Senaste kommentarerna i forumet

@november25 Hur gick samtalet?
Jag har själv varit på ett anhörigsamtal nu och tyckte det var väldigt hjälpsamt.
Funderar också på grupp, men jag får se.

Känner mig lite villrådig i allt och funderar mycket. Vissa dagar känns det toppen o andra är det på botten. Vet inte hur stor problematiken är egentligen? Börjar tvivla på mina känslor lite. Känner du också så?

Jag är en nykter alkoholist som själv gjort en 12-stegsbehandling. Under min behandling fick vi i gruppen vara med när terapeuterna konfronterade en vän som inte vill erkänna sin situation och det blev en otrolig skillnad på honom dagen efter.
Jag har också sett resultatet efter att AA-medlemmar konfronterat en alkis och då är det ju så att vi pratar om oss själva och hur vi gjort för att få en bra nykterhet. Det är ju i princip omöjligt att ljuga för en annan alkis eftersom vi använt alla lögner själva.
Tipset är ju att kontakta en Minnesotabehandling (AA) eller en AA-grupp nära dig för att få lite tips. I 12-stegsprogrammet är det det 12e steget som rekommenderar att vi ska hjälpa andra som lider. Så i regel är det inga problem med att få hjälp !
Lycka till !

Jag lever med min äldre son som är alkoholist. Han gör mig mycket illa med sina hot när han druckit. Är rädd att han går över gränsen. Vet att jag borde polisanmäla honom men hur överlever jag när han får reda på att jag gjort det?

@Hoppfulla Jag förstår helt din känsla av det jobbiga med av och på och fram och tillbaka. Nyktra perioder bär ju på sin egen typ av spänning och ansträngning, för man väntar liksom på när det ska börja om nästa gång (hur hemskt det än känns att skriva det).

Håller helt med @Kameleont om att ansvaret borde få vila på den som dricker, men det är så svårt att inte känna ansvar och skuld. Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Kanske handlar det i er relation inte bara om ifall han kommer lyckas sluta dricka eller inte, utan vilka insikter han kan få om sin del i allt det du har tvingats gå igenom? Om han är redo att gå igenom en process där han vågar se klart på sitt eget beteende och hur det påverkat både honom och dig.

Jag vet inte, men känns som det ofta behövs någon utomstående som kan stödja i processen. Jag hoppas min sambo kommer söka stöd, men tror inte han är där än, och det känns svårt. Även om jag såklart är glad över hans nyktra dagar.
Man blir så trött av att bära allt också.

Hoppas du kan finna din väg och må bättre❤️

@Hoppfulla Förstår din besvikelse, som byggts upp under lång tid. Allt vi fixat, donat, tagit hand om, brytt oss om. För att alla ska må bra. Man undrar om någon någonsin kommer förstå vad det innebär.
Reflekterar över att du anklagar dig själv att du låtit detta fortgå under alla dessa år.
Hemsk känsla, jag känner den själv. Men vill säga till oss båda att det inte är så enkelt som att lämna eller stanna, svart eller vitt. Det är så mycket mer i ett förhållande, ett liv, en familj.
Ja, vi har ett ansvar o en valmöjlighet men den som låtit det fortsätta - är den som dricker! Den som dricker är ansvarig för drickandet o vad det gör med dem runtomkring.
Tänk om det kunde landa i oss på riktigt. Vi fattar det teoretiskt, men i vår innersta känsla, i djupet av vår själ/vårt jag. Då kan vi lägga ansvaret hos den det hör hemma o skifta fokus.
Oerhört svårt.

@Janice 🩷 Du kan ju blockera stundtals och välja när du har blockering på/av - kan kanske vara skönt ibland 🩷

Vissa får aldrig sjukdomsinsikt. Det behöver du ha med i åtanke. ❤️

Så fånigt - problemet är ju att personen är full, inte att personen är våldsam.
Jag fick frågan när jag berättade för folk om mitt ex "har han slagit dig". Det tolkar jag som att folk faktiskt inte fattar vad den här sjukdomen är för något. Att vara full som ett svin är illa nog. 🤷🏼‍♀️

@@JoLi
Tack🙌🏽 ja jag försöker tänka så, att det blir bättre för alla, även honom. Så skönt att ha honom på avstånd även om det är telefon/sms-terror under helgerna🤯 Tack igen för din tid och uppmuntran.

När man är berusad är man ju inte närvarande som när man är nykter. Det går inte att föra komplexa samtal med en person som är full. Så även om man inte blir aggressiv eller otrevlig, är det inte trevligt för en närstående att man är påverkad jämt och ständigt.

Jag känner igen den kommentaren, hemma hos oss var det ”Jag har väl aldrig skadat dig? Har jag slagit dig? Så vad är problemet?”

Tack snälla @Kameleont ! ❤️ Jag tror du har helt rätt. Förstår att du är slut😪

Anhörigstödet var väldigt bra! Hon gav mig mycket utrymme att få berätta och prata (stundvis lite rörigt kände jag från min sida men det gick fint) och hon ställde bra frågor. Hade också bra saker att råda mig. Men jag tyckte om att hon var så lugn och inte gav massor av råd, utan bara väl valda bra saker. Hon tyckte beslutet att vara mer hemma hos mig själv medan han dricker var bra, inte för hårt. De jobbar på samma linje jag varit inne på senaste tiden, med att uppmuntra alkoholfri tid och inte uppmuntra/ underlätta för drickandet. Men hon sa också att jag skulle utgå från mina egna behov och inte bara tänka på det.

Samtalet satte igång någon slags process. När sambon drack även den kvällen, svämmade alla känslor över och jag bara grät och han höll mig.
Nu är han på ett nytt alkoholfritt försök, dag 2 idag😊 Vi har haft väldigt fina dagar! ❤️

Tänker att jag ska försöka ta det lite lugnare om han får återfall/lapse igen, och bara uppmuntra honom att fortsätta vidare. Hoppas han bestämmer sig för någon form av självhjälp/grupp. Men försöker att inte blanda mig i för mycket fast det är svårt...

Om du funderar på anhörigstöd så tycker jag absolut det är en bra ide! Det var så kravlöst och hans namn är anonymt.
Jag har en ny tid om några veckor, och det känns skönt att hon ska följa mig nu i med- och motgångar😊
🤗

@november25
Förstår din rädsla.
Tankarna o känslorna som snurrar o försöker få nån rätsida på vansinnet.
Det är inte klokt.

Du var stark o gjorde helt rätt att följa det du sa, även om det var i affekt. Det vi slänger ur oss spontant, utan att tänka, är ofta riktigt o i kontakt med vår magkänsla. Det vi inte hunnit censurera.
Att du höll fast även nästa dag - ännu starkare. Så bra för dig!
Vi måste försöka välja oss själva o sätta vårt välmående främst. Sätta gränser o säga nej när det inte känns bra.

Är ju underligt att jag kan säga detta så tydligt till någon annan men ändå ha så svårt att själv följa råden.
Det är heller inte klokt.
Just nu slutkörd mentalt.

Hur var det vid anhörigstödet??
🤗

@Janice läst din tråd- så skönt för dig att komma därifrån 🩷 Du har stått upp för dig själv- dina barn och även honom tror jag 🩷

Hoppas du hittar ett lugn så småningom 🩷

Rädslan över att man ska bli helt lämnad för alkoholen😢

@Balansilivet Förstår verkligen eftersom jag är i ungefär samma situation. Har curlat precis som du. Mår just nu ”skit” och har ångest. Mycket svårt just nu! Vet inte hur jag ska orka. Min son är så enormt envis att han ska klara själv att ta sig ur alkoholmissbruket, för då blir han starkare tror han. Han vägrar absolut att ta stöd/hjälp. Just nu kan han krascha totalt om det vill sig illa, anar jag. Ska man gå in och curla igen eller ska man stå på sig och se förfallet. Gäller både ekonomiskt och att han går till sitt företag lite påverkad. Vet inte hur det kommer att sluta. Ångest och panik.

@Kameleont Jo jag tror vi alla har lättare att bemöta sorg än ilska, när någon är arg går man ju lätt i försvar eller bli arg tillbaka... Håller med dig om att grundkänslan under ofta är sorg, men sen blir man ju arg för man är så trött och frustrerad och vill bara att eländet ska sluta.

Vi kommer inte ha några barn ihop. Både han och jag har redan barn från tidigare äktenskap. Och ingen av våra barn bor hos oss. Vilket ju sätter mindre krav på relationen, det är liksom mest han och jag som ska funka. Han är jättesnäll och hjälpsam mot min son.

Min sambo är den som jag trodde äntligen skulle bli den trygga och bra relationen, efter allt jobbigt jag gått igenom. Men det hör väl till mitt problem att jag inte kunde fatta tidigt hur komplicerat det skulle bli. Eller jag ville väl inte fatta.

Jag förstår bättre hur du som levt så länge med din man nu inte vet hur du ska göra, när problemet ökat gradvis med åren, än hur jag själv lyckades trassla in mig i detta...
Men jag tycker verkligen så mycket om honom. Känner också för hur han hamnat i missbruk efter en otroligt jobbig uppväxt och ändå lyckats bevara så många fina kvaliteter i sig och vara så snäll. Efter alla hemskheter.

Ja, du beskriver det så bra hur man tystnar. Det är ju ingen ide när han är påverkad, kommer inte bli något samtal av värde ändå. Jag känner en hopplöshet just nu.

Vi har hamnat i nya positioner nu. Eftersom jag var så trött efter jobbet igår var jag mer känslosam och mindre kontrollerad än jag brukar vara. När han började ge mig råd om hur jag skulle hantera jobbet mentalt fick jag nog och vi började tjafsa om hans drickande. Jag var hemma hos mig. Och så kastade jag ur mig att jag kan komma när han bestämmer sig för att inte dricka.
Annars ses vi ju mest hela tiden när vi är lediga.
Vi blev sams men jag stannade hos mig. Det kändes lite sorgligt att spendera kvällen och natten ensam, men också skönt. Kändes klokt att återhämta sig och inte gå in för mer gräl.

Idag tänkte jag ändå att han skulle bestämma sig för att inte dricka så att jag skulle komma. Men så blev det inte. Han blev först sur när han förstod att jag skulle hålla mig till vad jag sagt. Men bad sen om ursäkt.

Usch det blir alltid så långt när jag ska förklara saker här🙈
Men nu är jag iallafall ensam igen ikväll. Han bjöd in mig att hämta matlåda till middagen. Jag funderade på om jag skulle gå dit, och sen bara stanna ifall han inte var så mycket påverkad. Det kändes nästan rimligare, för en så här hård linje har jag aldrig haft förr med honom. Och det var ju mest nåt jag sa för att jag var upprörd.
Men rannsakade sen mig själv och kände faktiskt inte att jag riktigt ville gå dit. Även om jag saknar honom. Känns som jag inte orkar hantera saker just nu som jag har brukat göra. Jag blir irriterad och snäser ifrån. Sitter tyst istället för att spela med I hur trevligt allt är. Är jag helt utmattad? Jag vet inte.

På sätt och vis känns det lite skönt att vi nu har en mer öppen konflikt, istället för det här myset med elefanten i rummet. Men också otroligt ångestframkallande att bli bortvald för alkoholen. Är det inte värt att vara nykter en enda dag för att vi ska kunna umgås och må bra liksom? Det är ju helt vansinnigt.
Eller är han mest bara obstinat för att jag har satt en skarp gräns? Nu är vi på olika sidor om den gränsen.

Imorrn har jag tid hos anhörigstödet. Hoppas jag får hjälp att nysta i allt. Tankarna bara snurrar.

❤️

@november25
Tack för din kloka o varma input!
Som du säger är kanske en ledsen fru mer talande o mindre anklagande än en arg. Ska fundera lite på den approachen, kanske känns lättare att säga min mening då. Och eg mer korrekt o ärlig.
Han har ju innan alkoholen varit mer omtänksam o brytt sig om, o vill så klart inte göra mig illa eller se mig ledsen.
Vi har varit tillsammans länge, över 30 år, o jag är oerhört tacksam att alkoholen inte var ett problem när barnen var små. Det började för ca 3 år sedan, då jag först la märke till en ny o oroväckande inställning till alkohol. Började med att unna sig...

Er realion är ganska ny o jag vet ju inte alls hur ni tänker om framtid o barn. Men vill bara be dig att tänka efter där, om du redan nu ser detta beteende. I all välmening.

Så även om mycket ilska o frustration finns inom mig o jag bara vill vråla ut allt ibland, så kommer man nog längre med lugnet o den sanna sorgen.

Tänker också på det du nämner om ensamheten. Är verkligen tydligt hur ensam man känner sig när de druckit, just för att man inte blir mött på ett nyktert (i dubbel bemärkelse) o moget o respektfullt sätt.
Alltså anpassar man sig. Jag märker hur jag tystnar mer o mer. Sådant jag spontant skulle berättat, små saker från min arbetsdag eller någon diskussion/åsikt jag vill lufta. Eller kanske en oro/fundering om någon av barnen. Låter ofta bli. Inte värt. Att bli mött oseriöst är så nedtryckande. Ensamt.
🤗

Har haft en period av sjukdom. Något envist magvirus som slog ut mig och gjorde att jag behövde isolera mig ett tag.

Jag glömmer så lätt hur sårbar man blir när man är sjuk.

Allt har tuggats igenom. Igen.

Och där i sjuksängen blir allt svårare att hantera eftersom marginalerna inte finns.

Men nu när krafterna kommer tillbaka, inser jag att jag inte alls hade ett bakslag. Jag var bara sjuk.

Har försökt umgås med sorgen. Och den handlar inte så mycket om misshandeln, alkoholen eller sveken.

Den handlar om att jag trodde att jag till sist hade fått det jag så länge hade längtat efter. En stabil och mogen man, med humor och omtanke. Någon att verkligen dela livet med.

Men det var en bluff, en tilltalande fasad som lockade in mig. Får mig att tänka på vindarnas palats i Jaipur. Fasaden där kvinnorna kunde sitta och se ut på människorna utan att synas. Fasaden ser verkligen ut som att den tillhör ett vackert palats, men det är bara en yttervägg. Inte ens ett hus, bara fasad som döljer.

Länge brottades jag med alla år jag förlorat. Men perspektivet har ändrats lite där. Det blev fel helt enkelt. Jag gick på världens nitlott.

Tänker på min vän som förlorade 20 år till alkoholen. Som hade ännu mindre möjlighet att finnas där för livet och personer som var viktiga för honom under den tiden.

Ibland blir det bara väldigt fel. Men nu kan jag styra tillbaka livet till det som är rätt för mig igen.

Det som började med en drömman som ställde upp, fixade, donade, ville ta hand om…

Slutade med manipulation, kontroll, gaslighting och när jag helt satte stopp för kontrollen ja, då visade sig ett monster.

Det är nog det största traumat - att ena dagen faktiskt tro att någon älskar en, men är lite klantig i sättet. Till att några veckor senare förstå att personen nu är villig att försöka krossa dig, på alla sätt han kan. Det var en sån chock för systemet! Och att mitt i den chocken försöka manövrera eftervåldet, flytta, ordna allt praktiskt. Ja, det var faktiskt ett rent helvete.

Hade inte alkoholen funnits där och från att vi flyttat ihop maskerat anledningen till beteenden som då dök upp och var väldigt destruktiva, så hade jag förstått allt tidigare.

Men nu fanns alltid en ”anledning”. Och om bara den försvann så skulle allt ordna sig. Jag skulle få tillbaka min drömman igen.

Som vanligt känner jag mig lite osammanhängande när jag skriver här, men jag förstår att jag inte är ensam om att ha levt med en person som är alkoholist, men också har annan problematik som tyvärr inte går över när personen slutar vara aktiv i sitt beroende.

Så kanske hjälper min berättelse någon. Och har man levt det, så hänger nog texten ihop.

Att lämna en sån här relation är inget vanligt break up. Ingen vanlig hjärtekross.

Det är en totalhavererad uppfattning av verkligheten, personen man levt med och till viss del också en själv.

Det kan vara svårt att få stöd, eftersom de allra flesta runt omkring upplever personen du lämnar som världens bästa.

Man får påminna sig själv om hur duktig personen är på att manipulera, det vet man ju tyvärr av egen erfarenhet, och hålla kvar vid sin egen verklighet utan att ryckas med av andras åsikter.

Om du befinner dig i den här kvicksanden just nu vill jag säga - jag ser dig❣️ Du är inte ensam om att vandra den otroligt tuffa vägen. Alanon kan hjälpa, en kvinno- eller mansjour kan vara avgörande för att få hjälp att lägga tillbaka skulden där den hör hemma: hos förövaren.

@ruccola123 vad bra❤️ Man känner sig väl mer hoppfull när man går över lite mer till att vårda sig själv. Det är ju något man själv styr och man kommer bort från känslan av maktlöshet.
Jag ska galet nog köpa ett instrument och ta upp spelandet igen, mitt i krisen😅 Det känns riktigt bra om än konstigt. Nåt helt annat att tänka på, och något jag velat göra många år men aldrig haft "tid".

Jag såg att det finns anhöriggrupper på mottagningen i min kommun men känner att jag inte riktigt orkar med det just nu. Känner mig så trött och sårbar, nära till gråt. Men jag tog steget och tackade ja till ett enskilt samtal på fredag. Det känns nervöst men blir nog bra.
Kanske går jag med i grupp såsmåningom?
Jag testade ju Al-alon men även om gruppen var fin passade ideologin inte riktigt mig. Jag har dåliga tidigare erfarenheter av religion.
Hoppas det är mer beteendebaserat än andligt hos kommunen😊

Du kan ju fråga om det finns möjlighet till ett enskilt samtal? Tycker man inte att det känns bra så behöver man ju inte komma igen🙈

En sak som jag insåg ikväll är att jag anpassar mitt beteende så mycket efter hur påverkad han är. En beskrivning är ju att han mest blir glad eller känslosam när han är påverkad. Men det är också så att jag undviker att komma med mina problem, visa riktiga känslor, ifrågasätta, när han är berusad. För att jag vet att han inte kan hantera det.

Just nu är det jättetufft på jobbet och jag jobbar mycket. Jag känner mig helt mentalt slut och nedstämd efter mitt skift idag. Han hade druckit men jag sa som det var, orkar inte hålla in med det. Och fick inte något empatiskt snällt lyssnande utan en lektion i att så ska jag inte känna utan jag måste lära mig att hantera jobbet bättre. Kunde inte hålla inne med att säga att sen kommer jag ju hem till hans problem, och den kombon är inte jättekul, men då sköt han ifrån sig med att det är hans sak och han mår bra och försöker dricka så det inte påverkar mig (hur är det undrar jag i mitt stilla sinne).

Med andra ord - mina behov blev inte mötta. Men det vet jag ju redan och det är väl det som skaver så mycket. Saknar en närvarande vuxen person om kvällarna. Efter kl.14 förvandlas min sambo till en som absolut inte är det.

Men på andra sidan av myntet. Tar en lång promenad i mörkret och tänker på att jag kunde må såhär dåligt även när jag var ensam innan jag träffade min sambo för ett år sen. Nu är de flesta negativa känslor jag har fixerade vid att hans drickande är ett problem. Så antar att det finns en mental sida av det också, som blivit skev av mitt medberoende. Där jag liksom skyller det mesta i mitt liv på honom.

Detta med mina behov är ju fortfarande sant. Är väl bara så att inte allt skulle bli bättre om han slutade dricka, bara en del saker.

@ruccola123 Ja, så sant det du skriver om att ta hand om andra. Det blir ju lite speciellt på det viset, för vi är nog båda medberoende min sambo och jag! Ser så mycket av hans sätt att hantera, eller snarare inte hantera, sina känslor i mig själv. Kanske mer i hans tidigare relationer, men även med mig. (Han har gått i samtal tidigare så har redan en hel del självinsikt på olika plan.)
Försöker att ta mer ansvar för det han i all välmening försöker ta över. Ta emot mindre ekonomisk hjälp, mindre pyssel och logistik som jag kan sköta själv, och att han inte behöver be om ursäkt för saker som det inte finns någon anledning till att be om ursäkt om.
Tror vi hamnade i en dynamik i början där han gick in och ville ta väldigt mycket hand om mig, så jag nästan blev beroende och kände att jag inte kunde sätta gränser med alkoholproblemet. Att allt annat han gjorde var så bra att jag inte längre kunde säga ifrån. Men jag är ur det nu.

Och för mig är det ju det här att jag blir fixerad vid andras problem och tappar fokus på mitt eget liv.
Som du så klokt säger så är det ju deras resa, inte vår. Jag har min egen. Jag satte ju till och med igång ett eget problematiskt drickande i den här relationen, har en egen tråd om det. För hade haft en del problem tidigare. Men lyckades ta mig ur det tack och lov. Mycket tack vare detta forum!

Jag tror inte heller att det hjälper att tvinga till hjälp. Just nu väntar jag bara och hoppas att han ska vilja ta steget till någon form av hjälp/självhjälp som första steg. Jag har hittat några alternativ att föreslå när/om han blir mogen för det. Håller lite distans nu för drickandet har eskalerat senaste dagarna.
På fredag har jag tid hos anhörigstödet. Ikväll blir det nog promenad, läsning och en god kopp med rött te🤗

Hur går det för er? 🙏

@diris Det låter så tungt. Känner verkligen med dig. Vad behöver du just nu för att ta hand om dig själv?

Kanske kan det vara klokt med en del känslomässigt distans. Kanske även fysiskt? Så du får vara själv och inte behöver ta in hans reaktioner hela tiden. Ta en lång promenad, träffa en vän, gå på bio. Åk bort någonstans, hälsa på familj? Förstår att det måste kännas svårt när det är kris. Men om du lyckas avlägsna dig själv lite från hans process, är chansen kanske större att han börjar möta sig själv istället för att skylla allt på dig. Du behöver inte lämna om du inte vill eller är redo, men försök skapa utrymme för dig själv och låt honom koka lite i sin egen soppa😊

@Hoppfulla Ja jag fattar det. Några gånger har jag också fått skratt tillbaka som svar på min oro, eller kommentarer om att jag "målar allt svart". Otroligt jobbigt när man blir förminskad. Tror man verkligen behöver någon som speglar ens känslor för att inte bli knäpp av det här. Hoppas du hittar något❤️