glädjen jag alltid känt inför den tidigare.

Jag märker att jag fått närmre till både skratt och gråt igen. Att det kommer naturligt, utan att mitt skyddssystem går in för att hålla tillbaka för att det tidigare inte var tryggt.

Jag börjar känna igen mig själv, och är överraskad över att det tog så lång tid att komma hit efter att jag flyttat. Lite som att min verkliga person varit kidnappad, men nu börjar komma tillbaka.

Jag börjar lägga märke till hur olika relationer blir för mig, vilka jag trivs bäst i och vilka som är bra och ger gott, men också tar mycket energi.

Och jag undersöker hur mina gränser tas emot av andra och vad som händer i mig när de inte faller väl ut (och vad det triggar i mig).

Mitt liv börjar bli mitt igen. Jag hoppas jag lärt mig tillräckligt för att det ska fortsätta så framöver. Men vem vet…

Just nu njuter jag av min lilla gran, ljusen i fönstren, mina vuxna barn, fina vänner, tid för reflektion och framförallt: av lugn och ro❤️

@Åsa M ja det pratas ju ofta om självkänsla som grund till olika val man gör. Tex att leva i en destruktiv relation, eller att vara en person som utsätter någon annan för våld… att det är den dåliga självkänslan som ligger bakom.

När jag träffade min exman hade jag god självkänsla och ännu bättre självförtroende.

Däremot hade jag mist två av de människor jag stod närmast genom dödsfall inom loppet av ett halvår.

Jag tror att det finns olika ”luckor” som kan göra oss sårbara för personer som inte blir bra för oss.

För mig personligen känns självkänsla som ett rätt abstrakt begrepp. Den är svår att ta på.

Ingen av oss föds med dålig självkänsla, den skapas på vägen. Ofta på grund av andras beteende mot oss, eller våra upplevelser i relation till andra.

Det är just här jag börjat tänka mer traumarespons än något annat.

När jag tänker på min vän som började dricka kan jag se att han och jag som unga hade samma rastlösa energi. Han gick vägen med alkoholen som sällskap. Jag gick vägen med destruktiva relationer. Båda vägarna är enormt hälsovådliga. Båda vägvalen tror jag grundar sig i tidiga trauman.

När jag hör att dålig självkänsla är det som ligger bakom vaknar en del av mig som upplever ytterligare skam. Att det är ytterligare saker som skulle vara fel med mig och att det blir mitt eget fel att jag gjort val som inte blivit bra för mig (jag förstår att det inte är så du menar, det här är min egen upplevelse). Jag tror det här väcker samma del i mig som ordet medberoende väcker.

För mig känns det lite ohjälpsamt (men det är som sagt min egen känsla och behöver inte stämma för andra).

Att däremot att titta på vad som ligger bakom. Vad har jag varit med om som gjort det svårt för mig att ta fullt ansvar för mig själv och hur saker blir för mig? Varför tenderar jag att ta större ansvar för andra än för mig själv?

För nånstans tror jag att den så kallade självkänslan föds i att känna trygghet. En del har turen att känna sig trygga i den miljö man växte upp i. Andra har inte samma tur.

I mitt fall innefattade relationen jag lämnade också bland annat psykiskt våld (och jag tror att det är mycket vanligare än en kan tro i relationer där det finns beroende). Våldets natur gör att vi bryts ner. Det går ofta långsamt och normaliseras i små små steg så en inte ens märker att det händer.

Alla små bränder som behöver släckas gör att det blir kognitivt omöjligt att ha helikopterperspektivet för att se helheten. Man ser bara det mest akuta där och då.

Först nu börjar allt hänga ihop för mig, och jag börjar också bli mig själv igen. Nu när jag lämnat och levt själv i ett tryggt hem igen.

Min självkänsla är på väg tillbaka, den som var rätt så bra när jag träffade honom. Men som försvann en liten bit i taget i en våldsam relation.

@Vitvargen
Ingen fara du, sådant händer.

Omvänt så kan jag förstå att om man kämpar med nykterhet, att ljud av en burk som öppnas kan sätta igång massa saker. Fastän jag ju inte kan förstå detta på djupet.

Vi människor kan ju vara med om olika jobbiga saker i livet och som du skriver att skyddsmekanismerna sätts igång då.
Och i dessa olika saker olika typer av triggers.

Nu ska jag dra fram regnkläder och ta en promenad. Rena höstdagen ...

Glad tredje advent.
🕯🕯🕯
Kram.

@Tröttiz, du får ursäkta att jag missade kontexten helt, det var obetänksamt av mig verkligen. Det var absolut inte min mening och jag är ledsen för min klumpighet.

Ett svar om jag försöker sätta mig in i din situation som överlevare är att ja, väldigt normalt att man även långt efter ett så utdraget trauma som det måste vara att leva med en alkoholist har djupa känslomässiga associationer förknippade med detta beteende. En öppnad ölburk har en betydelse som är svår att utplåna, del i ett destruktivt mönster som har förstört så enormt mycket.

Jag har inte erfarenhet av just denna typ av trauma men personlig erfarenhet av liknande, som nära anhörig till psykiskt sjuk och även arbetsrelaterat med personer i NPD-spektrumet. Första tiden efteråt var jobbig men de enklare stimuli-baserade associationerna bleknar med tiden när de laddas med nya och positiva känsloresponser, typ ljud, synintryck, artefakter och kanske till och med specifika situationer. Försvinner helt gör det inte för mig, men det har gett mig en känslighet för subtila tecken som är lätta att missa men gör att jag aktiverar skyddsmekanismerna direkt.

Varma kramar från mig till dig och alla andra som kämpar, ni är fantastiska!

@supportivechaos 🌹🕯
Jag hade också känsla av att det var nedbrytande och pendling mellan olika känslor ... och har aldrig vägt så lite som då. En del frågade vad jag hade tränat? "Ja, jag har hållit i gång med det ena och det andra... " Ja, inte helt fel förstås. 🫣

Så här i efterhand tänker jag att då mitt i det hade jag massor med frågor och tankar om läget, och bara att ha dem visade på att något verkligen inte var bra.

Jag ville inte säga varför då folk t ex nämnde vikt. Är det för att man inte ville hänga ut honom? Att inte visa sig sårbar? Skam? Märkligt hur man funkar. Varför skämmas själv, egentligen.

Det som gör, eller gjorde det så svårt var att inse hans olika sidor. Alla uppbrott är ju olika, men emellanåt då jag var mitt i det hade jag önskat att han hade varit otrogen (kanske han var, vet inte). Då hade jag inte tänkt fram och tillbaka, då hade det varit slut tidigare. 😟🤔
Jag har varit med om det tidigare, och var jobbigt men slapp åtminstone pendling med känslor. Jag kom hastigt fram till beslut ...

Kämpa på, varma tankar.
💜✨️

@Åsa M Jag förstår hur du menar, och jag tror säkert att det kan se olika ut för olika personer. För mig handlar det dock inte om någon "kick av kris" eller om att få bekräftelse genom kaos. Det här är djupt nedbrytande. Det som gör det så svårt är snarare hur starkt bandet blir när relationen växlar mellan trygghet och smärta. Ambivalensen – att samtidigt älska, sörja och veta att man inte kan stanna – är det jag försöker förstå och ta mig igenom. Det är också det den här tråden handlar om.

@Tröttiz, intressant fråga! Relativt nynykter som jag är fortfarande så är det en del i min förstärkta situationsmedvetenhet, jag ser och registrerar allt. Ingen kan notera att jag gör det mer än jag, och jag gör det mest för att kalibrera interaktionen. Jag låter kanske som Sheldon i "The Big Bang Theory" här men det har en funktion som inte är obetydlig. Annars är jag helt indifferent för intaget, inget jag vill ha om jag slipper.

Hej. Kommer man månne alltid att ha "alkoholradarn" på? 🤔😟 t ex hur det dricks ...

Ja, denna tanken kom igår kväll.
Tänkte att, f_n, ska det aldrig ta slut ...
Hur trevligt som helst igår ju. 😊

Var på middag och blev igen extra medveten om vem som drack vad, t ex en drack en burköl och "ptsch"-ljudet reagerade jag på. Som att hjärtat slog ett extraslag.

Blir det en livslång extra sinnesnärvaro då man umgås med människor i olika miljöer där det dricks något? 🧐
Dessa människor igår drack ju inte sig onyktra, som jag skrev ovan trevlig samvaro, men ändå fanns den där delen av mig som noterade allt ... Och liksom lite till.

Kram,
Ha en fin kväll. 🕯✨️

Tack @Rike! 🏵️ Ja, du har ju helt rätt. Det ligger väl någonting svårt i att ta ett steg som "lämnar ut" den beroende, precis som i de andra situationerna du beskriver. Förmodligen en del av själva medberoendet, att vilja vara lojal och att någonstans känna sig rädd också.

Tack @Stark2025 ❤️ Blev det så att du träffade folk du kände och hur hanterade du det? 😊 Hur förklarade du för din partner?

@esterest Ja precis. Förstår att det egentligen blir samma i en större stad, eftersom man även där kan träffa någon man känner. Vilken rolig tanke, med grannen som också åkt till andra sidan stan😂
Jag antar att det är som @has säger ändå, att vi som är där kommer att vara i samma situation och alla vilja hålla det anonymt. Kanske man inte behöver säga så mycket, om man inte spontant vill det?

Jag tror problem nr 2 är större än nr 1 för mig just nu, då sambon verkar ha gått in i en ännu större förnekelse efter att jag konfronterade honom så öppet med beroendet.
Det känns helt enkelt jättekonstigt att säga att jag ska på ett anhörigmöte, när han anser att allt är jättebra och vi ska ha det mysigt med förberedelser inför jul. Men det kommer ju bara få vara konstigt. Ett steg bort från medberoende, att våga stå fast vid min verklighet.
Så mycket oro bor i min kropp.

Jag har också kikat på Co-anon grupper online. Kanske det är ett lättare första steg för min del?

Hoppas du finner mod! 🙏
Skönt att inte vara ensam❤️

Önskar dig all styrka!🤗

Ni ska inte skämma för att ni söker hjälp.

Tänker t ex mobbing - det kan fortgå år ut o år in pga att ingen vill berätta.
Barn som far illa hemma berättar inte och det fortsätter. Våldsutsatta berättar inte.
Det är starkt att söka hjälp!! Alla på plats är själva utsatta o söker en väg ut.

Lycka till ♥️

Jag är i samma fas och funderar också på att gå till ett anhörigmöte. Jag bor i en absolut större stad men känner ändå samma sak. Vem kommer jag känna igen? Vad säger jag då?
Tänkte även tanken en gång att åka till andra sidan stan, för att sedan tänka "tänk om en annan granne gjort precis samma sak", så började jag typ fnissa i absurdum över tanken. Vad jag försöker säga är - uppförsbacken att ta sig dit, känns även när man bor i en större stad, när man borde känna en anonymitet. Nej jag har inte kommit iväg ännu...

@Kameleont Exakt det jag känner!

@Prissen ja han tycker nog inte att han har något problem alls. Möten är för långt bort i horisonten. Funderar på om det finns någon podd som kan vara en knuff i rätt riktning.

Rådgivarna .. 😬🌹

@myssockan
Det jag var ute efter så var man kan hitta "följ tråd" - alternativet. Haft kontakt med administratörerna och det har fixat sig. 👍😊