Senaste kommentarerna i forumet

Hej, vill bara skriva att vi fått otroligt bra hjälp av socialtjänsten . Min sambo hade dolt sitt alkoholmissbruk under en lång tid och till slut trillade två orosanmälningar in via skolan . Det var vändpunkten. Du behöver inte oroa dig. De kommer kunna hjälpa er på många sätt. Jag var också orolig i början men blev lugn när jag förstod vilken hjälp vi kunde få.

@supportivechaos Du låter klok och empatisk!
Känner igen så mycket i din beskrivning från upplevelsen när jag själv levde i en destruktiv relation. Då var det en narcissist jag råkat ut för, och beteendet var som du beskriver med skuldförskjutning och gaslighting. Han kunde byta helt tvärt från ilska och hot till uppsluppen glädje. Och när han var glad var han så himla snäll och fin på alla sätt. Tills nästa utbrott och hot kom. Och allt var mitt fel.
Jag hade full fokus på vad som var fel i hans liv och med honom och hur det skulle ordnas, och tappade helt bort mig själv och mina känslor. Det är just den där förvirringen som gör det så svårt. Den känslomässiga bergochdalbanan kan också göra en rent fysiskt beroende, eftersom man pendlar mellan förtvivlan och hopp. Jag har senare också läst om våldscykeln, och den har hjälpt mig förstå hur mönstret höll mig kvar även om det snurrade snabbare och snabbare och jag mådde sämre och sämre. Den kan du lätt hitta genom en googlesökning. (Viktigt att komma ihåg att psykiskt våld är minst lika illa som fysiskt) Genom att läsa på om de här sakerna kan man skapa lite distans. Traumabindning är ett annat begrepp som man kan läsa om som förklarar varför det blir så himla svårt att lämna.

En annan konkret fråga är: fyller den här relationen dina behov? Vad är egentligen dina behov? Och tror du att den här partnern kan tillgodose dem?
Vilka behov har ditt barn?
Jag förstår att man kanske då lockas att tänka på hur partnern skulle kunna bli om han blev nykter, men det låter faktiskt som att det här beteendet inte är direkt kopplat till alkoholen.

Om du bestämmer dig för att lämna, har han alltid möjligheten att bli nykter och då erbjuda dig möjligheten att försöka igen. Du kan då fundera på om du vill det, och vill du det kan du utforska om hans beteende har ändrats.
Kanske är det bästa motivationen för honom? Och är det inte det, så kan du känna att du fattat rätt beslut. På så sätt kan det inte bli fel:)

Du är inte ensam. Kram!

@esterest Tack snälla för dina ord. De betyder mycket.Jag ska absolut kolla upp Alla kvinnors hus. Det känns så ensamt ibland.

@has Tack så mycket för att du delar det du varit med om. Ditt svar träffade verkligen. Särskilt det du skrev om hur du först inte ens förstod vad du befann dig i. Det är precis så jag känner nu: trött, ensam, förvirrad och nästan bortkopplad från min egen kompass. Så knäppt hur man liksom vänjer sig, man kan så lätt bara koppla bort ur man blivit behandlad vid olika tillfällen för personen 80 % av tiden är så gullig och snäll.

Det du skrev om att gaslighting och skuldvändning kan fortsätta även när någon är nykter… det gjorde mig både ledsen och mer klarseende. Jag har också börjat förstå att de här beteendena är mycket djupare än alkoholen.

I mitt fall är min partner helt i förnekelse. Han säger att:
han “inte har något problem”
det “bara drabbar honom”
han “kanske blir lite för full ibland men det är inte så farligt”
han “redan testat att få hjälp” och “aldrig mått bra av det”

Samtidigt gör han allt du beskriver: vrider på samtal, snurrar till allt tills jag inte vet vad det handlar om längre, härmar mig, får mig att ifrågasätta mig själv och kan till och med använda vårt barn mitt i konflikter för att tysta mig.

Men det som är allra mest förvirrande är hur han plötsligt kan gå runt och vara överdrivet trevlig.
Superpratig, skämtsam, hjälpsam, extra gullig mot barnet, som om allt är helt normalt. Det gör något med mig. Jag får dåligt samvete, börjar tänka “är det så farligt?”, “överdriver jag?”, “han försöker ju”. Det blir som en normaliseringsprocess där jag tappar mig själv.

Och samtidigt kan han ena dagen säga: “Jag förstår hur det har skadat dig”, och nästa vecka låtsas som om de orden aldrig sagts och istället säga att jag är problemet.
Det är som två olika personer. Och det är det som gör det så svårt att lämna- inte för att jag tror att relationen kan bli bra, utan för att känslomässig förvirring är en så stark kraft.

Det du skrev om din barndomsvän, att det enda som hjälpte honom var att folk tog avstånd… den meningen är viktig för mig att höra. Jag inser mer och mer att jag inte kan få honom nykter eller förändrad. Och att jag måste börja tänka på hur jag själv ska tillfriskna ur mitt medberoende - för min egen och mitt barns skull. Träffade en kollega som är nykter alkoholist som sa samma sak ungefär som din vän. Typ: jag hade nog aldrig blivit nykter/sökt hjälp om jag inte blivit lämnad. (Hans exfru lämnade alltså honom till slut)

Tack igen. Det betyder mycket att läsa om någon som tagit sig igenom det, och som förstår mekanismerna på djupet.

Igår klarade sambon sin alkoholfria dag (och första dagen på vita veckan) till stor del på egen hand, eftersom han reste på jobb. Det var så fint att prata med honom nykter på kvällen. Vi ringer alltid med videosamtal, och igår blev det något samtal extra. Ja, jag erkänner att jag ville kontrollera att det verkligen gick bra.. Men jag känner iaf mer att det är hans egen process nu.

Du skriver så fint och välformulerat och jag vill mest säga att det lyser igenom i orden att du är en fantastiskt fin person som verkligen har försökt. Förstår att du tvivlar på dig själv för du har kämpat så mycket. Funderar på om du fått stöd av en kvinnojour / Alla kvinnors hus? De kan ge dig stöd att sortera tankar så att du kommer framåt 🌸

Visst är det skönt när man kommer dit @Majo84, för mig tog det lång tid innan jag förstod helt och fullt att jag inte ville ha någon kontakt mer med pappa efter att jag hade brutit med honom. Jag tänkte länge att jag kommer återta kontakten senare men landade efter två år i att han aldrig kommer sluta såra mig och att jag är färdig med att bli sårad.

Med min mamma är det annorlunda, hon är sjuk på ett annat sätt och har skadat mig på andra sätt och är egentligen inte värd min hjälp överhuvudtaget men mitt medberoende till henne sitter djupare och det är väl kanske för att hon fått mig att tro att jag är älskad så jag alltid velat göra allt jag kan för henne för att hon ska fortsätta älska mig medan jag kände att pappa aldrig älskade mig.

Där tror jag jag fick tag på mitt varför, det är diffust men känns ändå rätt. Jag var liten i en missbrukar-familj och en liten behöver bli sedd och älskad och den föräldern som sa att hon gjorde det band jag mig fullständigt till. Jag kände att det var sant även om det var på ett dysfunktionellt sätt. När pappa sagt det har jag känt att det inte är sant och har känt hur mycket han avskyr mig medan han låtsas tycka om mig för att slippa vara ensam eller för att det ska se bra ut på ytan.

Tänk vad bra det är att skriva, för under skrivarprocessen kan det man inte förstår falla på plats.

Men jag behöver inte längre känna mig älskad av mina föräldrar, jag är vuxen nu, jag känner mig älskad av andra och jag känner oftare att jag älskar mig själv. Mycket självkritik och dålig självkänsla finns kvar men jag ska jobba vidare med mig själv. Jag är värd att få leva helt och fullt och ska inte längre behöva lida mina föräldrars val🙏❤️

@supportivechaos det låter som du är väldigt ensam i din relation och i ditt föräldraskap, och det låter väldigt tufft.

Jag har lämnat min exman för andra och sista gången. När jag lämnade honom första gången drack han varje dag. Ett par veckor efter att jag flyttat kom han själv till insikt om sin alkoholism och sökte hjälp.

Jag trodde allt skulle bli frid och fröjd och att jag fått tillbaka mannen jag först träffade.

När vi flyttat ihop igen så började beteendena smyga sig tillbaka. Jag tror han var nykter, men han började åter gaslighta, vrida på mina ord, förskjuta skuld och sånt han hade lovat när han blev nykter hade han då aldrig sagt. Han hade tidigare sagt att jag hade räddat honom från en nedåtgående spiral, nu var det lite mitt fel att han hade blivit alkoholist.

Jag behövde lämna igen och fick av en slump kontakt med kvinnojouren som gjorde en våldskartläggning, den såg inte bra ut.

Det värsta är att jag inte alls förstod vad jag var med om när jag var mitt i det.

Däremot kände jag mig väldigt trött, ensam och förvirrad.

Det jag hade med mig redan vid tillfälle 1 var orden från en barndomsvän som blev alkoholiserad och drack under många år. När han blivit nykter och jag frågade vad som hjälpt honom svarade han att det enda som hade hjälpt var att folk tog avstånd från honom.

Jag träffade honom nyligen igen (han jobbar nu som behandlare) och han stod fast vid det.

Så jag tror att det kanske vore bra för dig att börja tänka mer på hur du ska tillfriskna från ditt medberoende. På hur det blir för dig och barnet att leva i en så här osäker miljö.

Att bli nykter är ofta ett omfattande arbete. Och när man blivit nykter behöver man oftast jobba på mönster som legat till grund för att det blev som det blev.

Min exman höll sig fortsatt nykter (vad jag vet), men mönstren höll i sig och hans handlingar har jag nu fått lära mig tecknas som våld, tex gaslighting.

Den som lever med någon som har missbruksproblematik fastnar ofta i tankar om hur personen ska bli nykter. Men vi kan inte påverka personens val eller göra jobbet åt dem.

Däremot kan vi se till att ta hand om oss själva och se till att vi gör kloka val, ännu viktigare när det finns barn med i bilden.

Ta hand om dig❣️

@Thompa_68 Tack så mycket för att du delade din historia. Det du skrev berörde mig verkligen, särskilt eftersom du så öppet beskriver både skammen, förminskningen och dubbellivet man lever när man pendlar mellan nykterhet och drickande. Det fick mig att se min egen situation tydligare.

Jag vill lägga till lite mer om vår dynamik, för jag inser hur mycket den präglat mig:
Min partner är inte en ”vardagsdrickare”, men när han väl dricker för mycket blir han personlighetsförändrad. Helt annorlunda än den omtänksamma, roliga och engagerade pappa han kan vara i nyktert läge. Han kan bli elak, gå in i något mörkt, säga saker han senare inte minns, eller bete sig helt irrationellt. Dagarna efter minns han ofta ingenting och förminskar det som hänt. (Nu har han t ex varit nykter i en månads tid och beter sig ändå såhär som jag beskriver, när jag tar upp önskemål om att han ska söka hjälp o att vi annars måste separera.)

Jag har också börjat förstå hur extremt medberoende jag själv blivit. Jag har burit, ursäktat, skyddat honom och försökt förklara bort hans beteende i flera år. Samtidigt har jag fått skuldkänslor av helt normala saker - som om allt alltid är mitt fel.

På sistone har något skiftat. Jag har börjat se sidor hos honom som inte känns okej alls. Manipulativa drag, gaslighting, och sätt att vrida på allt tills jag tappar fotfästet. Ett exempel är när han säger till vår tvååring mitt under en konflikt: “Nu får mamma lugna sig”, som om det är jag som gör fel - ett sätt att både tysta mig och dra in vårt barn som bricka.

Och samtidigt finns de fina sidorna där: han kan vara varm, rolig, närvarande, världens bästa pappa i stunder. Det är nog därför jag stått kvar så länge, för det goda finns också där - men det blandas med något som gör mig rädd, nedbruten och förvirrad.

Det sjuka är också att han ibland har kunnat säga saker som: “Jag förstår hur det här påverkar dig illa”, “Jag fattar att jag skadat dig”, “Du har varit ensam i det här.”

Men sen — nästan som om det aldrig hänt — förnekar han allt, säger tvärtom eller vrider det till att det egentligen är jag som är problemet. Det gör mig helt snurrig och gör det ännu svårare att veta vad som är sant. Jag får en känsla av att jag lever med två olika personer.

Det du skrev om att insikten måste komma inifrån betyder mycket. Jag ser nu att hur mycket jag än försöker prata, förklara, hoppas eller be — så länge han själv inte vill söka hjälp, kommer det inte ske. Han säger rakt ut att han inte behöver det. Att olyckorna “inte är så farliga”. Att det “bara drabbar honom”. Och att han “redan testat sådant och aldrig mått bra av det”.

Det går inte längre att ignorera vad det gör med mig.

Det jag undrar, och som jag verkligen vill höra din eller andras erfarenhet kring, är:

Finns det ens ett hopp när någon är så här djupt i förnekelse?
När de förminskar allvaret, inte visar någon sorg, ingen oro, inte ens inför en separation?
Kan en sådan person någonsin nå insikt, eller är jag faktiskt tvungen att gå för att han ens ska få en chans att bli frisk?

Tack igen för ditt svar. Det gav mig både styrka och ett slags lugn, trots allt.

Tack för ert stöd.

@myssockan Senaste dagarna har det hänt mycket. Resultatet blev att sambon bestämt sig för en alkoholfri vecka. Det ska även jag ta, och det känns så bra.

Efter tre alhoholfria söndagar hade vi en vecka isär, där sambon var iväg på jobb i annan ort och jag reste för att hälsa på min familj. När sambon häromdagen skrev att han skulle på jobb igen o fara på söndag kände jag att hela projektet med söndagarna var på väg ut i sanden. Dagen efter det meddelande han glatt att han tänkte göra en resa i december med en god vän. Tyvärr dricker den här goda vännen som en svamp. Som vanligt reagerade jag inte direkt på det med känslorna som jag visade, utan sa bara att han såklart gör som han vill. Men mådde dåligt och kände mig ledsen och arg under den dagen. Ringde upp honom på kvällen och berättade allt jag kände runt det här (trots att han då var påverkad).
Dagen efter pratade vi igen och han sa att han inte tänkte resa med vännen, och att det varit ogenomtänkt. Kändes bra såklart att han valde mig. Vi kom överens om att han själv ska fundera ut vad hans plan ska bli för att dricka mindre. Jag nämnde även behandling, att det kan vara ett alternativ att fundera över, och han höll med om det.

Igårkväll när jag kom hem pratade vi lite mer. Han vill testa på egen hand först, att återvända till ett kontrollerat drickande. Och vill starta med en alkoholfri vecka. Han tänker då använda sina tabletter mot alkoholsug och att inte ha öl hemma.
Från hopplöshet till hopp... Det känns ändå bra.

@Hoppfulla Tack själv, jag önskar dig all styrka och lycka i livet! Här i forumet finns många som är villiga att dela sina erfarenheter och tips om hur man kan tänka och agera kring alkohol. Jag är väldigt tacksam att ha möjlighet att skriva av mig och vet hur värdefullt det är att få återkoppling. Det minsta jag då kan göra är att försöka återgälda den omtanke som visats mig. Tillsammans skapar vi en väldigt stor källa av kunskap och klokhet att ösa ur.

@supportivechaos Tack för att du delar, jag blir verkligen ledsen när jag läser vad du fått gå genom och är med om. Fint att du skriver av dig! Jag har missbrukat alkohol sedan jag började dricka i 16-årsålder, är idag 57 år. Alkoholen har periodvis gjort att jag dragit mig undan från mina närmaste och käraste, som min fru och mina barn. Jag har ibland sagt och gjort saker som jag skäms över, men också varit närvarande och kärleksfull. Under de senaste 25 åren har jag gjort många försök att vara nykter, men alltid misslyckats för att jag mentalt aldrig var redo för ett nyktert liv, jag såg det som ett ingrepp i mitt liv med enbart negativa konsekvenser och led av den smärta som jag tyckte det åsamkade mig. Jag såg inte de positiva sidorna och möjligheterna utan räknade bara ned till jag fick börja dricka igen. Problemen var jag medveten om, men förminskade och/eller sopade under mattan.

Nu har jag, sent i livet, äntligen kommit till insikt och acceptans om att jag inte kan hantera alkohol, jag har utvecklat alkoholism, jag är alkoholist. Sedan 25 dagar är jag nykter och njuter för första gången i livet av det på riktigt. Det är kort tid, men den känslan och renheten i själ och hjärta jag nu upplever har jag aldrig varit i närheten av under alla de gånger jag försökt tidigare.

Vad fick mig då till denna insikt? Svaret är att det vet jag tyvärr inte. Jag har kämpat hela livet med mitt förhållande till alkohol, men det tog till nu för att inse att jag inte kan dricka kontrollerat och att alkoholen tar bort mig från det jag sätter värde på, som min fru och mina barn. Även mina fritidsintressen och vänskaper har lidit av mitt drickande. Min fru har aldrig riktigt gått i klinch med mig, vilket jag verkligen förstår, det är vare sig trevligt eller lätt att prata med någon om oro för alkoholvanor, inte minst sin livspartner. Risken hade också varit att det uppstått konfrontation. Så här i efterhand hade det nog varit bra om vi gått på någon form av gemensamt samtal med en terapeut eller liknande som hjälpt oss kommunicera och förstå våra egna problem, styrkor, svagheter och möjligheter.

Vi har varit tillsammans i princip hela mitt vuxna liv. Det har absolut funnits perioder när jag funnit vår relation ganska tom, vilket ofta har sammanfallit med ett skov av drickande. Vad som varit orsak och verkan har varierat, men jag har alltid kommit tillbaka till grundkänslan av kärlek och att hon är min livskamrat, att livet skulle vara tomt utan henne.

På din beskrivning låter det som din partner inte har några känslor för dig, och/eller är så djupt beroende av alkohol att han endast tänker på sig själv och sitt behov av att berusa sig för att hitta mening med livet. Ska det finnas någon mening med ansträngningar för att läka er relation behöver han ha en nykter period på åtminstone 2 veckor för att han ska kunna reflektera över sig själv och er och prata på riktigt med dig. Då kanske du kan få en mer ärlig bild av vad du betyder för honom och hur han ser på er framtid. Fixar han inte det har han stora problem med alkohol och då kommer livet att kana utför så länge han inte själv kommer till insikt och acceptans om att han är alkoholist och måste hålla sig nykter för att leva. Det är helt och hållet hans eget beslut och hans egen kamp, du kan stötta, men har inget ansvar för hans förändring, den måste komma från honom. Framför allt har du ingen skuld. Kanske tycker han som jag också har gjort att livet och livskamraten ibland behandlar honom på sätt som han inte tycker om och skulle vilja ändra på saker och ting. Då är det faktiskt hans förbannade ansvar att kommunicera om det som en vuxen människa istället för att vända sig till alkoholens klena tröst. Den tanken hade jag behövt tänka väldigt mycket tidigare i mitt liv, jag har mitt ansvar för och del i det som händer i mitt liv, jag kan inte bara sitta tyst och förargas över det som gör mig besviken.

Han kanske har testat allt, men inte det viktigaste: att vara nykter och se positivt på vad det medför istället för att ömka sig med offerkoftan på och tycka synd om sig själv. Hur potentialen för ett fortsatt liv tillsammans är kan bara du avgöra. Han förefaller ha gjort tillräckligt mycket ont för att du ska ha lämnat honom flera gånger om, precis som jag kan tänka mig varit fallet för min fru. Men hon måste ha sett möjligheten till förändring och att det goda kompenserat för det onda. Jag är innerligt glad för att jag nu nått en punkt i livet där jag till 100% kan göra henne glad, men samtidigt sorgsen över att det tagit så lång tid.

Jag önskar dig all lycka, ta hand om dig och tänk verkligen på dig själv och ditt barn i första hand.

Jag behöver råd och hjälp från personer i liknande situation, eller som själva är medberoende, eller tvärtom missbrukare som kan se detta klart ...
Jag är en kvinna på 30+ som lever med en man som har problem med alkohol. Vi har ett barn tillsammans (2 år). Min partner blir som en helt annan person vid alkoholintag och konflikter.

Exempel på beteenden:
 - 1/10 gånger dricker han tills han tappar kontroll och försvinner i dygn. Han är alltså ingen missbrukare som dricker "ofta", men tillräckligt ofta.
- Vid större alkoholintag blir han personlighetsförändrad, kan vara elak. Dagen efter minnesluckor.
- När jag var gravid och senare fick havandeskapsförgiftning och blev inlagd var han hemma och drack istället för att vara med mig. Detta ett par dygn innan vårt barn föddes.
- Han vaknade upp på häktet när vårt barn var 5 månader. Detta efter en fest han gick på, jag var under tiden hemma med vårt barn.
- Han har ljugit om att jag “varit däckad med barnet” (legat med armen över vårt barn) och pratat om “bildbevis”. Detta efter konflikt då jag har uttryckt sorg och besvikelse över hans drickande.
 -  Han klarar ingen kritik: vrider på allt, hånar, härmar mig, snurrar till samtalet tills jag tappar fotfästet.
- Han säger saker som: “Jag kanske blir lite för full någon gång ibland men det är inte så farligt.” När jag nu, efter att ha sagt att jag inte kan leva med honom längre och att jag inte förstår hur han ska klara framtiden utan att söka hjälp. Han förminskar alltså alla gånger han blivit så full, råkat illa ut, betett sig illa.
- Han växlar mellan total tystnad, ilska, och att låtsas som ingenting.

Vad jag har gjort:

Jag har burit honom i flera år.
Jag har försökt stötta, peppa, läsa på, prata, vara lugn, anpassa mig, skydda barnets trygghet.
Jag har uppmanat honom att söka professionell hjälp och gå till AA.
Han säger att han absolut inte behöver hjälp, att det “bara drabbar honom”, och att han “redan testat sånt”.

Hur det påverkar mig:
-  Jag är så medberoende att jag börjar tvivla på min egen verklighet.
- Jag har PTSD som triggas av hans beteenden.
- Jag får skuldkänslor av helt normala saker.
-  Jag pendlar mellan att minnas allt fint och att inse hur sjukt mycket som är fel.

Nu:

Vi har pratat om att flytta isär.
Han visar inga känslor alls inför separationen.
Pratar om dejting, bilköp, praktiska detaljer - men inte ett ord om drickandet, om ansvaret, eller om oss.
Det är som att sex års relation bara är bortblåst. Han visar inte ens någon form av sorg.

Min fråga:

Jag vet att jag måste lämna.
Men jag är så känslomässigt nedsliten att jag börjar tvivla.

Hur kommer man ur ett sånt här grepp?
Hur hanterar man skulden och förvirringen?
Hur gör man praktiskt med barn och boende när man är mitt i kaoset?

Och för er som själva varit i missbruk eller gått igenom behandling:

Hur såg ni på era relationer innan ni sökte hjälp?
Vad hade någon behövt säga eller göra för att ni skulle inse allvaret?
Är det vanligt att man förnekar allt och förminskar problemen så här?

Alla råd uppskattas.

@Tiffii det där känner jag väldigt väl igen. Lärde mig i ung ålder att det inte var någon idé att visa att man blev sårad eller arg för något, för då blev jag bara hånad/förlöjligad eller så fick jag dåligt samvete-snack. Så när jag hon gång på gång gar irriterat mig grön i vuxen ålder, har jag bara svalt det. Tills det till slut rann över, men även då var det ingen respons att få annat än dryga och likgiltiga svar.

Din egen hälsa är viktigast! Du gör helt rätt. De senaste två åren har jag fått två allvarliga, akuta sjukdomar och det har vänt upp och ner på min världsbild. Andra kanske inte bryr sig om det, för de förstår inte hur det påverkar en. Men jag vet, och jag skulle aldrig riskera hälsan - fysiskt eller psykiskt - för något.
Kämpa! ❤️✊🏻

@Zyrgon
Jag känner igen mycket här med min mamma. Hon tar gärna på sig offerkoftan och tar fram dålig samvete-snacket. Det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör, för hon har bestämt sig för att jag inte bryr mig. Jag nådde en punkt nu nyligen där jag inte orkade mer. Och sa upp kontakten. Hennes liv är hennes ansvar, inte mitt. Precis som din fars liv inte är ditt ansvar. Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Du gjorde helt rätt. Fokusera på dig själv nu. 🌻

@Thompa_68 tack så mycket för ditt svar. Du verkar förstå vad jag skriver och även förstå vad min man håller på med. Jättebra skrivet!!! Jag känner mig lite starkare av det du skrev. Tack!

Hej.

Jag är helt ny i detta forum men jag känner att jag behöver råd och stöd kring situationen med min pappa.

Min pappa har alltid varit glad i alkohol men de senaste tio åren har det bara blivit värre och värre.

Min relation till min pappa har varit lite upp och ner. Jag har aldrig kunna lita på honom och som ung kände jag mig otrygg när jag var hos honom (min föräldrar skilda sedan jag var 6 år). Han är omgift med en fantastisk kvinna som varit min trygghet när jag var liten och de är fortfarande ihop än idag.

Min pappa har alltid varit bra på att ta till”dåligt samvete-kortet” och i unga år tyckte jag det var riktigt jobbigt. Han har också psykiskt tryckt ner både mig och min styvmor med kommentarer. Han vet alltid bäst, han skall alltid bestämma, han skall alltid vara i centrum. Jag fick alltid höra att jag var otillräcklig och äcklig. Trots det så jag inget utan bara accepterade.

För 10 år sedan fick min pappa genomgå en hjärtoperation med ballongsprängning. Det tog mycket hårt på honom och han började tycka ännu mer synd om sig. Trots att han idag äter 12 olika mediciner dricker han också alkohol dagligen. Han har också den fula ovanan att ringa på fyllan.

Själv går jag igenom en tuff behandling med cellgifter mot blodcancer. Jag trodde han skulle bry sig men han säger bara att jag ska sluta klaga. När jag fick höra det från honom brann det för mig. Jag ställde ultimatum och sa att han måste ta tag i sina problem för jag har inte ork eller energi över till honom. Direkt kommer ”dåligt samvete-kortet” fram. Det är ingen som bryr sig om honom och han är hjärtsjuk.

Idag ringde han igen. Min styvmor förvarande att han var irriterad för att jag inte sagt något om jul ännu. Så när jag svarade fick jag allt höra att jag var egoistisk som inte kunde bestämma mig för hur jag ville göra på jul och han krävde att jag skulle vara hos honom. ”Det kunde ju vara min sista jul”. Jag slängde på luren och har spärrat hans nummer.

Trots att han beter sig så illa kan jag ändå inte låta bli att få dåligt samvete över att jag inte svarar eller bryr mig. Jag känner en enorm skuld trots att jag vet att jag inte borde.

Är det okej att bryta kontakten med sin far och tänka på sin egna hälsa?

PS. Min behandling är tuff men går riktigt bra så jag räknar med att få uppleva många jular framöver.

@Hoppfulla Jag måste också vara rak att säga att vad jag ser av dina inlägg och de trådar du startat så vet du redan svaret på din frågeställning, men har svårt att finna dig i det. Frustrationen i dig behöver få utlopp, och det är väldigt bra att du skriver av dig. Men du behöver också fatta ett beslut för din egen skull, baserat på vad du upplevt, sannolikheten till förbättring, risken att nuvarande läge fortsätter eller förvärras och vad konsekvensen av det då blir.

@Hoppfulla Jag lider med dig och känner tyvärr igen mig själv från tidigare i hur din man förefaller tänka. Har man inte gjort upp med sig själv att man inte kan dricka alkohol kontrollerat ser man bara negativt med att avstå alkohol. Det är full offerkofta på, man tycker synd om sig själv, anklagar omgivningen för att man måste må dåligt, ältar sin skit och sitter passivt och väntar på att någon ska ge en grönt ljus för att börja dricka igen. Mest troligt är ju att man ger sig själv grönt ljus för att få den där invanda och bekväma snuttefilten som känns så trygg. Att ens närmaste påverkas negativt struntar man i.

Om man inte kan slänga offerkoftan och fokusera på det positiva som nykterheten ger och de möjligheter i livet som den öppnar är det bara en tidsfråga innan man är tillbaka i destruktivt drickande. Jag förstår att du vill skrika ut din frustration, och kanske kan det väcka lite konstruktiva känslor och tankar i din man, men det är han och ingen annan som måste välja att ändra sin inställning och börja uppskatta vad han har istället för att fokusera på det han saknar.

Låter så tufft.

Men måste säga att tänk på dig själv! Det bästa för barnen är inte alltid att man håller ihop. De behöver en trygg miljö och en glad mamma ♥️

Jag vet inte vad jag ska göra. Min man har efter ett ultimatum från mig haft ett uppehåll med alkohol ett par månader nu. Men hela hans värld har rasat. Han tycker livet är meningslöst. Han går runt och ser ut som om han har förlorat allt. Han vill gå tillbaka och dricka ”lagom”. Det har vi redan provat många gånger redan och det funkar inte! Men han vill inte inse det. Han är olycklig, jag är olycklig. Jag är olycklig när han dricker men är inte lycklig nu när han inte dricker. Vad är skillnaden? Jag orkar snart inte. Det här är inte heller något liv. Jag har bett honom söka hjälp men han tycker inte att det behövs. Vad gör jag? Jag försöker hålla ihop för barnen men har lust att bara skrika. Drick din jävla dricka om du mår bättre av det för jag mår inte bra oavsett!

Ps om du vill öppna upp dig för omgivningen så vill jag berätta att jag ungefär sa så här:
X är en mycket bra man i sitt friska jag men inte i sitt missbruk. Dvs framhöll positivt den han var nykter, men var ärlig om det andra. Och att han inte var beredd att kämpa (ta behandling och medicin) för nykterhet, vilket måste komma från honom själv.

Ungefär 😊

@oroligsomfan
Han valde alkoholfritt vid några tillfällen, tyckte att det var sorgligt övriga.
Jag valde i det även att inte skydda problematiken utan berättade lugnt för de närmaste, talade även med hans släktingar. Alla förstod.

I sitt nyktra friska jag är han en mycket klok man som väl förstod mitt val.